Har du spelat blorbigt?

Absolut. Menade mest att "the räls is out there". Det finns exempel på SL som rälsar så förbannat att man känner sig som en ren statist, som spelare. Som sagt var det ju SLs egenpåhittade äventyr, till på köpet.
Absolut, men den sortens narrativa hårdhänthet är nog ovanligare än vad kritiken mot rälsen vill erkänna (och oftare än inte ett resultat av en oerfaren nybörjare).

Men ja, det förekommer med all sannolikhet!
 
Absolut, men den sortens narrativa hårdhänthet är nog ovanligare än vad kritiken mot rälsen vill erkänna (och oftare än inte ett resultat av en oerfaren nybörjare).
Säkert. Alltså för ett värde mellan tummen och pekfingret. Åtminstone 10-15% ovanligare.

SL ifråga var garvad men verkade ha bytt spelgrupp ett par gånger.

Men ja, det förekommer med all sannolikhet!
Med tanke på att jag upplevt det personligen, hade jag påstått att det definitivt förekommer. Men det är ju bara min personliga uppfattning.
 
Ja, det är sant. Jag har också upplevt det. Men det var nog på 80-talet. Och på ett konvent nån gång på 90-talet. Nu lever jag i en bubbla så jag har hittat på att det inte finns längre :)
För bara något år sen spelade jag 5E med en spelledare som bjöd på det här:

SL: "Shapeshiftern erkänner att han har kidnappat en av teatermedlemmarna och håller honom fången i en annan dimension, för att shapeshiftern hade drömmar om att bli skådespelare och därigenom kunde ta hans plats. För att hämta hem teatermedlemmen måste ni skära ut shapeshifterns hjärta och genomföra en mörk rutual."
Spelarna: "Nej, det det låter ju brutalt! Vi övertalar shapeshiftern om att ifall han bara hämtar hem teatermedlemmen kommer shapeshiftern bli officiell teatermedlem han också. Han är ju en grym tillgång!"
SL: "Öh, nej, det kan ni inte göra. Ni måste genomföra ritualen."
Spelarna: "Nej, det vill vi ju inte. Vi vill prata?"
SL: "Nej nej nej, ni skär ut hans hjärta och genomför ritualen, sen transporteras ni till den andra dimensionen, där shapeshifterns ande dyker upp och är arg på att ni mördade honom och attackerar er!"
 
Ja, det är sant. Jag har också upplevt det. Men det var nog på 80-talet. Och på ett konvent nån gång på 90-talet. Nu lever jag i en bubbla så jag har hittat på att det inte finns längre :)
Jag vill inte vara alltför specifik, men jag upplevde det på 2010-talet iaf, i ovan nämnda exempel. Sen hände det definitivt på 90-talet oxå!
 
För bara något år sen spelade jag 5E med en spelledare som bjöd på det här:

SL: "Shapeshiftern erkänner att han har kidnappat en av teatermedlemmarna och håller honom fången i en annan dimension, för att shapeshiftern hade drömmar om att bli skådespelare och därigenom kunde ta hans plats. För att hämta hem teatermedlemmen måste ni skära ut shapeshifterns hjärta och genomföra en mörk rutual."
Spelarna: "Nej, det det låter ju brutalt! Vi övertalar shapeshiftern om att ifall han bara hämtar hem teatermedlemmen kommer shapeshiftern bli officiell teatermedlem han också. Han är ju en grym tillgång!"
SL: "Öh, nej, det kan ni inte göra. Ni måste genomföra ritualen."
Spelarna: "Nej, det vill vi ju inte. Vi vill prata?"
SL: "Nej nej nej, ni skär ut hans hjärta och genomför ritualen, sen transporteras ni till den andra dimensionen, där shapeshifterns ande dyker upp och är arg på att ni mördade honom och attackerar er!"
Okej, det får till och med mitt exempel att blekna.. hahahah va i helvete???
 
Strävar efter att spela blorbigt har jag nog aldrig gjort, tänker att det sätt jag spelat/spellett på är rätt blorbigt. Men det höll vi ju på med långt innan begreppet myntades. När jag läser det här senaste om blorbighet, så spelar jag inte blorbigt. Allt är förvisso definierat, men det är inte definierat av mig. Det är en värld i rörelse och jag är mest observatör, rapportör och aktör med några av dess innevånare. Att det mer är att "tap into the world" och se vad som sker just nu och reagera utifrån det som sker. Sen har givetvis de jag har "kontroll över" sina mål, sin agenda och agerar för att uppnå den eller revidera sin inställning. Om det är nog blorbigt för er vet jag inte.

... Om inte annat så spelar jag inte blorbigt, det blorbiga härmar mig :)
 
Det är en sanning med modifikation. Jag visade ju min prepp till Star Wars-kampanjen vi körde. Det var oerhört light. Jag gjorde inget själv utan använde ca 15 tabeller som någon annan gjort. (sedan gjorde jag massa annan prepp för min egen skull (som @God45 kallade det sämsta som någonsin gjorts till ett rollspel någonsin! ;) ) men det är ju mer för att jag tycker att det är kul).

Men det finns inga krav att du måste preppa allt. Det är lite av en elak nidbild. Lite som när man säger att räls innebär att spelarna har noll inflytande. Det är ju inte heller sant. Sådan hård räls finns bara i teorin.

View attachment 31198

Jag minns inte detta och jag tycker det är orättvist att minnas saker jag sagt och/eller skrivit för mer än 40 minuter sedan. 🤣
 
Jag tänker på något exempel jag har för mig att 2097 använde. Att en rollperson behöver vallmo för sin trolldryck och undrar om det växer i eller runt byn. Där det blir en stor skillnad mellan att SL godtyckligt gör tummen upp eller tummen ner, gentemot att SL drar fram en bok med tabeller över olika växters sannolikhet i olika regioner och att de ser att det är 3% chans att det växer vallmo. Visar det sig att det då faktiskt växer vallmo (sjukt lägligt!) så vet man att det var för att man hade otrolig tur och det är en annan känsla än att SL var på gott humör. Det är väl lite mer utmanings-baserat än story-baserat, kanske. Jag säger inte att det är rätt eller fel, men det finns något där.

Tror mer man ska se det som att det är ingången och preferenser som dikterar om något är story eller utmaning. Finns ju många här som diggar stenhårt när vi gör val och för in element som känns "rätt" storymässigt, eller som jag som oftast föredrar det mer emergenta där utveckling sker genom interaktion mellan oss spelare och systemet. Så en SL kan ju föra in vallmon för att det är dramaturgiskt rätt, eller för att det skapar en viss typ av utmaning om de har tillgång till vallmon. Eller så kan vi se det som att hitta vallmon i sig är en utmaning, eller att ett slumpmässigt slag för att hitta vallmon misslyckas och därmed börjar vi ex. fundera vart geografiskt vi ska ta oss för att öka chansen att hitta vallmo och det i sig ger upphov till en utveckling och twist som vi utan denna interaktion helt missat.
 
Lite som när man säger att räls innebär att spelarna har noll inflytande. Det är ju inte heller sant. Sådan hård räls finns bara i teorin.

Lite som när man försöker förminska kritiken av rälsen genom att formulera om den så den kritiserar något som bara finns i teorin. :) Tänker att ingen av oss som ser räls som satan tror att det tar bort all form av agens, men den agens som tas bort är för oss viktig. Hela definitonen av räls är för mig att de viktiga besluten och de utfall dessa kan få inte är i spelarnas kontroll på ett eller annat sätt. Så ex. vad som sker upp för Fuji i jakten på bergshäxan är inte viktigt att spelarna har inflytande över genom att kunna välja väg... det blir en falsk agens om det var det enda man kunde välja....

Men ja, det är självklart för många men för att det ska stå med i tråden... :)
 
Men det finns inga krav att du måste preppa allt. Det är lite av en elak nidbild.
Fast vem har sagt att allt måste preppas? @2097 var ju väldigt tydlig med att allt inte behövde preppas, hela poängen med tredje nivån är ju att fånga upp det som inte är preppat.

Jag håller dock helt @Rangertheman med att blorb blev väldigt prepptungt för att man inte skulle hamna på tredje nivån hela tiden. Och jag vill minnas att @2097 väldigt starkt rekommenderade att man skulle hålla sig från den och hellre bryta spelmötet för att preppa mer till nästa gång (än att improvisera eller styra spelarna).
 
Lite som när man försöker förminska kritiken av rälsen genom att formulera om den så den kritiserar något som bara finns i teorin. :)
Jepp, det är vanskligt att kritisera någon genom att tillskriva dem en spelstil de själva inte känner igen sig i, stort medhåll!
 
Last edited:
Det är en sanning med modifikation. Jag visade ju min prepp till Star Wars-kampanjen vi körde. Det var oerhört light. Jag gjorde inget själv utan använde ca 15 tabeller som någon annan gjort.
Jag använder många av spelets och äventyrets tabeller när jag spelleder Shadowdark. Superbra som inspiration och i många fall går de bra att använda som de är. Kartorna använder jag oftast rakt av. Men jag skulle ha väldigt svårt att besvara nivå 1- eller nivå 2-frågor med dem utan en hel del arbeten. Hur ska jag kunna besvara frågor som spelarna ställer kring en framrullad POI som är "A city that comes alive at night" utan hyfsat omfattande prepp?
 
Jag använder många av spelets och äventyrets tabeller när jag spelleder Shadowdark. Superbra som inspiration och i många fall går de bra att använda som de är. Kartorna använder jag oftast rakt av. Men jag skulle ha väldigt svårt att besvara nivå 1- eller nivå 2-frågor med dem utan en hel del arbeten. Hur ska jag kunna besvara frågor som spelarna ställer kring en framrullad POI som är "A city that comes alive at night" utan hyfsat omfattande prepp?
Är frågan ställd till mig eller är den retorisk? Om den är till mig så förstår jag den inte. Vad är en POI? Point of interest? Jag har varken spelat eller läst Shadowdark så har ingen som helst aning hur en sådan ser ut eller hur man rullar fram den.
 
Ur mitt perspektiv är helt enkelt utfallet detsamma. Det finns eller finns inte vallmo.
För mig är det definitivt skillnad. Det ena är inte bättre än det andra, och jag föredrar generellt att få hitta på saker fritt, men det är definitivt en annan upplevelse när något inträffar på grund av ett osannolikt tärningsslag, och att forceras av en slumptabell till att dra iväg åt ett oväntat håll är något jag kan uppskatta som en krydda.
 
I likhet med vad jag sett andra skriva så strävar jag mot blorb, men har aldrig kört 100% blorb.

Jag tycker en av de stora styrkorna med bordsrollspel är att ha en SL som faktisk kan göra bedömningar från fall till fall och täcka upp alla luckor som uppstår när spelarna avviker från den planerade preppen, eller identifierar uppenbara hål.

Men som spelare älskar jag känslan av att utforska "en existerande värld". En färdig plats med existerande saker att upptäcka Att känna att jag hittade den där ledtråden för att jag bestämde mig för att leta på rätt ställe, inte för att SL kände att det var dags för spelarna att hitta en till ledtråd.

Som spelledare älskar jag när spelarna hittar en oväntad väg att gå som gör att situationer ställs på sin ända. Jag har inget emot att spelarna gör slarvsylta av mitt planerade överfall för att de av en händelse råkade kringgå överfallet och överraska överfallarna bakifrån. Eller tvärt om, för all del. Om jag har en färdig värld planerad, så innebär det att jag får utforska händelseförloppen tillsammans med spelarna på ett sätt jag inte känner att jag får om jag istället hittar på allt eftersom.

Men sen så finns ju tyvärr verkligheten där också, så det är sällan jag kan preppa så mycket som jag skulle vilja. Och det jag har förståelse för andra spelledare som känner det samma. Men jag tycker blorb är ett bra mål att jobba mot, så länge man fortfarande kan vare lite flexibel, så 100% blorb är nog inget jag vill uppnå ens om jag kunde.
 
Jag har nyligen fastnat i ett ohälsosamt tittande på när folk spelar DayZ (fråga inte...) och det är ju verkligen blorb, med en öppen värld, helt slumpat vem som hittar vad, helt neutrala regler och väldigt mycket rollspel, ibland. Om man vill. Och ibland vill folk bara skjuta varandra i ryggen och gå vidare. Allt som sker blir storyn. Jag tänker naivt att datorspel gör blorb mycket bättre än vad rollspel kan göra det. Men så är det med all säkerhet inte. Vore kul att höra någon blorb-entusiast förklara vad som är rollspelets styrka i detta, jämfört med en öppen dator-värld. Kanske kan man ha en mycket större värld i rollspel än i ett datorspel? Kan ju inte heller göra ALLT i ett datorspel, på samma sätt som i ett rollspel (även om få grupper gör annat än vad man brukar göra, loota och döda och heala). Men finns säkert andra saker som är styrkor, i fördel rollspel.

 
Last edited:
Kan ju inte heller göra ALLT i ett datorspel, på samma sätt som i ett rollspel
För mig är den här grejen rätt stor – när jag hittar på ett mysterium så förbereder jag ju ganska noga vad som hänt, vem som ligger bakom, händelseförlopp etc. Det ligger fast. Men sen kan ju spelarna välja att undersöka mina förberedda platser och så vidare på oväntade sätt, och som mänsklig SL kan jag tänka "OK, de undersöker soffbordets undersida – jag vet ju att offret hängde uppe i taket när huvudet exploderade. Jag har inte specifikt förberett soffbordets undersida, men hur är det rimligt att sagda undersida påverkats? Det rimliga är att undersidan är ren".

Det kan ju inte riktigt ett spel. Om spelskaparen inte gjort soffbordets undersida till en fördefinierad ledtråd att titta på, så går det inte att undersöka där.

En annan grej är ju att det inte känns som att det skapas så värst många spel i min föredragna utredar-genre =) Det är väl typ Frogwares och deras Sharlock Holmes-spel kanske… De flesta spel är ju mest olika former av action-pangpang känns det som.
 
Vore kul att höra någon blorb-entusiast förklara vad som är rollspelets styrka i detta, jämfört med en öppen dator-värld.

Nu är jag väl ingen blorbförespråkare, är ju som jag skrev tidigare inte helt hundra med på allt den förespråkar. Men fördelen med rollspel för mig är ju helt klart hur det går att göra mycket mer och därmed blir målen lite intressantare, inte bara ”hitta nya geväret” eller ”ta mig till flygfältet”, det blir något mer och personligare. Så tycker nog rollspel gör det bättre, men DayZ är det närmaste rollspel jag stött på på datorn just för att man sätter upp egna mål helt och fullt och inget fokus på att avslöja backstory osv..
 
Last edited:
Back
Top