Utredande organisationer

verlandes.

rollspelskollektivet
Joined
14 Mar 2017
Messages
1,486
Location
Nyköping
En av mina favoritsaker i (ofta) lovecraftska mysteriespel är de organisationer som agerar uppdragsgivare. De har en dubbel funktion i att 1) ge spelvärlden en tydlig ram och däri fördjupa den och 2) förenkla det ofta så klånkiga momentet i att hitta en ursäkt för rollpersonerna att kasta sig huvudstupa in i ett tentakeläventyr.

En bra organisation har i mina ögon tre beståndsdelar:
  • En egen motivation till varför de vill undersöka det bortomvärdsliga
  • Ett organiskt sätt att engagera rollpersoner av olika bakgrunder och kompetenser
  • Ett eget, inre, mysterium som kan fungera som ett separat äventyr
Tänker att vi kan lista några organisationer som vi tycker fyller dessa (eller för all del vitt skilda) kriterier.

Delta Green är potentiellt den mest kända rollspelsorganisationen vi har. Den bockar av alla de punkter jag listat, särskilt kanske den sista. Genom åren har dess lore verkligen fläskats ut rejält (lite väl mycket i mitt eget tycke) och det gömmer sig hela kampanjer bakom kulisserna. En sak jag ogillar med Delta Green är distansen mellan rollpersonerna och organisationen, tycker det blir lite omständligt att rollpersonerna inte egentligen vet vilka som anlitar dem, och knappt vilka deras agentkollegor är. Hade nog hellre sett att man hade lite mer insyn i agenturen - utan att ha tillgång till de allra mörkaste av dess hemligheter.

Angelicasällskapet är en utmärkt organisation (såtillvida rollpersonerna tillhör samhällets "lyckobarn"). Det fungerar som en pool av både rollpersoner och uppdrag och tillåter för flera olika stilar av lovecraftska äventyr. Det finns ett mysterium i form av grundarens, Sir Hamilton, försvinnande, men möjligen hade jag gett sällskapet lite mer spice. Det är ju lätt gjort, skapa en inre cirkel som har lite fluffens på gång och du är good to go.

Sist jag nämner jag min egna Teufelsamlingen, som jag använt sedan långt innan jag formulerade den i ett litet häfte (som ser ut att få en fysisk och reviderad utgåva inom kort!). Det jag själv tycker om med Teufelsamlingen är att den har ett särskilt fokus på konstverk och artefakter, det ger kampanjerna ett väldigt specifikt fokus. Därtill tycker jag om att den har möjligheter att vara en mer tvivelaktig organisation, med självintresse som främsta drivkraft.

Fyll på (eller utmana mina förslag!).
 
Last edited:
Ashwood Abbey till Hunter the Vigil är ockulta detektiver och monsterjägare som är dekadenta superrika pervon. Så man letar efter ockulta artefakter för att snorta dem, häxor för att få dem att kasta besvärjelser på en som gör att man mår bra, varulvar för att äta dem levande och allt möjligt för att knulla det eller Most Dangerous Game:a det. Det är Epsteins ö fast alla som besökt den är också vampyrjägare.
 
Ashwood Abbey till Hunter the Vigil är ockulta detektiver och monsterjägare som är dekadenta superrika pervon. Så man letar efter ockulta artefakter för att snorta dem, häxor för att få dem att kasta besvärjelser på en som gör att man mår bra, varulvar för att äta dem levande och allt möjligt för att knulla det eller Most Dangerous Game:a det. Det är Epsteins ö fast alla som besökt den är också vampyrjägare.
Otroligt???
 
De är inte ens den värsta gruppen i Vigil. Där är också The Hunt Club som straight upp är en grupp av seriemördare som ibland jagar monster när de inte dödar vanliga människor.
Det var länge sedan jag läste den, men det finns väldigt många bra och olika grupper som jagar monster av vitt skilda anledningar. The Abby är ju typ "roligast"... Intressantast kanske är bättre, men typ alkemister, katoliker och allt möjligt
 
Aegis i Conspiracy X. Funkar särskilt bra tycker jag, för i likhet med Delta Green är de en utomstatlig konspiration som sätts ihop av agenter från andra organisationer. Men den har ett större scope.

Lite mer XCOM än Delta Green.
 
Något som också definitivt behövs är en anledning till att inte berätta allt och ge rollpersonerna allt de behöver. Eclipse Phase lider definitivt av detta - det är liksom inget "fel" på organisationen, och man slåss mot existentiella hot, och man har fabbers, så det finns liksom ingen anledning till att RP inte har allt av det senaste.
 
Missing people?

Sedan tycker jag att alla förslag ovan är bra, men måste erkänna att även om det visst kan vara klånkigt att förklara varför rollpersoner hamnar i märkliga situationer, tycker jag nog att det också är ganska klånkigt att det överhuvudtaget existerar sådana där sällskap mm. S.A.V.E. var min första bekantskap för länge sedan och jag minns att jag redan då tänkte att ”det där hittade de bara på för att de har så svårt att fantisera att vanliga dudes kan göra balla grejer!”

Jag gillar det: vanliga dudes som hamnar mitt i smeten. Men det är jag det.
 
Jag gillar det: vanliga dudes som hamnar mitt i smeten. Men det är jag det.
Finns väl något spännande i att ha en sorts dold verklighet under ytan. Som när John Wick slänger fram ett guldmynt på Continental eller vi spånar om att kommunstyrelsens ordförande är Ventrue. Sånt som tänjer lite på vad som är trovärdigt, men som låter rimligt på En ding ding värld-viset.

Annars håller jag helt med. Vanligt folk är ofta mycket intressantare. Såna som hellre gömmer sig än drar pistol; som tusan inte tänker hoppa från tredje våningen; och som gömmer sig hellre än att dö.
 
Tycker dock inte en organisation nödvändigtvis förutsätter en pistoldragande hjälte. Medlemmar i Angelicasällskapet kan t.ex. vara uttråkade socialiter som vill bota sin tristess genom att nysta i ockulta sanningar, tror inte merdelen av dem förväntade sig att stå öga mot öga framför en shoggoth.
 
Kom på en till: stay-behind. Som koncept gillar jag det. Och där finns det också en rimlig förklaring till varför organisationen inte är känd av vanligt folk.
 
Jag gillar det: vanliga dudes som hamnar mitt i smeten. Men det är jag det.
Det tycker jag funkar bra… för one-shots.

Sämre för kampanjspel där de vanliga dudesen ska hamna i smet efter smet efter smet efter smet. Då får jag mest känslan av "man, de här dudesen måste ha den sämsta turen någonsin". Eller som i CoC, "nån gång måste de väl få slut på mysko släktingar som kolar vippen av mystiska orsaker".

Så åtminstone om man tänkt sig köra scenarier så tycker jag "få uppdrag" funkar bättre än "bara råkar hamna i".

(EDIT: Förtydligande – kör man alltså inte scenarier, utan istället bara något slags kontinuerligt skeende utifrån ett övergripande problem eller en äventyrsplats' inneboende konflikter osv så funkar vanliga-dudes-och-dudettes-i-smeten bättre, såklart. Då finns mindre behov av en organisation).

(Sen kan man gärna bli rekryterad till organisationen i slutet av den där första hamna-i-smeten-oneshotten. Det är ju en rätt klassisk grej)

EDIT: Är Supernatural ett mellanting? Jag menar, de är ju kanske knappast "vanliga dudes" men de har heller ingen organisation. Eller ja, organisationen är väldigt slimmad – det är de själva och Bobby, och de får uppdrag genom att folk som de träffat tidigare eller som kände deras farsa ringer och ber om hjälp. Eller så är de ute och roadtrippar och snubblar över folk som behöver hjälp – men det senare ger verkligen känslan av att antingen är Winchesters monstermagneter eller så är USA så monsterinfekterat att man inte kan kasta en sten utan att träffa minst en tre-fyra stycken.
 
Last edited:
Tycker dock inte en organisation nödvändigtvis förutsätter en pistoldragande hjälte. Medlemmar i Angelicasällskapet kan t.ex. vara uttråkade socialiter som vill bota sin tristess genom att nysta i ockulta sanningar, tror inte merdelen av dem förväntade sig att stå öga mot öga framför en shoggoth.
Exakt detta.

Mer än halva Delta Green och liknande organisationer är ju knappast actionhjältar eller superagenter, utan skrivbordsknegare som råkat se för mycket och rekryterats "utifall att" eller för att man har brist på folk som fattar.

Det är ju bara i spel där scenarierna är actionbetonade som organisationen inte består av "vanliga dudes".
 
Ett slags hot take är att Ordo Veritas från Esoterrorist är en mer intressant organisation än Delta Green.
Jag tycker att det är hemskt kul att man är The Men In Black och är hjältarna. Eventuellt oavsiktligt är man i The Esoterrorists vad Teknokratin i Mage tror att man är.
 
Men In Black, filmversionen. Kombination av Migrationsverket, polisen och FBI som samtidigt måste hålla sig, vad de gör o utomjordingar i allmänhet hemliga från normalt folk.
 
Back
Top