De bästa svenskspråkiga megakampanjerna

chrull said:
Jag förstår inte detta, för jag tycker typ ingen megakampanj som inte är anpassad efter spelgruppen blir bra. Och då blir det svårt för utgivna produkter att vara bra, eftersom det är SL och gruppens egna jobb som får det att bli bra.
Click to expand...

JohanL said:
Det här håller jag inte alls med om - det brukar vara väldigt överkomligt att mecka litet med kampanjen så att den blir anpassad till rollpersonerna.
Click to expand...
Rent strukturellt håller jag med @JohanL. Är ett äventyr välintegrerat i settingen och i stil med spelet som helhet brukar man kunna passa in det. Inte för varenda RP-grupp i varje läge, men generellt. Då får väl kampanjerna bedömas därefter? Om de inte  kan vara bra, vad ska man med dem till i så fall?*

(* Det är så klart relevant att tycka att färdigskrivna kampanjer är skräp, men det känns som en spelstilsfråga och något utanför ämnet.)
 
Last edited:
Bifur said:
Rent strukturellt håller jag med @JohanL. Är ett äventyr välintegrerat i settingen och och i stil med spelet som helhet brukar man kunna passa in det. Inte för varenda RP-grupp i varje läge, men generellt. Då får väl kampanjerna bedömas därefter? Om de inte  kan vara bra, vad ska man med dem till i så fall?*

(* Det är så klart relevant att tycka att färdigskrivna kampanjer är skräp, men det känns som en spelstilsfråga och något utanför ämnet.)
Click to expand...
Vi reflekterar ofta i Törnetronen hur extremt annorlunda kampanjen hade blivit med litet andra rollpersoner.
 
chrull said:
Jag förstår inte detta, för jag tycker typ ingen megakampanj som inte är anpassad efter spelgruppen blir bra. Och då blir det svårt för utgivna produkter att vara bra, eftersom det är SL och gruppens egna jobb som får det att bli bra.
Click to expand...
Intressant! Jag är säker på att det blir både bra och bättre spelupplevelse när SL och gruppen investerar i spelet och låter rp bli en del av det.

Megakampanjer vet jag väl egentligen ganska lite om, har bara spellett Konfluxsviten några gånger och då aldrig kommit längre än till Kristalltjuren (som jag aldrig spellett färdigt). Sedan spelade ju vi Korpens klagan. Åsså har jag nu spellett Masks of Nyarlathotep med blandat resultat (mina spelare där har iofs varit mästerliga på att ge kampanjen värde så de ska ha cred!). Min slutsats så här långt är att jag har svårt att få en megakampanj att kännas rolig och meningsfull över tid. Men beror det på mig eller formatet?

Det jag däremot har märkt är att Svavelvinter alltid blir en succé osvsett spelargrupp och det tycker jag är fascinerande. Det har också varit lätt att spela Oraklets fyra ögon efter Svavelvinter, inte minst till följd av att både spelare och rp är så självklart inskrivna i ”den episka bågen” som jag skrev ovan. Kanske det är en förklaring till vad som gör en megakampanj bra?

Jag tycker att Korpens klagan (som kampanj) inte riktigt når upp till samma höjder, men min analys pekar mer på att det hade att göra med att beställningen av den kampanjen hade vissa bestämda ingångsvärden, vilket påverkade utförandet? (Jag gissar här).
 
Basenanji said:
Det jag däremot har märkt är att Svavelvinter alltid blir en succé osvsett spelargrupp och det tycker jag är fascinerande. Det har också varit lätt att spela Oraklets fyra ögon efter Svavelvinter, inte minst till följd av att både spelare och rp är så självklart inskrivna i ”den episka bågen” som jag skrev ovan. Kanske det är en förklaring till vad som gör en megakampanj bra?
Click to expand...
Det har pratats om motivation förr, och det är inte mycket snack om det i O4Ö heller - ”förra äventyrets skurk är ute efter er, sänder lönnmördare efter er, och tänker ta över världen.”
 
Basenanji said:
...vad tycker du är bra med megakampanjer? Hur skriver man sådana bra?
Click to expand...
För mig är det samma som gör en TV-serie potentiellt bättre än en film. Jag tycker helt enkelt om när många bottnar får utrymme. Visst går det att berätta fantastiska berättelser på kort tid, men att titta på en serie man älskar och är inne på säsong 4, och man fortfarande njuter! Det är samma sak i megakampanjen. Det som är bra blir bättre!

Som man brukar säga "more is more". Och så länge det är bra vill jag ha mer av det!

Sedan brukar jag gilla mina rollpersoner. Jag vill veta hur det går för dem. Jag tycker det är kul och intressant att följa dem över tid.
 
Basenanji said:
Men nog med beröm, vad tycker du är bra med megakampanjer?
Click to expand...
Jag gillar zero to hero-känslan. Inte nödvändigtvis att man måste bli bra på färdigheter eller så, men på vilken nivå i världen man verkar. Att man började som en nobody som hankar sig fram och hanterar små problem till att bli en maktspelare som lägger pekfingret på vågen i världsomvälvande händelser.
 
Franz said:
Jag gillar zero to hero-känslan. Inte nödvändigtvis att man måste bli bra på färdigheter eller så, men på vilken nivå i världen man verkar. Att man började som en nobody som hankar sig fram och hanterar små problem till att bli en maktspelare som lägger pekfingret på vågen i världsomvälvande händelser.
Click to expand...
Det där tänkte jag gå all-in på i min nästa RQ-kampanj - starta rollpersonerna på runt den där nästan skamligt låga RQ2-nivån (där man har kanske 35% i sin bästa färdighet), och utan att starta som kultiskt initierade. Landsförvisade sextonåringar.
 
Bifur said:
Inte för varenda RP-grupp i varje läge, men generellt.
Click to expand...
Medhåll! Jag tycket det är rätt mycket spelarnas ansvar att faktiskt göra någorlunda passande karaktärer till det man ska spela. Minns en gång då vi spelade CoC (något med en försvunnen lastbil med smuggelgods i Innsmoth) så hade en av spelarna bestämt sig för att spela stuntman. Det kändes som det rimmade rätt dåligt med detektiven, professorn, och bibliotekarien.

Basenanji said:
Det jag däremot har märkt är att Svavelvinter alltid blir en succé osvsett spelargrupp och det tycker jag är fascinerande. Det har också varit lätt att spela Oraklets fyra ögon efter Svavelvinter, inte minst till följd av att både spelare och rp är så självklart inskrivna i ”den episka bågen” som jag skrev ovan. Kanske det är en förklaring till vad som gör en megakampanj bra?
Click to expand...
Medhåll här också. Svavelvinter har lyckats med det finurliga att mycket i settingen ger krokar till nya vinklar att spela på. Utöver de yrken (eller iaf incitament) som finns nämnda i boken så finns det mycket annat man kan hoppa på. En artist i Robur Rödvads gäng, en trollkarlslärlig hos Trodax, Shagulit i Arhem, RR-lönnmördare, en överlevande Kmordadruid från helgedomen, smugglare, eller egentligen vem som helst (med ett purpurfärgat öga) som har ett märkligt inre begär att nå den yttersta norden :)
 
Basenanji said:
Det jag däremot har märkt är att Svavelvinter alltid blir en succé osvsett spelargrupp och det tycker jag är fascinerande. Det har också varit lätt att spela Oraklets fyra ögon efter Svavelvinter, inte minst till följd av att både spelare och rp är så självklart inskrivna i ”den episka bågen” som jag skrev ovan. Kanske det är en förklaring till vad som gör en megakampanj bra?
Click to expand...

Min spelgrupp är väl undantaget som bekräftar regeln. Mina medspelare hade inte mycket positivt att säga om Svavelvinter, och inte jag heller. Vi drog genom den, Oraklets fyra ögon och de flesta andra DoD-äventyren när det begav sig. Det skulle vara intressant att testa igen för att se vad man skulle tycka 30+ år senare, och sen läsa det så man får se vad spelledaren har att arbeta med.

De är dock de enda publicerade megakampanjerna vi spelat, resten har varit egengjorda saker. Och så beror det ju på hur man definierar mega. Jag har tyvärr inte koll på hur lång tid Svavelvinter eller Oraklets Fyra ögon tog, men på den här tiden körde vi 5-8 timmar fredagar och 12-15 timmar lördagar och den längsta kampanjen då, som var egenskapad var på 81 spelmöten på 10 månader. Gissningsvis 4-5 spelningar per äventyr med Kristalltjuren och dem. Vi körde dem som en del av en enda kampanj som inkluderade en bunt andra äventyr också som Handelsfursten, Siratsias vita formelbok och Melindors återkomst. Idag kör vi 4-5 timmar fredagar och lördagar och den längsta kampanjen i modern tid, och vår längsta någonsin var 130 spelmöten i två omgångar med start och slut 9 år från varandra. Många av det jag skulle kalla långa kampanjer hos oss ligger på 40-50 spelmöten.
 
Vi har spelat Törnetronen i över 5 år nu, drygt halva tiden har spenderats på mellanspel. Jag planerar att starta slocknade stjärna innan jul.

Det är min första kampanj så jag vet inte om jag tagit mig vatten över huvudet, men än så länge så gillar jag det.
 
Henke said:
Medhåll! Jag tycket det är rätt mycket spelarnas ansvar att faktiskt göra någorlunda passande karaktärer till det man ska spela. Minns en gång då vi spelade CoC (något med en försvunnen lastbil med smuggelgods i Innsmoth) så hade en av spelarna bestämt sig för att spela stuntman. Det kändes som det rimmade rätt dåligt med detektiven, professorn, och bibliotekarien.
Click to expand...
Det där tycker jag är en självklarhet. Innan jag drar igång en megakampanj så har jag alltid ett snack med spelarna innan om vad de kan tänkas stöta på och vilka färdigheter eller dylikt de kommer att ha nytta av. Jag minns till exempel när jag skulle spelleda Horror on the Orient Express till CoC och en spelare gjorde en rollperson som var tysk och då självklart hade ett mycket högt värde i Tyska. Jag informerade då denne om att ingen del av kampanjen skulle utspelas i ett tysktalande land och att det inte skulle förekomma en enda tysktalande NPC. Spelaren ändrade RPns nationalitet till fransktalande Schweizare istället.
 
Bifur said:
Rent strukturellt håller jag med @JohanL. Är ett äventyr välintegrerat i settingen och i stil med spelet som helhet brukar man kunna passa in det. Inte för varenda RP-grupp i varje läge, men generellt. Då får väl kampanjerna bedömas därefter? Om de inte  kan vara bra, vad ska man med dem till i så fall?*

(* Det är så klart relevant att tycka att färdigskrivna kampanjer är skräp, men det känns som en spelstilsfråga och något utanför ämnet.)
Click to expand...
JohanL said:
Det här håller jag inte alls med om - det brukar vara väldigt överkomligt att mecka litet med kampanjen så att den blir anpassad till rollpersonerna.
Click to expand...
Nu skrev jag ju inte rollpersonerna någonstans, utan spelgruppen.

Visst ska spelgruppen ställa upp på kampanjens ingångsvärden, men i alla mina riktigt bra längre kampanjer (som var eller närmar sig mega-status) så har nog spelgruppen insett att det man gick in med inte längre är lika spännande som det som skapats kring bordet och under spelets gång.

En lång kampanj kan vara bra, men ska det bli bra på riktigt så har alla de jag testat eller läst behövts hackas om för att funka. Annars har alltid känslan av "nu spelar vi det här i 5 möten till så att vi kan avsluta det hela va? Sen kör vi något annat som vi faktiskt är taggade på" dykt upp. Och det är inte ett tecken på en bra kampanj för mig.
 
Last edited:
chrull said:
Nu skrev jag ju inte rollpersonerna någonstans, utan spelgruppen.

Visst ska spelgruppen ställa upp på kampanjens ingångsvärden, men i alla mina riktigt bra längre kampanjer (som var eller närmar sig mega-status) så har nog spelgruppen insett att det man gick in med inte längre är lika spännande som det som skapats kring bordet och under spelets gång.

En lång kampanj kan vara bra, men ska det bli bra på riktigt så har alla de jag testat eller läst behövts hackas om för att funka. Annars har alltid känslan av "nu spelar vi det här i 5 möten till så att vi kan avsluta det hela va? Sen kör vi något annat som vi faktiskt är taggade på" dykt upp. Och det är inte ett tecken på en bra kampanj för mig.
Click to expand...
Håller med. Och i en bra kampanj och en samspelt spelgrupp så sker detta sömlöst. Det var sannolikt mycket intressantare att vara en aristokrat i exil dömd för landsförräderi som tar sig an Vox Ranzina än någon som bara "spelar äventyret". Vår SL och vår spelgrupp bevakade verkligen Trakorien med alla dess intriger.
 
chrull said:
Nu skrev jag ju inte rollpersonerna någonstans, utan spelgruppen.

Visst ska spelgruppen ställa upp på kampanjens ingångsvärden, men i alla mina riktigt bra längre kampanjer (som var eller närmar sig mega-status) så har nog spelgruppen insett att det man gick in med inte längre är lika spännande som det som skapats kring bordet och under spelets gång.

En lång kampanj kan vara bra, men ska det bli bra på riktigt så har alla de jag testat eller läst behövts hackas om för att funka. Annars har alltid känslan av "nu spelar vi det här i 5 möten till så att vi kan avsluta det hela va? Sen kör vi något annat som vi faktiskt är taggade på" dykt upp. Och det är inte ett tecken på en bra kampanj för mig.
Click to expand...

Detta tycker jag är essentiellt för många (alla?) aspekter av rollspelandet, är upplägg/ingång/målsättning/bakgrund mm mer intressant än det som skapas under spel så är det ofta ett dåligt tecken.

De är ju som med rollpersoner, en rollperson är ju alltid som minst intressant när den skapats, oavsett hur mycket bakgrund, life-paths, relationer eller motiv man ger den. Det är ju vem rollpersonen blir under spelets gång som gör dem intressanta.
 
chrull said:
Visst ska spelgruppen ställa upp på kampanjens ingångsvärden, men i alla mina riktigt bra längre kampanjer (som var eller närmar sig mega-status) så har nog spelgruppen insett att det man gick in med inte längre är lika spännande som det som skapats kring bordet och under spelets gång.

En lång kampanj kan vara bra, men ska det bli bra på riktigt så har alla de jag testat eller läst behövts hackas om för att funka. Annars har alltid känslan av "nu spelar vi det här i 5 möten till så att vi kan avsluta det hela va? Sen kör vi något annat som vi faktiskt är taggade på" dykt upp. Och det är inte ett tecken på en bra kampanj för mig.
Click to expand...
Mogger said:
Håller med. Och i en bra kampanj och en samspelt spelgrupp så sker detta sömlöst. Det var sannolikt mycket intressantare att vara en aristokrat i exil dömd för landsförräderi som tar sig an Vox Ranzina än någon som bara "spelar äventyret". Vår SL och vår spelgrupp bevakade verkligen Trakorien med alla dess intriger.
Click to expand...
Det jag inte hänger med på är vart det leder? Vad blir slutsatsen? Det är meningslöst att diskutera om en kampanj i sin skrivna form är är bra eller ej? Är Konfluxsviten en bra kampanj för att de öppnar för att spela en förvisad ädling? Eller gör spelaren den bra genom att tillföra detta? Men är det att "hacka kampanjen"?

Jag ifrågasätter alltså inte att det vi gör vid spelbordet är det som är det som i slutändan intressanta. Men jag har aldrig upplevt att alla kampanjer* alltid måste hackas för att bli bra vid spelbordet. Ibland ja, ibland nej. Bra kampanjer gör det lättare att få till intressanta resultat vid bordet, dåliga gör det svårt.

* Men jag kan inte tänker "mega" tillräckligt tydligt? Menar ni som att det underförstått är en serie egentligen okopplade äventyr som knyts ihop genom samma RP?
 
chrull said:
En lång kampanj kan vara bra, men ska det bli *bra* på riktigt så har alla de jag testat eller läst behövts hackas om för att funka. Annars har alltid känslan av "nu spelar vi det här i 5 möten till så att vi kan avsluta det hela va? Sen kör vi något annat som vi faktiskt är taggade på" dykt upp. Och det är inte ett tecken på en *bra* kampanj för mig.
Click to expand...
Håller med om mycket. Det här kanske är ämne för en annan tråd, men det jag skulle vilja se i en bra megakampanj är att den är så välskriven att kvalitén på kampanjen inte är så avgängigt spelar/spelledarinput.

Jag tror att det kan bero på att megakampanjer (lite det Mogger sa ovan) ofta blir ganska mycket ”mer av samma, fast lite uppskruvat och intensivare!”, när de skulle behöva visa upp mer narrativt djup.

Så för att knyta detta till trådstarten: Konfluxsviten blir intressant för att den (i min mening) både innehåller spännande äventyr i en mikroskala - och en dramatisk händelseutveckling på makronivå. På så vis motiveras äventyrarna hela tiden att fortsätta spela mot det slutgiltiga målet om att hantera konfluxen.
 
Jag förstår inte heller vad Mega betyder i den här kontexten. Exemplet i första posten är inte längre än första parts 5e D&D kampanjerna eller en Pathfinder adventure path, vilket jag känner är en standard lång kampanj.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top