Tack
ADHD Medicinering insatt som vuxen, hur slog det?
- Thread starter StradhLestat
- Start date
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Haha, det var bara en referens till uttrycket ”mama didn’t raise no quitters”, ingen skuld låder vid min underbara morsa.Lägg ingen skuld på din mor. Hon har sannolikt försökt uppfostra så gott hon kunnat utifrån sina förutsättningar!? Innan hon la av...
Citerar mig själv från en annan tråd.
//EvilSpook
StradhLestat
Möjliggörare
Kan föresten tillägga att under sonens utredning (ett år innan min egen här nu), så kom frågan om det fanns ADHD i familjen. Då sa vi att jag mest troligt hade det, men dignosen fastställdes inte iom att jag hoppade av när de började prata medicinering. Sambon flikade in något med "han har så mycket ADHD att han hoppade av utredningen" lite som ett skämt..
Då svarade den psykologen som höll i sonens utredning att "Det är väldigt vanligt att vuxan med ADHD hoppar av sin egen utredning"
Då svarade den psykologen som höll i sonens utredning att "Det är väldigt vanligt att vuxan med ADHD hoppar av sin egen utredning"
StradhLestat
Möjliggörare
Det där med glömma är konstigt för mig.... jag är glömsk som F.... men jag har samtidigt brutalt bra minne.
Jag kan i detalj redogöra för saker som hänt bakåt i tid...jävligt långt bakåt....fakta och framför allt "trivia" sitter som berget och är väldigt snabbt på att komma fram när de behövs.
Vart jag la kökstemormometern jag använde för 2 minuter sen....det är en annan sak... den jäveln måste jag leta efter...eller ropa på sambon om det vill sig illa...för hon ser den direkt
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Minnet består av en massa olika komponenter som inte nödvändigtvis hänger ihop med varandra: arbetsminne, episodiskt minne, processminne, etc. Det man vanligen har problem med när man har ADHD är arbetsminne, det vill säga den kortsiktiga förmågan att hålla saker aktivt i huvudet.
StradhLestat
Möjliggörare
Yup....
Jag brukar likna min skalle med att den har världens bästa och snabbaste SSD disk. Desstom har den en sökfunktion som gör att saker på ssd-disken hittas snabbt, även på accosiactionssökningar.... RAM minnet däremot är motsvarande en casio miniräknare från -81....
INPUT till systemet är exterem bandbredd... ALLT tas in... Men sen sitter det en liten (ologisk) kontrollenhet som avgör var saker får lagras... RAM eller SSD. SSD får saker som anses viktiga, bra att ha iga eller rent krasst bara intressanta..... Definitionen av viktig fluktuerar hårt och är inte tydligt definierad.
Saker som hamnar på SSD blir kvar "för alltid"...saker som hamnar i RAM är borta på nolltid
Kanske inte helt vad ni jämför med jag har två som jag har tagit till migYup....
Jag brukar likna min skalle med att den har världens bästa och snabbaste SSD disk. Desstom har den en sökfunktion som gör att saker på ssd-disken hittas snabbt, även på accosiactionssökningar.... RAM minnet däremot är motsvarande en casio miniräknare från -81....
INPUT till systemet är exterem bandbredd... ALLT tas in... Men sen sitter det en liten (ologisk) kontrollenhet som avgör var saker får lagras... RAM eller SSD. SSD får saker som anses viktiga, bra att ha iga eller rent krasst bara intressanta..... Definitionen av viktig fluktuerar hårt och är inte tydligt definierad.
Saker som hamnar på SSD blir kvar "för alltid"...saker som hamnar i RAM är borta på nolltid
Minnet/tankar för oss med ADHD är den med den multifärgade bläckpennan. Alla tankar vill ut men det finns bara en plats.
En annan liknelse fast med förmågan att bearbeta information: När jag tar min medicin börjar sekreteraren på hjärnkontoret att jobba. Utan medicin i kroppen är sekreteraren frånvarande och allt tar mycket längre tid
Attachments
Minimoni
Homelander
Jag kan läsa en bok en gång och minnas den för resten av livet, alla detaljer etc. Problemet för mig är att jag inte kan göra en eller ens tänka på en sak åt gången. Mina tankar är alltid på flera platser samtidigt och när jag försöker fokusera på en sak så rusar min hjärna iväg och gör oändligt antal andra saker samtidigt. Det var nog detta som gjorde att jag sökte vård alls då jag fick symptom som inte bara liknande utan för vården såg exakt ut som utmattningssyndrom samt depression. Jag är trött jämt och oftast helt orkeslös för jag blir helt utmattad av minsta lilla handling då även en liten handling gör att min hjärna tänker och gör massa andra saker samtidigt.
Men efter att ha sökt vård för just det nämnda ovan så började min vårdgivare se andra symptom och personlighetsdrag. Saker som kanske inte berodde på utmattning utan snarare orsakade utmattning. Så det har varit en lång resa för mig och den är inte slut än och jag hoppas självklart att den behandling jag får kommer hjälpa mig till dem grad att min hjärna inte alltid måste vara på högvarv jämt. Det i sin tur skulle ge mig energin tillbaka som jag nu inte har samt förmågan att slutföra saker jag påbörjar istället för att ge upp på grund av att jag helt enkelt inte orkar eller förmår mig själv att ens fortsätta.
Men efter att ha sökt vård för just det nämnda ovan så började min vårdgivare se andra symptom och personlighetsdrag. Saker som kanske inte berodde på utmattning utan snarare orsakade utmattning. Så det har varit en lång resa för mig och den är inte slut än och jag hoppas självklart att den behandling jag får kommer hjälpa mig till dem grad att min hjärna inte alltid måste vara på högvarv jämt. Det i sin tur skulle ge mig energin tillbaka som jag nu inte har samt förmågan att slutföra saker jag påbörjar istället för att ge upp på grund av att jag helt enkelt inte orkar eller förmår mig själv att ens fortsätta.
StradhLestat
Möjliggörare
Miniuppdatering som inte innehåller så mycket.
Jag höjde dosen igår. Anledningen att det fick vänta till igår, var pubträffen i fredags och julbord med familjen på lördagen. Jag ville minimera ev alkoholpåverkan i det hela.
Hur det känns då? Ärligt så har jag haft svårt att känna/avgöra om det är någon skillnad från instegsdosen... Igår så tror jag att den aptitdämpande effekten kom. Bieffekten, som för mig snarare kan vara en fördel.
Nu när jullovet startat här, så är jag inte riktigt i samma sits att kunna känna effekten på den "Exekutiva funktionen"...jag tror inte det är någon effekt där alls..... Ska försöka att hitta lite sätt att känna efter...men det känns inte riktigt pålitligt att testa det och dra slutsatser så. Men jag är inte förvånad om jag kommer behöva högre dos heller. Jag har tidigare behövt höga doser av saker för att de ska ha effekt. Inte bara tillräcklig effekt, utan någon alls.
EX, Min stressnivå genom livet ligger nog till grund för att jag har högt blodtryck.... Även om jag inte hade jättehögt blodtryck... så ficvk jag candarsartan insatt.... Första dosen gjorde inget alls. Det var inte att blodtrycket inte sjunktit tillräckligt...det sjönk inte alls....dos 2, då hände det grejjer och där var det bra. Jag har ganska nyss snokat på vad min dos innebär. Den är visst i högre delen. Så jag beghöve hög dos för någon effekt.... det här gällt andra mediciner tidigare oxo....
Nåja... på den dosen medikinet jag tar nu 40mg, så har jag inte kännt någon bieffekt på första dagen iaf (ja aptiten...men det är lugnt för mig)
Aptitbiten ÄR ett jätteproblem med sonen, för när han inte har aptit så KAN han inte äta.- Jag har inte det problemet. Jag kan äta utan att vara hungrig, "för att nu ska man äta"..... så jag ser inga problem här alls, det kombinerat med att jag läst på jävulusikt mycket näringslära pga av annat skit. Jag kommer inte ha en issue med aptitsänkningen
Blev mer text än jag tänkte>
TLDR: Dosen dubblad till 40mg medikinet. Tror inte det räcker för mig. Inga bieffekter jag lider av....ännu
Jag höjde dosen igår. Anledningen att det fick vänta till igår, var pubträffen i fredags och julbord med familjen på lördagen. Jag ville minimera ev alkoholpåverkan i det hela.
Hur det känns då? Ärligt så har jag haft svårt att känna/avgöra om det är någon skillnad från instegsdosen... Igår så tror jag att den aptitdämpande effekten kom. Bieffekten, som för mig snarare kan vara en fördel.
Nu när jullovet startat här, så är jag inte riktigt i samma sits att kunna känna effekten på den "Exekutiva funktionen"...jag tror inte det är någon effekt där alls..... Ska försöka att hitta lite sätt att känna efter...men det känns inte riktigt pålitligt att testa det och dra slutsatser så. Men jag är inte förvånad om jag kommer behöva högre dos heller. Jag har tidigare behövt höga doser av saker för att de ska ha effekt. Inte bara tillräcklig effekt, utan någon alls.
EX, Min stressnivå genom livet ligger nog till grund för att jag har högt blodtryck.... Även om jag inte hade jättehögt blodtryck... så ficvk jag candarsartan insatt.... Första dosen gjorde inget alls. Det var inte att blodtrycket inte sjunktit tillräckligt...det sjönk inte alls....dos 2, då hände det grejjer och där var det bra. Jag har ganska nyss snokat på vad min dos innebär. Den är visst i högre delen. Så jag beghöve hög dos för någon effekt.... det här gällt andra mediciner tidigare oxo....
Nåja... på den dosen medikinet jag tar nu 40mg, så har jag inte kännt någon bieffekt på första dagen iaf (ja aptiten...men det är lugnt för mig)
Aptitbiten ÄR ett jätteproblem med sonen, för när han inte har aptit så KAN han inte äta.- Jag har inte det problemet. Jag kan äta utan att vara hungrig, "för att nu ska man äta"..... så jag ser inga problem här alls, det kombinerat med att jag läst på jävulusikt mycket näringslära pga av annat skit. Jag kommer inte ha en issue med aptitsänkningen
Blev mer text än jag tänkte>
TLDR: Dosen dubblad till 40mg medikinet. Tror inte det räcker för mig. Inga bieffekter jag lider av....ännu
Last edited:
StradhLestat
Möjliggörare
Ibland får.man försöka hitta svaren själv, när kanke inte sjulvården är jättesamspelta.
Jag har idag tagit en stor analysdag och "restart"...där delar har varit att försöka få min adhd hantering att fungera bättre...
Jag är som nämnt tidigare mindre än en månad från att fylla 52...och visst..allt har inte funkat tidigare i livet...men problemen som jag nu vet är ADHD problem har verkligen eskalerat och snöbollat något fruktansvärt...saker som har fungerat funkar sämre och sämre...
Vad jag förstått, så visst masning över tid sliter... MEN...funktionen borde vara kvar..allt jag hittar där funktionerna "dör' i min ålder, handlar om kvinnor i klimatteriet . men jag jag är inte en kvinna, visst jag är närmre en jävla massa annat på grund av hög stressnivå hela livet...men det exekutiva borde INTE ha förändrats... Under mina reflektioner och undersökningar idag, kan jag ha hittat en bidragande orsak.... Låga nivåer b12. Jag har rent krasst hamnat i den "perfekta" stormen...
Jag och sambon har varit ihop i 16 år...hon äter bara kyckling i köttväg...så det har mest blivit kyckling för mig också...så långt inga problem...visst jag har.mest ätit rött kött/fläsk innan. Kyckling ör betydligt lägre b12 innehåll..men jag äter såå mycket att det inte varit ett problem ändå...jag har kallats "charkuterian"...jag kan.äta 500 gram kyckling till en måltid...
MEN 2019 fick jag diabetes diagnos...och en medicin som heter Metformin. Det jag lärt mig idag ör att metformin, framför allt över tid, hämmar upptaget av b12.
Jag kollade.mina labbvärden från senste mätningen tidigt i höstas. Jag är inom referensvärdet...men på de sista 15%en av referensen...jag har 225...referensen ör mellan 175 och 400.... Det vore nog lugnt om jag inte hade ADHD, men redan på mina värden KAN tydligen en nevrotypisk börja få kognitiva problem....vad fan händer då med mig? Snokande säger att det troligen är ett problem för någon med ADHD... Min historik på labbprioven här visar att den sjunkit för varje tillfälle som den tagits (bara 3ggr)..
Det påverkar tydligen också ADHD medicinens effekt till det sämre...
Värt att veta..min allmänläkare vet inte att jag har ADHD... Jag ska träffa henne i mitten av januari igen...då kpmmer jag ta upp detta.
Pusselbitarna passar iaf och förklarar lite ett varför det har "snöbollat" för mig..
Jag har idag tagit en stor analysdag och "restart"...där delar har varit att försöka få min adhd hantering att fungera bättre...
Jag är som nämnt tidigare mindre än en månad från att fylla 52...och visst..allt har inte funkat tidigare i livet...men problemen som jag nu vet är ADHD problem har verkligen eskalerat och snöbollat något fruktansvärt...saker som har fungerat funkar sämre och sämre...
Vad jag förstått, så visst masning över tid sliter... MEN...funktionen borde vara kvar..allt jag hittar där funktionerna "dör' i min ålder, handlar om kvinnor i klimatteriet . men jag jag är inte en kvinna, visst jag är närmre en jävla massa annat på grund av hög stressnivå hela livet...men det exekutiva borde INTE ha förändrats... Under mina reflektioner och undersökningar idag, kan jag ha hittat en bidragande orsak.... Låga nivåer b12. Jag har rent krasst hamnat i den "perfekta" stormen...
Jag och sambon har varit ihop i 16 år...hon äter bara kyckling i köttväg...så det har mest blivit kyckling för mig också...så långt inga problem...visst jag har.mest ätit rött kött/fläsk innan. Kyckling ör betydligt lägre b12 innehåll..men jag äter såå mycket att det inte varit ett problem ändå...jag har kallats "charkuterian"...jag kan.äta 500 gram kyckling till en måltid...
MEN 2019 fick jag diabetes diagnos...och en medicin som heter Metformin. Det jag lärt mig idag ör att metformin, framför allt över tid, hämmar upptaget av b12.
Jag kollade.mina labbvärden från senste mätningen tidigt i höstas. Jag är inom referensvärdet...men på de sista 15%en av referensen...jag har 225...referensen ör mellan 175 och 400.... Det vore nog lugnt om jag inte hade ADHD, men redan på mina värden KAN tydligen en nevrotypisk börja få kognitiva problem....vad fan händer då med mig? Snokande säger att det troligen är ett problem för någon med ADHD... Min historik på labbprioven här visar att den sjunkit för varje tillfälle som den tagits (bara 3ggr)..
Det påverkar tydligen också ADHD medicinens effekt till det sämre...
Värt att veta..min allmänläkare vet inte att jag har ADHD... Jag ska träffa henne i mitten av januari igen...då kpmmer jag ta upp detta.
Pusselbitarna passar iaf och förklarar lite ett varför det har "snöbollat" för mig..
Last edited:
TDLR; Det är värt att stå ut med biverkningar och stök, det kan bli bra efter ett tag. Men det är inte den gyllene biljetten till inre frid, den finns där även utan läkemedel.
Följt tråden med intresse och försökt komma fram till nånting klokt att skriva. Det har så att säga skitit sig då det finns lite för mycket annat både inom och utom som pockar på uppmärksamhet.
Ungefär den där meningen har i princip varit hela mitt liv fram tills ADHD-diagnosen, även jag som 50+.
Kortfattat så har jag sökt hela livet på vad som är fel med mig och av en händelse kläckte en psykolog i mitt rehabteam (har postcovid mfl. följddiagnoser då jag jobbade med patientgruppen under pandemin) ur sig ett "ja, du har ju troligen adhd, det vore nått för dig att kolla på nångång..". Tänkte inte mer på det eftersom det var en liten parentes i min rehabilitering och då det inte handlade om mental ohälsa så föll det snabbt ur tankarna. På vägen hem slog det mig: Vad var det där hen sa om adhd egentligen?
Fast forward ett år och tur med köer (är regionanställd och patient på "min egen klinik", gissar att det gav mig en fördel på nått undermedvetet sätt hos vårdkordinatorerna), så var diagnosen klar och det var dags att börja käka läkemedel.
Första dosen med Metylfenidat var en intressant upplevelse.
Orolig som alltid när jag tar läkemedel (finns en sidohistoria om det med) sög jag på det hela nån extra dag och det var helt klart ett yolo att stoppa tabletten i munnen och svälja den.
När jag trots allt inte dött 5 minuter senare så fick dagen ta sin början i vanligt tempo.
En halvtimme senare hajjade jag till från kaffe och forumläsning.. Det är.. Tyst?
Provade att sätta mig med nått projekt och tiden flöt iväg, 9 timmar senare kom frun genom dörren och jag kom på att jag glömt att äta under dagen eftersom jag fick så mycket gjort.
(Tråkigt nog upprepade sig inte det här i nån större grad efteråt även om jag noterar en stor skillnad visavi min exekutiva dysfunktion i stort och smått än idag om jag t.ex. glömmer ta mina läkemedel nån gång.) Dos-ökade under nån månad med de vanligaste biverkningarna med bl.a. hjärtpalpationer, yrsel och dimsyn som följd, men dom gick över efter hand.
Det värsta var känslan av hur yxigt läkemedlet var för mig både mentalt och fysiskt. Det var verkligen tvära kast när det gick in och ur kroppen. Pang, bom, tjoff. Lugn, stökighet, nedvarvning, uppvarvning lugn osv. veckorna igenom. Värt att notera är att mitt CNS är superkänsligt efter c19 vilket förvärrar alla biverkningar och gör mig känslig för det mesta jag stoppar i mig, oaktat om det är läkemedel, alkohol, socker, allergener eller koffein.
Trots detta käkade jag 18+18mg Met i dryga året tills jag märkte att jag behövde dosjustering uppåt då effekten avtog medan biverkningarna låg oförändrat kvar. Upp i dos till 36+18mg och herre min skapare så skit det blev. Alla biverkningar från ovan hoppade igång med dubblerad styrka och några nya tillkom (den erektila dysfunktionen som då klingat av efter c19-påverkan blev extremt kännbar och dimsynen var klart värst) samtidigt som yxigheten med käkspänningar, irritabilitet och försämrad sömn blev etter värre.
Kämpade på 5-6 veckor för att ge det hela en chans utan nån förbättring och här nånstans började en räcka av problem att få byta ut läkemedlet till lisdexamfetamin (Elvanse mfl)...
Min ssk svamlade lite om att man kunde ta läkemedel mot biverkningarna istället och nått om att "ja, det är så dyrt så det finns en policy om att inte sätta in det". Lyckades hur som helst tjata till min en telefontid med förskrivande psykiater.
Det 30 minuter långa samtalet gick i princip ut på att jag som patient ska förklara för en läkare varför Elvanse troligen är ett bättre preparat för mig baserat på empiri visavi min typ av anamnes.
Fick nyvaken (hen ringde en halvtimme innan bokad tid) och på stående fot försvara saker kring min person som inte har med min sjukdomsbild att göra, t.ex. långa utfrågningar om varför jag har skyddade uppgifter och varför jag bor lantligt i hus när jag har de fysiska problem jag har. Fortsatt varför jag inte gjort si eller så i min rehabilitering (vilket jag fick förklara att jag gjort), varför rehabiliterande personal gjort si eller så (för att dom har högspecialicerad kompetens) och så vidare..
Det hela kulminerade i att hen ordagrant frågade: "Varför ska du ens vara behandlad för din ADHD om du troligen aldrig ska arbeta igen?".
Jag beskrivs nog av de flesta som passerat i mitt liv som en så kallad "go å´ glad skit med massa humor". Det var jag inte en nanosekund efter den frågan.
Vafan i hela jävla helvete säger idiotjäveln?
Lyckades behålla nån sorts värdighet och fick ur mig ett kallt "för att god livskvalitet är viktigt för alla med NPF oavsett funktionsnivå".
Jag fick min Elvanse på e-recept redan samma dag..
Såhär 8 månader blir jag fortfarande förbannad när jag tänker på det.
Man beter sig inte så mot patienter och enda skälet att det här gick vägen var att hen märke hurpass med kompetens jag hade i frågan (har bl.a. psykatri-spec i CV-t). Jag får ont i magen när jag tänker på alla de patienter som inte kan argumentera för sig.
Resan med insättning av Elvanse var inte superkul den heller.
Jag hade redan tagit en vecka där jag återgick till 18+18mg Met och var dåligt medicinerad och stökig i hjärnan. Över gick på 20mg Elv, vilket är en tämligen låg dos på det stora jämfört med Met-doseringen. Mer stök. Inga biverkningar, men väldigt liten effekt.
6 veckor senare (vad är det med denna region och 6 veckors test i varje steg!?) fick jag gå upp med 20 mg till, dvs 40mg på morgonen.
Pang, nya biverkningar. Inte samma som på Met, utan denna gång var käkspänningarna ett rent helvete i 3 veckor. Första veckan hade jag ont hela tiden till den milda grad att jag inte kunde sova trots paracetamol. Jag tränade på med alla övningar som finns mot detta men det gav bara tillfällig lindring. Läste lite om det hela nån kväll och såg att många också blev hjälpta av att tugga tuggummi.
Samtidigt gick jag på eget bevåg och utan att meddela min ssk, att jag laborerade. Sagt och gjort, jag jagglade på med några stora påsar tuggummi i veckan till min NPF-hustrus förtret, hon fixar inte smaskande. Symtomen avtog markant dock med allt jag gjorde plus tid för kroppen att acceptera läkemedlet.
Efter några till vändor med doseringen och en massaa hjälp av ssk'n att få läkaren att fatta att patienter trots allt vet bäst ibland (regionen tillåter inte uppdelning av just Elv), så har jag idag landat på 30+20mg Elvanse vilket fungerar riktigt jäkla bra.
Märker inte riktigt om jag missar att ta nån em. dos ibland och effekten är klart i nivån "bättre livskvalitet än innan".
Biverkningarna är hanterbara de med.
En stor del i min resa till god ADHD-hälsa har varit allt det där som läkemedlet egentligen inte kan hjälpa till med.
Att hantera allt livs-trauma från rätt infallsvinkel. Insikten att det inte är nått _fel_ på mig, utan det är så här jag fungerar i världen. Förståelsen för varför saker har skitit sig gång på gång. Att jag varken är ond, lat eller dum i huvudet när jag _inte kan_ göra X, Y eller Z utan det handlar om exekutiv dysfunktion. Att förstå att jag var och är dopaminknarkare både på grund av hormonell dysfunktion ett liv där jag utsatte mig för med 12-15 muggar kaffe om dagen, socmed, ständigt vara online, hoppa vilt mellan olika porojekt och fake it ´til you make it.
Den här paragrafen kan bli hur läng som helst men stoppar där. Poängen jag vill göra är att arbetet med personlig utveckling som möjliggjordes av diagnosen har varit det viktiga för mig. Att specifikt sluta med modern socmed och helt (nåja) sluta använda koffein gjorde underverk.
Läkemedlet är bara en bonus som ger mig mer funktion i samhället och tiden jag lever i.
Hur som helst tuggar jag fortfarade tuggummi och dricker nån energidricka i månaden när jag är extra trött.
För det mesta i smyg..
Följt tråden med intresse och försökt komma fram till nånting klokt att skriva. Det har så att säga skitit sig då det finns lite för mycket annat både inom och utom som pockar på uppmärksamhet.
Ungefär den där meningen har i princip varit hela mitt liv fram tills ADHD-diagnosen, även jag som 50+.
Kortfattat så har jag sökt hela livet på vad som är fel med mig och av en händelse kläckte en psykolog i mitt rehabteam (har postcovid mfl. följddiagnoser då jag jobbade med patientgruppen under pandemin) ur sig ett "ja, du har ju troligen adhd, det vore nått för dig att kolla på nångång..". Tänkte inte mer på det eftersom det var en liten parentes i min rehabilitering och då det inte handlade om mental ohälsa så föll det snabbt ur tankarna. På vägen hem slog det mig: Vad var det där hen sa om adhd egentligen?
Fast forward ett år och tur med köer (är regionanställd och patient på "min egen klinik", gissar att det gav mig en fördel på nått undermedvetet sätt hos vårdkordinatorerna), så var diagnosen klar och det var dags att börja käka läkemedel.
Första dosen med Metylfenidat var en intressant upplevelse.
Orolig som alltid när jag tar läkemedel (finns en sidohistoria om det med) sög jag på det hela nån extra dag och det var helt klart ett yolo att stoppa tabletten i munnen och svälja den.
När jag trots allt inte dött 5 minuter senare så fick dagen ta sin början i vanligt tempo.
En halvtimme senare hajjade jag till från kaffe och forumläsning.. Det är.. Tyst?
Provade att sätta mig med nått projekt och tiden flöt iväg, 9 timmar senare kom frun genom dörren och jag kom på att jag glömt att äta under dagen eftersom jag fick så mycket gjort.
(Tråkigt nog upprepade sig inte det här i nån större grad efteråt även om jag noterar en stor skillnad visavi min exekutiva dysfunktion i stort och smått än idag om jag t.ex. glömmer ta mina läkemedel nån gång.) Dos-ökade under nån månad med de vanligaste biverkningarna med bl.a. hjärtpalpationer, yrsel och dimsyn som följd, men dom gick över efter hand.
Det värsta var känslan av hur yxigt läkemedlet var för mig både mentalt och fysiskt. Det var verkligen tvära kast när det gick in och ur kroppen. Pang, bom, tjoff. Lugn, stökighet, nedvarvning, uppvarvning lugn osv. veckorna igenom. Värt att notera är att mitt CNS är superkänsligt efter c19 vilket förvärrar alla biverkningar och gör mig känslig för det mesta jag stoppar i mig, oaktat om det är läkemedel, alkohol, socker, allergener eller koffein.
Trots detta käkade jag 18+18mg Met i dryga året tills jag märkte att jag behövde dosjustering uppåt då effekten avtog medan biverkningarna låg oförändrat kvar. Upp i dos till 36+18mg och herre min skapare så skit det blev. Alla biverkningar från ovan hoppade igång med dubblerad styrka och några nya tillkom (den erektila dysfunktionen som då klingat av efter c19-påverkan blev extremt kännbar och dimsynen var klart värst) samtidigt som yxigheten med käkspänningar, irritabilitet och försämrad sömn blev etter värre.
Kämpade på 5-6 veckor för att ge det hela en chans utan nån förbättring och här nånstans började en räcka av problem att få byta ut läkemedlet till lisdexamfetamin (Elvanse mfl)...
Min ssk svamlade lite om att man kunde ta läkemedel mot biverkningarna istället och nått om att "ja, det är så dyrt så det finns en policy om att inte sätta in det". Lyckades hur som helst tjata till min en telefontid med förskrivande psykiater.
Det 30 minuter långa samtalet gick i princip ut på att jag som patient ska förklara för en läkare varför Elvanse troligen är ett bättre preparat för mig baserat på empiri visavi min typ av anamnes.
Fick nyvaken (hen ringde en halvtimme innan bokad tid) och på stående fot försvara saker kring min person som inte har med min sjukdomsbild att göra, t.ex. långa utfrågningar om varför jag har skyddade uppgifter och varför jag bor lantligt i hus när jag har de fysiska problem jag har. Fortsatt varför jag inte gjort si eller så i min rehabilitering (vilket jag fick förklara att jag gjort), varför rehabiliterande personal gjort si eller så (för att dom har högspecialicerad kompetens) och så vidare..
Det hela kulminerade i att hen ordagrant frågade: "Varför ska du ens vara behandlad för din ADHD om du troligen aldrig ska arbeta igen?".
Jag beskrivs nog av de flesta som passerat i mitt liv som en så kallad "go å´ glad skit med massa humor". Det var jag inte en nanosekund efter den frågan.
Vafan i hela jävla helvete säger idiotjäveln?
Lyckades behålla nån sorts värdighet och fick ur mig ett kallt "för att god livskvalitet är viktigt för alla med NPF oavsett funktionsnivå".
Jag fick min Elvanse på e-recept redan samma dag..
Såhär 8 månader blir jag fortfarande förbannad när jag tänker på det.
Man beter sig inte så mot patienter och enda skälet att det här gick vägen var att hen märke hurpass med kompetens jag hade i frågan (har bl.a. psykatri-spec i CV-t). Jag får ont i magen när jag tänker på alla de patienter som inte kan argumentera för sig.
Resan med insättning av Elvanse var inte superkul den heller.
Jag hade redan tagit en vecka där jag återgick till 18+18mg Met och var dåligt medicinerad och stökig i hjärnan. Över gick på 20mg Elv, vilket är en tämligen låg dos på det stora jämfört med Met-doseringen. Mer stök. Inga biverkningar, men väldigt liten effekt.
6 veckor senare (vad är det med denna region och 6 veckors test i varje steg!?) fick jag gå upp med 20 mg till, dvs 40mg på morgonen.
Pang, nya biverkningar. Inte samma som på Met, utan denna gång var käkspänningarna ett rent helvete i 3 veckor. Första veckan hade jag ont hela tiden till den milda grad att jag inte kunde sova trots paracetamol. Jag tränade på med alla övningar som finns mot detta men det gav bara tillfällig lindring. Läste lite om det hela nån kväll och såg att många också blev hjälpta av att tugga tuggummi.
Samtidigt gick jag på eget bevåg och utan att meddela min ssk, att jag laborerade. Sagt och gjort, jag jagglade på med några stora påsar tuggummi i veckan till min NPF-hustrus förtret, hon fixar inte smaskande. Symtomen avtog markant dock med allt jag gjorde plus tid för kroppen att acceptera läkemedlet.
Efter några till vändor med doseringen och en massaa hjälp av ssk'n att få läkaren att fatta att patienter trots allt vet bäst ibland (regionen tillåter inte uppdelning av just Elv), så har jag idag landat på 30+20mg Elvanse vilket fungerar riktigt jäkla bra.
Märker inte riktigt om jag missar att ta nån em. dos ibland och effekten är klart i nivån "bättre livskvalitet än innan".
Biverkningarna är hanterbara de med.
En stor del i min resa till god ADHD-hälsa har varit allt det där som läkemedlet egentligen inte kan hjälpa till med.
Att hantera allt livs-trauma från rätt infallsvinkel. Insikten att det inte är nått _fel_ på mig, utan det är så här jag fungerar i världen. Förståelsen för varför saker har skitit sig gång på gång. Att jag varken är ond, lat eller dum i huvudet när jag _inte kan_ göra X, Y eller Z utan det handlar om exekutiv dysfunktion. Att förstå att jag var och är dopaminknarkare både på grund av hormonell dysfunktion ett liv där jag utsatte mig för med 12-15 muggar kaffe om dagen, socmed, ständigt vara online, hoppa vilt mellan olika porojekt och fake it ´til you make it.
Den här paragrafen kan bli hur läng som helst men stoppar där. Poängen jag vill göra är att arbetet med personlig utveckling som möjliggjordes av diagnosen har varit det viktiga för mig. Att specifikt sluta med modern socmed och helt (nåja) sluta använda koffein gjorde underverk.
Läkemedlet är bara en bonus som ger mig mer funktion i samhället och tiden jag lever i.
Hur som helst tuggar jag fortfarade tuggummi och dricker nån energidricka i månaden när jag är extra trött.
För det mesta i smyg..
StradhLestat
Möjliggörare
Hmm kunde inte editera mikn tidigare post? Är det någon tidsstyrning?
Jag mindes fel på referensintervallet för B-12 (kobalmin)... Det är 175-700 i Sverige.,
Jag har hittat att ADHDare bör sikta 300-400 för att "säkerställa god neurologisk funktion"
Sett till min kost så bör jag rimligtvis legat närmre 500 innan Metforminet blockerade min upptagningsförmåga av B12...och sedan tömt depåerna (vilket tar år tydligen, man lagrar det väldigt bra i kroppen för att ha över tid)
Jag mindes fel på referensintervallet för B-12 (kobalmin)... Det är 175-700 i Sverige.,
Jag har hittat att ADHDare bör sikta 300-400 för att "säkerställa god neurologisk funktion"
Sett till min kost så bör jag rimligtvis legat närmre 500 innan Metforminet blockerade min upptagningsförmåga av B12...och sedan tömt depåerna (vilket tar år tydligen, man lagrar det väldigt bra i kroppen för att ha över tid)
StradhLestat
Möjliggörare
För mig, så är det ingen "nyhet" att jag har ADHD. Jag hat vetat det länge.... Men i och med att jag fått livet att fungera, så har jag inte kännt att jag behövt ta tag i det. Jag har liksom accepterat att jag ä-r som jag är och har haft sätt agtt hantera det (inte riktigt alla aspekter. Det har som sagt funnits saker jag har haft kämpigt med som jag inte vetat är ADHD).... Men det har fungerat.
Min krashspiral började för typ 3 år sedan...när saker jag kunnat göra, få att fungera...rent krasst bara inte gick längre..... Sådan idiotiska små sasker som varit självklart innan....tvärdog...och allt spiralar värre. Tillslut orkar jag inte mer och tänkte att med enb diagnos så kan jag få medicinerna att hjälpa mig. (som de gjort för sonen...som inte fick till funktion).... Men jag har i julenm reflekterat över "vad har ändrats?". Det var en av sakerna både psykologen och läkaren fiskade efter på min utredning. "Varför nu?" så att säga.... I intervjuerna med mina närmsta anhörig fiskades det hårt efter ngt trauma eller trigger som kan ha förvärrat mina symptom.... Men vi har verkligen inte kommit på någon.
exempel på sak som inte fungerade (då var jag nog bara ställd och fattade nada). Jag hade skrivit i hop en halv A4 med instruktioner för ett konvent jag skulle hålla. Sen skulle jag någon dag senare bara översätta min egen text till engelska. Det gick bara inte. Hur mycket jag än tittade och satt redo, så hände inget. Det blev inget gjort. Som om det var en osynlig barriär som hindrade mig. Det var inte svårt, jag hade kunnat skriva den texten på engelska från början utan att tänka 2 ggr, men momentet att göra den översättningen där och då, bara blockades. Det slutade med att en annan person som erbjudit sig att hjälpa till med konventert översatta det dokumentet..... Jag fattade ingenting av varför där och då....
Sen har har det bara blivit "värre" sen dess
Beastslayer
ROTN
Du kommer bli snabb.
Det är ganska vanligt bland folk har jag förstått genom åren.
För mig var det nästan en blixt från klar himmel. Dels då jag "letat" efter andra förklaringar hela mitt liv pga. PTSD, med nån rejäl dipp (utmattningsdepression, panikångest) etc emellanåt i framför allt yngre år, och för att jag i princip bara har vänner med NPF (alla kombinationer). I mitt yrkesliv har jag stött på ännu fler då jag alltid funkat bra med att förstå och göra mig förstådd med människor på autimsspektrat, och ddet har såklart medfört att just ADHD funnits runt mig under decennier.
Jag har verkligen _aldrig_ identifierat mig med ADHD-problematiken och -funktionen.
Jag är inte hyperaktiv, eller ger stressigt intryck. Jag har alltid haft yttre förklaringar på mina krascher ner i mörkret känslomässigt. Jag har lätt för att lära mig saker (nåja förr iaf) och kan sitta länge med grejor jag tar mig för.
Fällan var att jag redan som väldigt ung förstod att jag var smartare än min omgivning och kvalade rätt enkelt för Mensa som ung vuxen (blev aldrig medlem, för mycket annat roliga att göra
). Jag tog helt enkelt allt det där som är inre ADHD-tjattret och ältandet som "ett rörligt intellekt med tusen bollar i luften samtidigt".Jag är även ett offer för tämligen ovarsam behandling som liten med misshandel av styvfar och en mor med (sett i backspegeln) egen obehandlad ADHD som vevade runt i livet med tusen flyttar osv som följd. Det har gjort att fysiska stim inte funnits i bilden, men såklart en rejäl hög med yttre och inre trauman skapade av både mig själv och andra.
Skolboksexempel helt enkelt.
23-tabs-öppna-som-man-läser-samtidigt-och-nånstans-spelar-det-musik-memen är ett perfekt exempel på min hjärna som omedicinerad.
Jag trodde det var normalt att folk hade det där, vilket förstärkts av att jag såklart mest omger mig med nördiga och kloka NPF-människor. Det finns ju trots allt en tyst förståelse om att "man får vara som man är, bara man inte är dum i huvudet" som gjort att jag känner mig så bekväm bland oss. En än större förstärkning är de jag stött på med både högt IQ och ADHD och hängt kvar genom livet på olika sätt, dom har alla numera fått ADHD-diagnoser de med.....
Förstår precis upplevelsen av det där. Har läst de reflektioner du haft innan om kvinnligt klimakterie som stökar till ADHD och har upplevt det på nära håll (min fru krashade på samma sätt under klimakteriet och som jag hobby-diagnosticerade när det tidigt stog klart för alla inblandade att jag hade ADHD. Jag frågade henne varför hon stog ut med mig, det är ju ingen annan utan npf som gjort under längre tid än en månad...).
Min lilla teori är att det helt enkelt handlar om utmattning i hela fysiologin. Det är rätt omöjligt att bibehålla den funktion man på olika sätt klöst till sig allt efter åren går och man egentligen inte passar in i mallen någonstans i samhället utan måste tvinga sig att fungera på olika sätt. Att sen världen dessutom snurrar allt fortare utan att vi får utlopp för det som är de fantastiska sidorna hos vår npf gör ju att krascher ter sig tämligen oundvikliga tillslut.
Mycket av min grundförståelse för att leva med ADHD har jag kopplat till dysregulation av dopamin. Det är greppbart på ett bra sätt för mig och när jag nu lyckas navigera mellan "bra" dopamin och "dåligt" dopamin så är min upplevelse av livet klart bättre.
Den enorma tomhet som uppkommer med en rejäl dopaminkrasch är helt jävla becksvart mörker. Man klarar inte ens av att skrika till den där avgrunden att dra åt helvete som man borde göra för att inte bli uppslukad av den. Exekutiv dysfunktion, som förmodligen är nära kopplat till samma triggermekanismer, ger inte ens utslag på mätare i jämförelse trots att det med är ett enormt problem. Man kan alltid tvinga sig att göra saker om man bara plågar sig tillräckligt mycket och låter det kosta som fan.
Det går inte i den där tomheten..
Ett tips som jag ger typ alla: Jag har tagit Tyrosine som kosttillskott dagligen i full dos i ett par år nu. Prekursor till dopamin, finns i kött annars men inte lika lättillgängligt i tillräckliga mängder vid normal kost och/eller upptagningsproblem. För mig är det extremt tydligt när det varit slut några dagar om man glömt (hah, planering vad är det?) köpa nytt. Frugan och några kompisar har samma upplevelse, en annan märker inget av att äta det alls.
Ska börja laborera lite med Lions Mane vilket alla adhd-fluensers talar gott om.
När jag blev sjuk i c19 så hade jag inte längre det där skyddet av min analytiska hjärna som kunde navigera ADHDn (vilket jag tillslut lärde mig i vuxen ålder) och jag kopplar det ganska tydligt till liknande effekter som utmattningen du reflektrerar kring gav. Jag har haft "normala" värden av b12, men ska definitivt kolla upp mitt exakta värde när jag skrivit klart detta (har blivit testad många gånger på allt sen -20). Inte alls tänkt på det, bra jäkla tips det där!
Mitt D-vitamin tokkraschade dock till nivåer där jag nästan behövde injektioner, detta äter jag dagligt tillskott av vilket håller nivån duglig.
Jag fick däremot stora problem med bl.a. min kognitiva funktion och minne till den milda grad att jag klassade in som gravt dement i diverse tester. Då fick 45+ års ADHD-maskning blomma ut rätt bra alltså.
Som tur är har det blivit en enorm förbättring med detta, även om viss afasi och ett skrivspråk som ser lite konstigt ut ibland finns kvar.
När det väl klickade i mig att ADHD faktiskt inte behöver ses på utsidan förstod jag också varför jag aldrig gett minsta utslag på npf-screenings.
Jag är inte hyperaktiv... Jag hoppar inte med benen eller kan inte sitta still.
Men på insidan.....
Tror faktiskt det var en tidig version av den numera ganska klassiska "Jag har inte problem att ha på mig strumpor.. För jag har ett system!"-screenings-memen som fick mig att slutligen förstå hur nån som screenar mig, behöver ha intuition och insikt nog att veta vad frågan som egentligen ställs betyder och att jag behöver svara med samma medvetenhet.
Nu när jag läser igenom ytterligare en textvägg så bubblar skrattet upp i kroppen.
Jag har hela livet varit en oversharer. Som mina bröder, systrar och icke-binära med mig...
Det borde ju varit en jävligt tydlig signal på att jag är neurodivergent.
Vi gör det ju bara för att förstå om andras upplevelse är den samma som vår egen och i det finns det ett glapp gentemot normativas upplevelse av världen vi inte automatiskt inser.