Har sett alla avsnitt nu.
Som jag tidigare sagt, det är en Young Adult-serie. Att racka ner på att det är en sådan är lite som att kolla på Daniel Tiger och uppröras över att det är för barn. Däremot kan man såklart fundera på om den är bra i sin genre, det vill säga om det är en bra Young Adult. När jag läste till lärare på universitetet handlade faktiskt en av mina tentamer om vad som gör ett bra verk i den genren. Min tes var (och är fortfarande) att för att en Young Adult ska funka måste den ha en premiss ”Tänk om…” som sedan blandar något vardagligt med något fantastiskt. I Twilight är exempelvis premissen ”Tänk om skolans snyggaste kille är kär i dig och han dessutom råkar vara vampyr”. Sen gör ju en bra ”Tänk om…” inte ett Young Adult-verk automatiskt bra, det finns precis som i andra verk en massa andra saker att ta hänsyn till. Men vi börjar här då detta är en avgörande punkt för genren.
Och för att förklara varför jag gillar Ironhearts ”Tänk om…” så måste jag berätta en liten anekdot. År 2017 var mitt första år som lärare och jag undervisade då på en högstadieskola i Enköping. De flesta elever jag undervisade där tyckte om superhjältar, men en grej förvånade mig. De allra flesta av dem rankade superhjältar utefter hur väl deras krafter passade för att begå brott. Jag minns särskilt väl en diskussion mellan två killar där de bråkade om huruvida Spider-Man eller The Flash var bäst utifrån premissen om vems krafter som skulle vara bäst om man rånade en bank. Jag försökte utan framgång förklara att bankrån är motsatsen till vad de båda superhjältarna står för.
Sett ut det perspektivet är Ironhearts ”Tänk om…” riktigt bra! Tänk om du har en högteknologisk dräkt och begår brott med ett kriminellt gäng. Jag tror att många ungdomar tycker att den premissen är spännande. Sen måste ju historien även i så fall berätta att det är en dålig idé att välja en kriminell bana etc. och jag tycker att serien berättar denna historia bra, på en rimlig nivå för ungdomar, utan att bli för predrikande.
Jag tycker därför att de första avsnitten gör ett bra jobb att för sin målgrupp (tonåringar) använda de första avsnitten för att sälja in resten av historien. För en vuxen kan vissa grejer i de första avsnitten verka lite löjliga. Framförallt känns skurkgänget lite för glättigt, inte alls som skurkar av den kalibern skulle vara. Men målgruppen för serien är betydligt yngre personer och där tror jag att det funkar bättre. Att jag som 41-årig gubbe ska sitta och klaga på att en serie riktad till tonåringar är för glättig för mig, det känns bara konstigt.
Och efter de första avsnitten som jag liksom krank inte hatar men som jag tycker är mer pliktskyldiga än jättebra, då tar det sig tycker jag. Jag ska inte upprepa för mycket vad jag tidigare sagt, men skurken är mer komplex och intressant än vad en skurk i Marvel-universumet brukar vara. Jag gillar parallellerna mellan honom och Riri hur de båda är fixerade vid en dräkt bara för att den ger dem en känsla av makt. Jag gillar att mycket av det som händer är Riris eget fel och att de verkligen vågar gå hela vägen med det. Många gånger i liknande verk då hjälten deppar och säger ”Åh, allt är mitt fel!” är det uppenbart att det inte är hjältens fel att det bara blir störigt men här går de hela vägen.
Vill här även passa på att säga att jag verkligen gillar Riri som karaktär och det är härligt hur långt de vågar gå med henne! Att serien leker med förväntningarna och får oss att tro att hon ska göra någon slags mognadsresa och att det slutar med att hon säljer sin själ är riktigt intressant! Hon gör det dessutom av en orsak som hon själv anser är osjälvisk vilket visar att hon dragit slutsatser av allt som hänt, men fel slutsatser. Detta får mig att tänka på en grej. I typ tio år nu, sen Star Wars - The force awakening, har det varit ett himla klagande på att huvudkaraktärer, främst kvinnliga sådana, är Mary Sues helt utan fel och brister. Och nu kommer Ironheart med en huvudperson full av fel och brister, och nu har det blivit en klagosång på internet över detta! Jag vill liksom bara uppgivet skrika ”Hur vill ni ha det egentligen?!”
Och angående karaktärer så måste jag bara applådera Sasha Baron Cohen som Mephesto! Jäklar vilken bra gestaltning! Jag hade hemskt gärna velat se honom som nyckelkaraktär i Marvel Cinematic Universe, det hade faktiskt varit en orsak för mig att åter börjat följa universumet kontinuerligt igen och inte bara sporadiskt som nu.
Nåväl, serien har även en del saker som jag tycker är mindre bra. Klippningen och dialogen, främst i de första avsnitten är sisådär. En grej jag tycker är synd är att vi framförallt i början får se Riri använda dräkten lite för lite. I och med att serien börjar som en Young Adult wish fullfillment är detta kontraproduktivt. Antar att det har med budget att göra men det är synd.
Vidare funkar tyvärr inte karaktären Joe/Zeke alls för mig. Hans tvärvändning till skurk är alldeles för hastig. Jag tror att det var ett misstag att göra honom boende i ett flott villaområde och gestalta hans strid mot omvärlden med att grannen låter sin hund bajsa på hans gräsmatta. Det hade varit bättre att låta honom bo i ett nedgånget område och kämpa mot saker som är mer viktiga i livet, kanske en samvetslös hyresvärd som försöker vräka honom och gör hans liv till ett helvete. Som det är nu känns hans tvärvändning bara konstig.
Och vidare känns NAT-AI’n lite på gränsen gällande trovärdighet. Jag kan köpa det i en värld av talande tvättbjörnar och nordiska gudar, hela MCU är gonzo nog för att något sådant här skulle kunna finnas, men jag fattar folk som tycker att det inte funkar, framförallt inte i början.
Jag tycker ändå att de bra sakerna klart överväger de dåliga sakerna. Serien är inte stor konst, men en bra Young Adult-serie som vågar gå utanför ramarna för vad sådana serier vanligtvis brukar innebära. Jag hoppas att de tar tillvara på de bra sakerna i serien och gör något av det. Combon magi/teknologi har ju förekommit tidigare i Marvel men här görs det mer intressant än vad det tidigare varit!
