Vad har du aldrig bytat åsikt om?

  • Rollspel är en givande hobby som jag aldrig tröttnat på (har spelat i ca 45 år nu).
  • Less is more; jag har alltid föredragit enkla regler och rulings framför rules. Jag vill helst kunna spela utan att öppna regelboken under spelets gång (med undantag för slumptabeller för magisk snedtändning och andra missöden som drabbar pga usla slag; slumptabeller i övrigt är jag inte så road av).
  • Jag ser dåligt och tycker verkligen inte om annan bakgrund till text än vitt! Många rollspelsböcker är överlayoutade och i princip en plåga att läsa (om det ens går...).
  • Jag läser helst på svenska, och är glad över att det finns så många bara rollspel på vårt språk!
  • Jag föredrar pdf framför papper. Whitehacks 4:e utgåva som pdf är idealet för hur en sådan pdf skall vara formaterad! Dvs: sidorna är anpassade för läsplattans storlek, har massor av hyperlänkar och ren layout. KULT DL:s Bible edition hade kunnat bli en utmärkt pdf, men tyvärr är det den vanlig boken som gjorts digital. Det borde vara tvärtom!
  • Bilder är inte alls nödvändigt, och intetsägande bilder (som mest är där "för att så skall det vara i rollspel") klarar jag mig helst utan.
  • Jag gillar att det finns något adrenalinhöjande moment varje speltillfälle, t.ex. en strid som verkligen gäller något och där risken att misslyckas är reell.
  • Mysteriespel, dvs att åka från A till B till C för att leta och pussla ihop info, eller prata med gubben si eller gumman så, är kanske en utmaning för rollpersonerna, men bara segt för mig som spelare. Jag känner mig sällan särskilt engagerad av dessa moment. De är mest ett nödvändigt ont på vägen till något som är kul.
  • Det räcker med en sexsidig tärning!
 
Last edited:
Mytologiskt världsbygge är mkt mer spännande och fascinerande än realism/simulation.

Jag har alltid tyckt att det är mer fascinerande med exempelvis en minotaur som går runt i en labyrint för evigt och som det bara finns en av. Gillar inte när det måste finnas en förklaring till vad den äter, hur maten kommer dit, var den gör av sitt avskräde, att det finns fler minotaurer, hur deras samhällen och taxonomi osv ser ut.
 
  • En spelgrupp ska inte vara större än 1 spelledare och 5 spelare.
  • Det är alltid kul att göra en MacGuyver.
  • Rollspel är bättre med (instrumentell) bakgrundsmusik.
  • Världsbygge är viktigare än regler.
 
God45 said:
Vilken åsikt har du haft sedan första året du spelade rollspel som aldrig någonsin har ändrats?
Click to expand...
Jag hade nog inte så mycket åsikter första året jag spelade mer än ”Fasen va coolt!”..

Först spelade vi fel och då tyckte jag ”Fasen va coolt!”. Sen fick jag mitt eget ex av Drakar och Demoner och när jag läste det tänkte jag ”Fasen va coolt!”. Därefter drog jag ihop några kompisar och provade spela på riktigt, och då tänkte jag mest ”Fasen va coolt!” Sen testade vi Mutant och direkt tänkte jag ”Fasen va coolt!”. Och där var nog mitt första år slut.

Och min starkaste åsikt kring rollspel idag är nog också ”Fasen va coolt!”.

:t6b-5: :t6r-2:
//EvilSpook
 
Sci fi och Western är skitsvåra att skriva äventyr för.

Inga ankor i DoD.

Spelledarskärmar är inte så dumma som idé, men är tydligen skitsvåra att formge.

Ars Magica verkar jättespännande.

Vampire är bäst när rollpersonerna och spelarna upptäcker vampyrsamhället tillsammans (Pss som vi upptäcker Midgård genom hobernas ögon i Sagan om Ringen).
 
-det är bäst att spela med folk som gillar rollspel INTENSIVT, inte folk som bara gillar att hänga eller spela vadsom

- rules light är svintråkigt. Det kan skapa flyt men på sikt känns det tomt och trist. Vi är gamers. I botten gillar vi att det finns ett ordentligt spel där. Är man trött på regler ska man ändå spela ett spel med hyffsad mängd regler och sedan skita i de delarna man inte behöver.

-fantasy är bäst

-man ska vara max 5 pers tutti. . Aldrig, aldrig, aldrig någonsin fler.
 
entomophobiac said:
Jag tycker fortfarande att @krank och @Krille har fel.
Click to expand...
Du har förmodligen rätt. Just det är dock något som jag faktiskt har bytat åsikt om – för sisådär tjugo år sedan hade jag sagt att du hade fel, utom biten om krank.

Det enda jag kan komma på som jag inte har bytat åsikt om är att rollspel är skitkul, men det är en sån mes-åsikt att inte byta att det egentligen inte är värt att nämna. Det är ju därför vi är här.

Jo, en sak till: jag gillar alver.
 
Krille said:
Du har förmodligen rätt. Just det är dock något som jag faktiskt har bytat åsikt om – för sisådär tjugo år sedan hade jag sagt att du hade fel, utom biten om krank.
Click to expand...
Jag minns ju inte ens vad jag inte höll med om längre. Det är mer en principsak istället. Köpte ändå ett signerat Skymningshem av dig på något GothCon!
 
bortom12e said:
Mytologiskt världsbygge är mkt mer spännande och fascinerande än realism/simulation.

Jag har alltid tyckt att det är mer fascinerande med exempelvis en minotaur som går runt i en labyrint för evigt och som det bara finns en av. Gillar inte när det måste finnas en förklaring till vad den äter, hur maten kommer dit, var den gör av sitt avskräde, att det finns fler minotaurer, hur deras samhällen och taxonomi osv ser ut.
Click to expand...

Fast för att det ska kännas verkligt mytologiskt behöver minotauren fortfarande ha en bakgrundshistoria, eller, som Tolkien skulle sagt, "a rational origin related to it's theme".

Grekisk mytologi var ju faktiskt ganska petigt med saker och tings ursprung.

Jag finner ofta att när jag gör detaljerad worldbuilding till Eon så får det saker att kännas mer mytologiska, inte mindre. I artikeln om lischar i Fenix beskrev jag tex hela den superfeta ritualen för hur lischar skapas, och de olika stegen i ritualen knyter naturligt an till mytologi i spelvärlden:

Den svarta solens kröning

Ritualen kan endast utföras i skenet av den svarta solen, dödsrikets märkliga ljuskälla. Genom heliotropiska riter som Saurashtras svarta sol kan denna åkallas till den jordiska sfären. Men eftersom den svarta solen under ritualen måste upprätthållas i 16 timmar krävs särskild omsorg om man väljer att åkalla den på detta vis, då den annars i gryningen ersätts av den gyllene sol som normalt skiner över jorden. Bland riktigt dedikerade dödskulter sker Den svarta solens kröningsrit därför helt sonika i Dödsriket, där den svarta solen skiner obeslöjad över världarnas dimmor. Andra frammanar den svarta solen i mörklagda tronsalar, väldiga grottsystem eller på platser som försänkts i evig natt. När detta problem väl är löst kan ritualen påbörjas (och underlättas kraftigt av att färdighetsslag i ritualer som denna får +1T6 i den svarta solens sken).

Inför ritualen förbereder man en tron, ett bål av svarta solflammor och ett badkar i mitten av en amfiteater eller tronsal, där åskådare är välkomna att ta plats på bänkar eller balustrader, men sju gånger sju platser måste lämnas tomma. Man behöver även sju offer som måste ha varit mäktiga på jorden, och en nekrogeneta, en person född av en död moder, samt en mindre orkester av spöken eller dödliga män. Till skriandet av gerasiska dödsvisslor och dånet av gong-gongar träder sedan den magiker som ska krönas in på scenen.
De sju mäktiga offras nu, och blodet från deras skälvande hjärtan pressas ut över lischens blivande tron. Resten av blodet tappas i karet och kropparna bränns över bålet. Magikern badar i blodet, och smörjs sedan med askan från de mäktigas brända kroppar. Nekrogenetan målas med mönster i svart bläck, som symboliserar livets och dödens symbios i skapelsens flammor. Han eller hon bränns sedan så att kroppen svartnar, men hålls nätt och jämnt vid liv (Tortyr).

Under timmar av mässande och spelande på sångskålar och dödsvisslor åkallas Kaláloc, den svarta solens härold, och tar sin boning i nekrogenetans döende kara. Samtidigt fylls de tomma åskådarplatserna av spöken, vandöda och svarta helioner, som strömmar till från dödsriket för att välkomna en ny furste. Nekrogenetan reser sig nu uppfylld av Kalálocs mörka prakt, höljd i flammor och skuggor. Med glödande fingrar bränner Kaláloc in sju runor över magikern chakrapunkter, kammar hennes hår och klär henne i trasiga svepningar. Kaláloc leder sedan magikern till en tron som smyckats med de sju mäktigas huvuden. Alla närvarande knäfaller och betygar henne sin vördnad, utom andra lischar och väsen av kunglig rang, och magikern ger alla och envar en gåva i form av en svart pärla från Lubandu-riket, eller spelpjäser i ben som representerar tjänsteväsen i Dödsriket (Hovliv, men Kalálocs hjälp ger +1T6 på slaget).

De sex högst rankade av åskådarna bär in bägare med vatten från dödsrikets floder - Anasati, Atarses, Druzinti, Dvasos, Raostas och Saxvari. Magikern dricker långsamt ur bägarna och uttalar besvärjelser mellan varje klunk. Kaláloc kröner henne med en krona av jade och järn, och magikern uttalar en sista besvärjelse, på det uråldriga gerasiska språket: paneca śriva Hríga, ezhra xolatli, ezhra kûrzatli; “Underjordens krona; klä mig i fasa, klä mig i makt” (Ceremoni).

Har allt gått väl reser sig magikern nu som en av de hädangångnas herrar, och Kaláloc återvänder till de mörka flammor den var sprungen ur; dess tillfälliga kropp blir till aska och damm. I den svarta solens klärobskyra sken tycks ett blekt ljus dröja sig vid magikern ett ögonblick, för att sedan försvinna för alltid ned i Avgrunden.
Click to expand...
 
Last edited:
Ymir said:
Fast för att det ska kännas verkligt mytologiskt behöver minotauren fortfarande ha en bakgrundshistoria, eller, som Tolkien skulle sagt, "a rational origin related to it's theme".

Grekisk mytologi var ju faktiskt ganska petigt med saker och tings ursprung.

Jag finner ofta att när jag gör detaljerad worldbuilding till Eon så får det saker att kännas mer mytologiska, inte mindre. I artikeln om lischar i Fenix beskrev jag tex hela den superfeta ritualen för hur lischar skapas, och de olika stegen i ritualen knyter naturligt an till mytologi i spelvärlden:
Click to expand...
Jag tycker att det behövs en förklaring, men den förklaringen kan vara mytologisk.

Ett Glorantha-exempel jag gärna tar upp:

"Varför målar ni ögon framme på båten?"
"Hur skulle den annars veta vart den ska segla?"
 
Jag har alltid tyckt det är jobbigt med spelare som inte på minsta sätt försöker lära sig reglerna. Förstår att man kan lära sig i olika utsträckning men att inte göra det minsta försök har jag aldrig gillat. Hade en spelare i en spelgrupp som varje gång han skulle göra något frågade vilken tärning han skulle slå, även om han gjort samma sak för typ fyra minuter sedan. Det blev lite jobbigt, jag har alltid tyckt att sådant är jobbigt och kommer nog alltid att göra det.
 
Jag kan inte minnas att jag någonsin haft en annan åsikt än att en optimal spelgrupp består av fyra personer inklusive spelledaren – tre spelar, alltså.

Med två spelare blir det för lite tjafs, alldeles för mycket fokus på äventyret så de bränner igenom mina förberedelser alldeles för snabbt. I diskussioner måste det kunna bli "två mot en" om det ska bli lite dynamik.

Med fyra spelare börjar det bli lite för svårt för varje spelare att göra sin röst hörd, det blir lite för lite tid per person. Det funkar ju, för all del, men det är inte optimalt.

(Det var först efter en ganska lång stund i hobbyn jag hörde talas om gigantiska grupper med 10 eller fler spelare…)
 
krank said:
Jag kan inte minnas att jag någonsin haft en annan åsikt än att en optimal spelgrupp består av fyra personer inklusive spelledaren – tre spelar, alltså.

Med två spelare blir det för lite tjafs, alldeles för mycket fokus på äventyret så de bränner igenom mina förberedelser alldeles för snabbt. I diskussioner måste det kunna bli "två mot en" om det ska bli lite dynamik.

Med fyra spelare börjar det bli lite för svårt för varje spelare att göra sin röst hörd, det blir lite för lite tid per person. Det funkar ju, för all del, men det är inte optimalt.

(Det var först efter en ganska lång stund i hobbyn jag hörde talas om gigantiska grupper med 10 eller fler spelare…)
Click to expand...

Håller helt med, sl + 3 är alltid bäst
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top