Hände i spelet!
Varför slutar folk spela rollspel?
- Thread starter anth
- Start date
Hände i spelet!
Minimoni
Homelander
Jag har inte hunnit läsa hela tråden än då min PS5 upptagit mycket av min tid just nu, men jag har läst en hel del. Som många säger så varierar självklart olika personers verklighet och prioriteringar dels från ett individuellt perspektiv men också hur detta förändras med tiden.
Jag vet inte om jag likt Krank skulle kalla mig asocial, men visst är jag extremt selektiv med vilka jag umgås med och kan ha hur kul som helst utan hjälp från andra. Men jag spelar fortfarande rollspel med några av mina vänner och har spelat utan långa avbrott sen jag var 14 och jag är snart 39.
Varför slutar då folk? Jag köper att en del slutar för att de precis som Dr Dängrot säger, intalar sig själva att man som vuxen inte har tid. Jag är säker på stt de flesta vuxna har tid, vare sig man har familj eller inte. Jag har en fru som jag varit gift med i snart 15 år och två barn, en dotter som snart är 10 och en son som precis fyllt 7. Jag tillbringar mycket tid på jobbet samtidigt som jag försöker att göra så mycket kul som är möjligt med min älskade familj. Jag har dock inga problem att balansera detta med mina andra intressen som rollspel och dator/konsol-spel. Den anpassning jag gjort sen jag fick barn är att istället för varje lördag så spelar vi nu varannan lördag. I gengäld spelar vi hela lördagen och det blir långa pass med många händelser.
De i gruppen som har slutat har främst gjort det för att de flyttat såpass långt bort att det inte är praktiskt att fortsätta spela med i samma grupp som jag. En del har dock fortsatt på annan ort och andra slutat helt.
Sen så har jag en egen teori, jag upplever att många i min omgivning som inte nödvändigtvis någonsin har spelat rollspel, blir latare med åren och vill få sitt nöje serverat utan att själv anstränga sig och då är rollspel svårt att locka med. Samma personer som söker sig till mer lättillgänglig underhållning väljer ofta också bort dator/konsol-spel till förmån för att streama serier eller annat där så lite input från personen som möjligt krävs. Jag generaliserar självklart, men jag ser dock ett mönster som helt klart är anektodiskt men som inte skulle förvåna mig om det låg sanning i.
Jag vet inte om jag likt Krank skulle kalla mig asocial, men visst är jag extremt selektiv med vilka jag umgås med och kan ha hur kul som helst utan hjälp från andra. Men jag spelar fortfarande rollspel med några av mina vänner och har spelat utan långa avbrott sen jag var 14 och jag är snart 39.
Varför slutar då folk? Jag köper att en del slutar för att de precis som Dr Dängrot säger, intalar sig själva att man som vuxen inte har tid. Jag är säker på stt de flesta vuxna har tid, vare sig man har familj eller inte. Jag har en fru som jag varit gift med i snart 15 år och två barn, en dotter som snart är 10 och en son som precis fyllt 7. Jag tillbringar mycket tid på jobbet samtidigt som jag försöker att göra så mycket kul som är möjligt med min älskade familj. Jag har dock inga problem att balansera detta med mina andra intressen som rollspel och dator/konsol-spel. Den anpassning jag gjort sen jag fick barn är att istället för varje lördag så spelar vi nu varannan lördag. I gengäld spelar vi hela lördagen och det blir långa pass med många händelser.
De i gruppen som har slutat har främst gjort det för att de flyttat såpass långt bort att det inte är praktiskt att fortsätta spela med i samma grupp som jag. En del har dock fortsatt på annan ort och andra slutat helt.
Sen så har jag en egen teori, jag upplever att många i min omgivning som inte nödvändigtvis någonsin har spelat rollspel, blir latare med åren och vill få sitt nöje serverat utan att själv anstränga sig och då är rollspel svårt att locka med. Samma personer som söker sig till mer lättillgänglig underhållning väljer ofta också bort dator/konsol-spel till förmån för att streama serier eller annat där så lite input från personen som möjligt krävs. Jag generaliserar självklart, men jag ser dock ett mönster som helt klart är anektodiskt men som inte skulle förvåna mig om det låg sanning i.
Mogger
Hipsteranka
Har ingen nämnt att det kan bero på att rollspel kan vara tråkigt? Jag tror fler slutar för att det inte är en givande sysselsättning för dem än att de inte prioriterar. Det är ju inte så att alla innerst inne vill spela rollspel 
Dr_Dängrot
Myrmidon
- Joined
- 1 Mar 2017
- Messages
- 4,326
Tror nog definitivt att folk kan sluta för dom tycker det är tråkigt men då är ju frågan att provade dom på en till två ,tre gånger och sedan slutade då är det konceptet lättare att köpa men om det är en person som spelat sen hen var 12 till hen var 25 då slutar man nog inte för att det är tråkigt , man lägger inte ner 13 år på en hobby man upplever som tråkigHar ingen nämnt att det kan bero på att rollspel kan vara tråkigt? Jag tror fler slutar för att det inte är en givande sysselsättning för dem än att de inte prioriterar. Det är ju inte så att alla innerst inne vill spela rollspel
Dr_Dängrot
Myrmidon
- Joined
- 1 Mar 2017
- Messages
- 4,326
Jag är 39 nu i början av nästa år och jag har vart i hobbyn sen jag var 11/12 år , det blir alltså 27/28 år jag varit aktiv inom hobbyn . Jag skulle aldrig ens lagt en vecka av min tid om jag upplevde att rollspel var tråkigt .
Mogger
Hipsteranka
Jag har spelat trummor i 25 år. Sedan slutade jag. Tyckte det var tråkigt
Det är nog väldigt vanligt att man tröttnar på hobbys.
Man förändras som människa. Ens intressen muterar. Sånt man tyckte var superintressant blir tråkigt, sånt man tyckte var tråkigt blir superintressant. Inte det minsta underligt.
Jag gillar, generellt, andra grejer nu än när jag var 25, eller 20, eller 15, eller 10. Eller ja, vissa grejer finns såklart kvar, men jag tycker inte det är lika roligt med lego längre som när jag var 10, jag är inte riktigt lika förtjust i Marilyn Manson och goth-estetik som när jag var 18 och jag tycker definitivt att rollspel är mindre kul nu än vad jag tyckte när jag var 15–25.
Dr_Dängrot
Myrmidon
- Joined
- 1 Mar 2017
- Messages
- 4,326
Jag har spelat trummor i 25 år. Sedan slutade jag. Tyckte det var tråkigt
Jag kanske är unik och udda i det att jag haft samma hobbys sen jag var grabb och samma brinnande passion och intresse för dessa hobbys genom alla år , sedan har jag självklart utvecklat nya intressen och hobbys men aldrig till bekostnad av dom hobbys och intressen jag haft innan . Det kanske beror på min autism vilket gör att jag avskyr förändringar i vardagen och har ett stort krav på struktur och rutin och gärna vill att allt skall vara så som det alltid varit .
För mig beror det också väldigt, väldigt mycket på allmäntillstånd. När jag mår generellt bra så är också alla hobbies roligare. När jag mår sämre, som nu de senaste åren, så är ganska få saker riktigt roliga och då faller många hobbies mellan stolarna för att de känns mer som "borden" och "måsten".
Dr_Dängrot
Myrmidon
- Joined
- 1 Mar 2017
- Messages
- 4,326
Det har jag full förståelse för då jag själv är bipolär . Jag tror om jag inte minns fel att du tidigare sagt att du är introvert (rätta mig om jag har fel) . Jag är extremt extrovert vilket gör att när jag mår som sämst hämtar jag energi och styrka i socialt umgänge vilket ju ofta rollspel ger då det är en social aktivitet .
Christoffer
It's all pig.
Jag spelade tills jag blev typ tjugo sen sålde jag nästan allt och skulle aldrig mer syssla med denna skithobby. Så blev det inte. Varade i ca åtta nio år. Anledningen var att det var tråkigt. För att det inte längre klickade på det sättet som när jag började. Det blev fullt av krav och måsten. Jag tyckte i stort rollspel var lite som att säga till någon att de ska spela fotboll utan boll och mål men ständigt som om boll och mål fanns. Hade jag ramlat in i andra spelgrupper som hade andra sätt att spela på kanske jag hade fortsatt. Eller om jag hade gett fan i att folk tyckte en skulle strunta i mål och boll och spelat med det ändå. Men så blev det inte. Inte ledsen för det. Bra paus med mycket annat givande istället. Men glad att jag hittade tillbaka.
Har ingen nämnt att det kan bero på att rollspel kan vara tråkigt? Jag tror fler slutar för att det inte är en givande sysselsättning för dem än att de inte prioriterar. Det är ju inte så att alla innerst inne vill spela rollspel
1) Tror du har helt rätt, och de flesta som känner så är sannolikt inte heller aktiva på detta forum och syns inte "i statistiken"
2) Jag! Jag skrev att det inte kändes tillräckligt kul längre, längre upp i denna tråden.
Dr_Dängrot
Myrmidon
- Joined
- 1 Mar 2017
- Messages
- 4,326
Ett skäl som jag kom på att jag fått höra ifrån en fd spelare som inte spelar längre är att rollspel kräver för mycket engagemang och åtagande . Ska man spela en längre kampanj så skriver man upp sig på ett/två års commitment i realtid och sedan förväntas man dyka upp en gång i veckan och gör man inte det så sviker man SL och övriga gruppen .
Det tror jag. I mitt gäng var vi en kärna av 4-5 pers som spelade mer och mer och mer. Det medförde att spelare som inte kunde eller ville spela så mycket droppade av och försvann. Dels för att det var tråkigt för dem att missa så mycket, men också för att vi i kärnan nog var elitistiska och/eller skambelade dem för att de inte var mer lika ofta.
Det här var i gymnasiet.
Mogger
Hipsteranka
Ett förtydligande. Jag hade inget uppbrott. Med svacka menar jag att jag spelade mycket mer sällan. Ett par tre ggr per år kanske och med det inte så strukturerat utan mer spontant (”vad sägs om att spela Loberga Herrgård ikväll”).
(Du får förövrigt gärna kalla mig ”han”. )
Förövrigt kan jag känna att jag precis nu har hamnat i nån slags ny svacka. Jobbar på att komma ur ett utmattningssyndrom sen något år tillbaka där rollspel som läsning är avkopplande. Samtidigt blir fler och fler spel mest köpta och jag konstaterade just att det blir allt svårare att hinna läsa ikapp.
Covid gör inte heller saken bättre och jag minns inte riktigt längre när vi senast hade ett fysiskt spelföretaget. Brukade bli peppad av kickstarters, men det känns som det uppstått inflation i alla nya rollspel och prylar som presenteras där och den ena avlöser den andra. Just nu har vi Chocks sourcebooks, AW i svensk tappning och Eon-kampanjen som rullar samtidigt och jag blir knappt sugen på att backa för jag vet ändå inte när jag ska hinna läsa dem (än mindre spela dem).
Kanske börjar bli dags för det där uppbrottet iaf?
MattiasLejbrink
Swordsman
Mitt första uppehåll berodde egentligen på att jag tröttnade på en del fenomen som förekom i samband med spelandet som, trots fina ögonblick in game, gjorde att det hela blev en negativ helhetsupplevelse. Om ni ursäktar uttrycket så rör det sig om det klassiska män-i-grupp-problemet. Pennalism, brist på empati, "låtsasbråk", kalla varandra för hora "på skämt", brotta ner folk som inte vill, inte bete sig okej mot vänner/flickvänner/familj. Dessutom ett antal regelryttare i gruppen. När jag kom ifrån min håla i hemstaden insåg jag nog att man inte behöver umgås med människor man inte gillar bara för att man råkade dela samma villakvarter som unga.
Andra omgången var när jag fick barn. En del har sagts om det redan och även om jag förstår att det låter exkluderande så tror jag inte man kan förstå hur det är att ha krävande barn om man inte upplevt det. Det handlar mer om att överleva psykiskt. Och ja, visst, att få komma iväg med polarna och glömma allt annat en stund kan vara en lösning - jag köper det. Men i mitt fall handlade det om mer basala behov. Jag behövde inte få komma iväg och spela, jag behövde få sova och äta. Och lyckas behålla jobbet. Sen har jag också tänkt på att många småbarnsföräldrar fastnar i det där, ursäkta uttrycket "villalivet", och aldrig spelar mer någonsin. Men det gäller inte mig, jag är ju här nu till exempel
Andra omgången var när jag fick barn. En del har sagts om det redan och även om jag förstår att det låter exkluderande så tror jag inte man kan förstå hur det är att ha krävande barn om man inte upplevt det. Det handlar mer om att överleva psykiskt. Och ja, visst, att få komma iväg med polarna och glömma allt annat en stund kan vara en lösning - jag köper det. Men i mitt fall handlade det om mer basala behov. Jag behövde inte få komma iväg och spela, jag behövde få sova och äta. Och lyckas behålla jobbet. Sen har jag också tänkt på att många småbarnsföräldrar fastnar i det där, ursäkta uttrycket "villalivet", och aldrig spelar mer någonsin. Men det gäller inte mig, jag är ju här nu till exempel
Äh, nu måste jag också skriva familjekommentarer (kan inte hålla mig längre). Det (mest signifikanta) jag inte kunde föreställa mig innan jag blev förälder var non-stop-effekten, du är förälder varje dag, varje timme, hela tiden. Det finns ingen paus-knapp. Det går inte att föreställa sig hur det är att bli väckt klockan 05 ett år i streck. Min frus bror som inte har barn kan inte förstå hur man kan vara för trött för att göra en utflykt. Han behöver ju bara säkra fika för en person, klä sina egna kläder, och sova lite extra dagen efter om det blev en krävande promenad.
Mina barn är (och har varit) relativt lättnattade. Jag kan förstå känslan av att spendera en timme på golvet bredvid en spjälsäng. Jag kan INTE föreställa mig känslan av att göra det varje dag, ett år i streck. En i spelgruppen (vi är bara småbarnspappor, även om ordet "små" är på väg ut) har nattningsproblem och ibland kan jag tänka "men be frun ta nattningen den här dagen", men hon är kanske utbränd från tidigare nätter och då ska han givetvis lägga bort headsettet och komma tillbaka när han kan. Jag vet ju inte. Jag vet bara att när mina barn är i sängen så är det 99% sannolikhet att jag inte kommer behöva gå in i deras rum igen den kvällen.
Jag tappade min fysiska spelgrupp när minstingen (snart 3 år) kom. Det var trist, men det gick inte att vara hemifrån 4-5 timmar en vardagkväll som det såg ut. Priset hade blivit för högt som det så bra uttryckts tidigare i tråden. Jag såg det inte som att jag slutade, jag inledde ett uppehåll. Sedan corona kom har jag spelat nästan varje vecka. Nätspel är en gigantisk fördel när spelarna har svårt att komma loss hemifrån.
Jag hade ett uppehåll mellan, öööh, säg 2005-2015. Folk flyttade från stan, folk spelade på lite olika sätt, jag vet inte, det pös diskret ihop som en hoppborg med klen pump? Hängde på forumet hela tiden så jag skulle inte säga att jag slutade här heller.
Mina barn är (och har varit) relativt lättnattade. Jag kan förstå känslan av att spendera en timme på golvet bredvid en spjälsäng. Jag kan INTE föreställa mig känslan av att göra det varje dag, ett år i streck. En i spelgruppen (vi är bara småbarnspappor, även om ordet "små" är på väg ut) har nattningsproblem och ibland kan jag tänka "men be frun ta nattningen den här dagen", men hon är kanske utbränd från tidigare nätter och då ska han givetvis lägga bort headsettet och komma tillbaka när han kan. Jag vet ju inte. Jag vet bara att när mina barn är i sängen så är det 99% sannolikhet att jag inte kommer behöva gå in i deras rum igen den kvällen.
Jag tappade min fysiska spelgrupp när minstingen (snart 3 år) kom. Det var trist, men det gick inte att vara hemifrån 4-5 timmar en vardagkväll som det såg ut. Priset hade blivit för högt som det så bra uttryckts tidigare i tråden. Jag såg det inte som att jag slutade, jag inledde ett uppehåll. Sedan corona kom har jag spelat nästan varje vecka. Nätspel är en gigantisk fördel när spelarna har svårt att komma loss hemifrån.
Jag hade ett uppehåll mellan, öööh, säg 2005-2015. Folk flyttade från stan, folk spelade på lite olika sätt, jag vet inte, det pös diskret ihop som en hoppborg med klen pump? Hängde på forumet hela tiden så jag skulle inte säga att jag slutade här heller.