Den svarta solens kröning
Ritualen kan endast utföras i skenet av den svarta solen, dödsrikets märkliga ljuskälla. Genom heliotropiska riter som Saurashtras svarta sol kan denna åkallas till den jordiska sfären. Men eftersom den svarta solen under ritualen måste upprätthållas i 16 timmar krävs särskild omsorg om man väljer att åkalla den på detta vis, då den annars i gryningen ersätts av den gyllene sol som normalt skiner över jorden. Bland riktigt dedikerade dödskulter sker Den svarta solens kröningsrit därför helt sonika i Dödsriket, där den svarta solen skiner obeslöjad över världarnas dimmor. Andra frammanar den svarta solen i mörklagda tronsalar, väldiga grottsystem eller på platser som försänkts i evig natt. När detta problem väl är löst kan ritualen påbörjas (och underlättas kraftigt av att färdighetsslag i ritualer som denna får +1T6 i den svarta solens sken).
Inför ritualen förbereder man en tron, ett bål av svarta solflammor och ett badkar i mitten av en amfiteater eller tronsal, där åskådare är välkomna att ta plats på bänkar eller balustrader, men sju gånger sju platser måste lämnas tomma. Man behöver även sju offer som måste ha varit mäktiga på jorden, och en nekrogeneta, en person född av en död moder, samt en mindre orkester av spöken eller dödliga män. Till skriandet av gerasiska dödsvisslor och dånet av gong-gongar träder sedan den magiker som ska krönas in på scenen.
De sju mäktiga offras nu, och blodet från deras skälvande hjärtan pressas ut över lischens blivande tron. Resten av blodet tappas i karet och kropparna bränns över bålet. Magikern badar i blodet, och smörjs sedan med askan från de mäktigas brända kroppar. Nekrogenetan målas med mönster i svart bläck, som symboliserar livets och dödens symbios i skapelsens flammor. Han eller hon bränns sedan så att kroppen svartnar, men hålls nätt och jämnt vid liv (Tortyr).
Under timmar av mässande och spelande på sångskålar och dödsvisslor åkallas Kaláloc, den svarta solens härold, och tar sin boning i nekrogenetans döende kara. Samtidigt fylls de tomma åskådarplatserna av spöken, vandöda och svarta helioner, som strömmar till från dödsriket för att välkomna en ny furste. Nekrogenetan reser sig nu uppfylld av Kalálocs mörka prakt, höljd i flammor och skuggor. Med glödande fingrar bränner Kaláloc in sju runor över magikern chakrapunkter, kammar hennes hår och klär henne i trasiga svepningar. Kaláloc leder sedan magikern till en tron som smyckats med de sju mäktigas huvuden. Alla närvarande knäfaller och betygar henne sin vördnad, utom andra lischar och väsen av kunglig rang, och magikern ger alla och envar en gåva i form av en svart pärla från Lubandu-riket, eller spelpjäser i ben som representerar tjänsteväsen i Dödsriket (Hovliv, men Kalálocs hjälp ger +1T6 på slaget).
De sex högst rankade av åskådarna bär in bägare med vatten från dödsrikets floder - Anasati, Atarses, Druzinti, Dvasos, Raostas och Saxvari. Magikern dricker långsamt ur bägarna och uttalar besvärjelser mellan varje klunk. Kaláloc kröner henne med en krona av jade och järn, och magikern uttalar en sista besvärjelse, på det uråldriga gerasiska språket: paneca śriva Hríga, ezhra xolatli, ezhra kûrzatli; “Underjordens krona; klä mig i fasa, klä mig i makt” (Ceremoni).
Har allt gått väl reser sig magikern nu som en av de hädangångnas herrar, och Kaláloc återvänder till de mörka flammor den var sprungen ur; dess tillfälliga kropp blir till aska och damm. I den svarta solens klärobskyra sken tycks ett blekt ljus dröja sig vid magikern ett ögonblick, för att sedan försvinna för alltid ned i Avgrunden.