Jag älskar slumphändelser från kärnfulla och långa tabeller (dvs många utfall) när jag solospelar.
Jag älskar slumptabeller i färdiga äventyr/kampanjer för att jag kan använda dom som frön i fisktanken när det behövs, jag slumpar aldrig något under spel däremot.
Jag avskyr slumphändelser som spelare allt mer åren går då jag hellre spelar världsmakarens (SL eller köpt egalt) vision kring berättelsen. Är berättelsen tillräckligt välberättad, så behövs inte nån slump. Det står liksom på sina egna ben ändå.
Jag blir rent av grymt stressad av att SL sitter och slår på en massa tabeller, eller bara slår lite tärning och låtsas kolla på nått i boken (tack Sinkadus för den idén...), för att det nån minut senare i berättelsen sker X.. Är det något jag ska reagera/agera hårt på, är det en del av huvudplotten, är det 4 spelmötes meningslöshet på gång eller vad är det som sker egentligen!!=!1! *host*
Nåja, det är väl inte så illa egentligen och beror väl supermycket på vad premisserna för spelandet är. Nått kort äventyr eller minikampanj på 4-5 spelmöten så är det ju lugnt med vad som bara det är gött häng. Blir kallsvettig av tanken på att det skulle ske i bucketlist-kampanjen The Enemy Within dock..
Människans dualism är hur som helst ständig och jag skulle väldigt, väldigt gärna spela en "riktig" hexkräl-kampanj i klassisk oldschool-stil med allt det innebär. Slumpa allt, men då genom att styras stenhårt av mekaniken som finns tillgänglig och modifiera bara hur det berättas, inte vad som slumpas fram. Det är nog därför jag gillar solokrälande så mycket mer än journal- eller CYOA-rollspel.