Viking t100

Självklart har inte alla varit lika illa hela tiden och historien är ju också ett område för att påverka politik. Var på tal om detta på Armenian Genocide Museum i Yerevan härom året och fy fan för vad som skedde i Osmanska riket. Även om vissa så klart hade det bra.

Vill man spela krigande äventyrare i expansiva riken (historiskt korrekt) innebär det nog rätt konsekvent våld, sexuellt våld, rasism etc. Det är en del av (maskulin) krigarkultur. Då och nu.
 
Sagas of the Icelanders avoids the pillaging murder hobos elegantly. It’s about gender roles and transgressing roles and the consequences of that.
 
Självklart har inte alla varit lika illa hela tiden och historien är ju också ett område för att påverka politik. Var på tal om detta på Armenian Genocide Museum i Yerevan härom året och fy fan för vad som skedde i Osmanska riket. Även om vissa så klart hade det bra.

Ditt inlägg, och mitt svar, gällde specifikt slaveri.

Men i allmänhet stämmer det att det försigått vidrigheter i de flesta samhällen och epoker. Viktigt att vara medveten om, men inte ett hinder från att spela. Som jag skrivit från början :)
 
Det blev väldigt mycket fokus på slaveri här, så jag kan väl lika gärna slänga in en mild brandfackla rörande ämnet också. Hade man osis och brist på starka/inflytelserika polare så kunde väl vem som helst, så att säga, drabbas av en släng av träldom - så det kan ju finnas en poäng i att framhäva hur pissigt det vore och att således ha det hotet hängandes över äventyrarna också.
Var inte det en career man kunde råka ut för i BoL, för övrigt, om man ska dra en parallell?
 
Ditt inlägg, och mitt svar, gällde specifikt slaveri.

Men i allmänhet stämmer det att det försigått vidrigheter i de flesta samhällen och epoker. Viktigt att vara medveten om, men inte ett hinder från att spela. Som jag skrivit från början :)
En del av de vidrigheterna som skedde i Osmanska riket var just slaveri (väldigt många barn tex som togs). Men absolut. Håller med dig om att det finns grader i helvetet. Min take är nog att om man vill spela historiskt kommer vidrigheten på köpet, var man än placerar sin krigande äventyrare. Jag vände mig mot att just vikingar skulle vara onda.
 
Jag gillar, föga förvånande givet att jag efterfrågat ungefär det här spelet tidigare, tanken. Vad gäller moraliteten i det gäller det väl att hitta en rimlig balansgång spelbarhet för en modern människa och historierevisionism (som alla spel i en historisk setting).

Några mer allmänna synpunkter:
  • Någon form av hedersmekanik skulle passa in bra.
  • Gärna något sätt att förhålla sig till världsbilden, med tro på naturkrafter, gudar och väsen. Den behöver nog inte egentligen ha konkret övernaturlig påverkan i mekaniken, men den bör styra vad som blir viktigt för rollpersonerna.
 
Jag gillar, föga förvånande givet att jag efterfrågat ungefär det här spelet tidigare, tanken. Vad gäller moraliteten i det gäller det väl att hitta en rimlig balansgång spelbarhet för en modern människa och historierevisionism (som alla spel i en historisk setting).

Några mer allmänna synpunkter:
  • Någon form av hedersmekanik skulle passa in bra.
  • Gärna något sätt att förhålla sig till världsbilden, med tro på naturkrafter, gudar och väsen. Den behöver nog inte egentligen ha konkret övernaturlig påverkan i mekaniken, men den bör styra vad som blir viktigt för rollpersonerna.
Bra poäng, men hur gör man Heder som mekanik? Det är ju redan ludsigt som det är vad heder faktiskt är och hur man ska bedömma det. Skulle det fungera som en färdighet som "levnadsstandard" som i CoC eller rykte som i Kopparhavets hjältar?
Kanske en mätare som går upp och ner beroende på omständigheterna?
 
Alltså det här faller kanske utanför spelets ramar, men heder eller kanske ännu hellre är är väl rimligtvis XP. Anledningen till att man går ut och mördar.
 
Man ska kanske också ha med sig att vi även har romantiserat samhällens heder och moral. Som om vi var mer starka i tron i forna tider. Även i shogunatets Japan hittade man hycklare, lismare, lögnare och kappvändare.

För att citera en känd fotbollstränare: "thats who we are, mate"
 
Jag tror lösningen är en klassisk "Varningssida" som problematiserar och förklarar och sedan lämnar valet runt hur explicit man vill vara till spelgruppen.

Lite som senare versioner av CoC gjort runt Lovecraft.

(Inte för att jag annars drar paralleler mellan en 1900-talsförfattares rasism och olika fomer av instrumentliserat våldsamt förtryck för 1000 år sedan)

Ja, vill man tillskriva alla som köper spelet att de är dumma nog att inte förstå sådana saker själv, absolut, go ahead, men ska man då inte sätta en varningssida på alla rollspel "Här mördas det och slås ihjäl varelser till höger och vänster enbart för att man vill åt deras guld" ?

Det här påminner mig om 80-talets moralpanik på något vis.
 
Mitt OD&D-hack förlagt till Bohuslän och Västergötland under 510–520-talet förklarade det så här: Nordisk järnålder är en plats där all statsbildning är borta och ersatt av 1%-MC-gäng som samhällsbärande enheter (med skepp istället för motorcyklar). Med allt vad det innebär.
 
Bra poäng, men hur gör man Heder som mekanik? Det är ju redan ludsigt som det är vad heder faktiskt är och hur man ska bedömma det. Skulle det fungera som en färdighet som "levnadsstandard" som i CoC eller rykte som i Kopparhavets hjältar?
Kanske en mätare som går upp och ner beroende på omständigheterna?
Pendragon och RuneQuest är närliggande system som har en hedersmekanik. I bägge fallen är det en procentstat (D20-stat i Pendragon) som kan gå upp eller ned utifrån vad man gör. Det funkar bäst när man använder det för att förbättra ett annat slag, men jag har också gjort saker som att säga ”Vem har högst sammanlagd Honor och Reputation? Den betraktar uppdragsgivaren som er ledare.” En viktig sak är att man ibland kan tillåta sig smärre Honor-förluster, det är inte hela världen. Men att om man gör de stora, som att mörda en gäst, så tar man en rejäl smäll.

Honor är jätteviktigt i en hederskultur, vilket är de flesta för-statliga kulturer. I ett rollspel är det hederssystem som leder till blodsfejder och dueller. Att navigera hederssystemet blir ofta kanonbra rollspelande, och grejen är ju att hederssystemet fyller en jätteviktig social funktion.

Man bör ha Reputation utöver Honor, och jag är för Status ovanpå det, eftersom de mäter väldigt olika saker.
 
Mitt OD&D-hack förlagt till Bohuslän och Västergötland under 510–520-talet förklarade det så här: Nordisk järnålder är en plats där all statsbildning är borta och ersatt av 1%-MC-gäng som samhällsbärande enheter (med skepp istället för motorcyklar).
Det har inte slutat vara så i europeisk medeltid heller. Verklighetens riddare var mer MC-gäng än något annat.
 
Mitt OD&D-hack förlagt till Bohuslän och Västergötland under 510–520-talet förklarade det så här: Nordisk järnålder är en plats där all statsbildning är borta och ersatt av 1%-MC-gäng som samhällsbärande enheter (med skepp istället för motorcyklar). Med allt vad det innebär.

Snyggt! Ja, maffia- eller MC-gängsliknelsen är ju klassisk och bra hjälp för SL att gestalta hur gåvo-givar-och-beskydd-logiken funkar.

Ringsvärd=mc-väst
 
Jag har på annat håll hävdat att kossack-kultur är en av de bästa äventyrarkulturer som finns, och det är samma sak där.
 
Det har inte slutat vara så i europeisk medeltid heller. Verklighetens riddare var mer MC-gäng än något annat.

Alltså, är det inte lite samma gubbar i olika generationer. Spontant finns det en historisk tråd från romerska legosoldater till vikingar till normander till korsfarare. "Tyr" som stridsrop utanför jerusalems murar, sigurd jorsalafar etc
 
Alltså det här faller kanske utanför spelets ramar, men heder eller kanske ännu hellre är är väl rimligtvis XP. Anledningen till att man går ut och mördar.
Nej, skulle jag säga. Återigen kan vi titta på Pendragon. Glory är anledningen till att man är ute och äventyrar (och är en sorts XP). Honor är en beteendekod. Du får ära men inte heder av att vinna strider och begå stordåd. Det här är enkelt för oss att blanda ihop, men det är rätt olika koncept. Minotaurerna i Döda skogen skaffar sig måhända ära, men inte heder.

I en hederskultur är det ofta rimligt att SL tar ifrån någon poäng i Heder men att man kan få tillbaka dem när man hämnats oförrätten.
 
Last edited:
Nej, skulle jag säga. Återigen kan vi titta på Pendragon. Glory är anledningen till att man är ute och äventyrar (och är en sorts XP). Honor är en beteendekod. Du får ära men inte heder av att vinna strider och begå stordåd. Det här är enkelt för oss att blanda ihop, men det är rätt olika koncept. Minotaurerna i Döda skogen skaffar sig måhända ära, men inte heder.

I en hederskultur är det ofta rimligt att SL tar ifrån någon poäng i Heder men att man kan få tillbaka dem när man hämnats oförrätten.

Jo, jag är med på skillnaden, men tänker nog ändå att de hänger ihop. Det klassiska i tex riddarromantik är ju Ära OCH Heder. Äran får dig att söka dig ut för att begå stordöd, Hedern får dig att söka dig ut för att utkräva hämnd. Lite två sidor på samma mynt.

Heder kunde funka som en sorts utmaning mote Ära. RP utsäts för en oförrätt eller förnedring, och fölorar X Glory. Om de återupprättar sitt goda namn så får de tillbaka X x2 Glory.

Men nu är vi inne på ett annat spel tror jag. Pendragon OSR ;)
 
Det finns ju massa sätt att lösa det på, vad du uppnå med en heder-mekanik, begränsa beteenden eller uppmuntra beteenden? Hur ska den röra sig, bara upp och ner eller kan den växla snabbt? Osv. Sen tycker jag allmänt om att tänka kring vad vi pratade mycket mer om här för länge länge sedan, lite vad kretsar ett spel kring och låta det saknas mekanik för just det, det är där man som agerar och gör saker, typ som att The Mountain Witch helt och håller kretsar kring heder men helt saknar mekanik för det.
 
Back
Top