Jag gillar den här bilden. När jag spelar fantasy rollspel med en spelledare så är det absolut zon B jag är i alla dagar i veckan. Men spelar jag friform eller spelledarlöst i något mer modern tid eller så, då landar jag plötslig någonstans mellan zon A och C. Jag avskyr dock zon D, då tappar jag typ lusten.
Jättebra diagram! Jag tror min poäng är att dödlighet inte är synonymt med spelighet. Missförstå mig rätt: det kan vara ett sätt att uppnå spelighet, otaliga dungeoncrawls har ju den känslan - men det finns andra knappar man kan trycka för att uppnå spelighet, och dödlighet ≠ spelighet, per automatik. Likaledes så tycker inte jag odödlighet är den enda, eller ens den rakaste, vägen till narrativt fokus.
Detta är vad jag menar, fast mycket mer välformulerat - tack!
Håller med. Jag uppskattar också mycket hur spelande över tid förändrar en rollperson, lite som @God45 varit inne på.
För mig är det roligare att se vem rollpersonen kan bli än att avgöra detta innan spel, t ex genom en lång och utförlig backstory.
Och på det temat inser jag nu att jag tycker att det är kul om tur får vara avgörande i spel?!
Player skill i all ära, men för mig är det helt okej att känna ”puh, det där var nära ögat, ikväll hade jag verkligen tärningarna på min sida!”
Men det känns som att jag är ganska ensam om den åsikten?
Dog man på sådär level 5+ så blev man ressad och tappade i genomsnitt en halv level.
Sett på 4E-forum:
Tycker en del av konsten att spelleda är att spelarna inte ska förstå att jag manipulerar dem. Eller att de förstår det, men gillar det.
Själva berättandet är ju ett slags manipulation, som alla deltagarna är med att bidra till. Men jag tycker ändå det finns ett kontrakt om vissa saker som inte bör vara förljugna, spelprinciper som såväl spelledare och spelare har gemensamt.
Jag tycker nog faktiskt litegranna att dödlighet är spelighet, eller att det ökar speligheten. Inom OSR finns det ju någon uråldrig ”vi måste undvika att slå initiativ för så fort vi gör det är det 50% risk att nån av oss dör”-visdom, och den sortens regelmedvetenhet i hur man väljer att handla (”vi måste undvika binär situation X där regelverket aktiveras”) är för mig ungefär lika spelig som all annan spelstyrande regelmedvetenhet (”jag använder min pareringsförmåga som jag kan använda 3 gånger per dag eftersom jag har 4 levels fighter”). Att den är mer spelig betyder dock inte att den är sämre.
)
Det kan vara både och. Spelade nyligen Delta Green, Impossible Landscapes, och där var det från väldigt tidigt uppenbart att vi var manipulerade, och det var grejen.
Många bra poänger - min enda poäng är egentligen att det går att knyta an till sin rollperson även om hen riskerar att dö. Uppfattningen att dödlighet omöjliggör karaktärsgestaltning känner jag liksom inte igen mig i.Jag tycker nog faktiskt litegranna att dödlighet är spelighet, eller att det ökar speligheten. Inom OSR finns det ju någon uråldrig ”vi måste undvika att slå initiativ för så fort vi gör det är det 50% risk att nån av oss dör”-visdom, och den sortens regelmedvetenhet i hur man väljer att handla (”vi måste undvika binär situation X där regelverket aktiveras”) är för mig ungefär lika spelig som all annan spelstyrande regelmedvetenhet (”jag använder min pareringsförmåga som jag kan använda 3 gånger per dag eftersom jag har 4 levels fighter”). Att den är mer spelig betyder dock inte att den är sämre.
(”Hög dödlighet” läser jag som att man riskerar att förlora sin gubbe om en poängräknare går ner till noll utan att som spelare kunna välja att ta en annan konsekvens istället. Inte att man kan välja konsekvensen ”jag dör” efter en misslyckad konflikt eller spel där det är möjligt att spela en supportgrupp för cancersjuka)
Rädslan för den mekaniska dödligheten är på något sätt ofta ett försök till omvänd bleed. Spelarens aversion mot att rollpersonens historia ska avslutas för tidigt ska kanaliseras till att rollpersonen spelas försiktigare, eller att riskerna i spelet tas på allvar.
Om man bara vill spela på situationer där rollpersonerna är rädda behövs det inget dödshot så länge spelarna är villiga att spela på sin rädsla. Jag (som människa) blir rädd om någon hotar med att slå mig - jag kan gestalta det i en rollperson utan att vara rädd att hen ska dö. Om jag måste hoppa från ett fönster på tredje våningen så är det läskigt fast jag säkert kommer överleva det.
Sen kan det tjäna narrativet ändå, trots att det ökar speligheten. Mörk Borg är ett spel där huvuden ibland krossas som meloner. Twilight 2000 är ett spel om att sörja Jörgen som inte hittade antibiotika till sitt infekterade sår. År 0 är ett spel om Arken, och hur den går vidare trots att enskilda medlemmar i folket dör. Roliga och bra spel som kräver att dödsrisken är närvarande även för rollpersoner.
Låg dödlighet kan ju användas till helt olika saker det också. @chrull tog upp ur Varselklotet, där det både uppstår situationer som är farliga för rollpersonerna och där de kan få det mekaniska tillståndet ”rädd”. Här ska det ibland vara läskigt utan att vara historier om att huvudpersonerna dör. Ingen som tittar på stranger things tror att Dustin kommer dö i avsnitt 3, men det går att få det läskigt ändå.
Blades in the dark har mekanisk död som du alltid kan välja att motstå genom att ta stress. Här används frivilligheten för att huvudpersonerna ska spelas våghalsigare. Det är också en signal att man inte ska använda döden som fail state, utan måste hitta något annat att bry sig om för att spelet ska vara intressant.
Monsterhearts har också frivillig död. Om du tar en döds-harm kan du ignorera den genom att bli ditt darkest self. Om du är varulv så kanske du käkar upp alla på prom då. Det är en roligare konsekvens än att du förlorar din gubbe.
Kult: DFG har också frivillig död. Spelaren väljer själv vilken konsekvens ett misslyckat ”ta skada”-slag får. Eventuellt betyder det att någonting käkar upp fostret i din livmoder eller att en liten tysk man stoppar fingret genom ditt öga, men om vi spelar Kult är ju det också roligare konsekvenser än att din gubbe försvinner.
Att ha ”jag som spelare förlorar min gubbe” som standard-Det Negativa Utfallet när man använder tärningsmekaniken är bara lite tråkigt. Om spelet är bra borde det finnas något intressantare som kan hända.
(Det här blev ett långt svar där egentligen bara början var ett svar till @verlandes. Sorry
Helt klart, men det är inte som att spel med dödlighet nödvändigtvis förbiser alla andra konsekvenser än död. Döden är en av många kryddor för att skapa risk, så att säga!
Det finns åtminstone en person till som resonerar på det viset = jagHåller med. Jag uppskattar också mycket hur spelande över tid förändrar en rollperson, lite som @God45 varit inne på.
För mig är det roligare att se vem rollpersonen kan bli än att avgöra detta innan spel, t ex genom en lång och utförlig backstory.
Och på det temat inser jag nu att jag tycker att det är kul om tur får vara avgörande i spel?!
Player skill i all ära, men för mig är det helt okej att känna ”puh, det där var nära ögat, ikväll hade jag verkligen tärningarna på min sida!”
Men det känns som att jag är ganska ensam om den åsikten?
Vilka konsekvenser tänker du på då? Jag tycker att spel med hög dödlighet väldigt ofta har just döden som huvudsaklig mekanisk konsekvens. Sen kan man spela runt det och ha roliga konsekvenser i friformsspelet man dansar i medans man undviker att engagera dödlighetsmekaniken, men det är ju inte mekaniska konsekvenser ur det spel som diskuteras. Det spelarriktade dödshotet tenderar också att stjäla lite fokus, så att det man försöker uppnå utanför dödskonflikterna ofta är centrerat kring saker som ska göra att man klarar sig bättre i nästa dödskonflikt.
Ja, jag spelar ju också för att få veta rollpersonens resa. Tur i dödlighetsslag (alltså samtliga tärningsslag i konflikter som slutar med att man dör eller överlever) påverkar egentligen ingenting i hur den resan ser ut, utan bara om den avslutas i förtid eller inte. Det är inte så kul, och om det är långa moment som ska spelas ut mekaniskt för att avgöra det binära utfallet tröttnar jag fort.Håller med. Jag uppskattar också mycket hur spelande över tid förändrar en rollperson, lite som @God45 varit inne på.
För mig är det roligare att se vem rollpersonen kan bli än att avgöra detta innan spel, t ex genom en lång och utförlig backstory.
Och på det temat inser jag nu att jag tycker att det är kul om tur får vara avgörande i spel?!
Player skill i all ära, men för mig är det helt okej att känna ”puh, det där var nära ögat, ikväll hade jag verkligen tärningarna på min sida!”
Men det känns som att jag är ganska ensam om den åsikten?
Konsekvenser kan innefatta, men ej begränsas till: stöld av tillhörigheter, förstörd utrustning, kidnappade SLP:s, tillfångatagning, ärr eller mer allvarliga kroppskador, psykologiska skador, emotionella skador, religiösa kriser och förlust av socialt kapital.
Det gör alltså jag också och menar att det går alldeles utmärkt även i spel där det finns dödlighet.
Det kan väl argumenteras att 5e är standardsättet att utöva vår hobby, vilket ju är åt det mer heroisk/odödliga hållet. Tror inte riktigt OSR har tagit över som den vanligaste spelstilen än (även om det kan verka så på nischade forum...!)
)
