MYSIGA TANTER SOM LÖSER MORDGÅTOR. Behöver man säga något mer?
Verkligen...?
Ok.
Förutom att spelledaren inte vet vem som är mördaren, så lämnas också andra detaljer åt spelarna att fylla i: för varje plats de besökare ska spelledaren ställa en fråga om något på platsen (typ "något med juldekorationerna vid det här huset sticker ut - vad"?). Det ger spelledaren en massa saker att riffa vidare på. Det är play to find out när det funkar som bäst.
Spelet spelas som en teveserie, med beskrivningar av hur kameran sveper över rummet. Och reklampauser. I bästa deckarstil är en scen automatiskt mycket farligare när den utspelar sig nattetid, då misslyckade slag leder till ond bråd död. Insatserna blir höga fler gånger per spelmöte. Spelarna kan rädda sin rollperson genom att spela ut flashbacks som visar någon aspekt av deras liv, men de har bara ett begränsat antal flashbacks att använda, och om de förbrukar dem så går de inte att använda till att exempelvis förbättra resultatet när man slår för att se om man hittat rätt lösning på mysteriet.
Och så har vi de mysiga scenerna, där man helt enkelt följer damerna när de ägnar sig åt sina mysiga specialintressen. Säg inte att du inte drömt om att spela en tant som sitter och stickar halsdukar åt herrelösa hundar.
Som SL kan man med fördel låta biroller och misstänkta återkomma i olika mysterier, och en bit in i kampanjen låta någon älskad SLP vara mordoffer för att få maximal emotionell utdelning. Och i slutändan visar sig en del av färgstarka personer de stött på vara onda kultister som ligger bakom brottsvågen i staden. Det är underbart när spelarna utbrister "va, var han med i konspirationen hela tiden?!".