Varför slutar folk spela rollspel?

MattiasLejbrink said:
Bygger dock på att du har råd med barnpassning eller har andra i familjen/kontaktnätet som är lämpliga samt ställer upp gratis.
Click to expand...

Alternativt att man är OK med att spela hemma hos småbarnsföräldrar och de har barn som klarar att underhålla sig själva under tiden för spelandet, det är så vi gör (eller, ja, gjorde när man fortfarande var hemma hos folk). Men det funkar ju inte för alla och hänger mycket på hurdana barnen är. Jag kan också misstänka att det blir krångligare om man har flera uppsättningar föräldrar i gruppen.
 
Svarte Faraonen said:
Alternativt att man är OK med att spela hemma hos småbarnsföräldrar och de har barn som klarar att underhålla sig själva under tiden för spelandet, det är så vi gör (eller, ja, gjorde när man fortfarande var hemma hos folk). Men det funkar ju inte för alla och hänger mycket på hurdana barnen är. Jag kan också misstänka att det blir krångligare om man har flera uppsättningar föräldrar i gruppen.
Click to expand...

Jag spelade en gång Vampire där SL satt med en bebis i famnen hela spelmötet medan mamman låg och sov.
 
Svårigheter att kombinera scheman oftast i kombination med familjeliv har varit det dom stoppat mina grupper de senaste tio åren.

Så svårt att jämföra familjer alka är så olika. Själv har jag en sambo med utmattning och 5 och 7 åring. Att åka iväg själv under helgerna är inte möjligt längre och i veckorna är det nog bäst att satsa på online spel om något ska bli av. Om jag tittar runt om mig så har spellett med mina kompisar bebisar i knät. Partners som uppmuntrar aktiviteter. Sambons vänner kommer över med alla barnen när deras man är borta på mountainbike helg. Min erfarenhet är att alla har sina förutsättningar och man har ingen aning om vad de offrar för att kunna åka och spela. Inte heller har man någon koll på hur det funkar och vad som sägs när de är själva. Det är lika bra att låta bli att bli avundsjuk på de som kan även om det är svårt.
 
MattiasLejbrink said:
Jag skulle säga att det handlar 0% om prio/inställning och 100% på hurdana barnen är.
Click to expand...

Prio och inställning tror jag inte så mycket på heller. Jag lyfte mest det här med relationer där båda parterna spelar rollspel, eftersom väldigt mycket i tråden verkade cirkulera kring folk som befann sig i relationer där de inte verkade dela detta.
 
Tid har varit största orsaken att folk slutat spela för mig. Jag personligen försöker i regel hålla spelgrupper levande och har i de flesta spelgrupper jag deltar i på senare haft en väldigt hög acceptans för livet som förälder. Vi har ständigt haft en tanke i grupperna att barn och respektive går först, för barn är ett delat ansvar därför kan gruppen och ska gruppen aldrig någonsin tvinga en deltagare att välja mellan gruppen och känna sig tvungen att lägga ansvaret för barnen på partnern. Jag skulle personligen bli djupt bekymrad och ta ett samtal med en spelare som anser att partnern får finna sig i att denne spelar rollspel och lämnar sin partner själv med barnen, båda har satt barnen till världen och då är det delat ansvar inget skjuta över ansvaret bara för att.
 
MattiasLejbrink said:
Jag skulle vilja påstå att det faktum att någon inte begärt ut skilsmässa än är något helt annat än att "det funkar utmärkt för dom". Partern kan, tex, vara medberoende, deprimerad, utbränd, kuvad, rädd för vad som skulle hända med barnen vid en skilsmässa, ekonomiskt beroende av sin partner. Etcetera.
Click to expand...
Nu behöver man ju inte se satan stå på farstutrappen med grepen i högsta hugg och förvänta sig det värsta . Hen har troligtvis lagt fram sina behov för sin fru sen har dom gemensamt diskuterat kring detta och kommit fram till en konsensus om att hen skall få spela rollspel en dag i veckan . Detta var uppenbart en lösning som funkade för dom.
 
Dr_Dängrot said:
Nu behöver man ju inte se satan stå på farstutrappen med grepen i högsta hugg och förvänta sig det värsta . Hen har troligtvis lagt fram sina behov för sin fru sen har dom gemensamt diskuterat kring detta och kommit fram till en konsensus om att hen skall få spela rollspel en dag i veckan . Detta var uppenbart en lösning som funkade för dom.
Click to expand...

Hur är det "uppenbart"?
 
MattiasLejbrink said:
Hur är det "uppenbart"?
Click to expand...
Och skall dina högst anekdotiska antaganden om en situation du inte är insatt i om personer du inte ens känner tas på allvar ? Nej jag tror inte det . Din åsikt om deras situation och familjedynamik har ungefär lika mycket relevans som en fjärt i världsrymden.

but for your future education i will let you in on a secret , alla kvinnor ser det inte som patriarkalt förtryck att deras makar har egentid 3-4 timmar i veckan om han i övrigt sköter sina åtaganden som make/far/familjeförsörjare.
 
Dr_Dängrot said:
but for your future education i will let you in on a secret , alla kvinnor ser det inte som patriarkalt förtryck att deras makar har egentid 3-4 timmar i veckan om han i övrigt sköter sina åtaganden som make/far/familjeförsörjare.
Click to expand...

Absolut men vi lever även i ett samhälle där vi lätt ser förbi signaler som är uppenbara för att vi vill se våra vänner som justa och fina människor. Med det sagt i det här fallet vet vi inte däremot ska vi alltid vara vaksamma. De flesta skräckexempel på relationer som fungerar kommer inte från uppenbara situationer utan situationer där båda parter gett sken av att allt är OK.

Problemet är att vi in i det sista vill försvara och skapa en bild av att vi själva, och människorna omkring oss är justa människor. Det ligger i vår natur att ha de filtret med oss för att vi vill känna samhörighet. Vi kan gå väldigt långt för att blunda för problem för att försvara bilden av att vi är och umgås med justa människor, det är därför det är så svårt att bryta destruktiva normer.

Vi vet inte något om din vän, det är helt korrekt. Vi vet även att i de absolut flesta fall fungerar saker korrekt och på ett juste sätt i en relation. Inget av detta betyder dock att vi inte ska vara vaksamma och rädda om varandra. Det är en sak att vara misstänksam, en annan att vara vaksam. Jag har själv varit med om flertal situationer där folk sagt "men han var ju så juste och hon verkade ju tycka det var OK" när vi med facit hand fick veta att så var inte fallet överhuvudtaget utan så var fallet endast för att vi vill skydda bilden av honom som juste kombinerat med parets vilja att skydda sin bild av en fungerande relation.
 
svumpyn said:
Absolut men vi lever även i ett samhälle där vi lätt ser förbi signaler som är uppenbara för att vi vill se våra vänner som justa och fina människor. Med det sagt i det här fallet vet vi inte däremot ska vi alltid vara vaksamma. De flesta skräckexempel på relationer som fungerar kommer inte från uppenbara situationer utan situationer där båda parter gett sken av att allt är OK.

Problemet är att vi in i det sista vill försvara och skapa en bild av att vi själva, och människorna omkring oss är justa människor. Det ligger i vår natur att ha de filtret med oss för att vi vill känna samhörighet. Vi kan gå väldigt långt för att blunda för problem för att försvara bilden av att vi är och umgås med justa människor, det är därför det är så svårt att bryta destruktiva normer.

Vi vet inte något om din vän, det är helt korrekt. Vi vet även att i de absolut flesta fall fungerar saker korrekt och på ett juste sätt i en relation. Inget av detta betyder dock att vi inte ska vara vaksamma och rädda om varandra. Det är en sak att vara misstänksam, en annan att vara vaksam. Jag har själv varit med om flertal situationer där folk sagt "men han var ju så juste och hon verkade ju tycka det var OK" när vi med facit hand fick veta att så var inte fallet överhuvudtaget utan så var fallet endast för att vi vill skydda bilden av honom som juste kombinerat med parets vilja att skydda sin bild av en fungerande relation.
Click to expand...
Nu vet ingen här förutom jag till en viss del hur hans fru fungerar...Hon kanske vill ha en dominant man ,hon kanske är sub , dom kanske lever i en bdsm relation . Hon kanske kommer ifrån en kultur som har andra värderingar när det kommer till manligt och kvinnligt , hon kanske tänder på alfamän . (Bara exempel )

Man skall inte göra massa antaganden utan att ha alla fakta för då börjar man jaga troll och häxor och det är jävligt farligt för då riskerar man att hänga oskyldiga personer..
 
Dr_Dängrot said:
Nu vet ingen här förutom jag till en viss del hur hans fru fungerar...Hon kanske vill ha en dominant man ,hon kanske är sub , dom kanske lever i en bdsm relation . Hon kanske kommer ifrån en kultur som har andra värderingar när det kommer till manligt och kvinnligt , hon kanske tänder på alfamän . (Bara exempel )

Man skall inte göra massa antaganden utan att ha alla fakta för då börjar man jaga troll och häxor och det är jävligt farligt för då riskerar man att hänga oskyldiga personer..
Click to expand...

Därav jag tydligt skrev att vara vaksam istället för misstänksam. Även därför jag sa att vi inte känner personerna även om vi vet att saker inte alltid som de ser ut. Samtidigt borde jag sett risken att samtalet och steget mellan generellt och specifikt lätt misstolkas på ett sätt som fastnar i det specifika istället för att synliggöra de generella strukturer som gör att vi borde vara vaksamma.

Där släpper jag den deltråden för där har jag släppt ämnet.
 
Jag tror inte att någon här menar att man är en dålig partner eller pappa om man tar 3 - 4 timmar egentid i veckan i den mån det är möjligt. Jag tror att folk reagerar på att @Dr_Dängrot berättade att han sa att han inte kommer att fungera som pappa och partner om han inte får 3 - 4 timmar egentid i veckan. Det är ju en viss skillnad på att säga "Det skulle verkligen betyda supermycket för mig att få umgås med vännerna en kväll i veckan, jag skulle bli jätteglad om vi försökte få till det" och att säga "om jag inte får umgås med vännerna en kväll i veckan så kommer jag inte att vara en bra pappa och partner". I det ena fallet talar vi om en kärt önskemål som båda kan jobba mot, i det andra fallet talar vi om att villkora sitt eget föräldraskap, och jag håller fast vid att gör man det så borde man spela mindre rollspel, inte mer.

Sen tycker jag inte att det finns någon poäng att spekulera i just kompisen till @Dr_Dängrot för vi vet ingenting om denne. Jag tror de flesta här menar i generella termer. Även om paret som nämnts är superlyckliga så är det beteendet invigt mig ingen bra måttstock att ha i relationer då man som sagt villkorat sitt föräldraskap mot en lek. Jag vet många människor omkring mig som är i relationer av det slag att det funkar för dem enskilt, men om alla skulle använda det sättet till relation skulle det sluta i att folk blir sårade för de flesta.

Med detta sagt lämnar jag just denna diskussion nu, tycker hursomhelst att den var intressant, kul och att detta är viktigt att prata om 🙂 Allt gott till alla 🙂
 
MODERERING

Ni behöver inte dra varenda ord som skrivs till sin yttersta spets. Läs vänligt, sök efter vad personen som skriver menar istället för att dekonstruera meningsbyggnaden, så ska ni se att diskussionen flyter på bättre.

Dessutom vill jag att ni styr tillbaks till anledningar till att sluta med rollspel, och lämnar djupanalysen av allmän familjedynamik hos familjer ni inte känner.

MVH

/Magnus
 
Mitt rollspelande minskade för egen del i samband med studier och värnplikt.

Sedan började dataspelen och möjligheten till att titta på film hemma ge andra möjligheter till underhållning. Nu kanske åldern spelade större roll. Men då Boulder Dash var höjden av dataspel, knappt någon hade video hemma, och man kunde räkna TV-kanaler på ena handens fingrar, var det helt klart inte samma konkurrens om folks val av underhållning. Rollspel verkar vara "det vore kul" hos rätt många före detta rollspelare, men det blir annat som de lägger tiden på.
 
Ymir said:
Jag vet ett antal människor som slutat spela rollspel på grund av att de blev traumatiserade av saker som hände i spelet.
Click to expand...

Som hände i spelet eller hände vid spelbordet? För jag känner främst till folk som har slutat av det senare.

Själv slutade jag med vanligt penna och papper-rollspel under en lång tid till fördel för rollspel över nätet istället, där spelgrupperna är oändliga och inte begränsade av vem som kan resa hem till vem.
 
Kam det även vara så att många som spelade rollspel i barn/ungdomen men inte fortsatte spela i vuxen ålder helt enkelt inte var dedikerade nog . Jag tänker som så att i ungdomen spelade jag med det utbud som fanns aka mina barndomsvänner men det var igentligen bara jag och 2 till som hade rollspel som en seriös hobby och engagerade oss på klubbnivå och som jag vet fortsatt i vuxen ålder , dom övriga var tag alongs som spelade med oss för att dom var våra polare och det inte fanns nått bättre att göra liksom om du inte var into sports eller alkohol och när dom växte upp så växte dom helt enkelt ur rollspel . Typ att många är helt enkelt casaul gamers och inte hardcore när det kommer till rollspel .
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top