Vad gör en SL bra?

[Rangertheman]

Instämmer med de som sagt nyfiken och lyhörd. De egenskaperna kommer man långt med. Och som @Rickard är inne på: en spelledare är som allra bäst i en grupp som liknar hen, i spelstil och inställning.

 

[verlandes.]

Jag fnulade lite fram och tillbaka på det där och kom på några arketyper, nån slags utkast till egenskaper man kan se hos bra SL. Just för att det är roligt att diskutera några konkreta exempel, se vad andra tänker om dem, och kanske komma på fler sätt att SLa på bra o kul sätt!

Regelsnillet: Lär sig krångliga system på nolltid men är samtidigt beredd att göra en ruling och skarva när så krävs. Försöker inte briljera med sina regelkunskaper utan får bara spelet att flyta på snabbare även med med crunchiga system.

Improvisatören: Skapar vitt och brett i ögonblicket och är redo vad RPna än tar sig för, följer deras handlingar och den historia de skapar. Preppar namnlistor och platser, SLP och prylar som kan stoppas in lite var de behövs.

Teaterapan: Kör på med röster, minspel, märkliga SLP och monster, engagerar RPna och folierar deras upptåg. Passar gruppen som gillar att rollspela och leva ut sin RPs personlighet. Håller teatern i proportion till spelets mål - allt broderas inte ut, bara det som passar spelet.

Den Abstrakte: Beskriver med ett utifrånperspektiv situationer, SLP och dialoger. Lutar sig in i det speliga eller närapå brädspeliga i vissa spelformer. Passar spelgrupper där RPna mer är verktyg i spelvärlden snarare än stora personligheter som ska spelas ut.

Vilka har jag missat?

Jag tror jag vänder mig lite mot hela frågeställningen. Tror få, om några, spelledare faller inom en enda arketyp. Bara under en spelträff kan jag hinna beta av flera av de där exemplen.

Det är lite i människans natur att vilja hitta såna modeller (lex Thomas Erikson), men jag ställer mig frågande till hur uttömmande diskussioner kring dem faktiskt blir!

 

[zonk]

Jag tror jag vänder mig lite mot hela frågeställningen. Tror få, om några, spelledare faller inom en enda arketyp. Bara under en spelträff kan jag hinna beta av flera av de där exemplen.

Det är lite i människans natur att vilja hitta såna modeller (lex Thomas Erikson), men jag ställer mig frågande till hur uttömmande diskussioner kring dem faktiskt blir!

Jag tror precis som du att man kan ha mer eller mindre i sig av alla de där, snarare än att man är en av dem enbart!

Sen tror jag diskussionen blir mkt mer uttömmande än att inte ha den alls, eller bara säga "det beror på" och lämna det där. Det beror absolut på, men det är väl inget så svårfångat att det inte går att diskutera?

 

[Necronauten]

Jag tror precis som du att man kan ha mer eller mindre i sig av alla de där, snarare än att man är en av dem enbart!

Sen tror jag diskussionen blir mkt mer uttömmande än att inte ha den alls, eller bara säga "det beror på" och lämna det där. Det beror absolut på, men det är väl inget så svårfångat att det inte går att diskutera?

Det är ju inget nytt koncept. Guy Scarlander pratar om olika typer i sin bok Practical Guide to become a Great GM där han presenterar lite olika typer av spelledare och säger att vi alla plockar från alla stilar. Jag tänker mig själv det lite som en spindeldiagram. Jag böjer en hel del på regler. Älskar att improvisera. Röster tycker jag är kul, men orkar inte alltid att upprätthålla det osv.

Jag tycker däremot det finns en enorm utmaning till att blir en "bättre" spelledare. Jag vet ju vad jag själv letar efter, men att få feedback från sina spelare är tusan knepigt. Sen blir man ju fort hemmablind med sin/sina regelbundna grupper. Man blir ganska snabbt bekväm med vad som funkar helt okej.

 

[krank]

Jag tänker att en av anledningarna till att jag gillar det svenska uttrycket spelledare mer än både game master och dungeon master är att det som gör en (traditionell) spelledare till en bra spelledare på rätt många sätt är ungefär samma egenskaper som gör en ledare till en bra ledare.

Jag har erfarenhet av att vara lärare, ungdomsledare och regissör för ungdomsteater och kortfilm. Jag har ju också såklart erfarenhet av chefer på olika nivå.

Och jag ser definitivt stora likheter. Lyhördhet. Förmåga att få saker att flyta på. Fingertoppskänsla. Visa respekt. Vara kunnig och förberedd. Kunna organisera och delegera. Se alla, så ingen blir bortglömd. Utmana lagom mycket, men också låta folk glänsa / göra det de är bra på. Vara lugn och kunna diskutera saker som en vuxen människa utan att brusa upp.

Och omvänt; när jag stör mig på spelledare så är det ju också ofta samma saker som jag finner irriterande hos andra sorters ledare och chefer: my-way-or-the-highway, bristande respekt/fingertoppskänsla, aggressivitet, osv.

 

[zonk]

Det är ju inget nytt koncept. Guy Scarlander pratar om olika typer i sin bok Practical Guide to become a Great GM där han presenterar lite olika typer av spelledare och säger att vi alla plockar från alla stilar. Jag tänker mig själv det lite som en spindeldiagram.

Ah, den låter intressant! Vilka typer tar han upp - är det liknande det jag skissade ovan eller annorlunda?

Jag tycker däremot det finns en enorm utmaning till att blir en "bättre" spelledare. Jag vet ju vad jag själv letar efter, men att få feedback från sina spelare är tusan knepigt. Sen blir man ju fort hemmablind med sin/sina regelbundna grupper. Man blir ganska snabbt bekväm med vad som funkar helt okej.

Ja - det är ju lite där det är intressant att diskutera vad som gör en SL bra! Så man kan funta på hur man själv spelleder, om det är nåt man är hemmablind för, som man kan tänka på under spel.

 

[Bombu]

SL ska ha en vision om vad vi ska spela,
Dvs både system och värld.

SL ska beskriva tillräckligt mycket för att spelarna i gruppen ska kunna agera i enlighet med grundvisionen av världen.

Här kommer nästa steg, dvs när SL tar upp tillräckligt mycket av det spelarna bollar tillbaka till SL.

SL ska kunna lyfta upp och skjuta tillbaka både Spelare (karaktärer eller spelarna), monster och NPCs.

SL ska kunna balansera saker tillräckligt bra.

SL ska däremot inte vara perfekt, bara tillräckligt bra.

 

[Necronauten]

Ah, den låter intressant! Vilka typer tar han upp - är det liknande det jag skissade ovan eller annorlunda?


Ja - det är ju lite där det är intressant att diskutera vad som gör en SL bra! Så man kan funta på hur man själv spelleder, om det är nåt man är hemmablind för, som man kan tänka på under spel.

Dom han tar upp är väldigt liknande. Så här beskrivs dom ungefär (han går in i mycket mer detalj än vad jag orkar i denna post):

Rulers Interpreter - Spelledaren som kör RAW. Nyttjar slumptabellerna och följer "slaviskt" tärningarna. Tar äventyret slut i förtid för att folk rullar dåligt så är det så.

Simulationist - Denna spelledare preppar väldigt mycket inför sina sessioner med kartor, handouts och detaljerade beskrivningar av personer och platser.

Modular - En spelledare som föredrar att spela färdiga äventyr/scenarion så att dom "slipper" improvisera och kan fokusera på det dom tycker är viktigt i ett rollspel.

Narrator - Använder rollspel som ett tillfälle att berätta storslagna historier. Spelledaren ser strid som drama och inte med taktisk finess. Spelledaren är inte alltid så intresserad av spelarnas historia utan försöker få dem att anpassa sig efter världen/historien.

Author - Nästan precis som Narrator, men denna spelledare försöker imponera på sina spelare med fantastiska äventyr, världar, platser och historier.

Winner - Detta är den enda dåliga spelledaren som författaren presenterar. Och det är en spelledare som anser att det är jag-mot-dom. Det är en tävling där det handlar om att motarbeta sin spelare så mycket som möjligt.

 

[Skald]

Olika spelformer har olika "naturlagar", med en nick år @Skald s kriterier så skulle jag nog närmast bli förolämpad om inte spelledaren hade lite slumptabeller och vi spelade OSR, medan jag antagligen hade tänkt att det var ett brott mot naturlagarna om slumptabellerna dök upp när vi spelade en spelform där de inte passar.

Jag vill superdupermegagärna (bucketlistnivå) spela en riktigt oldschool vildmarkskampanj med slump för allt man stöter på, från hexkräl i landskapet till hexkräl i underjorden. Det ju enormt enormt långt från att *rull, rull, blädder* träffa 1D4+4 vättar i trapphuset till nästa våning i Moria.
Jag spelar helst inte levelbaserade spel i grupp övht med nått enstaka undantag, så därav blir min ståndpunkt något hårdkokt i frågan.
(Massor levelbaserat i mitt solospelande dock )

 

[TheDawn]

Lyhördhet har redan lyfts ett par gånger men vad jag annars tycker utmärker en bra spelledare är frågan "vad gör du?" Denna fråga betyder så mycket och bjuder in spelare att delta. Jag gillar inte själv att ta plats från andra i gruppen så många gånger sitter jag och väntar på att spelledaren skall, så att säga, annonsera min tur. Ställer han aldrig frågan till mig kan det ibland ta timmer innan min karaktär får chansen att delta (om då inte någon av de andra spelarna bjuder in istället via interaktion).

Detta är såklart en del av att vara lyhörd men handlar lika mycket om att vara inbjudande och rättvis och organiserad. Så vill jag ha en spelledare.

 

[verlandes.]

Lyhördhet har redan lyfts ett par gånger men vad jag annars tycker utmärker en bra spelledare är frågan "vad gör du?" Denna fråga betyder så mycket och bjuder in spelare att delta. Jag gillar inte själv att ta plats från andra i gruppen så många gånger sitter jag och väntar på att spelledaren skall, så att säga, annonsera min tur. Ställer han aldrig frågan till mig kan det ibland ta timmer innan min karaktär får chansen att delta (om då inte någon av de andra spelarna bjuder in istället via interaktion).

Detta är såklart en del av att vara lyhörd men handlar lika mycket om att vara inbjudande och rättvis och organiserad. Så vill jag ha en spelledare.

Detta tyckte jag var intressant. Jag tror jag förväntar mig att mina spelare också tar egna initiativ att delta och bidra - absolut att jag försöker ha öga för vilka som fått utrymme, men jag tror inte jag ser det som mitt ansvar att spelarna ska få komma till tals.

Detta beror såklart på vilken grupp det är, när jag spelar med ungdomar är jag mycket mer noggrann med att fördela rampljuset, men med min vanliga vuxna grupp så tycker jag att det är lika mycket spelaransvar som mitt att ta initiativ.

 

[Kaltman]

För mig: Personkemi, inte bara med mig utan gruppen som helhet. SL får vara hur bra på alla vetenskapliga analyser som frambringats här men funkar inte kemin är det waste. Och från andra hållet gäller samma sak. Funkar kemin så kan dom göra nästan allt fel så länge gruppen har kul.

Jag är bara spelare på konvent eller i one-shots. Jag försöker ha inställningen att jag ansvarar för mitt eget "kul". Funkar jag inte 100% med någon så bortser jag från det och försöker ha kul ändå.

 

[TheDawn]

Detta tyckte jag var intressant. Jag tror jag förväntar mig att mina spelare också tar egna initiativ att delta och bidra - absolut att jag försöker ha öga för vilka som fått utrymme, men jag tror inte jag ser det som mitt ansvar att spelarna ska få komma till tals.

Detta beror såklart på vilken grupp det är, när jag spelar med ungdomar är jag mycket mer noggrann med att fördela rampljuset, men med min vanliga vuxna grupp så tycker jag att det är lika mycket spelaransvar som mitt att ta initiativ.

Jag förstår vad du menar, men med det sagt finns det alltid mer eller mindre starka personligheter i en grupp. Varje karaktär befinner sig ju i samma värld och agerar därmed på samma tid. Om någon har ett väldigt långt projekt som tar tid från de andra karaktärerna tycker jag plötsligt det blir väldigt relevant att spelledaren ser till att fördela sin uppmärksamhet. Vare sig man vill det eller inte så blir det ju så (i ett traditionellt spel) att där spelledaren lägger fokus är där det händer saker. Övrigt faller lätt åt sidan.

Det där med ansvar är så klart också intressant eftersom det är en kniv som skär åt båda hållen. Om jag inte får något gjort under ett spelmöte kan du, med all rätt, fråga varför jag ens kom dit om jag inte tänkte delta. Jag kan dock motställa frågan varför jag blev inbjuden om ingen tänkte involvera mig. Det finns en risk när man lägger ansvaret på någon annan att man missar svårigheter de har (som min sociala ångest till exempel) och därmed skapar ett exkluderande klimat. Detta är så klart inte sant i alla sammanhang men är värt att fundera kring.

 

[Rickard]

Lyhördhet har redan lyfts ett par gånger men vad jag annars tycker utmärker en bra spelledare är frågan "vad gör du?"

För mig är "Vad gör du?" ett misslyckade från spelledaren, eftersom personen inte lyckas aktivera spelarna med sina beskrivningar.

 

[verlandes.]

Det där med ansvar är så klart också intressant eftersom det är en kniv som skär åt båda hållen. Om jag inte får något gjort under ett spelmöte kan du, med all rätt, fråga varför jag ens kom dit om jag inte tänkte delta. Jag kan dock motställa frågan varför jag blev inbjuden om ingen tänkte involvera mig. Det finns en risk när man lägger ansvaret på någon annan att man missar svårigheter de har (som min sociala ångest till exempel) och därmed skapar ett exkluderande klimat. Detta är så klart inte sant i alla sammanhang men är värt att fundera kring.

Hm. Jag tror helt enkelt inte att jag ser det som spelledarens ansvar att det ska bli lyckat, det är en team effort. Och för att det ska bli lyckat så ska det göras tillsammans, så att säga. Hade jag fått nys om att en av mina spelare är ledsna för att jag inte ansvarat för att hens agens, så hade jag nog blivit... sur på hen?

 

[wilper]

För mig är "Vad gör du?" ett misslyckade från spelledaren, eftersom personen inte lyckas aktivera spelarna med sina beskrivningar.

För mig är det en signal att det nu är spelarens tur att prata, och det fortsätter vara det tills det kommer en fråga tillbaka.

Hela OKULT skrevs runt den cykeln av frågor. Sedan är det kanske inte världens mest inspirerande fråga, men helt OK att ställa.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Jag tänker att en av anledningarna till att jag gillar det svenska uttrycket spelledare mer än både game master och dungeon master är att det som gör en (traditionell) spelledare till en bra spelledare på rätt många sätt är ungefär samma egenskaper som gör en ledare till en bra ledare.

Jag har erfarenhet av att vara lärare, ungdomsledare och regissör för ungdomsteater och kortfilm. Jag har ju också såklart erfarenhet av chefer på olika nivå.

Och jag ser definitivt stora likheter. Lyhördhet. Förmåga att få saker att flyta på. Fingertoppskänsla. Visa respekt. Vara kunnig och förberedd. Kunna organisera och delegera. Se alla, så ingen blir bortglömd. Utmana lagom mycket, men också låta folk glänsa / göra det de är bra på. Vara lugn och kunna diskutera saker som en vuxen människa utan att brusa upp.

Och omvänt; när jag stör mig på spelledare så är det ju också ofta samma saker som jag finner irriterande hos andra sorters ledare och chefer: my-way-or-the-highway, bristande respekt/fingertoppskänsla, aggressivitet, osv.

Jag gick in i tråden med intentionen att skriva i princip det här inlägget, men nu gjorde ju redan @krank det så jag kan inte säga så mycket mer än 100% detta mer än allt annat.

När man pratar om sådana här saker på det här forumet är det lätt hänt att diskussionen ibland får lite tunnelseende. Det är inte konstigt, men för mig är det som gör en riktigt bra spelledare väldigt sällan sådant som har med rollspel specifikt att göra och nära nog helt och hållet det som har med personens roll i gruppen att göra, det sociala utbytet mellan deltagarna och förmågan att engagera alla att frivilligt och entusiastiskt dra åt samma håll.

Det är liksom tusen gånger viktigare att en spelledare får alla deltagare att känna sig välkomna, bekväma och engagerade i situationen än att den har någon specifikt stark kompetens inom någon aspekt av rollspel. För att kunna få till det behöver ju spelledaren då först och främst tycka om att vara spelledare, och ha en stark vilja och finna glädje i att skapa engagemang hos andra människor.

Sedan finns det ju massa saker utöver det som kan förhöja upplevelsen, men som också spretar åt så många olika håll att det är svårt att sätta fingret på. Men när det kommer till de rollspelsspecifika aspekterna av spelledarskapet så handlar det ju då mest om att de är relativt synkade i gruppen. Men för mig kommer det liksom ganska långt efter det som gör att man trivs i en grupp.

 

[TheDawn]

Hm. Jag tror helt enkelt inte att jag ser det som spelledarens ansvar att det ska bli lyckat, det är en team effort. Och för att det ska bli lyckat så ska det göras tillsammans, så att säga. Hade jag fått nys om att en av mina spelare är ledsna för att jag inte ansvarat för att hens agens, så hade jag nog blivit... sur på hen?

Jag känner att jag kanske inte gör mig själv helt förstådd vilket är enligt förväntan. Spelledaren ansvarar så klart inte för spelarens agens (sedan vet jag inte hur mycket det hjälper att ha två vi spelbordet som är sura på varandra istället för att bara prata om saken och hitta en schysst lösning). Jag menar mer att spelledaren leder spelet med så tung eller så lätt hand som krävs. Om en spelledare har fokus på en annan spelare och vad dennes karaktär gör så kommer jag inte dyka in och överrösta dem med vad jag vill göra. I utbyte mot denna artighet finns det bara en viss förhoppning från min sida att när de är klara så vänder sig kanske någon till mig och frågar, "medans han håller på det där, vad gör din karaktär då?"

Att ha förmågan att "ge ordet" är något jag finner naturligt faller på spelledarens axlar, särskilt som det är spelledaren som behöver ha koll på vad som händer och hur tid passerar i spelet. Om alla tillåts prata i mun på varandra skulle jag nog själv krevera som spelledare. Lite skoj och bus vid bordet är ju att vänta och visar på engagemang det också, men struktur är lika så viktigt.

 

[verlandes.]

Jag känner att jag kanske inte gör mig själv helt förstådd vilket är enligt förväntan. Spelledaren ansvarar så klart inte för spelarens agens (sedan vet jag inte hur mycket det hjälper att ha två vi spelbordet som är sura på varandra istället för att bara prata om saken och hitta en schysst lösning). Jag menar mer att spelledaren leder spelet med så tung eller så lätt hand som krävs. Om en spelledare har fokus på en annan spelare och vad dennes karaktär gör så kommer jag inte dyka in och överrösta dem med vad jag vill göra. I utbyte mot denna artighet finns det bara en viss förhoppning från min sida att när de är klara så vänder sig kanske någon till mig och frågar, "medans han håller på det där, vad gör din karaktär då?"

Att ha förmågan att "ge ordet" är något jag finner naturligt faller på spelledarens axlar, särskilt som det är spelledaren som behöver ha koll på vad som händer och hur tid passerar i spelet. Om alla tillåts prata i mun på varandra skulle jag nog själv krevera som spelledare. Lite skoj och bus vid bordet är ju att vänta och visar på engagemang det också, men struktur är lika så viktigt.

Om en SL har laserfokus på en spelare så till den grad att andra spelare inte får komma till tals så är det såklart ett dåligt spelledarskap. Men att sitta tyst i flera timmar i väntan på SL:s tillåtelse känns liksom inte kul och det faller inte - i mina ögon - på spelledarens axlar (igen, såtillvida hen inte specifikt har premierat en särskilt spelare, på bekostnad av de andra).

 

[TheDawn]

Om en SL har laserfokus på en spelare så till den grad att andra spelare inte får komma till tals så är det såklart ett dåligt spelledarskap. Men att sitta tyst i flera timmar i väntan på SL:s tillåtelse känns liksom inte kul och det faller inte - i mina ögon - på spelledarens axlar (igen, såtillvida hen inte specifikt har premierat en särskilt spelare, på bekostnad av de andra).

Men då måste vi liksom vända på frågan. Om jag väntar på min tur i ett rollspel, och min tur aldrig verkar komma upp, är jag så en dålig spelare? Utgå här från att alla andra i gruppen kommer till tals.