Är vi svenskar mer avslappnade i vår approach till rollspel än rollspelare ifrån övriga världen

Visst, men det är svårt att inte reagera på hur otroligt generaliserande det blir. Det blir lite "alla fransmän har en baguette under armen".

Jag tror att det är jätteviktigt att i diskussioner om kulturer, tendenser, trender mm inte läser in "alla" i det som sägs. Om det inte alltid är underförstått att ingenting som sägs någonsin gäller alla, så blir diskussioner ofta svåra att föra eftersom de måste fyllas med oändliga mängder disclaimers för varje sak som sägs eller poäng som görs.

Men fransmän äter i snitt en halv baguette om dagen, vilket är en nedgång från de 2-3 baguetter om dagen de snittade förr.
 
Ofta när jag hör om rollspelsproblem i amerikanska podcasts är det saker jag aldrig någonsin har sett själv eller känner någon som pratat om.
 
Tysk rollspelskultur:
Spelet är reglerna och reglerna är lagar. Du spelar en fiktiv person i ett hårt simulerat alternativt universum som beskrivs i första hand genom hur saker fungerar mekaniskt. Lore och regler är sanningar, du som spelare kan befolka världen genom att upptäcka den, men om ni misstolkar en regel eller ändrar en del av världen är det ni som gjort fel, inte förstått och inte spelat rätt. Ni är välkomna att besöka spelets värld så länge ni respekterar att skaparens ord är lag och fogar er efter det. Köp 1000 böcker med detaljer om allt.
Det här är min förståelse av DSA också. Är det mer generellt tyskt (det stämmer ju med stereotypen om tyskar, i alla fall), eller är DSA bara så dominerande och normsättande? (Vad finns det för fler tyska rollspel egentligen, Engel?)

Och den där amerikanska grejen att ta med sig en rollperson från en annan spelledares kampanj är så befängd för oss att vi skulle skämmas så mycket att vi inte ens frågade till att börja med.
 
Och den där amerikanska grejen att ta med sig en rollperson från en annan spelledares kampanj är så befängd för oss att vi skulle skämmas så mycket att vi inte ens frågade till att börja med.
Det här har jag sett jättemycket.
 
Och den där amerikanska grejen att ta med sig en rollperson från en annan spelledares kampanj är så befängd för oss att vi skulle skämmas så mycket att vi inte ens frågade till att börja med.
Hade en spelare som störde sig jättemycket på en spelare som gjorde så i en av grupperna vi spelade i. Kulturkrocken var något extrem.
 
Det här gjorde vi inte ens när jag var 13 1986.

Vi har varit flera som låtit spelare spela samma karaktärer i alla våra Delta Green spel. Liksom, de dör ändå efter ett tag så varför inte låta folk spela dem i de tre one-shotsen de kommer spela?

Och när Flail Snail var det stora heta på nätet var det många som körde samma OSR karaktärer i flera olika kampanjer med olika spelledare. Jag lät till och med folk köra D&D 4ed och Savage Worlds karaktärer i mitt nerskalade BX hack runt 2012. Det var kul men kanske inte så mekaniskt stabilt 😂
 
Vi har varit flera som låtit spelare spela samma karaktärer i alla våra Delta Green spel. Liksom, de dör ändå efter ett tag så varför inte låta folk spela dem i de tre one-shotsen de kommer spela?

Och när Flail Snail var det stora heta på nätet var det många som körde samma OSR karaktärer i flera olika kampanjer med olika spelledare. Jag lät till och med folk köra D&D 4ed och Savage Worlds karaktärer i mitt nerskalade BX hack runt 2012. Det var kul men kanske inte så mekaniskt stabilt 😂
It was also a feature in the RPGA campaigns I believe. I’ve never experienced it in person though state-side.

Our White Wolf games in the 90s kind of did work that way though
 
Och den där amerikanska grejen att ta med sig en rollperson från en annan spelledares kampanj är så befängd för oss att vi skulle skämmas så mycket att vi inte ens frågade till att börja med.

Det där gjorde vi jätteofta när jag var ung. Mycket för att vi inte hade några egentliga kampanjer, utan det var lösryckta äventyr spelledda av den som hade lust/blev tvingad att vara spelledare just den gången. (Och med lite olika spel, beroende på vad vi kände för)

Så rollpersonerna hörde inte hemma i någon särskild kampanj, utan när vi startade ett nytt äventyr tittade folk igenom vad de hade för rollpersoner liggande som kunde passa.
 
Och den där amerikanska grejen att ta med sig en rollperson från en annan spelledares kampanj är så befängd för oss att vi skulle skämmas så mycket att vi inte ens frågade till att börja med.
Alltså det hände bara de två-tre första äventyren som 11-åring. (Men då var det mer att vi var två spelare + SL som hade en pool av 5-6 gemensamma RP som resetades efter äventyret. Som i Darkborgen.) Efter det har jag aldrig upplevt det.
 
I think its also worth noting that its hard to draw conclusions from limited evidence.
A couple years ago there was a thread on rpg.net talking about how the Swedish RPG tradition was based on hex crawls and not having set scenarios, because some of the people had read Fria Ligan games and did not understand that this was only one slice of what Swedish RPGs have been.

Observing a group of Flailsnailing OSR guys will not really tell you anything about what the US scene was in California playing Rifts or in Vermont playing Fading Suns.

Now I do think with the internet play styles within specific communities (like particular games) tend to solidify more because the internet tends to lead to mono cultures evolving (similar to how warhammer players basically forgot how to play narrative scenarios, because tournament play was all anyone talked about online). But I am inclined to think they have a lot more to do with the game played.
Would American, Hungarian and Finnish groups play Powered by the Apocalypse any different? I am not super sure about that.
 
På minikonventet Grottröj i Umeå är det kutym att ta med sig rollpersoner från tidigare spelpass, oavsett om det varit samma eller olika regelsystem, spelvärldar eller spelledare. Jag gissar att idén till det kommer från OSR-scenen, men det funkar uppenbarligen bra även här.
 
Back
Top