Detta! Sen går det väl ett dussin fjantasyrollspel per tjog spelsläpp ändå, men det är helt enkelt så hobbyn ser ut.
Mitt högst subjektiva, anekdotiska och helt ovetenskapliga
intryck från rollspelsutgivningen på 90-talet är att i vart fall ration av fantasyspel vs andra typer av spel verkade vara lägre. I vart fall under perioden från att Vampire: The Masquerade kom ut tills WotC släppte första versionen av OGL i samband med att DnD 3e och D20 släpptes, som ju sedan gick som en lupininvasion genom rollspelens biodeviersiva ängsmark.
Vampire 1e känns lite som rollspelskulturens Nevermind såhär i efterhand. De intressanta rollspelen från den tiden är ju de som växt ur och reflekterar det som pågick i övrigt i tidens alternativ- och subkulturer. Innan 00-talet kom och allt som stack ut eller skavde skulle slipas ner, rätas ut och spolas bort för nu skall det bombas fram demokrati och frihet i mellanöstern och då fan är det dags att foga sig, hålla käften, se glad ut och sluta ställa jobbiga frågor och tänka obekväma tankar för då hamnar du jävlarimig i skamvrån.
Både kulturen i allmänhet, och därför också rollspelen, vågade under några år på 90-talet vara udda, transgressiva, experimentella,
edgy, flummiga, provokativa, fula, högljudda, politiska, filosofiska och egensinniga på ett sätt som snabbt försvann under 00-talets likriktning, ängslighet och rädslan för att provocera. Något som iaf jag
först nu tycker se mig se tecken på att det börjar luckras upp, det är nog inte en slump att 90-talet är så
extremt poppis i allmänhet just nu, det finns många tappade bollar och bortglömda stafettpinnar från den tiden som behöver plockas upp.
Eller så är det mina nostalgiglasögon, men jag tvingades ju ha merparten av min tonårstid och första vuxenår under den intellektuella och kulturella öken som var 00-talet, så jag har ju faktiskt inget annat att vara nostalgisk över.