Rollspelsprofilen: ”Ingen backstory längre än 30 ord tillför något”

[Gabrielle de Bourg]

Men det kan nästan vara bättre att bara ha bakgrunden "vietnamveteran med trauma" och sedan får man fylla i detaljerna allt eftersom man spelar, än att ha allt klart från början.

Jag är lite inne på samma spår, men att vara lite mer specifik men ändå våla med ganska "breda penslar". Att t ex skriva "Du är veteran med trauma efter att du satt i fångläger i Vietnam, där du fick utstå flera hemskheter du ogärna pratar om med vemsomhelst. Din närmsta vän är överste Trautman (en av de andra spelarna), din överordnade som fick hem dig." Men sedan tar jag lite tid i början av spelmötet att låta spelarna sinsemellan prata om sig själva och varandras backstory – fördelen är att om det inte är för detaljerat skrivet först är att de alla tar hjälp av varandra och fyller ut varandras backstory och involverar sig själva, vilket återigen gör den mycket mer användbar.

 

[verlandes.]

Tror jag kan ha viftat med dessa förut, men till de förgjorda karaktärerna i ett Kutulu-äventyr jag håller på att skriva har jag försökt göra beskrivningar som är korta, men förhoppningsvis så pass kärnfulla och vibe:iga att en spelare snabbt förstår konceptet, men också kan känna att hen kan bygga vidare på det:

 

[Troberg]

Det intressanta måste väl ändå vara det som händer karaktären under kampanjen och hur det påverkar hen?

En backhoppare hoppar inte utan startsträcka och avstamp. Att någon har sin bakgrund, och den poppar upp med problem/känslor/hjälp fördjupar karaktären, planterar den i ett sammanhang. Det försvagara inte den.

Jag hade en spelare som mer eller mindre skrev en kärleksförklaring till sin karaktär. Det slutade med att spelaren fick lämna gruppen eftersom hen inte ville riskera att "kärleken" råkade ut för något farligt eller obehagligt. Det funkar inte riktigt när man är en Cthulhu-utredare.

OK, jag menade inte det bokstavligt så...

Mer till att man committar till konceptet.

 

[Organ]

Jag säger nej till stora luntor av backstory, men det är främst för att jag som spelledare inte gitter sätta mig in i dessa intrikata berättelser, som jag troligtvis ändå kommer glömma under spel. Har haft flera tillfällen där en spelare varit besviken för att hens lore (som alltid är "jag är egentligen en hemlig prins från ett mäktigt kungarike", btw) aldrig kom upp i spel - och det är kanske en brist i mitt spelledarskap, men jag har förlikat mig med det.

Håller med. På samma vis som att det är kasst beteende av en spelledare att säga "Det här är landet Fanungalias historia, ekonomiska system, geografi, flora och fauna och olika kulturer. Ni behöver ha läst in er på allt detta innan vi börjar spela" och slänga fram en smärre avhandling på bordet. Man får naturligtvis, både spelare och spelledare, skriva sådana. Men det ska inte vara nödvändigt för att alla att läsa igenom dem.

 

[verlandes.]

Håller med. På samma vis som att det är kasst beteende av en spelledare att säga "Det här är landet Fanungalias historia, ekonomiska system, geografi, flora och fauna och olika kulturer. Ni behöver ha läst in er på allt detta innan vi börjar spela" och slänga fram en smärre avhandling på bordet. Man får naturligtvis, både spelare och spelledare, skriva sådana. Men det ska inte vara nödvändigt för att alla att läsa igenom dem.

100%, och har sett förgjorda karaktärer som har en otroligt detaljerad bakgrundshistoria som svårligen kan frångås utan att förstöra spelledarens planerade kampanj.

 

[Rangertheman]

En backhoppare hoppar inte utan startsträcka och avstamp. Att någon har sin bakgrund, och den poppar upp med problem/känslor/hjälp fördjupar karaktären, planterar den i ett sammanhang. Det försvagara inte den.

Går publiken till tävlingen för att höra om hur backhopparen tränade med sin far i den smällkalla vintern och att han byggde sina första skidor själv för att de var så fattiga? Eller vill de se vem som hoppar längst och får högst poäng?

Vid rollspelsbordet är jag intresserad av vad karaktären gör och säger. Vad som lett fram till den punkten är på sin höjd kuriosa. Jag har inga problem med att någon skriver en hel bokserie om sin rollperson. Men om de tror att de kan diktera händelserna kring spelbordet så att de passar in i nästa del av bokserien, då åker de ut!

 

[Troberg]

Går publiken till tävlingen för att höra om hur backhopparen tränade med sin far i den smällkalla vintern och att han byggde sina första skidor själv för att de var så fattiga? Eller vill de se vem som hoppar längst och får högst poäng?

Vid rollspelsbordet är jag intresserad av vad karaktären gör och säger. Vad som lett fram till den punkten är på sin höjd kuriosa. Jag har inga problem med att någon skriver en hel bokserie om sin rollperson. Men om de tror att de kan diktera händelserna kring spelbordet så att de passar in i nästa del av bokserien, då åker de ut!

Som spelledare älskar jag sånt. Jag kör "everything you write can and will be used against you". Det är en resurs, inte ett problem.

 

[krank]

Håller med. På samma vis som att det är kasst beteende av en spelledare att säga "Det här är landet Fanungalias historia, ekonomiska system, geografi, flora och fauna och olika kulturer. Ni behöver ha läst in er på allt detta innan vi börjar spela" och slänga fram en smärre avhandling på bordet. Man får naturligtvis, både spelare och spelledare, skriva sådana. Men det ska inte vara nödvändigt för att alla att läsa igenom dem.

Jag tänker att det beror på grupp. Jag skulle någon dag vilja spela Oktoberlandet med en grupp där alla faktiskt läst in sig på grundbokens diverse beskrivningar osv, och där man kan syssla med lite gemensamt världsbygge genom reflektioner kring den lästa textmassan. Så som jag uppfattar att det är tänkt att spelas, alltså. Lite Session Zero möter trevlig bokklubb. Vilket såklart kräver en viss kategori av aktivt läsande spelare, och ett rollspel som faktiskt går att läsa på det sättet (vilket ju är fallet med Oktoberlandet).

Det stora problemet med den lunta du beskriver är ju att den antagligen inte är så bra eller engagerande skriven, inte att den är tjock.

 

[krank]

Går publiken till tävlingen för att höra om hur backhopparen tränade med sin far i den smällkalla vintern och att han byggde sina första skidor själv för att de var så fattiga? Eller vill de se vem som hoppar längst och får högst poäng?

Rollspel har å andra sidan ingen publik normalt sett, utan bara upplevare, deltagare…

Men som du också är inne på, problemet är ju inte att folk skriver backstory eller ger sina rollpersoner en gedigen bakgrund. Utan ifall de förväntar sig att någon annan kring bordet ska bry sig. Men det kan ju ge väldigt mycket till deras eget upplevande och deltagande, den inre upplevelsen.

 

[Rymdhamster]

James Bond och Rambo har väll absolut backstorys som är på mindre än 30 ord när de dyker upp i sina första filmer.

Jag har absolut inte protesterat mot 30 ord, även om jag som vanligt tycker du är alldeles för kategorisk och definitiv =)

Det var ett svar till Rangertheman angående rollpersoner som redan gjort häfta saker innan spelet ens börjar. Det går att trycka in massor av häftiga saker på 30 ord.

 

[Gabrielle de Bourg]

Jag tänker att det beror på grupp. Jag skulle någon dag vilja spela Oktoberlandet med en grupp där alla faktiskt läst in sig på grundbokens diverse beskrivningar osv, och där man kan syssla med lite gemensamt världsbygge genom reflektioner kring den lästa textmassan. Så som jag uppfattar att det är tänkt att spelas, alltså. Lite Session Zero möter trevlig bokklubb. Vilket såklart kräver en viss kategori av aktivt läsande spelare, och ett rollspel som faktiskt går att läsa på det sättet (vilket ju är fallet med Oktoberlandet).

Det stora problemet med den lunta du beskriver är ju att den antagligen inte är så bra eller engagerande skriven, inte att den är tjock.

Det och att sådant i många spel alltför ofta är skrivet med en underförståelse att SL är den enda som måste läsa det.

 

[Rymdhamster]

Men när en backstory når en kritisk massa - antingen i ordmängd eller i "diegetisk tyngd" - så blir det (för mig) i bästa fall omständligt och i värsta fall ett direkt spelhinder.

Jag har inget tålamod att läsa långa texter längre. Men en fullbackad backstory är en guldgruva på SLP:er och intriger man kan utnyttja.

 

[verlandes.]

Jag har inget tålamod att läsa långa texter längre. Men en fullbackad backstory är en guldgruva på SLP:er och intriger man kan utnyttja.

Absolut, men det kräver viss finess från spelaren att inte belasta texten med prosa, veta hur mycket man kan skriva utan att det inverkar på kampanjen (varför det i så fall kan vara fiffigt att göra i samråd med SL), att formge det på ett sätt som är lättnavigerat för SL (punktlistor har nämnts).

Jag tror min reservation mot backstories främst handlar att det så lätt triggar igång spelares main character syndrome - vilket jag tycker kan vara bökigt i en samberättande aktivitet!

 

[Rangertheman]

I rollspelstermer skulle jag säga att Rambo och James Bond är högnivåkaraktärer som spelat igenom flera långa kampanjer. Bakgrundshistorien som möjligen föregick spelstarten är sedan länge överspelad. Jag har svårt att tro att Bond reste världen runt och slogs mot superskurkar innan har började jobba på MI6 eller att Bloefeld skövlade Bonds hemstad och kidnappade hans syster, och att det var det som fick honom att vilja bli agent med rätt att döda.

 

[Rymdhamster]

Absolut, men det kräver viss finess från spelaren att inte belasta texten med prosa

Det har inget att göra med hur coola rollpersoner de har gjort att göra. Det går att skriva skitmycket tråkig prosa om ingenting. Jag vet inte vad det har att göra med coola start rollpersoner att göra. Sätt en maxgräns på ord som god45 föreslår så har du ju löst det problemet. Många coola grejer behöver inte betyda mycket text.

I rollspelstermer skulle jag säga att Rambo och James Bond är högnivåkaraktärer som spelat igenom flera långa kampanjer.

Förutom att det inte finns någon som helst anledning till att inte börja med Rambo. Rambo är bara en högnivåkaraktär om man desperat klamrar sig fast vid nåt OS-tradition som inte är nödvändig ens för OSR-spelande. Rollspel är inget speciellt. Det är bara vad man tycker det är kul. Jag är överlag rätt less på att börja som typisk OSR level 1. Det är skittråkigt. Ge mig Rambo från start och skriv bättre äventyr!

 

[Gabrielle de Bourg]

I rollspelstermer skulle jag säga att Rambo och James Bond är högnivåkaraktärer som spelat igenom flera långa kampanjer. Bakgrundshistorien som möjligen föregick spelstarten är sedan länge överspelad. Jag har svårt att tro att Bond reste världen runt och slogs mot superskurkar innan har började jobba på MI6 eller att Bloefeld skövlade Bonds hemstad och kidnappade hans syster, och att det var det som fick honom att vilja bli agent med rätt att döda.

Potentiellt i de äldre Bond-filmerna, men Craigs Bond så får vi introduktionen lagom till att han blir 00-agent och jag skulle säga att det är en ganska perfekt start med "ditt första riktiga uppdrag".

 

[Quadrante]

Märkligt att alla utgår ifrån att det hänt massor i dessa bakgrundshistorier.

 

[Oscar Silferstjerna]

Jag tror att en persons agenda är viktigare än hans eller hennes bakgrund. Dock kan bakgrunden leda till en viss agenda - exempelvis hämndbegär, undvikande eller beskyddarinstinkt. En kärnfullt skriven bakgrund kan alltså leda till motivationer, som sedan kan användas i spel.

Ett sätt att skriva användbara bakgrunder är att nämna minst två personer (de mest betydelsefulla) och gärna även någon eller några platser. De kan (bör?) sedan dyka upp i handlingen på något sätt. Det går att bygga upp en hel kampanj kring bakgrunder - eller låta kampanjen flyta in i bakgrunderna. Eller både och.

I mina ögon är det bra att skriva komprimerade bakgrunder, men det är ännu viktigare att de innehåller något som går att använda. Måste jag - exempelvis under ett spelmöte - välja mellan bakgrund och agenda så väljer jag det senare. Det är viktigt vad en person vill.

 

[Übereil]

Märkligt att alla utgår ifrån att det hänt massor i dessa bakgrundshistorier.

Massa häftiga saker, i alla fall. Min Vampire-rollperson som jag spelar i en kampanj jag håller på meds bakgrund pratar om att hon är uppvuxen i Bronx, hankat sig fram som frilansande, grävande journalist och hon träffade en snygg badboy på krogen som hon var dum nog att följa med hem och när hon försökte ta sig därifrån så gjorde han henne till vampyr. Han frågade inte prinsen om han fick göra det här först, men prinsen var skyldig honom en tjänst så han kom undan med det den här gången. Några år senare så embraceade hennes sire en till kvinna som sa nej till honom utan att fråga prinsen så min RP och hennes sire fick fly stan hals över huvud.

Inget av det här är särskilt häftigt. Det är inga av de grejer som jag utlämnade för att få ner storleken på bakgrunden till nåt som går att läsa på ett forum heller. Men allt tillför något, skulle jag säga. Om inte annat så kan man förstå varför min RP började med de stats och skills hon började med om man läser bakgrunden ("varför har den här Ivy League-utbildade journalisten tre duttar i larceny?").

Übereil

 

[nano]

För one-shots skulle jag nog säga att några hundra ord är lagom, max 500. Då får man med lite karaktärisering och småbitar att droppa in. Men i kampanjspel tycker jag det är mer intressant att bli utvecklade karaktärer över tid snarare än att starta som det. Ganska många karaktärstyper gör sig bättre i blivande än i vardande.