Rollspel.nu's filmklubb 2020 v52

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v52 2020 – #417 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[krank]

Nu är det ju ändå jul, så igår grävde jag fram ett gäng julfilmer jag tänkt försöka se den här veckan. Den som vill får gärna hänga med. Antingen på allihop eller på enstaka delar, i samma ordning eller en helt annan. Välj själva.

Såhär ser min lista med julfilmer ut:

• 21:e – Anna and the Apocalypse
• 22:a – Batman Returns
• 23:e – Die Hard
• 24:e – Christmas Chronicles 2
• 25:a – Polarexpressen
• 26:e – Prometheus

Anna and the Apocalypse, Polarexpressen och Christmas Chronicles 2 är nya för mig.

 

[Khan]

Jag har sett The Wife.

En berömd amerikansk författare vinner Nobelpriset. Men filmen handlar om hans fru. Och hur han alltid kommit först.

Det är lågmält drama, en karaktärsstudie av hur det är att vara gift med en kulturprofil och ständigt hamna i hans skugga. Glenn Close och Jonathan Pryce är briljanta i huvudrollerna. Att hon inte fick Oscarn hon var nominerad till är rent pinsamt.

Själva handlingen följer dem genom förberedelserna till prisutdelningen, från beskedet till middagen och flyget hem. Majoriteten känns som en pjäs, för långa dialoger levereras i slutna rum där repliker och ansikten är viktigare än miljö och avancerade kameratekniker.

Jag funderar på om den till och med kan kallas för kostymdrama. Den utspelar sig ju ändå 1992.

TL: DR
Hur som. Totalt är den helt klart sevärd om man gillar långsamt drama med karaktärer och relationer i fokus.

Och just det. Glenn Close > Meryl Streep

 

[krank]

Nu har jag sett Anna and the Apocalypse.

OK, här är premissen: Julfilm + zombieapokalyps + musikal. Brittisk.

Låter lite Shaun of the Dead? Ja, det tyckte jag också. Men tänk dig omkring 95% mindre Edgar Wright. Det här är inte en komedi. Alls. All eventuell humor kommer från kontrasten mellan musikal + zombiefilm, och det blir inte ens speciellt roligt. Eftersom filmen tar sig själv på så otroligt stort allvar.

Alltså, när man ska göra "zombie-julfilm-musikal" finns det egentligen bara två approacher: Antingen så kör man det säkra kortet – en Shaun of the Dead. Absurt övervåld, ordvitsar, dråplig slapstick, folk som agerar som om ingenting hände eller var konstigt, etc.

Eller så kör man hard mode. Man kör alltihop fullständigt straight-faced och hoppas att den inbyggda absurditeten i premissen bär ända fram.

…och det gör den tyvärr inte här. Sångerna är poppiga men ganska trista, trots att flera av dem har Strutter i sig (i rollen som rektor för skolan där huvudpersonerna går). Texterna sätter sig liksom inte; de tar sig själva på för stort allvar. Musikaler funkar i mina ögon bäst när de är roliga – har smarta texter med humor och flera bottnar. Koreografin och skådespeleriet är helt okej.

Överlag känner jag att jag är lite orättvis mot den här filmen. Jag gick in i den och hoppades på mer humor. Egentligen är det nog ingen dålig film, om man liksom gillar "vanliga" musikaler, alltså såna som inte bara är till 75% en drift med musikalgenren. Jag menar, min måttstock för vad som är bra musikal är ju Once More with Feeling, musikalavsnittet i Buffy the Vampire Slayer.

BETYG: 3+/5. Det är inte nödvändigtvis en speciellt dålig film. Men jag kan nog inte riktigt rekommendera den.

 

[luddwig]

Jag har sett 2001 – ett rymdäventyr

Jag såg 2001 första gången för omkring 20 år sedan. Bestämde mig för att se den igen och tänkte att jag kanske skulle uppskatta den mer nu. Det gjorde jag inte. Filmen kombinerar helt fantastiska bilder med i huvudsak störande ljud och en antingen oengagerande eller obefintlig handling, förutom en bit i mitten (ombord på rymdskeppet) som faktiskt är intressant. Världens kanske mest pretentiösa och överskattade science fiction-film.

Betyg 2 av 5.

 

[krank]

Jag har sett veckans andra julfilm: Batman Returns från 1992.

Michael Keaton som Batman, Danny DeVito som Pingvinen och Michelle Pfeiffer som Catwoman. Och Christopher Walken som slemmig företsgsnisse.

Det här är den film man får om man slänger åt Tim Burton en massa pengar och ganska fria tyglar och säger åt honom att göra en Batmanfilm. Det blir väldigt Burtonskt – sådär sagomys-gotigt som det gärna blir när han är inblandad. Och Burtons sagomysgotik gifter sig faktiskt väldigt väl ihop med det här tidlösa Gotham som gestaltas här – element från olika årtionden samsas med neogotiska statyer och gargoyler. Och det finns inga riktiga superhjältar här – inte som vi känner dem idag. Det här är mer som mytiska, arketypiska karaktärer. Plockade från någon förlorad mardröms-fabel.

Jag menar, Kattkvinnan har t.ex. inga superkrafter alls. Hon bara slår i huvudet och blir… knäpp. Och när man blir knäpp i Gotham, då skaffar man sig en fursona och bekämpar, eller utför, brott.

Och det blir himla bra, på det hela taget. Specialeffekter och estetik har inte åldrats en dag, skådespeleriet är riktigt bra. Kanske har jag ett och annat att säga om vad filmen verkar säga om outsiders (Pingvinen är ond – det ser man ju på att han är kort, tjock, har krokig näsa, och förvridna händer) och om kvinnor som inte följer normen (de är uppenbart knäppa)… Det är sånt där som skaver lite, såhär nästan 30 år senare.

Jag kan nog ändå rekommendera den, trots det där lilla skavandet.

BETYG: 4/5

 

[krank]

Jag såg Batman Begins när jag var ganska ung. Jag vet inte hur ung, men jag var tydligen 10 när den kom ut så jag antar att jag var 11 eller 12. När den nu kom ut på hyrfilm.

Mina mest bestående minnen från det är:

• Alla tekniska prylar och miljöer, typ batmobilen och Pingvinens anka, som jag blev väldigt impad av och sedemera byggde i Lego. Jag byggde väldigt mycket lego, och älskade mekaniska saker överlag – sånt som förvandlades, viktes ut eller på något sätt liksom fungerade.
• Scenen där Catwoman blir slickad på av alla katter. Det kändes väldigt mys-mystiskt-övernaturligt sådär, precis som det är tänkt antar jag.
• Pingvinens död, som jag tyckte var extremt sorglig. Jag är ganska säker på att det var Pingvinen jag identifierade mig mest med. Vad det säger om hur tidigt min känsla av utanförskap etablerade sig låter jag (nästan) vara osagt. Jag hoppades att han skulle vakna till liv där i vattnet. Jag kände extremt stark empati med honom, överlag. Mitt typ elvaåriga jag tolkade honom helt och hållet som en tragisk figur. I efterhand fattar jag att hans plan hela tiden var att stjäla alla de där barnen, men då tänkte jag nog att det var något han gjorde som hämnd för att de tvingade ner honom i kloakerna igen…

 

[krank]

Och eftersom det nu är natten mot julafton så har jag sett Die Hard.

Jag har sett den de flesta år, men tydligen har jag bara skrivit om den 2016 och 2018.

Det jag kan tänka mig tillägga i år är nog framför allt att jag gillar hur o-actionhjältig McClane är. Kollar man på en stereotypisk actionhjälte, typ John Wick eller nästan vilken Schwarzenegger som helst, så är han ju kompetent och brutal redan från början. Sedan gör skurkarna något skurkigt (dödar hans hund, eller hans kusin – big mistake) och så måste han gå bärsärk. Släppa loss vilddjuret.

Men McClane börjar den här filmen som en vanlig snut. Han har visserligen sett våld, men han verkar definitivt inte van vid att döda folk. Han drar sig för det, chockas till en början av våldet. Mycket av hans "humor" verkar, redan från början, liksom maskera eller hjälpa honom hantera sina känslor inför det som händer. Återigen det här med att McClane är mänsklig. Hans största styrka som karaktär. Han är ingen ostoppbar mördarmaskin – han gör misstag, misslyckas, gör felbedömningar. Klandrar sig själv för att han inte gjorde något när Takahashi blir skjuten.

John McClane är en av mina favorit-actionhjältar just därför. Det går liksom inte att inte hejja på honom, för både hans yttre och hans inre kamp och problem är så mänskliga.

Sedan slås jag också av hur effektiv storytelling den här filmen har. Den slösar verkligen ingen tid med att introducera allt vi behöver veta om John McClane – och i dialog och handling, snarare än exposition. Show, not tell. Och det är genomgående. Visuell, snygg, smart och effektiv storytelling.

Så jäkla bra.

5/5 knytnävar av tårna

 

[krank]

Ni vet hur vissa filmer inte behöver en tvåa? De flesta Disneyfilmer är ju sådana, och Aladdin 2 kommer knappast gå till historien.

Lite så är det med Christmas Chronicles 2. Den är inte så bra.

Den första tyckte jag om ganska mycket. Den här är… well. De har försökt göra mer av allt. Framför allt av märklig magitech och av de kattlika små datoranimerade tomtenissarna. För givetvis tyckte folk om dem i första filmen så då måste man ha betydligt fler nu… Och låta dem vara med typ hela tiden.

Filmen är spretig och hattig. Den har en del scener som jag fortfarande inte har något försvar mot, men eftersom storyn inte är sammanhängande så hinner ingenting riktigt rota sig. Filmens handling består i princip av en lång rad deus ex machinas, den bara staplar händelser på varandra tills dess runtime är slut.

Så… Nä, den här kan jag inte rekommendera.

BETYG: 2+/5

 

[krank]

Eftersom jag har skitont i huvudet idag och det ändå inte spelar någon roll så tänker jag avbryta mitt julfilmskollande i förtid. De två kvarvarande är i 3D, och se vill jag vara i fullgott skick när jag ser. Vi får se om det blir den här veckan eller om det blir nån annan gång.

Ifall nu nån satt och väntade på kvällens recension menar jag… =)

 

[krank]

Jag såg just Wonder Woman 1984. Regissören var enligt uppgift missnöjd med att den skulle streamas redan från dag 1 och uppmuntrade folk att se den på så stor skärm som de kunde. Sagt och gjort så såg jag den såklart i min Quest, där jag kan ha rejäl hemmabio…

Nå, det här var en… helt okej, om än lite spretig, uppföljare. Ni minns hur Michael Bays andra transformersfilm knökade in en massa extra locations och hade en ganska hattig plot? Well, WW84 lider lite av samma syndrom även om den såklart är mycket bättre. Men den är hattig, spretig och har fler locations än originalet.

Jag köper inte slutet för en endaste sekund. Första filmens slut var lite trist även om jag alltid gillar maffiga specialeffekts-strider, men det här slutet var… nej, jag köper det inte. Jag fattar varför det behövde vara det det var, men… nej. Jag är för cynisk för att köpa att alla på planeten som önskat sig något och fått det skulle ge upp sin önskan.

BETYG: 4-/5. Alltså, absolut värd de där 2.5 timmarna, och gillar man superhjältefilm kan jag absolut rekommendera den här.

 

[Mundo]

Jag har sett en jäkla massa filmer på sistone...

Först ut är Wonder Woman 1984. Det var lite av en besvikelse, eftersom jag gillade den första filmen så mycket. Det var en alldeles för lång film (Jesus, 2 och en halv timme lång för en serietidningsrulle!) och effekten av det blir att somliga scener drar ut -otroligt- mycket på tiden. Vanligtvis är det actionscenerna som är långdragna i sådana här rullar, men istället blir det 'flygplans-scenen' (ni som sett filmen vet vad jag menar). Många scener kunde klipps till hälften eller helt och hållet bort utan att mycket gått förlorat.

Filmens högvattenmärke är Pedro Pascal som skådespelar en skurkig skurk som man mest tycker synd om, trots hur illa han beter sig. Jag gillar även slutet, även om det mer eller mindre saknas en särskilt häftig slutstrid.

Nu, apropå Queerbaiting...

Spoiler

Fan vad tråkigt att en film om Wonder Woman av alla karaktärer ska ha med queer baiting. https://www.hollywoodreporter.com/heat-vision/wonder-woman-is-bisexual-writer-933809

Cheetah-karaktären törstar efter Gal Gadot så otroligt mycket i deras första interaktioner (och hennes önskan är att bli lika 'sexig' som henne, lulz) men det finns ingen attraktion där i storyn.

Filmens huvudtema är att acceptera det som varit och när Wonder Woman äntligen släpper Steve för att move on och hitta ny romans, så blir hennes första flirt Mr. Dude Bro som bara råkar gå förbi. Hade det skadat er image så mycket om hon raggade på en brud istället? Hon är uppväxt på Paradise Island, att hon inte skulle ha ett intresse för tjejer finner jag... rätt otroligt.

Aja, rant över.

3 av 5. Pedro Pascal bär varje scen han är i, ganska seg film, tråkig action, saknar helt all banging 80s musik som utlovades i trailern.

Men sevärd för vad det är - en helt ok superhjältefilm.

 

[Mundo]

Jag har även sett Disney's Soul som kom ut på samma dag som Wonder Woman 1984. Soul är förmodligen den Pixar film som minst kommer uppskattas av sexåringen på soffan men som kommer uppskattas mycket av dess föräldrar. Herrejävlar vilken bra film det här är. Pixar är vansinnigt bra på att göra filmer utan en riktig skurk, en film som fokuserar på introspektion. Har man också bara sett trailers så tar den en HELT annan rutt än vad man trodde den skulle ta.

Seriöst, ett must see. 5 av 5.

 

[Bolongo]

Jag hade tänkt se den på bio, men det var uppenbarligen inte meningen att det skulle ske (Thanks Löfven!), så jag har fallit till föga och sett Mirakelkvinnan '84 på en mindre skärm.

Den var jäkligt rörig, och jag känner en stark doft av filmbolagspanik ifrån den. Ifall ni glömt: de många förseningarna är inte bara på grund av pandemin, den skulle egentligen kommit ut 2018, men de höll på med att filma om och stuva om saker så länge att de landade i 2020. Resultatet är en märklig blandning av intressanta teman, halvdan komedi, flagrant fanservice och en character arc för Diana som de tagit direkt från Buffy Summers.

Det måste också sägas att Gal Gadot inte är en av filmens styrkor. Jag skulle inte direkt kalla hennes insats en svaghet heller, hon är bara inte den graden av skådis som kan lyfta ett tveksamt material med ren karisma. Det hade behövts någon sådan här.

På uppsidan måste jag säga att filmen gör ett tappert försök att äga sin absurditet, och det är alltid bra i en superhjälterulle. Det finns också många individuella scener som är underhållande. Och det är skönt att WB verkar ha definitivt övergett den blygrå estetiken från Snyders filmer.

Jag är inte så mycket för betyg, men eftersom det redan kommit två recensioner i den här tråden får jag väl positionera mig i förhållande till dem och säga: 3+/5.

Några mer spoileriga kommentarer:

Spoiler

Alltså, all tid de tillbringade i Egypten var ju bara... va? Vad tjänade detta till?

Det är litet tröttsamt att slutstriden mot Cheetah är så mörk och spatiellt otydlig för att dölja datoranimeringen. Precis som i Captain Marvel...

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om eftertext-scenen. De har inte förtjänat så mycket goodwill från mig att det känns som en kul bonus. Det känns mer desperat på något vis.

 

[Ymir]

Jag har sett Zero, en film från 2018 med Bollywoods störstaste kändis, Shahrukh Khan.

Zero är egentligen inte ett spektakel, high concept eller en klassisk masala-film (alla genrer i ett), utan mer ett straight upp romantiskt drama med lite komedi, men som alla Bollywoodfilmer med självrespekt har den otroligt bombastiska dansnummer och fantastisk musik. Den handlar om Bauua, en kortvuxen man (spelad av Khan), som är en medelålders slacker med en hyfsat rik familj och en stor vänkrets, men trots hans uppblåsta självförtroende har han ingen tur med kvinnor, på grund av sin längd (och kanske också sin arrogans), och är i hemlighet ganska bitter. Men en äktenskapsmäklare fixar ihop honom med en riktigt charmig tjej - den briljanta astrofysikern Aafia. En hake bara - hon har cerebral pares, och sitter i rullstol. Bauua blir nu lite dryg, och tycker han är för bra för Aafia - men till förälskar han sig i henne, och vinner hennes hjärta. Men det kommer sig av en extrem ödets nyck att han får en kyss av megakändisen Babita, som han crushar på, och detta leder till en livskris som får ödesdigra konsekvenser.

Jag fick upp ögonen för Zero för att ingen annan film har gjort Corridor Crew, snubbarna på VFX Artist Reacts, så extremt imponerande. "WTF?" undrar ni då kanske, det här är ju bara ett romantiskt drama...jo, men...

De ville tydligen verkligen, verkligen, verkligen ha Shahrukh Khan i den här filmen. Men han är en normallång snubbe. Så de har krympt ned honom till dvärg-skala på ett helt mindblowingly ambitiöst och övertygande vis, som måste ha kostat fantasiljoner. Basically har varenda set i filmen varit som fucking legobitar, med löstagbara golv, och precis allt är filmat fem gånger om i olika setups och det är helt fucking insane. (Bauua är med i typ alla scener, och filmen är dessutom tre timmar lång). Corridor Crew reagerar på det hela här om ni är intresserade, och här går filmens eget crew igenom effekterna. Jag rekommenderar verkligen den senare videon, det är sju väl spenderade minuter som får ens huvud att nästan explodera av insikten i mödan de lagt ned på den här filmen.

Resultatet är onekligen övertygande, och det mår filmen bra av, för den lever på att kunna få en att köpa att Shahrukh Khan är en dvärg och Anushka Sharma cp-skadad. Och jävlad vad den gör det. Handlingen är inget att hänga i julgranen, men jag är lite intresserad av den våg av indiska filmer med socialt medvetna teman som verkar ha kommit på sistone, och det är ett modigt drag för en indisk film, upplever jag det som, att ha en kvinnlig karaktär som är vacker, men samtidigt har ansiktsspasmer och sitter i rullstol. Skådespelarna gör ett väldigt bra jobb, och filmen är definitivt charmig. Inget banbrytande eller mästerligt, men karaktärerna engagerar, musiken är fantastisk även med Bollywoodmått mätt, och de har en del roliga meta-skämt med cameos från andra stora Bollywoodstjärnor. Slutet lyckas dessutom i termer av melodrama och high concept överträffa basically alla andra romantiska stårys jag någonsin sett på film - det är verkligen helt bonkers, och awesome. Jag har hittils gillat nästan alla indiska filmer jag sett, och "Zero" är verkligen inget undantag.

 

[Mundo]

Det måste också sägas att Gal Gadot inte är en av filmens styrkor. Jag skulle inte direkt kalla hennes insats en svaghet heller, hon är bara inte den graden av skådis som kan lyfta ett tveksamt material med ren karisma. Det hade behövts någon sådan här.

Just skådespeleriet är inte hennes styrka, nä. Hon *ser ut* som Wonder woman, men det gör Gina Carano också, och är ungefär lika skicklig framför kameran. Den här är direkt smärtsam, låter verkligen inte som om hon är upprörd/rädd/stressad.

Jag hade helt glömt bort hur länge filmen var fast i development dock, så kanske får bedömma den med lite snällare ögon. Å andra sidan diskuterade vi i soffan om hur jäkligt creepy det är att

Spoiler

Steve (visserligen utan eget beslut) tar över en annan människas kropp (förmodligen någon med sin egen identitet, jobb och vänner) och att de använder hans kropp för att ha sex. Det ger en lite uh... obehagliga vibbar. Personen vars kropp de stal hade inte ett direkt val liksom, och det är något som är så sjukt lätt att skriva om. Bara låt han manifesteras från tomma intet liksom, precis som muren eller whatever. Nu behövde de lägenheten för att ha en 'rolig' scen där Steve bytar om till knasiga kläder, men det hade man väl kunnat göra i en affär istället?

 

[krank]

Här är min misstanke om varför de gjorde som de gjorde med Steve: Jag tror att det var för tidigt i filmen för att stenen skulle få manifestera saker ur intet. Filmen har ju en tydlig eskalering, från "ojdå, din medarbetare råkade ha köpt en kaffe för mycket" till "skit dyker upp ur intet". Även om man vill förklara det in-world så kan man ju hävda att stenen äter kaos – att den blir mäktigare och mäktigare, att den till en början bara kan manifestera nya skeenden i existerande materia så att säga. Då blir det logiskt att Steve hamnar i en ny kropp.

Men jag tycker att de borde ha klippt det. Många av de scenerna hade kunnat klippas helt, tänker jag. De borde ha fattat hur olämpligt det var att ha sex med någon annans kropp, och hela grejen tillför verkligen inte storyn någonting alls. Jag hade hellre sett att stenen använt någon annan materia för att forma Steves kropp.

När det gäller Gadot så tycker jag att hon är helt OK som skådespelerska. Jag har funderat mycket över scenen där hon står och fulgråter över att hon inte vill lämna Steve igen. Det hade kunnat vara en helt vanlig ångestscen, men på något sätt blev den bättre för mig av att Gadots ansikte just där och då förvrids så att hon knappt ens ser ut som Wonder Woman längre. Utan snarare som en helt vanlig människa, typ som nån som cosplayar Wonder Woman. Just att hon går från statylik och klassiskt "vacker" till att skita helt i hur hon ser ut och bara känner det hon känner… nånstans tillförde det den scenen något, tycker jag.

 

[Mundo]

Jag har sett WolfWalkers. Uj, uj, uj vilken bra rulle, och vad otroligt kul att handanimation fortfarande lever väl. Wolfwalkers är gjord av samma folk som låg bakom bland annat The Secret of the Kells och Song of the Sea och i samma anda som de två filmerna så utforskar de Irlands kultur och historia. Alla tre filmerna är helt briljanta, men av dem är nog WolfWalkers den bästa.

Filmen utspelar sig under styret av The Lord Protector (Trigger-varning, är man dyrkare av Britisk kolonialpolitik kommer du inte gilla hur Oliver Cromwell framställs i denna film) i Irland, och fokuserar på en flicka som nyss flyttat till Irland från England med sin pappa som är där för att jaga bort vargarna. Men det finns något mer i skogarna än bara ett gäng vilda djur...

Utöver storyn som är solid och karaktärerna som är mycket trevliga att följa med så är det animationen och bruket av färger/vinklar som är helt outstanding. Det här är inget nytt, det har gjorts sen Citizen Kane, men det är så välgjort och så satans bra (hand)-animerat så det inte finns, med sin egen, unika stil. Varje scen där du ska känna något, så förstärks det av färgerna. Från rosenskimrande och fyllt av vibrerande färger och mjuka linjer till kolsvart och skarpa drag med glögande ilska.

Som att titta på en tavla som rör sig

Gillar du animering och sagor så är WolfWalkers närapå ett måste.

Trailern har (minor) spoilers, men om du är tveksam ändå kan du hitta den här.

Seriöst dock, gå se den. Tveklös 5 av 5. Om Queen's gambit var årets show så är det här årets film.

Spoiler

Ett fall av queer-baiting, som dock filmskaparna försvarar sig med att de är för gamla och gubbiga för att inse att de gjorde det. Dock verkar de ha hjärtat på det rätta stället.


Mebh helps her break free of these gendered expectations – a change embodied most literally when Robyn herself becomes a wolfwalker – and the pair grow to feel a fierce devotion for one another, one which many audiences read as the early murmurings of lesbian romance. Search “wolfwalkers” on Twitter and you’ll find dozens of pieces of fan art by young LGBTQ viewers, thrilled by the prospect of lesbian animated characters after being so starved of representation in their more commercial counterparts.


When I mention this to the pair, Tomm grins: “Look, as two middle-aged blokes, I’m delighted that young women are seeing that in it.” He explains that the gendered aspects of the narrative only emerged after a rewrite: “Originally, Robyn was going to be a little boy. We had a draft or two of the script like that, but something wasn’t working, and whenever we flipped it on its head and made her a little girl, everything made much more sense.”

The Quietus | Film | Film Features | Call Of The Wild: Inside 'Wolfwalkers', The Game-Changing Irish Animation

Cartoon Saloon have been making groundbreaking animated films for years – and with Wolfwalkers, they might just break the studio chokehold on the Oscars. Ian Wang meets directors Tomm Moore and Ross Stewart to find out how

thequietus.com

 

[Mundo]

Jag har funderat mycket över scenen där (spoiler)

Jag håller med. Hon har blivit bättre, men där gör hon också det hon ska utan att prata. Men det är kraftfullt och det känns väldigt riktigt. Jag blev själv blöt i ögonen, så att säga

 

[Henke]

Jag fick för mig att se Dödligt vapen från 1987.

Filmen handlar om poliserna Riggs (Mel Gibson) och Murtaugh (Danny Glover) som tvingas arbeta ihop för att lösa ett brott som från att inledningsvis ha handlat om ett förmodat självmord till att nysta upp en knarkhärva med hänsynslösa och kallblodiga krigsveteraner som skurkar.

Har nog inte sett den här filmen på 25-30 år, så jag minns bara enstaka fragment, och vissa av dessa fragment har åldrats med någorlunda värdighet, medan andra känns småtrista och närmast patetiska t.ex. slutstriden där Riggs går en stridskonst-duell med antagonisten Joshua (Gary Busey) påhejad av halva L.A. PD. Det är också en del nedsättande macho-kommentarer t.ex. när Riggs undrar om Murtaugh är gay när han tar tag i honom för att släcka hans brinnande kavaj. Prostituterade kallas för fnask och annat tidsenligt strunt.

Filmen lider också var kontinuitetsproblematik. I en scen efter ett helikopter-attentat så växlar det plötsligt över till att Riggs rekar bland prostituerade för att se om någon känner de som mördats, och blir då skjuten i ett bakhåll. Det kändes på något sätt väldigt random och märkligt. På liknande sätt så får Murtaugh meddelande om en person som anträffats ihjälskjuten i närheten av hans hem, vilket visar sig vara dotterns pojkvän. Pojkvännen syns dock aldrig i filmen och nämns mest i förbifarten. Filmen struntar dessutom i pojkvännen utan går istället på spåret att hans familj antagligen är hotad, och kör snabbast möjligt hem. Det här är inget som jag som ca 20år reflekterade över, men det känns lite som ett nödklipp för att hålla uppe tempot.