När blev dvärgar så standardiserade?

[Quadrante]

”De skägglösa, smala och långa dvärgarna ges ofta andra namn. Kanske för att man inte förstår att de kommer ur samma källa eller för att man inte accepterar att något kan ha flera vitt skilda uttryck och ändå bära samma namn”.

 

[Svarte Faraonen]

Ja, precis som att alver har blivit en överdriven form av femininitet. De är slanka, fridfulla, smidiga, sjungande, dansande och eleganta, samt långhåriga och fagra.

Alverna är ju fantasyns balettensembler.

Det gör ju också att de båda grupperna lätt hamnar i dikotomi med varandra. Ett sätt man vet att något känns dvärgiskt är att det inte känns alviskt och tvärtom. (Är medveten om att det inte är en fullständig och vattentät teori, men när det gäller just standardfantasy så känns det ändå som den har lite traction).

Det är definitivt en faktor i varför jag gillar att spela alver och sällan spelar dvärgar.

 

[Quadrante]

”När man lyssnar till och låter naturen få en röst, kan den också få gestalt. Möter man dessa låter de eviga och frågar man upplever de sig själv som någon. Med namn och syfte. Namngivandet av fenomenet beror på ens egna erfarenheter och lokal tradition. De små, de grå, de underjordiska, de fagra, tomten, nissen, Niß puk, dvarg, troll, Petermännchen, älvan.

Själv skulle de beskriva sig både som ett enda (naturens) folk, och som unika, särskilda från allt annat man kan möta. Själv ser de sig som en person, men de ger sig själv inte ett givet epitet eller identifierar sig som ett givet folkslag”.

(fritt tolkat och översatt) Hintersprechen mit das natur (1863), flera nedtecknare, Vogels Buschverlag, Berlin.




… alltså, jag hittar bara på …

 

[Quadrante]

Den spännande frågan för min del är hur kan man göra dvärgar mer varierade och spännande och fortfarande få dem att känns som dvärgar.

Ett sätt är nog att tillåta sig skapa en ny myt kring dem. Fundera om de verkligen ska vara folkslag … tillåtas visa på fler kulturella inslag som kan existera parallellt. Gissar att det blir olika svar på frågan om man kan spela en dvärg eller om man bara kan möta på dem.

 

[Brödbane]

Ett sätt är nog att tillåta sig skapa en ny myt kring dem. Fundera om de verkligen ska vara folkslag … tillåtas visa på fler kulturella inslag som kan existera parallellt. Gissar att det blir olika svar på frågan om man kan spela en dvärg eller om man bara kan möta på dem.

Ja, jag tänker också att det är smart att ha flera samtida varianter av dvärgfolk. Man kan ju ta standardvärgen och dra upp ett av dragen till 11 och se hur det skulle kristalisera sig.

Ex, Turgunda-folket, som levt så länge nära magmafloderna att de utvecklat en typ av mörka, mineralfyllda fjäll över kroppen som skydd mot hettan. De fruktar kylan då den gör deras fjäll spröda och lätta att förstöra. Därför är elden en central del I deras kultur, både spirituella och rent praktiskt. Deras främsta valuta är råolja, då det används för att värma upp deras hem och rustningar (dessa har ofta en liten kamin inbyggd i sig).

Medans för Lawroka-folket är kroppsbehåring helig och därför odlar de den så långt det bara går. mycket vikt ligger vid flätningen av håret, både på huvudet, hakan, ögonbrynen och armarna och varje flätvariant har olika kulturell betydelse. En riktigt ansedd Lawroka kan se ut en hög vandrande flätor med enbart ett bar bastanta armar som sticker ut samt ett par glittrande skarpa ögon djupt under håret. De har sedan länge lämnat smedjorna bakom sig (av risk att svedja sig) och har sökt sig till de frusna bergstopparna. De jagar de stora djuren som söker sig till dalarna på sommaren och använder deras hudar till tält, utrustning och slingor. De största byarna har ofta katapulter av tvinnat mammuthår och ben och en välgjort Lawroka-rustning av Bisonpäls kan stoppa ett jaktspjut.

 

[Gamiel]

Nej, för Pratchetts dvärgar är en reaktion på och parodi av den här grejen. Så det är redan etablerat när han skriver.

Det behöver det inte vara. Flera grejer vi tror är/var parodier på något etablerat är inte det. Ex. det finns väldigt få (tror inga klassisk) sagor med prinsessor i torn vaktade av drakar, trots det så behandlar en massa författare som det är något etablerat och vanligt i sina sago parodier. Och idén om att en massa gamla stumfilmer/tidiga filmserier hade kvinnor fastbundna vid tågräls som måste räddas av den manliga hjälten verkar verkar också inte stämma, istället verkar den närmaste scenen vara tvärt om, en man måste räddas från tåget av den kvinnliga hjälten, och det är först när man började göra parodier på den typen av melodramafilmer/-serier där folk måste räddas från tåget förekom som det blev att kvinnor behövdes räddas av karlar.

I vilken bok hade Pratchett för första gången dvärgar presenterade enligt vad vi senare ser som hans standard modell?

Det som är intressant är att tidiga D&D:s alv-klass var distinkt annorlunda än alver så som de har skildrats senare. Dess huvudsakliga grej var att den var både krigare och magiker på samma gång, så en typisk alvrollperson gick runt lika tungt rustad och beväpnad som krigaren. Den hade inga särskilda förmågor med avseende på skog och mark, bågskytte och liknande klassiska alv-troper.

Fast samtidigt så om vi utgår från de tidiga böckerna som illustrerats de många gånger som skogsmän med Robin Hood liknande utstyrslar, indikerande att man hadde en idé om dem som skogsvana.

 

[Gamiel]

Mike Bourke skrev 2018 en artikel om att dvärgar är survivalister, de har gått under jorden för att överleva apokalypsen: Survivors Of The Underdark: A New Dwarven Paradigm. Det finns säkert andra som tänkt och funderat på hur de skall återuppfinna dvärgarna men den här stötte jag på när det begav sig.

Om jag minns rätt så är dvärgarna i Shannara ättlingar till människor som överlevde den stora katastrofen genom att gå under jord. Jag minns inte om deras storlek var en effekt av generationerna under jord eller en medveten genskulptering. Tror en grej var att dvärgarna må ha sian underjordiska fästen kvar, och var fult redo att åter stänga sig inne om det behövdes, men det var inte något de ville, ytväden var mycket trevligare och de hade fantastiska trädgårdar.

 

[God45]

Det behöver det inte vara. Flera grejer vi tror är/var parodier på något etablerat är inte det. Ex. det finns väldigt få (tror inga klassisk) sagor med prinsessor i torn vaktade av drakar, trots det så behandlar en massa författare som det är något etablerat och vanligt i sina sago parodier. Och idén om att en massa gamla stumfilmer/tidiga filmserier hade kvinnor fastbundna vid tågräls som måste räddas av den manliga hjälten verkar verkar också inte stämma, istället verkar den närmaste scenen vara tvärt om, en man måste räddas från tåget av den kvinnliga hjälten, och det är först när man började göra parodier på den typen av melodramafilmer/-serier där folk måste räddas från tåget förekom som det blev att kvinnor behövdes räddas av karlar.

I vilken bok hade Pratchett för första gången dvärgar presenterade enligt vad vi senare ser som hans standard modell?



Fast samtidigt så om vi utgår från de tidiga böckerna som illustrerats de många gånger som skogsmän med Robin Hood liknande utstyrslar, indikerande att man hadde en idé om dem som skogsvana.

Pratchett gör en EXTREMT tydlig parodi på den korta grejen i Tolkien där de kvinnliga dvärgarna är förklädda som män när de reser och människor kan inte se skillnad på dem. Dvärgarna dyker upp innan Men at Arms (de är superviktiga i Carrots bakgrund i Guards! Guards! tex) men det är i Men at Arms som de etableras fullt ut. Och sedan bygger han vidare på det för att göra en helt fantastisk trans metafor.

Discworld får ofta cred för att ha hittat på en massa nytt men det här är böcker som började som rena parodier av 80-tals boomen av fantasy böcker och sedan sakta utvecklades. När han gör en referens är det ofta komiskt osubtilt med mening! Sedan bygger han ett helt slott på det sandkornet.

Så sure, man kan läsa Men at Arms och inte få den uppfattningen. Och det är en rolig humor bok med blinkande referenser så det finns inget facit. Men kom igen!

 

[JohanL]

Ja. ”Dead Unicorn Trope” är ett fenomen som finns, men ”standard-dvärgen” hör inte dit.

 

[God45]

Dragonlance har fullt etablerade standard dvärrgar. Flint är mest stereotyp. Och det är 1984!

 

[Rymdhamster]

Jag ändrar mig, det började inte alls med DnD! Det började med Johan Bauer!

Sure, han ritade ju inte fantasydvärgar. Han ritade tomtar. Men i alla fall jag har väldigt svårt att inte se ett direkt släktskap mellan hans tomtar och troll, och fantasydvärgar (via en massa andra författare och illustratörer så klart, exempelvis filmer som Trolltyg i Tomteskogen).

 

[Quadrante]

… och Gustaf Tenggren.

 

[mrund]

Ordet dvärg har en cool etymologi. I ur-indoeuropeiskan verkar ordets förfader (jfr dhvaras i sanskrit) ha syftat på ett slags övernaturligt väsen som bodde under marken. Först långt senare användes det för att prata om kortvuxna växter, djur och människor. Så om jag kallar Gösta, en å trettifem, för "dvärg" är det ungefär som att säga "Gösta, din jäkla alf / troll / tomte".

 

[Cybot]

Ordet dvärg har en cool etymologi. I ur-indoeuropeiskan verkar ordets förfader (jfr dhvaras i sanskrit) ha syftat på ett slags övernaturligt väsen som bodde under marken. Först långt senare användes det för att prata om kortvuxna växter, djur och människor. Så om jag kallar Gösta, en å trettifem, för "dvärg" är det ungefär som att säga "Gösta, din jäkla alf / troll / tomte".

Och det är framför allt efter att kristendomen associerar övernaturliga väsen med övernaturligt utseende. Så dvärgar blir små, jättar blir stora, troll blir små eller stora osv

 

[JohanL]

Ordet dvärg har en cool etymologi. I ur-indoeuropeiskan verkar ordets förfader (jfr dhvaras i sanskrit) ha syftat på ett slags övernaturligt väsen som bodde under marken. Först långt senare användes det för att prata om kortvuxna växter, djur och människor. Så om jag kallar Gösta, en å trettifem, för "dvärg" är det ungefär som att säga "Gösta, din jäkla alf / troll / tomte".

När jag kollar ser jag inte det där ens som en spekulativ tolkning. Den osäkra tolkningen man ser är snarare sådant som "Possible Proto-Indo-European Roots: *dheur- (damage) or *dhreugh (dream, deception)."

 

[JohanL]

Den osäkra tolkningen man ser är snarare sådant som "Possible Proto-Indo-European Roots: *dheur- (damage) or *dhreugh (dream, deception)."

Om det är elementet "skada" det handlar om, påminner det om hur ordet "krympling" syftar på både skada och liten i storleken.