Vad innebär det att vara kompetent i rollspel?

[Sömniga Isaac]

Så jag vill känna mig kompetent som författare och skådespelare. Någon som spelar ett spel med systembemästrande vill känna sig kompetent i att hantera systemet, någon som kör OSR vill känna sig kompetent i player skill, @krank vill ”känna sig smart” i mysterielösandet och spelledare vill känna sig som kompetenta spelledare.

Jag tycker det här ämnet, tillsammans med erfarenhetspoäng, är väldigt spännande. När dessutom @Genesis skrev ovanstående fick det mig att fundera lite över vad det egentligen innebär att vara kompetent i rollspel. För det skiftar ju med vårt syfte att spela rollspel. Jag råkade själv vara slarvig som uttryckte mig enligt följande:

Det här är något som är värt att fundera över, när det kommer till språkbruk. Är det verkligen rollpersonen som ska vara kompetent eller är det så att i vill känna oss kompetenta när vi spelar rollpersonen?

Där jag kanske egentligen borde uttryckt att det handlar om att känna sig kompetent utifrån syftet med aktiviteten.

Jag har fyra frågor som jag egentligen är nyfiken på.

1. Vad innebär det att vara kompetent i rollspel?
2. Vad behövs för att känslan av att vara kompetent ska infinna sig?
3. Vad innebär det att vara kompetent som spelledare?
4. Vad innebär det att vara kompetent i ett spelledarlöst spel?

 

[Gamiel]

2. Vad behövs för att känslan av att vara kompetent ska infinna sig?

Personlig erfarenhet: Att man lyckas med det man ska vara bra på när det inte är några komplikationer. Att man inte har 50% chans att misslyckas varje gång man rullar.

 

[Genesis]

Personlig erfarenhet: Att man lyckas med det man ska vara bra på när det inte är några komplikationer. Att man inte har 50% chans att misslyckas varje gång man rullar.

Men det handlar ju om rollpersonens kompetens, inte spelarens? Att din rollperson är kompetent i att slå folk i huvudet betyder ju inte att du är kompetent i att spela rollspel. Läs trådstarten igen. Eller känner du dig verkligen duktig när du lyckas slå tärningen under ett värde?

 

[Quadrante]

Personlig erfarenhet: Att man lyckas med det man ska vara bra på när det inte är några komplikationer. Att man inte har 50% chans att misslyckas varje gång man rullar.

+1 på den. Lite som att man ska veta när man kan köra på rutin med de kunskaper man har och när risken dyker upp att man kan misslyckas. Så det kan med fördel finnas många tillfällen när man inte ifrågasätter framgång (just för att man förväntas vara kompetent).

Sen gillar jag att man alltid ska ha en chans oavsett tänkt skicklighet. Hamnar förvisso utanför diskussionen.

 

[Quadrante]

duktig när du lyckas slå tärningen

Touche. Kan kanske vara läge att definiera om man menar kompetent som spelare eller kompetent rollperson.

 

[Genesis]

1. Vad innebär det att vara kompetent i rollspel?

Att utöva skicklighet i de aktiviteter som utövas i rollspelet. Det varierar såklart med spelstil. Som sagt, i min spelstil är en kompetent spelare någon som kan väva intressanta berättelser med en väldesignad dramaturgi, som kan hålla koll på en komplex intrig, improvisera smarta idéer, berätta med ett målande och vackert språkbruk, gestalta olika personer med en komplex psykologi, agera med olika röstlägen, vokabulär, kanske dialekt, för olika personer, behärska rösten som verktyg i volym och takt, klippa scener i rätt ställe, ha en bred kunskap för att kunna improvisera fram detaljer så att man kan spela en ölnörd, beskriva ett 1600-talspalats eller gestalta en projektledare inom offentlig administration, och så vidare och så vidare. Massor av mindre kompetenser bygger upp den större generella komptetensen "rollspel", och det är verkligen oändligt djupt och man skulle kunna förkovra sig i de olika underskickligheterna hela livet utan att någonsin bli fullärd.

2. Vad behövs för att känslan av att vara kompetent ska infinna sig?

Det här är ju såklart relativt. Som min lista ovan antyder så kommer man ju aldrig att kunna vara riktigt duktig på allt. Men jag tror att för att man ska känna sig kompetent ska man ha en medvetenhet om vad man gör och varför man gör det, och se resultat som är i linje med vad man försökte uppnå. Återigen för mig, då: När jag sätter en scen och inleder med en beskrivning och jag känner att där jävlar fick jag till en vacker skildring. Eller när jag introducerar tt nytt faktum som förklarar mycket av de ouppklarade frågorna i berättelsen på ett tillfredsställande sätt. Eller när jag spelar en sorglig scen och lyckas gråta på kommando. Eller när jag känner att jag fångat en person i min gestaltning, att den här rollen känns väldigt levande och intressant.

För en OSR-spelare tänker jag mig att man känner sig kompetent när man hittar på en smart plan som gör att man får ut skatten utan att riskera livet på någon i gruppen. För en mysterielösare när man korrekt tolkar ledtrådarna och agerar på dem och ser att man hade rätt i sin slutledning.

3. Vad innebär det att vara kompetent som spelledare?

Även här beror det ju på spelstilen. Som OSR-spelledare ska du ju nästan ta ut dig själv ur bilden. Den spelstilen brukar heller inte fokusera på vackert språkbruk och liknande. Där handlar det väl mer om att korrekt kommunicera det du behöver kommunicera, utan att avslöja vad som är viktigt, att hålla koll på tid, reaktioner i dungen på vad som händer, att göra rimliga bedömningar som gruppen accepterar, och så vidare. I ett mer stårydrivet spel med en spelledare är det nog en hel del av listan jag tog upp ovan. I ett prepptungt spel är väl kompetens att kunna ta till sig förskrivet material, eller preppa precis det som behövs, att kunna hålla all preppen i huvudet. I långa kampanjer är det väl att minnas alla trådar och figurer och inte låta dem försvinna.

4. Vad innebär det att vara kompetent i ett spelledarlöst spel?

Återigen, se min lista ovan.

 

[Anthrox]

En spelare är kompetent om hen ser till att upplevelsen blir bra.
En spelledare är kompetent om hen ser till att upplevelsen blir bra.

 

[Genesis]

Touche. Kan kanske vara läge att definiera om man menar kompetent som spelare eller kompetent rollperson.

Som jag läste trådstarten, och diskussionen innan som påkallade den, är det kompetens hos spelaren som efterfrågas, inte på rollpersonen.

 

[Genesis]

Jag har memorerat ett par dikter, och har vid tillfälle lyckats recitera både Karin Boye och Nils Ferlin i spel, där det kändes naturligt. Och nyligen lyckades jag också nämna ett mexikanskt ölmärke (som inte var Corona!), efter att en gång ha försökt memorera öl- och cigarettmärken från olika länder för att kunna slänga in dem i spel istället för att bara säga "en mexikansk öl". Det här var tillfällen där jag medvetet memorerat saker och sedan fått användning för dem i spel, där de haft önskad effekt. Det gjorde att jag kände mig som en duktig rollspelare.

 

[EvilSpook]

1. Vad innebär det att vara kompetent i rollspel?
2. Vad behövs för att känslan av att vara kompetent ska infinna sig?
3. Vad innebär det att vara kompetent som spelledare?
4. Vad innebär det att vara kompetent i ett spelledarlöst spel?

Baserat på information från forumet, så torde svaret på alla frågorna vara att man är lik Dante!?


//EvilSpook

 

[krank]

1. Vad innebär det att vara kompetent i rollspel?

För spelaren?
Eller rollpersonen?

I den spelstil jag föredrar är rollpersonen kompetent om hen oftast/alltid lyckas med det som hen är tänkt att vara bra på. Om hen så att säga fyller sin funktion i gruppen: "Vi har med oss Hanna för att hon är så jävla bra på att slåss, så om vi skulle hamna i trubbel fixar hon antagligen det". "Svante är gruppens munläder, han snackar oss hur situationer".

Om BA Baracus i typ 25% av striderna snubblar på sina skosnören, missar med sina knytnävsslag eller får tokpisk så kommer han inte längre att betraktas som kompetent.

Spelaren är, i sin tur, kompetent om hen bidrar på ett konstruktivt sätt till att gruppen som helhet Klarar Äventyret™. Om hen kommer att tänka på sådant andra glömt, knyter ihop ledtrådar, är med och utformar planer som fungerar.

Jag har en teori om att alla rollspel innehåller element av dels agens och dels kompetensprövning. Det är något hos spelarna som utmanas. Det kan vara skådespeleri/storyvävarkompetens, taktisk kompetens, diplomatisk/social kompetens, kreativitet/impro… eller problem/mysterielösarkompetens. Till exempel.

2. Vad behövs för att känslan av att vara kompetent ska infinna sig?

Jag svarade lite på det ovan, men:

• Rollpersonen kan uppfylla sin roll i att eliminera de hinder SL satt i vägen och som måste brytas ner via rollpersonens kompetens (med eller utan slump). Jag brukar tänka på alla element i äventyr som kräver tärningsslag som "slumplås": Vägen framåt är blockerad, nu måste vi rulla tärning för att se om vi får låsa upp låset. Annars får vi slå tills vi lyckas eller ta en annan väg.
• Jag som spelare känner att jag lyckats bidra med smarta idéer eller infall som ökat gruppens chanser att Klara Äventyret™.

Då givet min föredragna spelstil, där "player skill" i första hand handlar just om mysterie- och problemlösande snarare än taktik eller berättelsebyggande.

3. Vad innebär det att vara kompetent som spelledare?

Att leverera Äventyr som kan Klaras™ och som inte är linjära utan erbjuder viss agens i form av att gruppen kan "välja väg" och prioritera. Och som utmanar spelarnas mysterie- och problemlösarförmåga lagom mycket, och inte har alltför hög grad av slumplås.

4. Vad innebär det att vara kompetent i ett spelledarlöst spel?

Inte riktigt applicerbart på min föredragna spelstil, så jag har ingen aning.


Jag tänker för övrigt (precis som andra) att alla de här frågorna får helt olika svar beroende på vilken sorts spelstil man kör.

 

[Mikl]

I det här inlägget pratar jag helt och hållet om spelaren och inte om rollpersonen:

Rollspel är en gruppaktivitet och min syn på vad som är en kompetent spelare är starkt präglad av det.
Jag anser att en kompetent spelare är en bra lekkamrat. En som kan samarbeta med resten av gruppen. Behöver inte älska samtliga gruppmedlemmar men åtminstone kunna komma överens med alla. Förstå vad som är viktigt för de andra spelarna och inte förstöra deras roliga. Kunna läsa av rummet.

Om vi föreställer oss en spelare som är jättebra på rollgestaltning, har massor av smarta idéer, är superpåläst om settingen, är bäst på dramaturgi med mera med mera men samtidigt är en dålig lekkamrat så tycker jag inte att den personen är en kompetent spelare.

 

[Rickard]

Jag har en teori om att alla rollspel innehåller element av dels agens och dels kompetensprövning. Det är något hos spelarna som utmanas. Det kan vara skådespeleri/storyvävarkompetens, taktisk kompetens, diplomatisk/social kompetens, kreativitet/impro… eller problem/mysterielösarkompetens. Till exempel.

Tror det har med lärande. Man tycker någonting är kul när man lär sig av det (dopamin-släpp), så man väljer spel eller formar spel till att få utmaningar kring det man tycker är kul.

 

[Genesis]

Att leverera Äventyr som kan Klaras™ och som inte är linjära utan erbjuder viss agens i form av att gruppen kan "välja väg" och prioritera. Och som utmanar spelarnas mysterie- och problemlösarförmåga lagom mycket, och inte har alltför hög grad av slumplås.

Spontant låter det framförallt som egenskaper hos en kompetent äventyrsmakare. Jag är lite nyfiken på vilka egenskaper du skulle säga att en kompetent spelledare har under spel?

 

[Genesis]

Jag har en teori om att alla rollspel innehåller element av dels agens och dels kompetensprövning. Det är något hos spelarna som utmanas. Det kan vara skådespeleri/storyvävarkompetens, taktisk kompetens, diplomatisk/social kompetens, kreativitet/impro… eller problem/mysterielösarkompetens. Till exempel.

När jag skrev en tråd om nyfikenhet och utmaning (är på mobilen nu; orkar inte söka upp och länka) var det en del som menade att utmaning har väldigt lite att göra med vad de tycker är kul eller givande i rollspel.

 

[Genesis]

I det här inlägget pratar jag helt och hållet om spelaren och inte om rollpersonen:

Rollspel är en gruppaktivitet och min syn på vad som är en kompetent spelare är starkt präglad av det.
Jag anser att en kompetent spelare är en bra lekkamrat. En som kan samarbeta med resten av gruppen. Behöver inte älska samtliga gruppmedlemmar men åtminstone kunna komma överens med alla. Förstå vad som är viktigt för de andra spelarna och inte förstöra deras roliga. Kunna läsa av rummet.

Om vi föreställer oss en spelare som är jättebra på rollgestaltning, har massor av smarta idéer, är superpåläst om settingen, är bäst på dramaturgi med mera med mera men samtidigt är en dålig lekkamrat så tycker jag inte att den personen är en kompetent spelare.

Jag håller med, men det känns lite som att säga att en kompetent ingenjör är en som kommer till jobbet. Det är grunden, men det finns ganska mycket mer.

 

[krank]

Spontant låter det framförallt som egenskaper hos en kompetent äventyrsmakare. Jag är lite nyfiken på vilka egenskaper du skulle säga att en kompetent spelledare har under spel?

Ja, jag tänker ju att en spelledare generellt också behöver vara äventyrsmakare…

Under spel… Bra fråga. Några spontana tankar:

• Kunna minnas äventyret, eller ha ett effektivt sätt att anteckna så spelet inte stannar upp
• Ha en förmåga att improvisera utifrån förberett material. Alltså, "vad som hänt" är förbestämt men man måste kunna hitta på följd-effekter när spelarna börjar fråga om saker man inte tänkt på.
• "Vara schysst". Klara av att spelarna "saboterar" eller kortsluter ens förberedelser, eller kanske klarar äventyret "för snabbt". Inte jävlas med spelarna för att de missuppfattar något man säger, utan följa upp och dubbelkolla. Vilja att de lyckas, utan att för den sakens skull ge dem några easy wins.
• Bonus: förmåga att beskriva omgivningar och ledtrådar på ett levande sätt som skapar en tydlig bild i folks huvuden. Gestalta spelledarpersoner på ett sätt som gör dem minnesvärda och möjliga att hålla isär.

 

[Sömniga Isaac]

Jag tänker för övrigt (precis som andra) att alla de här frågorna får helt olika svar beroende på vilken sorts spelstil man kör.

Lite tanken med tråden var att lyfta fram olikheterna, inte hitta det enda riktiga svaret

Min nyfikenhet är på våra olikheter och den pluralism som finns i hobbyn.

 

[krank]

När jag skrev en tråd om nyfikenhet och utmaning (är på mobilen nu; orkar inte söka upp och länka) var det en del som menade att utmaning har väldigt lite att göra med vad de tycker är kul eller givande i rollspel.

Det kan jag absolut tänka mig. Men jag tror att även de spel de spelarna spelar och gillar innehåller någon form av utmaning. Även om utmaningen inte är det de tycker är kul eller givande. Så att säga.

 

[Mikl]

Jag håller med, men det känns lite som att säga att en kompetent ingenjör är en som kommer till jobbet. Det är grunden, men det finns ganska mycket mer.

Jag har sett lite för många ingenjörer som inte kommer till "jobbet" för att tycka att jag sätter ribban för lågt.
De flesta av dem trodde förmodligen dessutom att de var på jobbet trots att de inte var där.

 

[entomophobiac]

1. Vad innebär det att vara kompetent i rollspel?

Att ni vill ses fler gånger för att spela, och alltså lyckats hitta likasinnade som finner nöje i ungefär samma aktivitet under paraplybegreppet "rollspel". Det enda jag personligen tycker behövs är att vi är delaktiga i varandras nöje. Att det är en gruppaktivitet. Grejen många spel skrev ut under en period var ju att det inte finns några vinnare, och jag ser det som ett sätt att uttrycka att vi har roligt i grupp. Social aktivitet etc.

2. Vad behövs för att känslan av att vara kompetent ska infinna sig?

Rätt grupp i rätt dagsform.

3. Vad innebär det att vara kompetent som spelledare?

Att folk vill spela igen efter första gången.

4. Vad innebär det att vara kompetent i ett spelledarlöst spel?

Att folk vill spela igen efter första gången.

 

[Sömniga Isaac]

Att ni vill ses fler gånger för att spela, och alltså lyckats hitta likasinnade som finner nöje i ungefär samma aktivitet under paraplybegreppet "rollspel". Det enda jag personligen tycker behövs är att vi är delaktiga i varandras nöje. Att det är en gruppaktivitet. Grejen många spel skrev ut under en period var ju att det inte finns några vinnare, och jag ser det som ett sätt att uttrycka att vi har roligt i grupp. Social aktivitet etc.



Rätt grupp i rätt dagsform.



Att folk vill spela igen efter första gången.



Att folk vill spela igen efter första gången.

Och hur lyckas vi med att skapa den känslan? Vad gör att spelare vill återvända och spela med samma grupp igen? Har du möjlighet att utveckla utifrån vad som får dig att återvända till spelbordet med samma spelare

Och även vad innebär rätt grupp? Vad är det som formar en kompetent/bra grupp? Vilka kvalitéer ser du i en sådan grupp gentemot en grupp som du vägrar återvända till?

 

[entomophobiac]

Har du möjlighet att utveckla utifrån vad som får dig att återvända till spelbordet med samma spelare

I den grupp där jag oftast spelleder är det nog helt centralt att vilja testa många olika spel. Försöker spelleda något "nytt" varje gång. Det är också bra att ha rätt hög tolerans för konflikter i gruppen och en vilja att samarbeta så vi alla har roligt.

I den grupp där jag oftast spelar är det däremot bara fantasy som gäller, och där har det hittills varit kampanj i D&D eller tester av spel som The One Ring som varit grejen. I den gruppen är det hjältar som besegrar monster och stora saker som står på spel.

 

[THZ]

1. Att kunna fylla sin roll
Dvs vara en person som gör att andra runt bordet har kul/ eller vilken känsla det nu man är efter i scenen
Att rollpersonen kan fylla den roll som är avsedd. (Att spela en kompenent tjuv som inte är kompetent "in rules" är inte ok....att spela en inkompetent tjuv är helt ok....det är när rollfigur och regler inte stämmer som det blir fel)

2. Att man lyckas roa sin medspelare och att man lyckas ok-ish med det man skall vara bra på.
Det är helt ok att misslyckas. Men om reglerna gör att ex låsdyrkning kräver 10 lyckade slag i följd....för att dyrka upp.....så är det mkt svårt att lyckas och det tar en massa tid....bättre att låta krigaren sparka in dörren eller magikern öppna den magiskt.....men då har du inte kunnat vara kompetent som rollperson om det sker varje gång.

3. Redan sagt. Att folk vill komma tillbaka.

 

[Feuflux]

1. Vad innebär det att vara kompetent i rollspel?
2. Vad behövs för att känslan av att vara kompetent ska infinna sig?
3. Vad innebär det att vara kompetent som spelledare?
4. Vad innebär det att vara kompetent i ett spelledarlöst spel?

Svåra frågor. Mitt första svar från igår blev så dåligt så jag slängde det nu. Ska se om det går bättre nu, men jag skriver allmänt om kompetens istället för att svara strikt på frågorna. #rebell

Regelkompetens. Behöver gruppen bläddra i reglerna när nån vill göra manöver X eller kan nån reglerna (eller klarar av att göra en rimlig abstraktion).

Gestaltningskompetens. Beter sig alla dina rollpersoner/slps likadant eller kan du spela ut olika personligheter?

Improvisationskompetens. Kan du hitta på bra och rimliga utfall på kort varsel och få det att se förberett ut?

Gruppavläsningskompetens. Kan du baserat på övriga runt bordet avgöra vilken riktning det är bäst att föra spelet åt?

Problemlösningskompetens. Kan du sammanfoga ledtrådar till en helhet?

Strukturkompetens. För du anteckningar och kommer du ihåg tidigare spelpass där viktiga platser etc beskrevs?

Bollplankkompetens. Kan du riffa med medspelarna och bygga vidare på andras idéer?

 

[Rickard]

Regelkompetens. Behöver gruppen bläddra i reglerna när nån vill göra manöver X eller kan nån reglerna (eller klarar av att göra en rimlig abstraktion).

Gestaltningskompetens. Beter sig alla dina rollpersoner/slps likadant eller kan du spela ut olika personligheter?

Improvisationskompetens. Kan du hitta på bra och rimliga utfall på kort varsel och få det att se förberett ut?

Gruppavläsningskompetens. Kan du baserat på övriga runt bordet avgöra vilken riktning det är bäst att föra spelet åt?

Problemlösningskompetens. Kan du sammanfoga ledtrådar till en helhet?

Strukturkompetens. För du anteckningar och kommer du ihåg tidigare spelpass där viktiga platser etc beskrevs?

Bollplankkompetens. Kan du riffa med medspelarna och bygga vidare på andras idéer?

Jag tror du i princip påbörjat en lista på vad som är kul med rollspel.

(för att fortsätta mitt spår med att "lärande är kul" från Raph Kosters Theory of Fun)

 

[Sömniga Isaac]

Jag tror du i princip påbörjat en lista på vad som är kul med rollspel.

(för att fortsätta mitt spår med att "lärande är kul" från Raph Kosters Theory of Fun)

Från kompetens till vad som gör rollspel till en kul aktivitet, känns som rebellen lyckades med något nobelt och ädelt i sitt upptåg mot trådstartaren

 

[Genesis]

Min bild av vad många skriver här är att det inte verkar finnas mycket till kompetens i rollspel. Det finns personlighetsdrag (vara schysst och respektera de andra deltagarna, typ), men sedan verkar det inte finnas så mycket mer.

Jag ser det ganska annorlunda. Att vara schysst är såklart viktigt, men det är inget jag associerar med ordet ”kompetent”. Att vara en kompetent skitstövel går alldeles utmärkt i min vokabulär.

Men jag har spelat med många som ger mig sådan där ”wow”-upplevelse hång på gång. @GnomviD är en sådan, framförallt som spelledare i DYD. Gestaltningarna, det mustiga språket, stenkollen på spelvärlden, klippningen, entusiamsmerandet av de andra i gruppen, allt skött med skicklighet.

@Bunny har också tidvis imponerat oerhört på mig i sina gestaltningar, och i hur han knyter ihop trådar i berättelserna.

Och rent generellt märker jag en milsvid skillnad mellan de jag spelar med regelbundet, som har erfarenhet, och nybörjare som jag träffar i Indierummet på konvent. Det är jättehärliga människor och de är toppen i det sociala, men när det gäller deras kompetens som rollspelare är de såklart långt sämre än mig och andra indierävar. Konstigt vore väl annars! Det vore ju extremt beklämmande om jag inte blivit duktigare under alla dessa år jag spelat.

Att bara säga ”Man är kompetent om alla har kul” är ju liksom, visst, men lite som att säga ”Man är en kompetent ingenjör om man designar bra grejer som funkar”. Det säger inte så mycket.

Och jag tycker absolut att rollspel är något man kan vara bättre eller sämre på, som man kan öva och träna på och utvecklas inom. Sedan finns det såklart en enorm mängd underfärdigheter där vissa är duktiga inom vissa områden, men har svårare med andra, och vissa färdigheter är gemensamma för flera spelstilar medan andra inte är överförbara. Men det tycks mig uppenbart att man kan vara mer eller mindre tekniskt skicklig som rollspelare, inom olika områden.

 

[Sömniga Isaac]

Min bild av vad många skriver här är att det inte verkar finnas mycket till kompetens i rollspel. Det finns personlighetsdrag (vara schysst och respektera de andra deltagarna, typ), men sedan verkar det inte finnas så mycket mer.

Kan vara hamnar diskussionen där eftersom det kan upplevas som känsligt att tala om att vara bättre eller sämre i en hobby. Jag menar samma sak kan vara känslig även i yrkeslivet även om det finns andra sociala normer där som gör att du kan tala om att vara skicklig i ditt hantverk liksom mindre skicklig i ditt hantverk. Kanske är det även som språk, att det upplevs som djupt personligt och ett angrepp på person om en inte uppfyller det som anses ringa in en kompetent rollspelare eller person som behärskar språket. Lyfter parallellen till språk här då språk är nära förknippat med vår identitet, något som gör det till en väldigt känslig fråga att tala om en persons språkbruk, även om det är i syfte att hjälpa någon.

Då blir det enklare att tala om personlighetsdrag och karaktärsdrag istället för vad en person gör runt spelbordet när den är skicklig, även om det borde vara mindre känsligt att tala om handling istället för person.

Löst tänkande bara, behöver absolut inte vara sant på något sätt. Bara en observation att vi ogärna talar om personer som mer eller mindre skickliga i utövandet som av en hobby. Kanske för att det upplevs som att den som inte lever upp till kriterierna då spelar sämre, även om det även skulle kunna ses från perspektivet att en får mer vägledning i hur det skulle kunna gå att uppnå ett givande spel fler gånger om kriterierna uppfylldes fler gånger.

 

[Sömniga Isaac]

Om vi tänker att en spelledare är en skicklig ledare. Då blir det plötsligt tydligt att det finns saker vi förväntar oss av en ledare som inte hänger samman med person utan handlingar du kan träna.

En god ledare är en person som:

• Hjälper gruppen att hålla koncentration vid rätt saker.
• Fördelar ordet och inkluderar alla i gruppen utefter behov.
• Är lyhörd för gruppens behov och gör avvägningar vilka behov som kan mötas upp i stunden.

Osv. Notera att listan inte är komplett och kanske inte stämmer överens med andras bild av ledarskap.

Hur är då en god deltagare?

En god deltagare är en person som:

• Lyssnar på övriga deltagare och visar intresse för deras idéer.
• Gör sitt yttersta för att följa uppsatta mål och förväntningar med aktiviteten.
• Peppar och stöttar andra deltagare som möter på svårigheter i aktiviteten.
• Delar med sig av ordet och söker inkludera övriga deltagare i det som sker runt bordet.
• Kommer med egna idéer och förslag som övriga deltagare kan bygga vidare på.

Nu höll jag det ganska generellt, men hade ändå rollspel i åtanke. Sen tror jag som många varit inne på att olika former av rollspel och vad gruppen vill ha ut av rollspelet kommer styra hur kriterierna för en skicklig rollspelare, spelledare eller deltagare i rollspel ser ut.

 

[Genesis]

Kan vara hamnar diskussionen där eftersom det kan upplevas som känsligt att tala om att vara bättre eller sämre i en hobby. Jag menar samma sak kan vara känslig även i yrkeslivet även om det finns andra sociala normer där som gör att du kan tala om att vara skicklig i ditt hantverk liksom mindre skicklig i ditt hantverk. Kanske är det även som språk, att det upplevs som djupt personligt och ett angrepp på person om en inte uppfyller det som anses ringa in en kompetent rollspelare eller person som behärskar språket. Lyfter parallellen till språk här då språk är nära förknippat med vår identitet, något som gör det till en väldigt känslig fråga att tala om en persons språkbruk, även om det är i syfte att hjälpa någon.

Då blir det enklare att tala om personlighetsdrag och karaktärsdrag istället för vad en person gör runt spelbordet när den är skicklig, även om det borde vara mindre känsligt att tala om handling istället för person.

Löst tänkande bara, behöver absolut inte vara sant på något sätt. Bara en observation att vi ogärna talar om personer som mer eller mindre skickliga i utövandet som av en hobby. Kanske för att det upplevs som att den som inte lever upp till kriterierna då spelar sämre, även om det även skulle kunna ses från perspektivet att en får mer vägledning i hur det skulle kunna gå att uppnå ett givande spel fler gånger om kriterierna uppfylldes fler gånger.

Ja, jag upplever också att det finns en sådan tendens. Det är såklart naturligt, och det är såklart inte särskilt trevligt att säga att den och den är inte så skicklig. Men jag tycker att man behöver kunna tänka på och prata om kompetens i rollspel, på ett allmänt sätt, eftersom annars så går vi miste om stora möjligheter att utvecklas och bli bättre inom vår hobby. För mig är det en stor del av nöjet med rollspel, att utöva mina färdigheter och känna att jag utvecklas som spelare.

Jag tänker att det finns sällan behov att säga till någon ”Du är inte så skicklig inom det här och det där”. Men det finns massor av utrymme för ”Hur blir man bättre på X?”. Jag tror att mekanik och scenarion lätt får bära bördan, att om jag inte är bra på X så vill jag ha en mekanik och ett scenario som gör att jag slipper göra X. Men jag tänker att ett annat sätt ju är att försöka bli bättre på X.

 

[Sömniga Isaac]

Jag tänker att det finns sällan behov att säga till någon ”Du är inte så skicklig inom det här och det där”. Men det finns massor av utrymme för ”Hur blir man bättre på X?”.

Det här tycker jag är väldigt viktigt. Att det finns kriterier innebär inte att vi ska gå runt och döma andra efter dessa kriterier, de ska ju i först hand vara ett verktyg för att utveckla den egna kompetensen. Sen kan det så klart vara så att en själv vill få respons från andra och då kan det vara ganska skönt att säga "Du Genesis, skulle du kunna kika på det här när vi spelar tillsammans och ge mig lite kommentarer på hur jag kan utvecklas när det kommer till att skapa levande gestaltningar". Tänker utifrån läraryrket här med observationer, där är det ju väldigt tydligt att läraren ska utvecklas genom observationen men observationen ska ske i samförstånd med den som blir observerad med ett tydligt mål för vad det är som observeras. Aldrig tal om personen i fråga, utan just om vad personen gör och hur den kan utveckla sitt hantverk.

Edit: Och notera, jag vet som en som gjort väldigt många observationer att det är svinjobbigt att faktiskt kommentera en annan persons hantverk och agerande. Såväl lyfta det bra som det kritiska som behövs lyftas för att utvecklas. All god kritik handlar ju i slutet om det som behöver utvecklas och det som behöver hållas kvar om en nu tänker i syfte att hjälpa någon utvecklas.

 

[entomophobiac]

Men det tycks mig uppenbart att man kan vara mer eller mindre tekniskt skicklig som rollspelare, inom olika områden.

Absolut. Tror bara det är sekundärt för min del jämte gruppdynamiken. Därför väger gruppdynamiska färdigheter helt enkelt tyngre.

 

[ceruleanfive]

Min bild av vad många skriver här är att det inte verkar finnas mycket till kompetens i rollspel. Det finns personlighetsdrag (vara schysst och respektera de andra deltagarna, typ), men sedan verkar det inte finnas så mycket mer.

Jag ser det ganska annorlunda. Att vara schysst är såklart viktigt, men det är inget jag associerar med ordet ”kompetent”. Att vara en kompetent skitstövel går alldeles utmärkt i min vokabulär.

Håller med. Det är någon slags allmän kompetens inom sociala gruppaktiviteter, men inte specifikt kompetens inom rollspel.

Absolut. Tror bara det är sekundärt för min del jämte gruppdynamiken. Därför väger gruppdynamiska färdigheter helt enkelt tyngre.

Håller med. Om jag måste välja prioriterar jag oftast medspelare med kompetens inom sociala gruppaktiviteter.

 

[Zimeon]

Om vi föreställer oss en spelare som är jättebra på rollgestaltning, har massor av smarta idéer, är superpåläst om settingen, är bäst på dramaturgi med mera med mera men samtidigt är en dålig lekkamrat så tycker jag inte att den personen är en kompetent spelare.

Huvudet på spiken. Det där är nog för mig grundstenen.

Utöver det, vill jag nog lägga till att kompetent som spelare är om man lever sig in i berättelsen, gör så gott man kan, spelar sin roll etc.

Spelledaren är kompetent om hen på ett smidigt sätt ser till att spelarna inte kör fast (med det på inget sätt menat att det bara är spelledarens som ska göra det, men att spelledaren är bra konferencier, så att säga)

 

[Genesis]

Absolut. Tror bara det är sekundärt för min del jämte gruppdynamiken. Därför väger gruppdynamiska färdigheter helt enkelt tyngre.

För mig har jag svårare att öva på och förbättra de gruppdynamiska färdigheterna, tror jag. Vet inte ens hur jag skulle göra, eller riktigt vad de är, egentligen. Den här tråden kom ju ifrån en diskussion om att känna sig kompetent. Inte om att välja sina medspelare eller så. Så om nu de gruppdynamiska färdigheterna väger tyngre, hur kan man utveckla dem? Hur blir man bättre på dem, så att man blir mer kompetent inom rollspel?

I min världsbild har detta mycket med personlighet att göra och är svårt att förbättra, men så kanske det inte är? Jag tänker stt om du hittat en grupp som har kul tillsammans och där dynamiken funkar, vart går man därifrån? Hur utvecklas man vidare som rollspelare?

 

[entomophobiac]

Jag tänker stt om du hittat en grupp som har kul tillsammans och där dynamiken funkar, vart går man därifrån?

Tycker det här är det nästan svåraste av allt. Eftersom jag flyttat ganska mycket, åtminstone innan jag hamnade i Uppsala, så har jag haft rätt många olika grupper där dynamiken funkat. För mig tror jag faktiskt en stabil grupp har ett värde i sig. En grupp att spela md regelbundet är nog så mycket värd i vardagspusslet!

För mig handlar ju "därifrån" om att testa fler spel, fler sätt att spela, och utforska hobbyn i den mån jag hinner och får upp ögonen för.

Hur utvecklas man vidare som rollspelare?

Vet inte om jag har det behovet riktigt, utöver experimentationen. Men experimentation och samtal i sig leder ju till omvärdering, och det kan ju också innebära att en går vidare. Det är ju rätt stora kontraster på hur jag spelar med mina barndomsvänner, som fortfarande går igång på ungefär samma saker som i tonåren, och hur jag spelar med andra grupper.

 

[Zimeon]

Jag är den första att säga att det definitivt finns objektiva kompetenser både för spelare och spelledare. Jag hoppas att kunna bli bättre som spelledare bland annat genom att ha bättre koll på alla detaljer i äventyret (varesig jag skrivit det själv eller inte), kunna alla regler som ett rinnande vatten, men framförallt ha bra ideer på hur man leder spelarna ur dödlägen, utan att göra det linjärt.

Men jag har träffat på spelare som är bra på allt det där, men som inte är bra lekkamrater, det var därför jag reagerade på det.

 

[Genesis]

Jag har ju kanske turen att nästan bara ha spelat med bra folk i bra grupper, inklusive på konvent. Upplever att 100% av folk jag spelat med regelbundet efter tonårstiden (när man var tonåring var man ju idiot, men det är naturligt) har varit bra lekkamrater, och kanske 98% av folk jag spelat med på konvent, om inte mer.

För mig känner jag att jag har massor kvar att utvecklas inom som rollspelare. Framförallt inom språkbruk, som ju är viktigt för mig, och inom kunskap om vår värld (som ju är den värld jag oftast spelar i). Jag skulle gärna vilja kunna rimma på kommando, för att kunna improvisera dikter och sånger i spel. Eller memorera ett gäng bilmärken så att jag kan säga ”Han kör en svart BMW G30”. Eller kunna imitera dialekter på ett konsekvent och inte överdrivet eller komiskt sätt. Eller för den delen ha tillgång till ett större bibliotek av tekniker för scensättning. Rappa repliker och dialoger. Ett brett register av tal från högtidligt och gammaldags till förortsslag. Och så vidare. Känner att det finns massor av spännande områden att utveckla sig inom här.

 

[ceruleanfive]

Hade nyligen en reflektion om att jag inom mina andra intressen har lagt överlägset mest tid på att träna och bara en bråkdel på utövande i skarpt läge. Men i rollspel tränar jag så gott som aldrig och min bild är att det är ytterst sällsynt att göra det.

 

[krank]

Jag håller ju helt med om att man kan vara skicklig på olika delar inom rollspel. Jag är ofantligt oskicklig när det gäller regler till exempel – lika delar ointresse och dåliga grundförutsättningar gör att regelmekanik helt enkelt inte fastnar hos mig; jag lär mig inte regler och när jag gör det så är jag inte skicklig på att göra taktiskt/optade val inom reglerna. Jag är helt enkelt dålig på att spela regler.

När det gäller att "skapa verktyg istället för att bli bättre" så ser ju jag det snarare som att jag skapar mig verktyg för att bli bättre. Tanken med mina verktyg för att skapa intressanta äventyr är ju att de ska kunna funka som scaffolding som jag sedan kan internalisera – bygga verktyg, använda verktyg, bli så bra på att använda verktygen att de inte längre behövs. Stödhjul som förr eller senare faller bort. Jag upplever samma sak när jag ska lära mig elevers namn eller nya ord i ett nytt språk: jag börjar med minnesregler, men de reglerna faller bort när namnen eller orden väl sitter.

Sedan tror jag absolut att man alltid kan förbättras inom min spelstil. Att man "har kul tillsammans" är ett tecken på att man har hittat en bra nivå, men det som händer när man har en bra nivå är ju att man utvecklas. Som lärare tänker jag mig det ju lite som Vygotskys proximala utvecklingszon. Alltså, som roligast har vi när det är en lagom utmaning, och en lagom utmaning har vi när det inte är för enkelt och inte för svårt. Ligger vi precis där så sker utveckling – och det som nyss var i zonen blir för lätt.

Som spelare behöver man då helt enkelt bli bättre, mer kompetent, inom liksom den generella Miss Marple-färdigheten att nysta i mysterier – ställa rätt frågor till rätt personer, pussla, sortera i informationsflödet, och så vidare.

Och som spelledare behöver man vara bra på, och bli bättre på, att hitta utmaningar som ligger precis där i zonen för sina spelare. Och ha verktyg i sin verktygslåda, strategier, för att hantera de gånger man råkat ge dem en för tuff nöt till exempel.

 

[Mikl]

För mig har jag svårare att öva på och förbättra de gruppdynamiska färdigheterna, tror jag. Vet inte ens hur jag skulle göra, eller riktigt vad de är, egentligen. Den här tråden kom ju ifrån en diskussion om att känna sig kompetent. Inte om att välja sina medspelare eller så. Så om nu de gruppdynamiska färdigheterna väger tyngre, hur kan man utveckla dem? Hur blir man bättre på dem, så att man blir mer kompetent inom rollspel?

Jag erkänner mig medskyldig till att ha dragit in den aspekten i tråden så jag ska göra ett försök. Nu är folket här på forumet oftast mycket erfarna så det här kanske är så självklara saker för er att ni inte ens längre vet om att ni gör dem, men förmågan att fungera i en spelgrupp, eller att vara en god lekkamrat som jag uttryckte det, är definitivt något som går att lära sig.

Exempelvis:

• Nybörjare vet ofta inte vad som förväntas av dem i spelet, och inte heller vad de rimligen kan förvänta sig av sina medspelare. Detta blir bättre med erfarenhet om de får spela i någorlunda välfungerande grupper. (Det är tyvärr också möjligt att lära sig dåliga beteenden så de kan ibland behöva få rätt hjälp där.)
• Att känna till olika spelstilar och att inte fördöma alla utom ens egen - det gör vi genom att läsa, lyssna, sätta oss in i hobbyn. Vi behöver inte göra raketforskning av det, mycket går att lära bara genom att lurka på internetforum som det här. Den som känner till de andras spelstilar har också lättare att inte sabotera dem.
• Att åtminstone under delar av spelpassen flytta uppmärksamheten bort från sig själv och ut mot de andra gruppmedlemmarna. Vad har de gjort för rollpersoner? Vad lägger de fokus på? Det ger information om vad de vill ha ut av spelet och även om jag inte tycker att någon spelare ska utplåna sig själv för att vara andra till lags så är det oftast inte så svårt att åtminstone inte blockera de andras kul.
• Att under sina egna aktiviteter vid spelbordet försöka pejla in vad de andra spelarna tycker. Deras tålamod kanske prövas om jag ger mig ut i en lång soloscen som de inte tycker är intressant, men de kanske diggar om jag gör en kort soloscen som de tycker är underhållande att lyssna på. Genom att vara uppmärksam kan jag förbättra mina chanser att veta skillnaden... även om alla kan göra missbedömningar tror jag.
• Plus säkerligen en massa andra saker som jag inte kommer på just nu.

Så jag tycker inte att det är hjälpsamt att tänka att det bara handlar om personlighet för med det följer ju att det är mycket svårt att förändra de här förmågorna.
Men! Det finns personer vars personlighetsdrag gör det svårt för dem att bli bättre på sånt här. Exempelvis någon vars personlighet inkluderar stor självupptagenhet eller bristande ödmjukhet. De kan hamna i svårigheter utan att ens uppfatta vad som är fel. Det betyder inte att de inte kan förbättra sina gruppdynamiska färdigheter men de behöver sannolikt kämpa mycket mer och det för ett sannolikt sämre resultat. Och det är ett sorgligt faktum inte bara i spelhobbyn utan även i livet i övrigt att de som mest behöver lyssna på feedback ofta är minst benägna att göra det.
(Det här blev lite dystrare än jag tänkt mig ser jag nu men jag låter det stå kvar.)


TL/DR: Det finns en personlighetskomponent i de gruppdynamiska färdigheterna men den som vill kan definitivt bli bättre på dem via övning och inlärning.

 

[Genesis]

Jag erkänner mig medskyldig till att ha dragit in den aspekten i tråden så jag ska göra ett försök. Nu är folket här på forumet oftast mycket erfarna så det här kanske är så självklara saker för er att ni inte ens längre vet om att ni gör dem, men förmågan att fungera i en spelgrupp, eller att vara en god lekkamrat som jag uttryckte det, är definitivt något som går att lära sig.

Exempelvis:

• Nybörjare vet ofta inte vad som förväntas av dem i spelet, och inte heller vad de rimligen kan förvänta sig av sina medspelare. Detta blir bättre med erfarenhet om de får spela i någorlunda välfungerande grupper. (Det är tyvärr också möjligt att lära sig dåliga beteenden så de kan ibland behöva få rätt hjälp där.)
• Att känna till olika spelstilar och att inte fördöma alla utom ens egen - det gör vi genom att läsa, lyssna, sätta oss in i hobbyn. Vi behöver inte göra raketforskning av det, mycket går att lära bara genom att lurka på internetforum som det här. Den som känner till de andras spelstilar har också lättare att inte sabotera dem.
• Att åtminstone under delar av spelpassen flytta uppmärksamheten bort från sig själv och ut mot de andra gruppmedlemmarna. Vad har de gjort för rollpersoner? Vad lägger de fokus på? Det ger information om vad de vill ha ut av spelet och även om jag inte tycker att någon spelare ska utplåna sig själv för att vara andra till lags så är det oftast inte så svårt att åtminstone inte blockera de andras kul.
• Att under sina egna aktiviteter vid spelbordet försöka pejla in vad de andra spelarna tycker. Deras tålamod kanske prövas om jag ger mig ut i en lång soloscen som de inte tycker är intressant, men de kanske diggar om jag gör en kort soloscen som de tycker är underhållande att lyssna på. Genom att vara uppmärksam kan jag förbättra mina chanser att veta skillnaden... även om alla kan göra missbedömningar tror jag.
• Plus säkerligen en massa andra saker som jag inte kommer på just nu.

Så jag tycker inte att det är hjälpsamt att tänka att det bara handlar om personlighet för med det följer ju att det är mycket svårt att förändra de här förmågorna.
Men! Det finns personer vars personlighetsdrag gör det svårt för dem att bli bättre på sånt här. Exempelvis någon vars personlighet inkluderar stor självupptagenhet eller bristande ödmjukhet. De kan hamna i svårigheter utan att ens uppfatta vad som är fel. Det betyder inte att de inte kan förbättra sina gruppdynamiska färdigheter men de behöver sannolikt kämpa mycket mer och det för ett sannolikt sämre resultat. Och det är ett sorgligt faktum inte bara i spelhobbyn utan även i livet i övrigt att de som mest behöver lyssna på feedback ofta är minst benägna att göra det.
(Det här blev lite dystrare än jag tänkt mig ser jag nu men jag låter det stå kvar.)


TL/DR: Det finns en personlighetskomponent i de gruppdynamiska färdigheterna men den som vill kan definitivt bli bättre på dem via övning och inlärning.

Riktigt bra inlägg! Jag håller med. Och det finns nog en del där som jag kan förbättra, också. Jag är ju en spelare som lätt tar mycket plats runt spelbordet, och behöver vara uppmärksam på det. Att lyfta fram andra spelare är en social förmåga som gör otroligt mycket och som man nog kan öva upp.

 

[Quadrante]

Man får komma ihåg att inte alla kan öva upp sociala förmågor eller självklart förstår dem.

 

[Genesis]

Hade nyligen en reflektion om att jag inom mina andra intressen har lagt överlägset mest tid på att träna och bara en bråkdel på utövande i skarpt läge. Men i rollspel tränar jag så gott som aldrig och min bild är att det är ytterst sällsynt att göra det.

Jag har samma bild. Folk spenderar mycket tid att preppa men ingen tid att träna. Jag tränar lite, men inte jättemycket. Övningar för att träna upp min verbala fluiditet (Säg så många ord på A som möjligt inom en minut). Memorering av information (sagda öl- och cigarettmärken). Men framförallt är det ju Hantverksklubben, som explicit är till för att träna på rollspelens ”hantverk”. Där har jag känt, och jag har hört andra säga, att det gjort oss till bättre rollspelare.

 

[Sömniga Isaac]

Man får komma ihåg att inte alla kan öva upp sociala förmågor eller självklart förstår dem.

Det här stämmer väl inte? Det är väl snarare så att somliga har på grund av omständigheter och andra faktorer ett behov av fler verktyg och strukturer för att utveckla dessa förmågor. Har svårt, utifrån min yrkeserfarenhet som lärare, att se att det skulle vara omöjligt att utveckla sin sociala förmåga. Sen går det att diskutera nivå, trösklar och vilka stöd som behövs för att kunna utvecklas.

 

[Sömniga Isaac]

Att åtminstone under delar av spelpassen flytta uppmärksamheten bort från sig själv och ut mot de andra gruppmedlemmarna. Vad har de gjort för rollpersoner? Vad lägger de fokus på? Det ger information om vad de vill ha ut av spelet och även om jag inte tycker att någon spelare ska utplåna sig själv för att vara andra till lags så är det oftast inte så svårt att åtminstone inte blockera de andras kul.

Du skrev ett fantastiskt inlägg. Jag tänker dock reagera på denna punkt och vill lägga till att somliga av oss även måste lära oss ta för oss vid spelbordet. Jag är en katastrof på det i alla sammanhang av olika skäl, så minst lika viktigt som att ge plats är förmågan att ta plats och även ta emot andras inbjudan när du blir erbjuden plats.

Här talar jag utifrån egen erfarenhet då jag i många sammanhang fått höra att jag behöver träna den förmågan då jag bär många idéer, tankar och erfarenheter som sällan kommer till uttryck då jag helt enkelt aldrig riktigt ser ett behov av att ta plats eller uttrycka mig. Något som ibland fått mig att fundera på om något är fel på mig då det kommer naturligt för andra att bara ta plats. Notera att jag vet med mig att det inte är något fel på mig och idag uppskattar jag den här sidan hos mig själv även om jag samtidigt arbetar med att bli bättre på att ta för mig själv mer.

Själv känner jag mig helt vilsen på den fronten och saknar ofta verktygen för att ta för mig mer. Något som förmodligen inte märks i det skrivna ordet som alltid varit min trygghet då den verbala kommunikationen inte känns lika naturlig.

 

[Quadrante]

Det här stämmer väl inte?

I de flesta fall finns det något kompensatoriskt man kan träna upp. Men det kan för en del vara att maska (träna in en rad förväntade mönster). Vi blir nöjda men det ökar belastningen på den enskilde. Man får vara uppmärksam eller fråga.

 

[Sömniga Isaac]

I de flesta fall finns det något kompensatoriskt man kan träna upp. Men det kan för en del vara att maska (träna in en rad förväntade mönster). Vi blir nöjda men det ökar belastningen på den enskilde. Man får vara uppmärksam eller fråga.

Nu är jag med på hur du menar och håller med. Jag tänker att träningen måste ske utifrån förutsättning om den inte ska bli meningslös och där blir de som du säger viktigt att känna personen i fråga och även vara observant på hur den reagerar på träningen.