Håller helt med om att de där ibland flytande gränserna är bland det mest intressanta, men har inte haft med det i rollspel (närmaste jag kommit är nog 1001 Nights av Megeuy Baker där man spelar att man är hovfolk som berättar/rollspelar sagor med/för varandra och då kan komma in i såna där lager på lager-situationer).
Jag har spelat en del World Wide Wrestling (Powered by the Apocalypse) och det var kul och gött, men fokus där – som vi körde – var typ 97 % det som händer i ringen och blicken är liksom utifrån. Reglerna handlar mycket om vem som har momentum i matchen, om men lyckas få till heat med varandra så publiken intresserar sig, och om man får till sina svåra spots. Tror det finns mer om utanför ringen också, men det kom inte med de gångerna.
Glorieuses har tre faser i varje runda. Först vardagan, där problem i privatlivet ställer till det på ett eller annat sätt, och där man samlar på sig
banalité om man inte lyckas hantera dem (men får
strass, glitter, om man lyckas). Sedan preppen, där man diskuterar kommande show, och där konflikter mellan rollpersonerna kommer fram en del och kan antingen förvärras eller slätas över. Sedan matchen, där man fokuserar på den av rollpersonerna som har mest banalité. Hon lyckas inte riktigt fokusera på fajten, är ur gängorna och har tankarna på annat (sina vardagsproblem). Hon kan sedan hjälpas av sina vänner (som betalar sin egen strass för att göra detta) eller lämnas och då få en dålig match.
Så det spelet handlar väldigt mycket om vardagslivet och relationerna mellan rollpersonerna, och matcherna är framförallt fluffsnack, med en mekanik som fokuserar på att hjälpa sin partner när hon inte kan prestera på topp.
Och jag tror att det hade funkat ganska rakt av att köra det med superhjältar, om man gillar det.
