Bli en romanförfattare (genom fusk) sommarutmaningen

Joined
26 Aug 2007
Messages
928
Jag är försiktigt positiv.
Eller jag är fruktansvärt positiv till iden, men lite mer försiktig med att lova bort mig till att skriva... Men taggad blev jag ju...
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
19,635
Jag är försiktigt positiv.
Eller jag är fruktansvärt positiv till iden, men lite mer försiktig med att lova bort mig till att skriva... Men taggad blev jag ju...
Är du taggad men känner att det är svårt att lova att skriva något längre kan du alltid börja med att skriva något jättekort! Pumpa ut ett flashfiction kapitel på 100 ord först. Då har du det som ett säkerhetsnät ifall du inte blir klar med din längre grej :)
 
Joined
26 Aug 2007
Messages
928
Är du taggad men känner att det är svårt att lova att skriva något längre kan du alltid börja med att skriva något jättekort! Pumpa ut ett flashfiction kapitel på 100 ord först. Då har du det som ett säkerhetsnät ifall du inte blir klar med din längre grej :)
Okej jag är ju inte svårövertalad, men tanken är att det ska vara klart typ i augusti?
 
Joined
26 Aug 2007
Messages
928
En annan vild ide: när allt är "klart", skulle man då inte kunna ha en redigeringsfas alla får läsa igenom allt och sen gör mindre ändringarn.

Typ om jag läser att nanok hittar ett coolt svärd i ett kapitel, kan jag byta ut det tråkiga vanlig svärdet jag gav honom i mitt kapitel mot det coola. Eller typ byta namn och utseende på hans vägvisare-polare så att han matchar den andra vägvisarpolaren någon annan diktade fram som ändå var snarlik och så får man en hint av mer kontinuitet.

Valfritt såklart
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
19,635
En annan vild ide: när allt är "klart", skulle man då inte kunna ha en redigeringsfas alla får läsa igenom allt och sen gör mindre ändringarn.

Typ om jag läser att nanok hittar ett coolt svärd i ett kapitel, kan jag byta ut det tråkiga vanlig svärdet jag gav honom i mitt kapitel mot det coola. Eller typ byta namn och utseende på hans vägvisare-polare så att han matchar den andra vägvisarpolaren någon annan diktade fram som ändå var snarlik och så får man en hint av mer kontinuitet.

Valfritt såklart
Klart! Det är inget svårt. ☺👍

Och vill man inte ändra något slipper man också så klart. Det är noll krav att läsa något någon annan skriver 😂 Jag kommer läsa allt för att sätta ihop det och för att det är kul så klart :D
 

Jocke

Man med skägg
Joined
19 May 2000
Messages
4,205
Location
Sthlm
Hur var din första kärleksrelation? Nanoks var som man kan tänka sig - hårdare och farligare än den.


Under sitt sjuttonde levnadsår var Nanok redan starkare än 95 av 100 andra män, och huvudet längre än lika många. Han hade redan bemästrat svärdet, bågen och yxans konst men var obekant med kärlekens mysterium.

Därför var det inte konstigt att häxan Temael slog sina klor i den unge barbaren. Hon var lika vacker som ond och med löften om långa nätter i hennes sänghalm fick hon Nanok på fall. Han blev hennes klinga och främste älskare.
Många var de våldsdåd han begik i hennes namn, med köttets kärlek som enda belöning. Den enda han ville ha.

Fyra månader efter att han för första gången hamnat i hennes våld kom hon till honom på eftermiddagen med ett uppdrag.
”Min älskade, jag har skådat i mitt silverfat och kastat siaren Kaldvads tänder på mitt bräde. Det står skrivet i ödets väv - du måste bege dig till staden i väst. Där måste du dräpa köpmannen som regerar och ta ringen han bär, den med en stor kristall på.”
”Och hur skulle det kunna vara ett problem? Jag dräper hundra köpmän bara du önskar.”
”Ringen kommer att tala till dig. Du får absolut inte lyssna på den. Tag den till mig, och jag ska vara dig evigt tacksam.”
Nanuk tog sitt svärd, fylde sitt vattenskin och var på resande fot knappa timmen senare.


Han hade aldrig besökt den namnlösa staden i väst, och när han kom dit fann den unge barbaren att det var en vacker och myllrade plats.
Staden var välmående, alla från hantverkare till adelsmän - ja till och med tiggarna - var nöjda i sin lott. Och vad Nanok förstod när han åt sitt kött och drack sin öl på världshusen så gav alla Köpmannen tack. Det var hans intelligens, förmåga till att hitta diplomatiska lösningar och något som kallades fördelningspolitik som var någon slags magi med mynt och guld som var källan till välmåendet.
Att det skulle ta slut när Nanok dräpte mannen tvekade han inte på, men han kände varken ånger eller sympati för stadsborna när han smög sig in i Köpmannens villa.
”Om de inte kan skapa sin egen lycka är de inte värda någon.” tänkte han.

Köpmannen satt med sin familj, sin bror, hustru och tre vackra döttrar i en måltid när Nanok med draget vapen sparkade in dörren.
”Halt, vän, släpp det där svärdet och tag i stället mat och vin. Delta i samtalet och njut av gott sällskap.”
Köpmanens ord föll för döva öron, men även om Nanok redan då var en grym ung man så såg han ingen glädje i att tortera och plåga. Ett hugg var och alla i familjen låg döda.
Han tog ringen från köpmannens finger.
”En annan värld är möjlig.” hördes dess lockande röst i hans huvud.
”Du kan vara en god och rättmätig konung, inte bara för en stad som köpmannen, utan för hela världen.”
”Jag behöver ingen värld, jag behöver bara Temael."
”Hon kommer suga din själ tom från allt som är gott, lämna dig utan den kraft för stordåd du vet att du är ämnad till. I hennes såld kommer du orsaka oändligt lidande.”
Ringen fortsatte tala med Nanok hela resan tillbaka.

När han återvände till Temaels borg lämnade han ringen till henne, och de gick till sängs.
I det sammansmälta köttet sträckte sig Nanok efter häxans offerdolk och stack den djupt i henens bröst. Häxan hostade blod och dog med en förvånad blick i sina ögon.
”Perfekt Nanok, precis som vi planerat”
Nanok skrattade, sen krossade han ringen, vars ande om den haft ögon också skulle dött med förvåning i dem.
”Ingen annan än jag - varken ond eller god - styr mitt öde.”

Barbaren Nanok försåg sig med en påse ädelstenar ur häxans skattkammare och gav sig av för att utföra alla de stordåd och lägra alla de kvinnor han senare skulle bli känd för.
 
Last edited:

Celledor

Hero
Joined
29 Sep 2003
Messages
1,300
Location
Uppsala
Coolt, klart jag är med!

Här kommer ett bidrag:

Nanok och eldkvinnans svek
Nanok krälade fram längst det smutsiga golvet, hans eget blod blandades med damm och jord till en sörja. Med sina kraftiga händer drag han sig, bit för bit. Benet var värst, kanske skulle det inte bära hans vikt igen, om han kom levande härifrån. Det var en där kvinnan, den förbannade kvinnan på marknaden som lurat honom. Kanske hade han lurat sig själv, men ingen man kunde stå emot en sådan kvinnokropp. Bakom honom hördes arga vrål. En liten bit till sedan kunde han greppa svärdet han passerat tidigare. Hans eget var kanske förlorat för alltid.

Det var tidigare den dagen som Nanok med självsäkerhet klev runt bland folket som myllrade längst Anbo'Abdals trånga gator. Överallt tillverkades och såldes det varor av alla slag. Tygstycken hängde för att ge något skydd mot den stekande solen. De flesta flyttade sig för honom, deras huvudet nådde knappt hans axlar så hans blick var obehindrat mot ett valv längre bort. Han gick rak fram. Något drog i ena bältespåsen som hängde vid han sida, med en reflex lika snabb som han var stark vände han sig om, redo att krossa skallen på den stackars tjuven som vågade stjäla från honom. Men han hindrade sig. Det var en kvinna, vacker med lätt klädnad. Hennes former syntes väl under det tunna tyget. Hennes ögon var som eld och brände hans egna.

"Mina minnen kan inte vittna om sist jag såg en sådan krigare i vår stilla stad. Säg mig, vad för dig hit." Sa hon med en isande stämma som hördes klart trots alla ljud från omgivningen.

"Jag, Nanok men mäktige har rensat vägen mellan Shundari passet och Hamana floden från vedervärdiga banditer. Era karavaner kommer säkert kunna färdas där igen. Jag är på väg för att kräva min belöning."

"Då har ödet kanske fört mig samman med en som är stark nog att hjälpa mig från en plåga." Inte en gång hade hon blinkat, inte en gång hade hennes blick vacklat från Nanoks. "Kom låt oss tala ovan denna massa av främlingar". Hon började gå mot en gränd. Nanok tvekade först, men följde sedan. Prästerskapet som styrde staden kunde vänta, på honom fick alla vänta så länge han ville. Upp för en trappa, så smal att han axlar nästan tog i väggarna, följde han kvinnan. Får ett tak till ett annat gick de tills en lugn terrass med utsikt över staden mötte dem. Kvinnan gick fram till ett bord, hällde upp dryck från en kanna i ett glas och räckte det till Nanok. "Med vatten från det heliga vattnet under staden hälsar vi varandra."

Nanok tog emot det, tömde glaset och såg hur kvinnan gjorde samma. "Vad är denna plåga som har drabbat er?"

"Sedan länge var min familj bland de rikaste, vårt palats bland det ståtligaste. Men sen kom den långa natten, då sanden frös och begravde allt i en storm. Staden grävdes fram igen av folket men när vi skulle gräva fram vårt hem så kom inga arbetare tillbaka. Inte heller mina bröder. Med alla våra rikedomar kvar under sanden så har jag inget kvar, själv kan jag inte gräva eller möta det som drabbat mina bröder." Kvinnan närmade sig Nanok, la sin hand på hans bröst. "Följ mig dit, skydda mig mot den ondska som vaktar och låt mig finna vad som hänt mina bröder. Alla våra skatter är dina, förutom de smycken min kropp kan bära." Hon pekade mot sanddynerna bortom staden. "Om jag kan återvände med dem, då kan jag bygga ett nytt hem, och kanske, en dag, gräva fram vårt hem."

Ett muller fyllde grottan, damm och stenar föll från grottans tak. Nanok greppade sitt svärd och pressade upp sin kropp, smärtan fick vänta och ge plats för ursinne. Hans blick vände sig bakåt, mot gången som ledde ner. Andra hade begett sig upp, tillbaka till ytan. De hade flytt för att leva en annan dag. Inte Nanok, han var arg, han var förrådd och ingen skulle leva ett sådant beslut. Med ett steg i taget haltade han tillbaka för att göra slut på vidundret och därefter, kvinnan. En stor öppning, djupare än vad något ljus kunde nå hindrade honom. Resterna av en ranglig bro hängde ner längst avsatsen. Den hade han huggit av för att stoppa besten att slita sönder resten av hans kropp. Det var mörkt, men han såg tillräckligt. Med en bit snöre från bron band han fast svärdet på ryggen och började klättra längst väggarna, ett grepp i taget. Händerna fick arbeta mest så att benen vilade. Tillslut var han tillbaka på andra sidan. Marken var fylld med ben, rester av kläder och föremål från dem som ätits upp. Han svepte trasor runt de såriga benen, knöt hårda knutar och smög djupare in i mörkret.

Inte långt senare kom han fram till salen, spruckna pelare och statyer höll upp taket. I mitten på en hög av kistor, guldföremål och andra ting stod varelsen. Den långa svansen prydd med fyra taggar svepte fram och tillbaka, benen med vassa klor greppade och trevade sakta. Framdelen var som tre ormar böjde sig över kvinnan som tryckte sig bakåt men kom inte längre. "Jag höll vad jag lovade, ett värdigt offer gav jag. Låt mig komma med ett nytt, flera ska du få. Skona mig så ska du bli belåten, hundra gånger om."

Saliv, blod och gift rann ner från munnen på monstret vars ena huvud var kluvet till hälften. "Länge nog har jag väntat, länge nog har jag hungrat, mätt gör du mig inte, men nöjd för en stund."

Nanok, la försiktigt ner svärdet. Ställde sig mot en pelare och satte upp fötterna på väggen. Kan började pressa, såren värkte, blodet rann genom bandagen men han pressa mer. Hårdare, kraftigare. Han bet ihop och lät ilskan fylla sina muskler. Det knakade i pelaren, i taket och dam började falla ner. Ett kraftigt väsande hördes. "Han är här!" ropade kvinnan. Med en sista kraft knäcktes pelaren och resten som inte längre var starka att bära all vikt började ge vika de med. Bitar av taget rasade in och allt fylldes med damm och sand. Nanok rullade undan för stenblock, tog sats från andra och med ett språng var han framme vid varelsen och högg med svärdet. Ena ormhuvudet flög av och svansen snärtade mot Nanok. Han kastades bakåt, in i en staty. Kvinnan försökte fly det sista ormhuvudet högg hennes ben. Salen började rämna, allt mer föll ner. Ut från den yrande sanden klev Nanok fram, snurrade svärdet med spetsade det sista ormhuvudet och med det genom kvinnans ben. Hennes blick far fyllt med fruktan men innan hon kunde yttra några sista ord rasade allt samman.

Nanoks hand slog sig upp genom sanden och han grävde sig fram. Solen stekte hans kropp. Blodet och svetten torkade där han låg. Jag har fått nog av det här förbannade landet, sanden och solen, tänkte han. Till havs får det bli.
 

Jocke

Man med skägg
Joined
19 May 2000
Messages
4,205
Location
Sthlm
Coolt, klart jag är med!

Här kommer ett bidrag:

Nanok och eldkvinnans svek
Nanok krälade fram längst det smutsiga golvet, hans eget blod blandades med damm och jord till en sörja. Med sina kraftiga händer drag han sig, bit för bit. Benet var värst, kanske skulle det inte bära hans vikt igen, om han kom levande härifrån. Det var en där kvinnan, den förbannade kvinnan på marknaden som lurat honom. Kanske hade han lurat sig själv, men ingen man kunde stå emot en sådan kvinnokropp. Bakom honom hördes arga vrål. En liten bit till sedan kunde han greppa svärdet han passerat tidigare. Hans eget var kanske förlorat för alltid.

Det var tidigare den dagen som Nanok med självsäkerhet klev runt bland folket som myllrade längst Anbo'Abdals trånga gator. Överallt tillverkades och såldes det varor av alla slag. Tygstycken hängde för att ge något skydd mot den stekande solen. De flesta flyttade sig för honom, deras huvudet nådde knappt hans axlar så hans blick var obehindrat mot ett valv längre bort. Han gick rak fram. Något drog i ena bältespåsen som hängde vid han sida, med en reflex lika snabb som han var stark vände han sig om, redo att krossa skallen på den stackars tjuven som vågade stjäla från honom. Men han hindrade sig. Det var en kvinna, vacker med lätt klädnad. Hennes former syntes väl under det tunna tyget. Hennes ögon var som eld och brände hans egna.

"Mina minnen kan inte vittna om sist jag såg en sådan krigare i vår stilla stad. Säg mig, vad för dig hit." Sa hon med en isande stämma som hördes klart trots alla ljud från omgivningen.

"Jag, Nanok men mäktige har rensat vägen mellan Shundari passet och Hamana floden från vedervärdiga banditer. Era karavaner kommer säkert kunna färdas där igen. Jag är på väg för att kräva min belöning."

"Då har ödet kanske fört mig samman med en som är stark nog att hjälpa mig från en plåga." Inte en gång hade hon blinkat, inte en gång hade hennes blick vacklat från Nanoks. "Kom låt oss tala ovan denna massa av främlingar". Hon började gå mot en gränd. Nanok tvekade först, men följde sedan. Prästerskapet som styrde staden kunde vänta, på honom fick alla vänta så länge han ville. Upp för en trappa, så smal att han axlar nästan tog i väggarna, följde han kvinnan. Får ett tak till ett annat gick de tills en lugn terrass med utsikt över staden mötte dem. Kvinnan gick fram till ett bord, hällde upp dryck från en kanna i ett glas och räckte det till Nanok. "Med vatten från det heliga vattnet under staden hälsar vi varandra."

Nanok tog emot det, tömde glaset och såg hur kvinnan gjorde samma. "Vad är denna plåga som har drabbat er?"

"Sedan länge var min familj bland de rikaste, vårt palats bland det ståtligaste. Men sen kom den långa natten, då sanden frös och begravde allt i en storm. Staden grävdes fram igen av folket men när vi skulle gräva fram vårt hem så kom inga arbetare tillbaka. Inte heller mina bröder. Med alla våra rikedomar kvar under sanden så har jag inget kvar, själv kan jag inte gräva eller möta det som drabbat mina bröder." Kvinnan närmade sig Nanok, la sin hand på hans bröst. "Följ mig dit, skydda mig mot den ondska som vaktar och låt mig finna vad som hänt mina bröder. Alla våra skatter är dina, förutom de smycken min kropp kan bära." Hon pekade mot sanddynerna bortom staden. "Om jag kan återvände med dem, då kan jag bygga ett nytt hem, och kanske, en dag, gräva fram vårt hem."

Ett muller fyllde grottan, damm och stenar föll från grottans tak. Nanok greppade sitt svärd och pressade upp sin kropp, smärtan fick vänta och ge plats för ursinne. Hans blick vände sig bakåt, mot gången som ledde ner. Andra hade begett sig upp, tillbaka till ytan. De hade flytt för att leva en annan dag. Inte Nanok, han var arg, han var förrådd och ingen skulle leva ett sådant beslut. Med ett steg i taget haltade han tillbaka för att göra slut på vidundret och därefter, kvinnan. En stor öppning, djupare än vad något ljus kunde nå hindrade honom. Resterna av en ranglig bro hängde ner längst avsatsen. Den hade han huggit av för att stoppa besten att slita sönder resten av hans kropp. Det var mörkt, men han såg tillräckligt. Med en bit snöre från bron band han fast svärdet på ryggen och började klättra längst väggarna, ett grepp i taget. Händerna fick arbeta mest så att benen vilade. Tillslut var han tillbaka på andra sidan. Marken var fylld med ben, rester av kläder och föremål från dem som ätits upp. Han svepte trasor runt de såriga benen, knöt hårda knutar och smög djupare in i mörkret.

Inte långt senare kom han fram till salen, spruckna pelare och statyer höll upp taket. I mitten på en hög av kistor, guldföremål och andra ting stod varelsen. Den långa svansen prydd med fyra taggar svepte fram och tillbaka, benen med vassa klor greppade och trevade sakta. Framdelen var som tre ormar böjde sig över kvinnan som tryckte sig bakåt men kom inte längre. "Jag höll vad jag lovade, ett värdigt offer gav jag. Låt mig komma med ett nytt, flera ska du få. Skona mig så ska du bli belåten, hundra gånger om."

Saliv, blod och gift rann ner från munnen på monstret vars ena huvud var kluvet till hälften. "Länge nog har jag väntat, länge nog har jag hungrat, mätt gör du mig inte, men nöjd för en stund."

Nanok, la försiktigt ner svärdet. Ställde sig mot en pelare och satte upp fötterna på väggen. Kan började pressa, såren värkte, blodet rann genom bandagen men han pressa mer. Hårdare, kraftigare. Han bet ihop och lät ilskan fylla sina muskler. Det knakade i pelaren, i taket och dam började falla ner. Ett kraftigt väsande hördes. "Han är här!" ropade kvinnan. Med en sista kraft knäcktes pelaren och resten som inte längre var starka att bära all vikt började ge vika de med. Bitar av taget rasade in och allt fylldes med damm och sand. Nanok rullade undan för stenblock, tog sats från andra och med ett språng var han framme vid varelsen och högg med svärdet. Ena ormhuvudet flög av och svansen snärtade mot Nanok. Han kastades bakåt, in i en staty. Kvinnan försökte fly det sista ormhuvudet högg hennes ben. Salen började rämna, allt mer föll ner. Ut från den yrande sanden klev Nanok fram, snurrade svärdet med spetsade det sista ormhuvudet och med det genom kvinnans ben. Hennes blick far fyllt med fruktan men innan hon kunde yttra några sista ord rasade allt samman.

Nanoks hand slog sig upp genom sanden och han grävde sig fram. Solen stekte hans kropp. Blodet och svetten torkade där han låg. Jag har fått nog av det här förbannade landet, sanden och solen, tänkte han. Till havs får det bli.
Nanok on the seas of Fate! + Svärd på ryggen!
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
19,635
Hur var din första kärleksrelation? Nanoks var som man kan tänka sig - hårdare och farligare än den.


Under sitt sjuttonde levnadsår var Nanok redan starkare än 95 av 100 andra män, och huvudet längre än lika många. Han hade redan bemästrat svärdet, bågen och yxans konst men var obekant med kärlekens mysterium.

Därför var det inte konstigt att häxan Temael slog sina klor i den unge barbaren. Hon var lika vacker som ond och med löften om långa nätter i hennes sänghalm fick hon Nanok på fall. Han blev hennes klinga och främste älskare.
Många var de våldsdåd han begik i hennes namn, med köttets kärlek som enda belöning. Den enda han ville ha.

Fyra månader efter att han för första gången hamnat i hennes våld kom hon till honom på eftermiddagen med ett uppdrag.
”Min älskade, jag har skådat i mitt silverfat och kastat siaren Kaldvads tänder på mitt bräde. Det står skrivet i ödets väv - du måste bege dig till staden i väst. Där måste du dräpa köpmannen som regerar och ta ringen han bär, den med en stor kristall på.”
”Och hur skulle det kunna vara ett problem? Jag dräper hundra köpmän bara du önskar.”
”Ringen kommer att tala till dig. Du får absolut inte lyssna på den. Tag den till mig, och jag ska vara dig evigt tacksam.”
Nanuk tog sitt svärd, fylde sitt vattenskin och var på resande fot knappa timmen senare.


Han hade aldrig besökt den namnlösa staden i väst, och när han kom dit fann den unge barbaren att det var en vacker och myllrade plats.
Staden var välmående, alla från hantverkare till adelsmän - ja till och med tiggarna - var nöjda i sin lott. Och vad Nanok förstod när han åt sitt kött och drack sin öl på världshusen så gav alla Köpmannen tack. Det var hans intelligens, förmåga till att hitta diplomatiska lösningar och något som kallades fördelningspolitik som var någon slags magi med mynt och guld som var källan till välmåendet.
Att det skulle ta slut när Nanok dräpte mannen tvekade han inte på, men han kände varken ånger eller sympati för stadsborna när han smög sig in i Köpmannens villa.
”Om de inte kan skapa sin egen lycka är de inte värda någon.” tänkte han.

Köpmannen satt med sin familj, sin bror, hustru och tre vackra döttrar i en måltid när Nanok med draget vapen sparkade in dörren.
”Halt, vän, släpp det där svärdet och tag i stället mat och vin. Delta i samtalet och njut av gott sällskap.”
Köpmanens ord föll för döva öron, men även om Nanok redan då var en grym ung man så såg han ingen glädje i att tortera och plåga. Ett hugg var och alla i familjen låg döda.
Han tog ringen från köpmannens finger.
”En annan värld är möjlig.” hördes dess lockande röst i hans huvud.
”Du kan vara en god och rättmätig konung, inte bara för en stad som köpmannen, utan för hela världen.”
”Jag behöver ingen värld, jag behöver bara Temael."
”Hon kommer suga din själ tom från allt som är gott, lämna dig utan den kraft för stordåd du vet att du är ämnad till. I hennes såld kommer du orsaka oändligt lidande.”
Ringen fortsatte tala med Nanok hela resan tillbaka.

När han återvände till Temaels borg lämnade han ringen till henne, och de gick till sängs.
I det sammansmälta köttet sträckte sig Nanok efter häxans offerdolk och stack den djupt i henens bröst. Häxan hostade blod och dog med en förvånad blick i sina ögon.
”Perfekt Nanok, precis som vi planerat”
Nanok skrattade, sen krossade han ringen, vars ande om den haft ögon också skulle dött med förvåning i dem.
”Ingen annan än jag - varken ond eller god - styr mitt öde.”

Barbaren Nanok försåg sig med en påse ädelstenar ur häxans skattkammare och gav sig av för att utföra alla de stordåd och lägra alla de kvinnor han senare skulle bli känd för.
Coolt, klart jag är med!

Här kommer ett bidrag:

Nanok och eldkvinnans svek
Nanok krälade fram längst det smutsiga golvet, hans eget blod blandades med damm och jord till en sörja. Med sina kraftiga händer drag han sig, bit för bit. Benet var värst, kanske skulle det inte bära hans vikt igen, om han kom levande härifrån. Det var en där kvinnan, den förbannade kvinnan på marknaden som lurat honom. Kanske hade han lurat sig själv, men ingen man kunde stå emot en sådan kvinnokropp. Bakom honom hördes arga vrål. En liten bit till sedan kunde han greppa svärdet han passerat tidigare. Hans eget var kanske förlorat för alltid.

Det var tidigare den dagen som Nanok med självsäkerhet klev runt bland folket som myllrade längst Anbo'Abdals trånga gator. Överallt tillverkades och såldes det varor av alla slag. Tygstycken hängde för att ge något skydd mot den stekande solen. De flesta flyttade sig för honom, deras huvudet nådde knappt hans axlar så hans blick var obehindrat mot ett valv längre bort. Han gick rak fram. Något drog i ena bältespåsen som hängde vid han sida, med en reflex lika snabb som han var stark vände han sig om, redo att krossa skallen på den stackars tjuven som vågade stjäla från honom. Men han hindrade sig. Det var en kvinna, vacker med lätt klädnad. Hennes former syntes väl under det tunna tyget. Hennes ögon var som eld och brände hans egna.

"Mina minnen kan inte vittna om sist jag såg en sådan krigare i vår stilla stad. Säg mig, vad för dig hit." Sa hon med en isande stämma som hördes klart trots alla ljud från omgivningen.

"Jag, Nanok men mäktige har rensat vägen mellan Shundari passet och Hamana floden från vedervärdiga banditer. Era karavaner kommer säkert kunna färdas där igen. Jag är på väg för att kräva min belöning."

"Då har ödet kanske fört mig samman med en som är stark nog att hjälpa mig från en plåga." Inte en gång hade hon blinkat, inte en gång hade hennes blick vacklat från Nanoks. "Kom låt oss tala ovan denna massa av främlingar". Hon började gå mot en gränd. Nanok tvekade först, men följde sedan. Prästerskapet som styrde staden kunde vänta, på honom fick alla vänta så länge han ville. Upp för en trappa, så smal att han axlar nästan tog i väggarna, följde han kvinnan. Får ett tak till ett annat gick de tills en lugn terrass med utsikt över staden mötte dem. Kvinnan gick fram till ett bord, hällde upp dryck från en kanna i ett glas och räckte det till Nanok. "Med vatten från det heliga vattnet under staden hälsar vi varandra."

Nanok tog emot det, tömde glaset och såg hur kvinnan gjorde samma. "Vad är denna plåga som har drabbat er?"

"Sedan länge var min familj bland de rikaste, vårt palats bland det ståtligaste. Men sen kom den långa natten, då sanden frös och begravde allt i en storm. Staden grävdes fram igen av folket men när vi skulle gräva fram vårt hem så kom inga arbetare tillbaka. Inte heller mina bröder. Med alla våra rikedomar kvar under sanden så har jag inget kvar, själv kan jag inte gräva eller möta det som drabbat mina bröder." Kvinnan närmade sig Nanok, la sin hand på hans bröst. "Följ mig dit, skydda mig mot den ondska som vaktar och låt mig finna vad som hänt mina bröder. Alla våra skatter är dina, förutom de smycken min kropp kan bära." Hon pekade mot sanddynerna bortom staden. "Om jag kan återvände med dem, då kan jag bygga ett nytt hem, och kanske, en dag, gräva fram vårt hem."

Ett muller fyllde grottan, damm och stenar föll från grottans tak. Nanok greppade sitt svärd och pressade upp sin kropp, smärtan fick vänta och ge plats för ursinne. Hans blick vände sig bakåt, mot gången som ledde ner. Andra hade begett sig upp, tillbaka till ytan. De hade flytt för att leva en annan dag. Inte Nanok, han var arg, han var förrådd och ingen skulle leva ett sådant beslut. Med ett steg i taget haltade han tillbaka för att göra slut på vidundret och därefter, kvinnan. En stor öppning, djupare än vad något ljus kunde nå hindrade honom. Resterna av en ranglig bro hängde ner längst avsatsen. Den hade han huggit av för att stoppa besten att slita sönder resten av hans kropp. Det var mörkt, men han såg tillräckligt. Med en bit snöre från bron band han fast svärdet på ryggen och började klättra längst väggarna, ett grepp i taget. Händerna fick arbeta mest så att benen vilade. Tillslut var han tillbaka på andra sidan. Marken var fylld med ben, rester av kläder och föremål från dem som ätits upp. Han svepte trasor runt de såriga benen, knöt hårda knutar och smög djupare in i mörkret.

Inte långt senare kom han fram till salen, spruckna pelare och statyer höll upp taket. I mitten på en hög av kistor, guldföremål och andra ting stod varelsen. Den långa svansen prydd med fyra taggar svepte fram och tillbaka, benen med vassa klor greppade och trevade sakta. Framdelen var som tre ormar böjde sig över kvinnan som tryckte sig bakåt men kom inte längre. "Jag höll vad jag lovade, ett värdigt offer gav jag. Låt mig komma med ett nytt, flera ska du få. Skona mig så ska du bli belåten, hundra gånger om."

Saliv, blod och gift rann ner från munnen på monstret vars ena huvud var kluvet till hälften. "Länge nog har jag väntat, länge nog har jag hungrat, mätt gör du mig inte, men nöjd för en stund."

Nanok, la försiktigt ner svärdet. Ställde sig mot en pelare och satte upp fötterna på väggen. Kan började pressa, såren värkte, blodet rann genom bandagen men han pressa mer. Hårdare, kraftigare. Han bet ihop och lät ilskan fylla sina muskler. Det knakade i pelaren, i taket och dam började falla ner. Ett kraftigt väsande hördes. "Han är här!" ropade kvinnan. Med en sista kraft knäcktes pelaren och resten som inte längre var starka att bära all vikt började ge vika de med. Bitar av taget rasade in och allt fylldes med damm och sand. Nanok rullade undan för stenblock, tog sats från andra och med ett språng var han framme vid varelsen och högg med svärdet. Ena ormhuvudet flög av och svansen snärtade mot Nanok. Han kastades bakåt, in i en staty. Kvinnan försökte fly det sista ormhuvudet högg hennes ben. Salen började rämna, allt mer föll ner. Ut från den yrande sanden klev Nanok fram, snurrade svärdet med spetsade det sista ormhuvudet och med det genom kvinnans ben. Hennes blick far fyllt med fruktan men innan hon kunde yttra några sista ord rasade allt samman.

Nanoks hand slog sig upp genom sanden och han grävde sig fram. Solen stekte hans kropp. Blodet och svetten torkade där han låg. Jag har fått nog av det här förbannade landet, sanden och solen, tänkte han. Till havs får det bli.
Vill ni har era riktiga namn, forum nick eller något annat som namn i boken? :)
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
19,635
Coolt, klart jag är med!

Här kommer ett bidrag:

Nanok och eldkvinnans svek
Nanok krälade fram längst det smutsiga golvet, hans eget blod blandades med damm och jord till en sörja. Med sina kraftiga händer drag han sig, bit för bit. Benet var värst, kanske skulle det inte bära hans vikt igen, om han kom levande härifrån. Det var en där kvinnan, den förbannade kvinnan på marknaden som lurat honom. Kanske hade han lurat sig själv, men ingen man kunde stå emot en sådan kvinnokropp. Bakom honom hördes arga vrål. En liten bit till sedan kunde han greppa svärdet han passerat tidigare. Hans eget var kanske förlorat för alltid.

Det var tidigare den dagen som Nanok med självsäkerhet klev runt bland folket som myllrade längst Anbo'Abdals trånga gator. Överallt tillverkades och såldes det varor av alla slag. Tygstycken hängde för att ge något skydd mot den stekande solen. De flesta flyttade sig för honom, deras huvudet nådde knappt hans axlar så hans blick var obehindrat mot ett valv längre bort. Han gick rak fram. Något drog i ena bältespåsen som hängde vid han sida, med en reflex lika snabb som han var stark vände han sig om, redo att krossa skallen på den stackars tjuven som vågade stjäla från honom. Men han hindrade sig. Det var en kvinna, vacker med lätt klädnad. Hennes former syntes väl under det tunna tyget. Hennes ögon var som eld och brände hans egna.

"Mina minnen kan inte vittna om sist jag såg en sådan krigare i vår stilla stad. Säg mig, vad för dig hit." Sa hon med en isande stämma som hördes klart trots alla ljud från omgivningen.

"Jag, Nanok men mäktige har rensat vägen mellan Shundari passet och Hamana floden från vedervärdiga banditer. Era karavaner kommer säkert kunna färdas där igen. Jag är på väg för att kräva min belöning."

"Då har ödet kanske fört mig samman med en som är stark nog att hjälpa mig från en plåga." Inte en gång hade hon blinkat, inte en gång hade hennes blick vacklat från Nanoks. "Kom låt oss tala ovan denna massa av främlingar". Hon började gå mot en gränd. Nanok tvekade först, men följde sedan. Prästerskapet som styrde staden kunde vänta, på honom fick alla vänta så länge han ville. Upp för en trappa, så smal att han axlar nästan tog i väggarna, följde han kvinnan. Får ett tak till ett annat gick de tills en lugn terrass med utsikt över staden mötte dem. Kvinnan gick fram till ett bord, hällde upp dryck från en kanna i ett glas och räckte det till Nanok. "Med vatten från det heliga vattnet under staden hälsar vi varandra."

Nanok tog emot det, tömde glaset och såg hur kvinnan gjorde samma. "Vad är denna plåga som har drabbat er?"

"Sedan länge var min familj bland de rikaste, vårt palats bland det ståtligaste. Men sen kom den långa natten, då sanden frös och begravde allt i en storm. Staden grävdes fram igen av folket men när vi skulle gräva fram vårt hem så kom inga arbetare tillbaka. Inte heller mina bröder. Med alla våra rikedomar kvar under sanden så har jag inget kvar, själv kan jag inte gräva eller möta det som drabbat mina bröder." Kvinnan närmade sig Nanok, la sin hand på hans bröst. "Följ mig dit, skydda mig mot den ondska som vaktar och låt mig finna vad som hänt mina bröder. Alla våra skatter är dina, förutom de smycken min kropp kan bära." Hon pekade mot sanddynerna bortom staden. "Om jag kan återvände med dem, då kan jag bygga ett nytt hem, och kanske, en dag, gräva fram vårt hem."

Ett muller fyllde grottan, damm och stenar föll från grottans tak. Nanok greppade sitt svärd och pressade upp sin kropp, smärtan fick vänta och ge plats för ursinne. Hans blick vände sig bakåt, mot gången som ledde ner. Andra hade begett sig upp, tillbaka till ytan. De hade flytt för att leva en annan dag. Inte Nanok, han var arg, han var förrådd och ingen skulle leva ett sådant beslut. Med ett steg i taget haltade han tillbaka för att göra slut på vidundret och därefter, kvinnan. En stor öppning, djupare än vad något ljus kunde nå hindrade honom. Resterna av en ranglig bro hängde ner längst avsatsen. Den hade han huggit av för att stoppa besten att slita sönder resten av hans kropp. Det var mörkt, men han såg tillräckligt. Med en bit snöre från bron band han fast svärdet på ryggen och började klättra längst väggarna, ett grepp i taget. Händerna fick arbeta mest så att benen vilade. Tillslut var han tillbaka på andra sidan. Marken var fylld med ben, rester av kläder och föremål från dem som ätits upp. Han svepte trasor runt de såriga benen, knöt hårda knutar och smög djupare in i mörkret.

Inte långt senare kom han fram till salen, spruckna pelare och statyer höll upp taket. I mitten på en hög av kistor, guldföremål och andra ting stod varelsen. Den långa svansen prydd med fyra taggar svepte fram och tillbaka, benen med vassa klor greppade och trevade sakta. Framdelen var som tre ormar böjde sig över kvinnan som tryckte sig bakåt men kom inte längre. "Jag höll vad jag lovade, ett värdigt offer gav jag. Låt mig komma med ett nytt, flera ska du få. Skona mig så ska du bli belåten, hundra gånger om."

Saliv, blod och gift rann ner från munnen på monstret vars ena huvud var kluvet till hälften. "Länge nog har jag väntat, länge nog har jag hungrat, mätt gör du mig inte, men nöjd för en stund."

Nanok, la försiktigt ner svärdet. Ställde sig mot en pelare och satte upp fötterna på väggen. Kan började pressa, såren värkte, blodet rann genom bandagen men han pressa mer. Hårdare, kraftigare. Han bet ihop och lät ilskan fylla sina muskler. Det knakade i pelaren, i taket och dam började falla ner. Ett kraftigt väsande hördes. "Han är här!" ropade kvinnan. Med en sista kraft knäcktes pelaren och resten som inte längre var starka att bära all vikt började ge vika de med. Bitar av taget rasade in och allt fylldes med damm och sand. Nanok rullade undan för stenblock, tog sats från andra och med ett språng var han framme vid varelsen och högg med svärdet. Ena ormhuvudet flög av och svansen snärtade mot Nanok. Han kastades bakåt, in i en staty. Kvinnan försökte fly det sista ormhuvudet högg hennes ben. Salen började rämna, allt mer föll ner. Ut från den yrande sanden klev Nanok fram, snurrade svärdet med spetsade det sista ormhuvudet och med det genom kvinnans ben. Hennes blick far fyllt med fruktan men innan hon kunde yttra några sista ord rasade allt samman.

Nanoks hand slog sig upp genom sanden och han grävde sig fram. Solen stekte hans kropp. Blodet och svetten torkade där han låg. Jag har fått nog av det här förbannade landet, sanden och solen, tänkte han. Till havs får det bli.
Det här är sjuk bra föresten! 😍
 

Jocke

Man med skägg
Joined
19 May 2000
Messages
4,205
Location
Sthlm
Vill ni har era riktiga namn, forum nick eller något annat som namn i boken? :)
Jag kan heta Joakim Andersson, och kommer säkert skriva något mer. Det borde också vara nån mening eller två till, så läsaren förstår att det är för att Nanok blivit så bra på att knulla som Häxan inte är beredd på att försvara sig/kan hålla uppe sin magiska barriär eller whatever.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
19,635
Jag kan heta Joakim Andersson, och kommer säkert skriva något mer. Det borde också vara nån mening eller två till, så läsaren förstår att det är för att Nanok blivit så bra på att knulla som Häxan inte är beredd på att försvara sig/kan hålla uppe sin magiska barriär eller whatever.
Posta en ny version när du lagt till de meningarna bara så ersätter jag den gamla med den nya i dokumentet ☺👍
 

Franz

Aaddane eed ma waayo
Staff member
Joined
4 Dec 2010
Messages
7,668
Gryningens stank

De tre familjemedlemmarna kurade ihop sig framför elden. Fadern, lång och spinkig med ett hår likt ett björkris. Modern, med skarp blick och varsamma händer. Barnet, som sov tryggt i faderns knä. Nattens mörker hade dragit sin slöjda runt skogen och med den sprakande elden som enda ljuskälla gav den intrycket att vara det enda som existerade i ett hav om svart intet.

Plötsligt uppenbarade sig en gestalt på andra sidan eldstaden. Reslig, ärrad och väderbiten. Långt korpsvart hår med grå stänk. Ett enormt bredsvärd på ryggen. Elden skuggade honom sånär som på hans ögon, vilkas beslutsamhet tycktes penetrera själva lågorna. Fadern drog instinktivt sin hustru närmare sig. Hustrun å sin sida tittade på främlingen. Hon lade pekfingret mot läppen i en hyschande gest och nickade mot det sovande Barnet. Främlingen gav en blick av samförstånd, gick runt elden och satte sig vid familjen, tyst som en katt.

“Gör oss gärna sällskap om du så önskar, främling", sade Modern med låg röst. “Jag hade gärna presenterat oss, men jag har sedan länge glömt våra namn”

“Det spelar ingen roll”, sade främlingen. “Jag har alltid sett namn som överskattade. Man glömmer dem ändå efter en dag eller två. Men skulle mitt ändå intressera er så är det Nanok”

Fadern och Modern sänkte huvudet i en bugning.

“Vad gör ni här, mitt ute i skogen?” frågade Nanok.

“Jag är rädd att vi glömt det också”, sade Fadern. “Och även om vi hade kommit ihåg det hade det inte spelat någon roll. Vi kommer att vara döda i gryningen.”

En skiftning i Nanoks ögon ändrade hans blick från resignerad till vagt intresserad.

“Hur vet ni det?” frågade han.

“Det har hänt oss flera gånger”, sade Modern. “Otaliga är de gryningar då vi dött. Och otaliga är de nätter då vi vaknat igen, mitt i skogen, kalla och hungriga utan något annat val än att invänta den oundvikliga döden.”

“Det låter som en förbannelse”, sade Nanok fundersamt.

“Ja, det är sant”, sade Modern. “Skulle du möjligtvis kunna hjälpa oss att bryta förbannelsen?”

“Nej”, sade Nanok tvärt.

“För vår sons skull?” sade Fadern och strök det sovande Barnet över huvudet.

“Nej”, sade Nanok.

“Jag förstår”, sade Modern. “Skulle du åtminstone vilja göra oss sällskap vid elden över natten? Det är så skönt att äntligen träffa någon utomstående.”

“Nej. Inget gott kan komma ur att sällskapa med spöken”, sade Nanok och reste sig.

“Må natten och månen bringa dig lycka”, sade Fadern. Nanok lämnade platsen med raska steg utan att svara eller vända sig om.

När gryningens dimmiga ljus letade sig in mellan skogens grenar var elden sedan länge utbrunnen. Invid de förkolnade vedträna fanns en hög med benknotor. De verkade tillhöra två vuxna människor som båda höll om ett litet barn. De stank.
 
Last edited:

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
19,635
Gryningens stank

De tre familjemedlemmarna kurade ihop sig framför elden. Fadern, lång och spinkig med ett hår likt ett björkris. Modern, med skarp blick och varsamma händer. Barnet, som sov tryggt i faderns knä. Nattens mörker hade dragit sin slöjda runt skogen och med den sprakande elden som enda ljuskälla gav den intrycket att vara det enda som existerade i ett hav om svart intet.

Plötsligt uppenbarade sig en gestalt på andra sidan eldstaden. Reslig, ärrad och väderbiten. Långt korpsvart hår med grå stänk. Ett enormt bredsvärd på ryggen. Elden skuggade honom sånär som på hans ögon, vilkas beslutsamhet tycktes penetrera själva lågorna. Fadern drog instinktivt sin hustru närmare sig. Hustrun å sin sida tittade på främlingen. Hon lade pekfingret mot läppen i en hyschande gest och nickade mot det sovande Barnet. Främlingen gav en blick av samförstånd, gick runt elden och satte sig vid familjen, tyst som en katt.

“Gör oss gärna sällskap om du så önskar, främling", sade Modern med låg röst. “Jag hade gärna presenterat oss, men jag har sedan länge glömt våra namn”

“Det spelar ingen roll”, sade främlingen. “Jag har alltid sett namn som överskattade. Man glömmer dem ändå efter en dag eller två. Men skulle mitt ändå intressera er så är det Nanok”

Fadern och Modern sänkte huvudet i en bugning.

“Vad gör ni här, mitt ute i skogen?” frågade Nanok.

“Jag är rädd att vi glömt det också”, sade Fadern. “Och även om vi hade kommit ihåg det hade det inte spelat någon roll. Vi kommer att vara döda i gryningen.”

En skiftning i Nanoks ögon ändrade hans blick från resignerad till vagt intresserad.

“Hur vet ni det?” frågade han.

“Det har hänt oss flera gånger”, sade Modern. “Otaliga är de gryningar då vi dött. Och otaliga är de nätter då vi vaknat igen, mitt i skogen, kalla och hungriga utan något annat väl än att invänta den oundvikliga döden.”

“Det låter som en förbannelse”, sade Nanok fundersamt.

“Ja, det är sant”, sade Modern. “Skulle du möjligtvis kunna hjälpa oss att bryta förbannelsen?”

“Nej”, sade Nanok tvärt.

“För vår sons skull?” sade Fadern och strök det sovande Barnet över huvudet.

“Nej”, sade Nanok.

“Jag förstår”, sade Modern. “Skulle du åtminstone vilja göra oss sällskap vid elden över natten? Det är så skönt att äntligen träffa någon.”

“Nej. Inget gott kan komma ur att sällskapa med spöken”, sade Nanok och reste sig.

“Må natten och månen bringa dig lycka”, sade Fadern. Nanok lämnade platsen med raska steg utan att svara eller vända sig om.

När gryningens dimmiga ljus letade sig in genom skogens grenar var elden sedan länge utbrunnen. Invid de förkolnade vedträna fanns en hög med benknotor. De verkade tillhöra två vuxna människor som båda höll om ett litet barn. De stank.
SJUKT BRA! Starka Berserk vibes! Vad vill du stå under för namn i boken?
 
Top