Rollspelsprofilen: ”Ingen backstory längre än 30 ord tillför något”

Troberg said:
Spelar man, säg, karaktärsdriven kampanj där personlig utveckling är central och bakgrunden förväntas komma i spel aktivt, inte bara som bakgrund, då är det en helt annan sak.
Click to expand...
Det intressanta måste väl ändå vara det som händer karaktären under kampanjen och hur det påverkar hen?
 
Backstories längd spelar ingen som helst roll ifall de inte görs i samverkan med SL och resten av gruppen, det är ju liksom det enda relevanta. Vad spelar det för roll att du kommer från släkten Gyllenstussked ifall ingen ska riffa på det liksom?
Och gör en backstories i samverkan med varandra spelar längden heller ingen roll, för då kan ett ord räcka för att göra något i spel.

Also, ju mindre definierade detaljer det har desto bättre.
 
Rangertheman said:
Det intressanta måste väl ändå vara det som händer karaktären under kampanjen och hur det påverkar hen?
Click to expand...
Vill man spela med spännande reveals kan det tex vara enklare att preppa dem, snarare än att improvisera i stunden.

Bakgrunden behöver ju inte vara statisk när kampanjen börjar heller, några spelmöten in kanske man tänker ”åh fan, min karaktär har ju helt klart varit med i den här dödskulten förut”, och då kan det vara lättare att tänka ut detaljerna kring det i förväg. Jag improviserar tex ofta lite halvkasst som spelare och känner mig missnöjd efteråt.

Eller egentligen vad som helst man vill visa på under spel. Som präst-rollperson kanske man vill gräva lite i varför ens rollperson sökte sig till religionen, osv. Jag skriver sällan ned mycket om rollpersonen, men det är enbart pga min avers för skrivande i allmänhet, jag brukar nog ha en hel del bakgrund som vispar runt i huvudet.
 
Rangertheman said:
Det intressanta måste väl ändå vara det som händer karaktären under kampanjen och hur det påverkar hen?
Click to expand...
Ja, men det ena utesluter inte det andra. Frågan är vart den resan börjar. Om du läser en bokserie, och det visar sig att de första 3 böckerna av de 20 du läser är karaktärens bakgrund, saknar de värde eller sätter de grunden för vad karaktären är?
 
Zeedox said:
Vill man spela med spännande reveals kan det tex vara enklare att preppa dem, snarare än att improvisera i stunden.

Bakgrunden behöver ju inte vara statisk när kampanjen börjar heller, några spelmöten in kanske man tänker ”åh fan, min karaktär har ju helt klart varit med i den här dödskulten förut”, och då kan det vara lättare att tänka ut detaljerna kring det i förväg. Jag improviserar tex ofta lite halvkasst som spelare och känner mig missnöjd efteråt.

Eller egentligen vad som helst man vill visa på under spel. Som präst-rollperson kanske man vill gräva lite i varför ens rollperson sökte sig till religionen, osv.
Click to expand...
Problemet med att tänka ut en massa i förväg är att man lätt, medvetet eller omedvetet, styr i en riktning där det man tänkt ut ska komma i spel. När flera i gruppen gör på samma sätt blir det lätt en dragkamp och i sämsta fall hamnar kampanjen i bakgrunden. Ärligt talat är det inte särskilt kul att spela i någon annans bakgrundsberättelse.

Jag föredrar att man lägger in kopplingar till den egna karaktären dynamiskt och där det passar in.
 
Jag tycker backstoryns längd står helt i relation till hur mycket den fokuserar på trådar och relationer, där en genomtänkt backstory som knyter an till viktiga element i handlingen kan vara väldigt värdefull för att skapa agens hos spelarna.

Sedan är jag mer ett fan av att begränsa beskrivningen av det till max 1-2 meningar, så att detaljerna kan avgöras och komma upp i spel.

Däremot instämmer jag till det ursprungliga uttalandet av @God45 vad beträffar en backstory skriven i ett vakuum och som bara fokuserar på den egna RP:n.
 
Samiloth said:
Ja, men det ena utesluter inte det andra. Frågan är vart den resan börjar. Om du läser en bokserie, och det visar sig att de första 3 böckerna av de 20 du läser är karaktärens bakgrund, saknar de värde eller sätter de grunden för vad karaktären är?
Click to expand...
Detta är nog något slags nervpunkt. För mig är dramaturgin i en bok (eller en film, tvserie, pjäs) helt väsensskild från den kring spelbordet. En sådan jämförelse blir därför rätt fruktlös.

Och en (förmodligen orättvis) fördom jag har haft om spelare som langat en lång, detaljerad och dramaturgiskt färdig bakgrundshistoria, är att de egentligen vill vara huvudpersonen i en bok, snarare än en medspelare i ett rollspelsäventyr.
 
Samiloth said:
Ja, men det ena utesluter inte det andra. Frågan är vart den resan börjar. Om du läser en bokserie, och det visar sig att de första 3 böckerna av de 20 du läser är karaktärens bakgrund, saknar de värde eller sätter de grunden för vad karaktären är?
Click to expand...
Rollspel är inte en bokserie! Lika lite som jag vill spela ett äventyr som egentligen är en novell, vill jag spela med karaktärer som är färdigskrivna.
 
Rangertheman said:
Rollspel är inte en bokserie! Lika lite som jag vill spela ett äventyr som egentligen är en novell, vill jag spela med karaktärer som är färdigskrivna.
Click to expand...
Jag är lite osäker på hur jag ska tolka detta. Jag har antagligen varit för vag i vad jag skriver, för jag har inte någonstans försökt hävda att en karaktär med en bakgrund på något sätt är färdig, utan att den fortsätter att utvecklas från den punkt man är, session till session.
 
Jag undrar vad mina spelare hade sagt på tiden när vi skrev bakgrundsberättelser på flera A4 om de hade sett hur mina anteckningar/sammanfattningar efter att ha läst igenom dem såg ut. Det var betydligt närmare 30 ord än luntorna de kom med.
 
God45 said:
James Bond och Rambo har väll absolut backstorys som är på mindre än 30 ord när de dyker upp i sina första filmer.
Click to expand...
Stämmer verkligen detta? Jag tror att det har betydligt mer backstory än så bara att man inte ser det när filmen börjar. Det är detsamma som de har en bakgrundshistoria som de andra (och vi som tittar) inte känner till. Sedan går det att ha olika åsikter om det tillför något eller inte men tycker det känns tveksamt att påstå något annat.
 
Girighet said:
Stämmer verkligen detta? Jag tror att det har betydligt mer backstory än så bara att man inte ser det när filmen börjar. Det är detsamma som de har en bakgrundshistoria som de andra (och vi som tittar) inte känner till. Sedan går det att ha olika åsikter om det tillför något eller inte men tycker det känns tveksamt att påstå något annat.
Click to expand...
Men det kan nästan vara bättre att bara ha bakgrunden "vietnamveteran med trauma" och sedan får man fylla i detaljerna allt eftersom man spelar, än att ha allt klart från början.
 
Jag förstår syftet med "fyll i detaljerna medan man spelar", men undviker det helst. Jag vill ju gärna behålla känslan av att min rollperson inte är en rollperson utan en riktig person i en alternativ värld i så hög grad som möjligt, och kvantbakgrunder och retcons är en sån grej som för mig skapar onödig distans.

Därmed inte sagt att bakgrunden måste vara helt färdigskriven; men vi behöver ju inte beröra den alls i spel =)
 
Rickard said:
Några saker som jag tycker spelaren bör begrunda:
  • Är detta en chans att binda ihop mekaniken på ett sätt så att jag kan spela ut den?
  • Är detta vad jag vill utforska under spel? Antingen via en förändring i rollpersonen eller genom att presentera underliggande teman.
Båda är någonting som kan ge något till spelledaren.
Click to expand...
Jag skulle säga att VARFÖR något hänt är lika viktigt som VAD som hänt. Varför är karaktären den han är?
 
Det är klart att det är subjektivt, och folk har olika erfarenheter. Men utifrån min egen högst subjektiva erfarenhet hållet jag 100% med @God45

Några korta meningar och bullet points som lyfter fram det viktigaste - och konflikterna - i karaktären. Sådant man faktiskt använder i spel.

Beskrivande brödtext som beskriver sådant som lika gärna kunde extrapoleras från grundskelettet är överflödig och kan vara begränsade.
 
Det viktigaste är att vägra foga sig. Aldrig vara tillmötesgående för att du ska (gärna för att du vill). Om du måste skriva en lång bakgrundshistoria skriv en kort. Om man ber dig skynda fram en ny roll, ta en timmes paus och fundera ut en novell.
 
Quadrante said:
Det viktigaste är att vägra foga sig. Aldrig vara tillmötesgående för att du ska (gärna för att du vill). Om du måste skriva en lång bakgrundshistoria skriv en kort. Om man ber dig skynda fram en ny roll, ta en timmes paus och fundera ut en novell.
Click to expand...
"Skriva min bakgrund? Fuck that, jag ska skriva min framtid".
 
Troberg said:
Handlingen att skriva det blir i sig något slags kärleksförklaring till karaktären, en känslomässig koppling och investering. Ett statement om "det här är vad jag vill spela".
Click to expand...
Jag hade en spelare som mer eller mindre skrev en kärleksförklaring till sin karaktär. Det slutade med att spelaren fick lämna gruppen eftersom hen inte ville riskera att "kärleken" råkade ut för något farligt eller obehagligt. Det funkar inte riktigt när man är en Cthulhu-utredare.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top