Jag gillar båda versionerna och spelar glatt vidare med mitt exemplar från 1995.
Jag har spelat (bräd-, sällskaps-, kort-, whatever-spel)
- Thread starter Organ
- Start date
Girighet
Swordsman
- Joined
- 22 Oct 2015
- Messages
- 474
Jag fick Botswana i julklapp, men det verkar som det släppts under lite olika namn tidigare. Det är ett snabbt, enkelt och roligt kortspel som hela familjen kan spela men som ändå blir lite klurigt i slutet på rundorna.
/pic8550221.png)
boardgamegeek.com
Botswana
This card game pits you against your opponents to collect the most valuable animals!
Döttrarna (13 & 8) är jättesålda på kortspelet Love Letter (kul spel på max 4 spelare, med en expansion som tillåter 6 som jag tycker sänkte upplevelsen). 8-åringen glömmer ibland bort vad kort gör och kan inte läsa engelskan men det är så få kort att det allt som oftast flyter på bra. Fullt normalt spelparti att jag kommer sist (jag fejkar som regel aldrig när jag spelar med barnen). 15-åringen och frun är inte helt förtjusta.
6nimmt (Tjurskalle?) är ett snabbt kortspel som hela familjen gillar. 8-åringen kommer som regel sist tyvärr då hon inte hajjat taktiken riktigt utan spelar på chans.
Två mycket bra spel för folk som aldrig varit tillräckligt intresserade av spel för att någonsin surfa in till boardgamegeek. (Jag och frun är lite antiteser till varandra vad gäller spel... hon tycker regelgenomgången får vara max 5 sekunder och gillar försvunna diamanten och "rulla tärning och gå så många steg-spel" medan jag gärna skulle köra mer Eldritch Horror och liknande 4+timmarsspel och inte trivs i spel med få val).
6nimmt (Tjurskalle?) är ett snabbt kortspel som hela familjen gillar. 8-åringen kommer som regel sist tyvärr då hon inte hajjat taktiken riktigt utan spelar på chans.
Två mycket bra spel för folk som aldrig varit tillräckligt intresserade av spel för att någonsin surfa in till boardgamegeek. (Jag och frun är lite antiteser till varandra vad gäller spel... hon tycker regelgenomgången får vara max 5 sekunder och gillar försvunna diamanten och "rulla tärning och gå så många steg-spel" medan jag gärna skulle köra mer Eldritch Horror och liknande 4+timmarsspel och inte trivs i spel med få val).
Jag har spelat en liten trave småspel undet julledigheten.
Jag har spelat ett antal rundor A gentle rain och har blivit fånigt förtjust i det. Det marknadsförs som en avslappnande aktivitet snarare än ett spel och jag har nog helt enkelt köpt hype:en för jag upplever det faktiskt som precis det och det trots att det inte är mycket till spel. Tänk pussel möter Carcasone med mysig backstory.
Brädspelsparet kom över och vi spelade ett antal rundor Coloretto. Det är ett rikitgt bra spel i all sin enkelhet och har ett litet bett i sig.
Sedan passade jag på att solo-testa Victory at sea, lite för att testa systemet och en hel del även för att jag fått hem några snajsiga öar som jag ville ha ut på ett bord.
Det var ett rätt fippligt spel med massor med olika slag och meckande och var såpass tungt att det reducerades till mekaniker och förtog mycket av sjöstridskänslan för mig, men det kan mycket väl vara beroende på ovana vid regler och att med lite automatisering så blir det nog mycket roligare. Men öarna prydde sin plats. Tog inga kort på spelet så det får bli min skrytbild som jag skickade till min primära minispelspolare.
Sedan spelade jag två rundor Pixies med tjejerna. Mysigt litet spel som även det har ett litet litet bett i sig.
Jag har spelat ett antal rundor A gentle rain och har blivit fånigt förtjust i det. Det marknadsförs som en avslappnande aktivitet snarare än ett spel och jag har nog helt enkelt köpt hype:en för jag upplever det faktiskt som precis det och det trots att det inte är mycket till spel. Tänk pussel möter Carcasone med mysig backstory.
Brädspelsparet kom över och vi spelade ett antal rundor Coloretto. Det är ett rikitgt bra spel i all sin enkelhet och har ett litet bett i sig.
Sedan passade jag på att solo-testa Victory at sea, lite för att testa systemet och en hel del även för att jag fått hem några snajsiga öar som jag ville ha ut på ett bord.
Det var ett rätt fippligt spel med massor med olika slag och meckande och var såpass tungt att det reducerades till mekaniker och förtog mycket av sjöstridskänslan för mig, men det kan mycket väl vara beroende på ovana vid regler och att med lite automatisering så blir det nog mycket roligare. Men öarna prydde sin plats. Tog inga kort på spelet så det får bli min skrytbild som jag skickade till min primära minispelspolare. Sedan spelade jag två rundor Pixies med tjejerna. Mysigt litet spel som även det har ett litet litet bett i sig.
Jag solokörde nyligen en omgång Axis & Allies 1941. Då jag har möjlighet att ha det uppställt så skedde det över cirka en vecka med typ en runda om dagen eller så. Det böljade fram och tillbaka men trots att Japan först erövrade Hawaii, sedan krossade amerikanska Stilla havs-flottan, erövrade Alaska, västra Kanada och var otroligt nog även nära att ta Kalifornien, så slutade det hela med en vinst för de allierade.
Till största delen handlade det om att Sovjetunionen och Storbritannien pressade Tyskland så framgångsrikt att de aldrig hade någon reell möjlighet att trycka sig fram till Moskva utan halvvägs in i partiet blev tvungna att försöka hålla det de redan hade vilket i längden är en dödsdom.
Sovjet lyckades även att med ett aggressivt anfall från Manchuriet erövra japans alla besittningar i Kina vilket gjorde att Indien inte längre hotades varpå britterna kunde förstärka sovjetiska Kaukasus med trupp därifrån.
Tyskarna misslyckades även med att tidigt slå till mot Royal Navy i Atlanten vilket gjorde att britterna tidigt i partiet kunde börja invasionshota västeuropa. Invasionen av Frankrike skedde mycket riktigt till slut men först efter att de intagit Norge/Finland och hotat de tyska besittningarna i Baltikum vilket tvingade Tyskland att sprida ut sina enheter väl tunt.
Ett parti som var spännande nästan ända in i kaklet.
Till största delen handlade det om att Sovjetunionen och Storbritannien pressade Tyskland så framgångsrikt att de aldrig hade någon reell möjlighet att trycka sig fram till Moskva utan halvvägs in i partiet blev tvungna att försöka hålla det de redan hade vilket i längden är en dödsdom.
Sovjet lyckades även att med ett aggressivt anfall från Manchuriet erövra japans alla besittningar i Kina vilket gjorde att Indien inte längre hotades varpå britterna kunde förstärka sovjetiska Kaukasus med trupp därifrån.
Tyskarna misslyckades även med att tidigt slå till mot Royal Navy i Atlanten vilket gjorde att britterna tidigt i partiet kunde börja invasionshota västeuropa. Invasionen av Frankrike skedde mycket riktigt till slut men först efter att de intagit Norge/Finland och hotat de tyska besittningarna i Baltikum vilket tvingade Tyskland att sprida ut sina enheter väl tunt.
Ett parti som var spännande nästan ända in i kaklet.
Last edited:
Jag spelade Wyrmspan i helgen. Det var första gången jag spelade något av "span"-spelen och jag har i ärlighetens namn lite svårt att förstå vad allt fuss handlar om. Missförstå mig rätt, det var ett helt ok spel. Alla runt bordet, inklusive jag själv, hade kul och jag skulle inte ha några problem att spela det igen om det skulle komma upp vid nästa tillfälle. Men jag förstår inte riktigt dem som hyllar det som det bästa som hänt spelvärlden sedan skivat smör. Jag antar att jag helt enkelt hade för stora förväntningar.
Jag är passionerad motståndare till Wingspan och Wyrmspan. Interaktiviteten spelarna emellan är noll. Du bygger på din grej där borta, jag bygger på min grej här i mitt hörn, och efter två timmar kollar vi vem som har byggt bäst.
Jag förklarade på ett brädspelsforum en gång att jag enbart vill delta i sånt här om spelreglerna ger oss möjlighet att atombomba varandras fågelbon. En annan deltagare svarade då väldigt öppenhjärtigt att det gav honom ångest att bara tänka på sådana spel. Han älskade att få bygga ostört på sin grej. Oförutsedda katastrofala komplikationer var det sista han önskade sig. Och försäljningssiffrorna är tydliga: spel med låg interaktivitet är populära.
En märklig grej är dock att folk som gillar spel med låg interaktivitet ofta tycker väldigt illa om att man påpekar att den här distinktionen finns i brädspel.
Mitt eget favoritspel heter Tigris & Euphrates. Man är ständigt i luven på varandra. Innan man har spelat tio partier är det skitsvårt att minnas skillnaden mellan inbördeskrig och anfallskrig. Även för vana spelare leder båda sortens krig ofta till oförutsägbara resultat. Det är enkelt för Evelina att starta ett krig mellan mig, Nisse och Doris där hon själv över huvud taget inte är inblandad.
Rickard
Urverk speldesign
Jag brukar benämna detta som flerpersonspatiens. Ticket to Ride är väldigt nära detta med egentligen få möjligheter att påverka andra. "Blockera" kanske någon påpekar men det händer typ 2-3 gånger under ett speltillfälle.
TTR har åtminstone den förmiĺdrande omständigheten att det bara finns ett spelbräde och alla spelar på det. I många simultanpatienser finns det mitt på bordet bara en meny av kort att välja mellan till det privata, icke-atombombningsbara bygget.
Det var faktiskt en av de punkter som togs upp efter partier. Det enda man, möjligtvis, kan göra som påverkar de andra är att välja de kort man vet att någon av de andra spelarna vill ha innan det är deras tur. Men det har ytterst marginell påverkan.
Den där er väldigt bekant ut, vart är den inköpt? Köpte min i Gambia.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 5,432
Det är en bild hittad på internet. Min app finns inte på riktigt, utan bara i telefonen.
Men min polare Tommy (som borde hänga här på WRNU, men inte orkar) har gjort en snygg replika av den här hopfällbara varianten från tidiga 900-talets Spanien. Kopian är dock gjord i gran, medan originalet är i elfenben. Men det blev för dyrt att kopiera även material.
wilper
Fast i vinkelvolten.
Kingdom Death : Monster rullar vidare. En otrevlig riddare dök upp i vårt läger och vi drabbades av vår andra TPK, sedan sparkade han sönder våra krukor och försvann in i mörkret. Jävla skitspel. :-D
Vimes
Byns okrönte sillkung
- Joined
- 15 Jun 2000
- Messages
- 14,445
Jag är passionerad motståndare till Wingspan och Wyrmspan. Interaktiviteten spelarna emellan är noll. Du bygger på din grej där borta, jag bygger på min grej här i mitt hörn, och efter två timmar kollar vi vem som har byggt bäst.
Jag förklarade på ett brädspelsforum en gång att jag enbart vill delta i sånt här om spelreglerna ger oss möjlighet att atombomba varandras fågelbon. En annan deltagare svarade då väldigt öppenhjärtigt att det gav honom ångest att bara tänka på sådana spel. Han älskade att få bygga ostört på sin grej. Oförutsedda katastrofala komplikationer var det sista han önskade sig. Och försäljningssiffrorna är tydliga: spel med låg interaktivitet är populära.
En märklig grej är dock att folk som gillar spel med låg interaktivitet ofta tycker väldigt illa om att man påpekar att den här distinktionen finns i brädspel.
Mitt eget favoritspel heter Tigris & Euphrates. Man är ständigt i luven på varandra. Innan man har spelat tio partier är det skitsvårt att minnas skillnaden mellan inbördeskrig och anfallskrig. Även för vana spelare leder båda sortens krig ofta till oförutsägbara resultat. Det är enkelt för Evelina att starta ett krig mellan mig, Nisse och Doris där hon själv över huvud taget inte är inblandad.
Ska det vara flerspelarpatients ska det ju vara en engagerande uppgift att bygga sin motor. Mekaniken i WIngspan är väldigt fadd. T&E är helt klart ett topp 10-spel all time. All hail doktor Knizia.
Här är min, köpt av lokal hantverkare i Gambia.
Kul att designen fortfarande hänger kvar.
verlandes.
rollspelskollektivet
Vårt bibliotek ska ha en brädsspelsaktivitet på sportlovet, så jag har köpt in massa brädspel. Under några veckor har jag anordnat brädsspelslunch på tisdagar (så att vi kan kvalitetssäkra sportlovsaktiviteten, all eventuell trevlighet är en irrelevant bieffekt).
Hittills har vi spelat Tsuro, Dixit och Escape the Dark Castle. Imorgon ska vi testa nya Drakborgen.
Hittills har vi spelat Tsuro, Dixit och Escape the Dark Castle. Imorgon ska vi testa nya Drakborgen.
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 18,227
Ett bra spel där alla tävlar på samma villkor, oavsett ålder eller erfarenhet, utan att någon behöver hålla igen, är Dixit. Det handlar mer om hur man tänker än att tänka rätt.
En metod jag använder när nybörjare eller barn är med, för att göra det roligt för alla utan att för den saken skull spela under min förmåga, är "go for glory". Spela högriskstrategier som troligen inte funkar, men om de funkar så är det en episk seger.
Att spela Dixit med små barn är en psykedelisk upplevelse, för de tänker på ytterst märkliga sätt om bilderna på korten.
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 18,227
Exakt. Man har liksom ingen fördel mot dem.
verlandes.
rollspelskollektivet
Vi körde Drakborgen, nya utgåvan nu på lunchen. Jag har aldrig spelat det förut, och det... märks att det har några år på nacken?