WRNU's bokklubb 2025

[Khan]

Den försvunne hjälten - Rick Riordan​

Mer högläsning för nioåringen.


Percy Jackson 2: Andra sommaren
En uppföljarserie om Percy Jackson, fast inte om Percy Jackson. Han är nämligen försvunnen när boken börjar, och vi följer istället tre nya karaktärer. Jason, Piper och Leo heter de och har alla mystiska förmågor baserat på att de är barn till Zeus, Afrodite och Hefaistos. Eller är de det?

Precis som i förra serien börjar allt när det visar sig att de är halvgudar, och de landar i Halvblodslägret. Men något är riktigt mystiskt. För Jason har tappat minnet, och både Piper och Leo är inte säkra på att de är barn till de som alla säger de är.

Men det visar sig förstås vara de som måste ut på ett uppdrag när dödsriket har öppnat sig i en del av den nya ondskans stora plan. De ondaste av de onda människor är nu motståndare till våra hjältar - Medea, kung Midas, många fler. Dessutom vaknar de grekiska jättarna med Euklados och andra ondingar i spetsen.

Så det är bara för vår trio att hoppa upp på en robotdrake i renaste brons (se omslag), och flyga ut på äventyr.

Skillnad mot förr
Det är mycket här som är kul. Det är ett mysterium vad som pågår, även om det är en trött trop med minesförlust. Men det görs bra här, och de nya karaktärerna är genuint bra. Mer tragiska än de tidigare, eller åtminstone mer tragedi i fokus. Leos föräldralöshet, eller Pipers dåliga relation till sin pappa är mörkare än det mesta i förra boksviten.

Men nu har vi också perspektivbyten - två kapitel i taget berättas av de tre huvudrollerna. Det är ständig rotation, och en del kapitel känns onödigt korta bara för att mönstret ska hållas. Men det är en bara en liten negativitet i det fina med greppet. Jag vågar påstå att det var en brist i originalsviten att allt var så låst till Percy Jacksons eget huvud. Den biten är löst här, och det med bravur. Det är sjukt kul att se hur folk tänker om sig själva, och hur andra ser dem och ställa dem i kontrast mot varandra.

Eftersom hjältarna är lite äldre när vi börjar nu är det också mer fokus på kärleksrelationer på tonårsvis, och det känner jag är lite meh. Det är väldigt formulaiskt 1A. Men men. Man kan inte få allt här i världen.

TLDR
Bra skit. På de flesta ställen vassare än förra vändan till och med. Går absolut att börja här om du vill.

 

[Khan]

She who became the sun - Shelley Parker-Chan​

Historisk roman, fast närapå fantasy. Så det så.



Handling
Det här är en bok som handlar om mongolernas ockupation av Kina på 1300-talet. Vi följer ett antal personer på båda sidor konflikten, men främst vår titelperson.

Hon är en namnlös flicka som under en våldsam svält är den enda som överlever i hennes familj. Hon flyr till det lokala munkklostret, och låtsas vara sin döde bror Zhu Chongba. Hon antas som munk, och lever där några år under sin brors namn innan hon av en slump hamnar mitt i Röda Turbanernas uppror mot mongolerna. Hon stiger i rangordning, och försöker jonglera de interna konflikterna i upproret samtidigt som hon måste lyckas med ständigt omöjligare uppdrag.

Den andra vi följer mest är Ouyang, en eunuck och härförare på mongolernas sida av konflikten. Han vill ständigt stiga uppåt i rankerna, men mest av allt vill han ha hämnd på sina överherrar mongolerna pgaa de mördat hela hans familj och kastrerat honom. Hur han balanserar genom sina uppdragsgivare och måste vara lagom bra på sitt jobb är fascinerande.

Runt dessa är det andra namn som cirkulerar och ibland blir det de som får vara personerna vi följer, men de är alltid i kretsen runt dessa två.

Regnbågar och HBTQ+
Det här är en bok som möjligen kan ses som en tagning på Mulan-legenden. En kvinna som klär ut sig till man och leder en armé? Jovars, det går att se likheterna. Men det är så mycket mer. För Zhu Chongba lever som man i flera år, och ser sig inte längre som kvinna. Exakt hur hon landar i hela transfrågan är svårt att säga. Men någonstans på skalan finns hon, även om hon fortfarande tänker på sig själv som just hon i privata tankar och samtal.

Det intressanta i hur boken hanterar regnbågsfrågorna är inte nödvändigtvis orden och termerna, utan känslan och den tunga sårbarheten som finns i att avslöja sina hemligheter och släppa någon helt in på livet. Det är fascinerande. Djupt fascinerande.

Fantasy? Historia?
Jag har ingen koll alls på 1300-talets kinesiska historia. Det är för det mesta en historisk roman, men inklämt finns en hel del lattjo skrock som gör att det kaaaanske kan ses som fantasy. Några ser spöken när de lider av extrema hungersmärtor, till exempel. Är det på riktigt eller inte? Vem vet.

Men även om jag inte kan något om tidsperioden eller platsen på det stora hela är det ingenting som stör mig. Det är en genuint välskapad roman, en bra berättad historia, och då kan jag strunta helt och hållet i historiciteten så länge jag är underhållen. Lex Deadwood, så att säga.

TLDR
Bra skit. Rekommenderas varmt. Jag har redan börjat läsa uppföljaren.

 

[Khan]

Robin Hood and the Monk - någon gammal engelsman​

Det här är en av de äldsta historierna om Robin Hood. Bevarad i en handskrift från c:a 1450, men med största sannolikhet betydligt äldre, som minst skiftet 1300-/1400-tal.


Lille John, Much och titelns munk. Bild av Charles Copeland till boken Life in the Greenwood,1909.


Dä plått
Robin Hood vill gå i kyrkan, men det är ingen bra idé tycker resten av rövarbandet. Men han går i alla fall, blir igenkänd av en elak munk (titelns munk, Broder Tuck förekommer inte i alls i balladen) och fångad av sheriffens män. Men Lille John och Much, mjölnarens pôjk får reda på det hela och lyckas inte bara rädda Robin Hood från fängelsehåla och bödelsyxa, utan på vägen också lura av både knugen och sheriffen en rejäl skvätt med pengar.

Slutet gott, allting gott.

Språk och format och hjältemod
Robin Hood and the Monk är en rimmad ballad av allra kortast möjliga slag, 360 rader enligt pikiwedia. Utslaget på tvåspaltiga A4or blir det bara 5 sidor.

Det gick överraskande bra att förstå den medeltida engelskan. Det här med standardiserad stavning är de inte mycket för, men det mesta gick att knaggla sig igenom även om jag fick ta hjälp av middle english dictionary några gånger. Rimmen var på nivån dåliga julklappsrim för det mesta. Det gäller å tredje sidan de svenska rimkrönikorna också, så balladen är i gott sällskap.

Det är däremot en blodigare historia än jag trodde. Robin Hood, Lille John och Much har ihjäl överraskande mycket soldater på vägen mot mål. Men det är ju helt okej, antar jag. Sånt gjorde hjältar på förr-i-världen-tiden.

Det här är en bra Robin Hood-historia, även om det är Lille John som är hjälten i typ 75% av berättelsen. Det är annorlunda mot alla filmer och vanliga varianter av deras äventyr, så det är kul med lite nytt som ändå har helt rätt känsla. Det är till och med en bågskyttetävling i början, om än i glada vänners lag i Sherwood.

TLDR
Rekommenderas till alla som gillar Robin Hood och vill kolla in originalet.

 

[verec]

Här kommer en recension på engelska av Lá-Bas (som jag läste på svenska, utgiven av Chimära förlag).

Review of Lá-Bas by Joris-Karl Huysmans:

The author: The first chapter of the story seems to set the tone that Huysmans wants from this story: a rather deep philosophical discussion on the whatever we might find in the theoretical "depths" of the human mind; and what you risk by delving into the most evil aspects of life. The author is a child of his time, dredging forth secrets in a lost period of time... At least that is what we (and the protagonist in the story) think.

You get the sense that the author (also proven by my editions extensive notes) is learned on the subject. He flaunts with long expositions to us readers, and we get the sense that we are being lead into a dark part of society that for most of us is hidden. Only those eager enough to have purposely extracted and exposed this underbelly of the world could give us an account such as this. Today, I think this story may have been too deprived to flaunt with such explicitness, and maybe that says something about our society. And obviously it's also a religious (if not only religiously learned) person giving us these snippets of info on Gilles de Rais, but also alchemy, esoterism, occultism, spiritism, and (last but absolutely not least) satanism.

The themes are explicit to any who've read it. It's all those vices any Christian knows well, and knows well to keep in check. But the main theme is sex, and all issues that comes with it (also regarding the author himself...). And when it comes to heresy, that seems to still be the most effective weapon, and Huysmans seems to revel in it. But it might be for a reason...

The text: Most of the story is built by dialogues (bordering on monologues) by the protagonist and his friends, as well as internal/external reflections and letters. Dracula is published 6 years after Lá-Bas, and it also features letters heavily, albeit with another purpose and it simply might be a common literary tool at the time.

The style is rigid but precise and I found the imagery very well portraited with relatively few words. However, it reads more like a history book, and the near-monologues (ie long paragraphs) of the characters usually comes of rather dry, and the feeling that the author primarily wants to give us readers info on this topic. It doesn’t really feel like reading a novel. And with that, you believe what's written. Maybe that’s why it created such a sensation when it was released, and what's real and fiction is mingled.

The characters: The most important characters are Durtal and des Hermies, plus their friend the bell-ringer and his wife, and the astrologer. And of course, the nefarious Docre and saintly Johannes. And Hyacinthe. I found it hard to distinguish the characters due to that their voices was so similar, especially des Hermies and Durtal, but they almost seems to represent part of the same person. The descriptions of the characters are sometimes really exquisite, and I really like the one of the astrologer Gevingey (p128). The most intriguing character is (to me) by no doubt the enchanting madame Hyacinthe Chantelouve. The misogynic imagery and ponderings by Durtal is unflattering to read, even though I think they are part of the theme dark depths of humanity in general. See under "My experience".

The description: Generally few extensive descriptions, except for when Durtal dives into his work on Gilles de Rais. Some of the imagery there is haunting, especially the descriptions of this man's depravity. You instinctively are repulsed, and I even find it hard to see this being written in a text published today. Not sure if one should be relieved or troubled by that. But the way Huysmans takes you on a trip into the extravagant luxuries of the 15th century and the castle of the noble baron de Rais is beautiful. And equally awful is the barons fever dream in a forest, which imprints explicit imagery one doesn’t want to haunt your mind. These are however rather far between, but both exquisite and excruciating at the same time.

The scenes: There are a few scenes in this book which won't leave my mind anytime soon. I have already mentioned the ones of de Rais blasphemies. The others are the very intimate and raw scenes with madame Chantelouve, which intrigued me more than they maybe should have. However, I kind of think those scenes are part of the purpose of this book; a delving into the most awful, secret and depraved depths of the human mind. And Huysmans dares to go there, in the same way that the people de Rais have hurt dares to forgive him for acts which only a god can forgive... The thoughts (and acts) that Huysmans explores could be seen as a heresy in themselves, of which I think he is aware. Durtal notes in one passage that he has discovered a sin that is worse that even incest. A sin which involves invoking a saint into one's mind, and then violating them. Lá-Bas, to me, is guided tour in the limits of human depravity, of which Durtal states that noble baron de Rais reaches, and then loses his mind. Before this he states: "No one on Earth dares do what I have done." (p160) Maybe Huysmans now can say the same?

And the Black Mass must be mentioned, even though I won't go into details. However, I do want to draw a parallel to the hotel scene with Hyacinthe and Durtal and the recently released (and awesome) movie Nosferatu by Eggers. I wonder if it might have been an inspiration.

My experience: I wonder how much of the story in this text is a way for Huysmans to explore the deep dark depths of depravity through Durtal like a voyeur, but also an exhibitionist. He exposes his most depraved and hidden thoughts and for that he reminds me of Knausgård and his "My Struggle".

And Huysmans delving in to the story of Gilles de Rais is itself an act of violating one's mind, and that of its reader, but also a way of giving oneself an ok outlet to explore the depths of humanity's most lowly behaviors. And Durtal, and maybe he represents us all in this, does not believe (at least not initially) in a modern satanism such as de Rais. This leads him down a dangerous path... But how can such a thing exist now, in a civilized society like this? In the end, the illusion is broken, in the same way it is for oneself. Ones thoughts are pulled towards people such as Epstein... and those who frequent such establishments today.

I cannot be sure of Huysmans intensions of the book, but to me Durtal almost comes of as misanthropic and seems to see no hope for humanity, which is further punctuated by the rather abrupt ending. Maybe this rhymes well with the naming of Docre, the reverse of credo, or "I believe"? Can there be true salvation in a godless universe?

Most of my favorite parts have already been mentioned above (it became rather long), and I'll rate this time-worn text a 7/10, primarily due to its legacy.

TL;DR Känd för satanisk ritual och intressant djupdyk i Gilles de Rais, 7/10.

 

[verec]

En till engelsk recension, denna gång svenska av Hastur förlag.

Review of The Sorcerers Apprentice by Hanns Heinz Ewers:

The author: The author Ewers is controversial due to his connection with nazi Germany, and you sense the ”Übermensch” mentality proliferating throughout the story. The main character, Frank Braun, is one himself and feels like an author insert. He has seen a lot, is wise and learned, and compared to the animal-like peasants in the small mountain village he is like a God. And that's how he acts. Plays with them as it's his own little ant house; and also does this despite knowing how it hurts them. And the main theme is religiosity, but also the lack of it, and what that might mean to a man. And how those strengths applies. Frank states at one point that he is immune to belief, and he wishes for nothing more than to be freed from that… You feel that Ewers have pondered these feelings a lot. I wish I've read Nietzsche's Thus Spoke Zarathustra beforehand, but you still get the sense that Frank struggles with grasping on to the philosophy of nihilism, as well as grasping the weak straw of faith (in that philosophy), which seems to be what has saved him. ”Grown strong.” Is it enough? And how to test it?

I get the sense that the story actually tries to test those two strengths against each other; the strength of faith, and that which might be called existentialism. And power in this story is gained through your mental fortitude.

The text: The text is classically told from the POV of Frank, but switches briefly sometimes to give alternative views. Alot of it is inner monologues, or external ones, and religious texts. To me it was surprisingly modern and fearlessly written. The author doesn't fear exploring his characters minds and his affinities for (or maybe more exercises in) malevolent acts.

The characters: The protagonist Frank Braun is an Übermensch. Stronger, smarter, more charming, than everyone else. And he sings better, plays better music, and drinks better too! And he uses this to play with the other characters, which are rather bland and indistinct. Theresa is a female he gets involved with (in several ways) and she becomes central to the plot; despite her understanding more than she lets on… However, the first priest we meet is also a strong character and also (we think at least) warns Frank (and us) what will be the result of his little visit to Val di Scodra…

The description: He is good at describing locations and landscapes, but characters comes off as less distinct to me; in the same way, possibly, that Frank seems to be uninterested in the inhabitants of the village he visits… Not sure if that is a chosen portrayal by Ewers, or simply a mixture of Braun and Ewers… The initial landscape description of the village in the vale is great though!

The scenes: The scenes in this book stands out! Some of them are among the strongest I've read, and really visceral. The scenes makes this book, and I think they are very precisely placed. Few have shown me the wonders of religious beliefs as Ewers. Some that stands out is the scene in which Theresa and Frank gets intimately intertwined (and its horridness), the introduction to the prophet Elias, the first session by holy Elias and his sect and of its miraculous curing of a lowly woman, and of course the crescendo on a certain mountain peak… I've probably missed some, but the fanatism in many of his scenes are radiant!

My experience: I enjoyed the book, especially as it built towards the end, but it felt slightly too long for me. The last page(s) was less effectful than what I think Ewers intended. I doubt I'd read it again, but possibly for inspiration on religious fervor! Id rate it a 6/10.

TL;DR Tysk ateistisk filosofiker-Gary Stue innan Rothfuss gjorde det coolt som får lite mer än vad han bett om i en italiensk bergsby, 6/10.

 

[Khan]

Serier för Vuxna - Robert Aman​

Det här är historien om Horst Schröder, serieförlaget Epix och dess många tidningar, album och medarbetare.



Boken är en typ av intervjudokumentär, där Aman låter ett rösterna från sina intervjuer blandas blandas upp i kronologisk ordning. En parargraf från Horst Schröder följs av en från Micke Grahn, som följs av en från Ulf Jansson, innan vi går tillbaka till Schröder igen. Och så vidare.

Boken följer Epix sådär i allmänhet, men fokuserar till största delen på Epix glansdagar under åttio- och tidiga nittiotalet. Förlagets uppgång och fall, Horst Schröders extremt starka personlighet och enorma kverulanstendenser, och de ständiga grälen och explosionerna får stort fokus. Konstigt vore väl annars om nu det knappt var någon redaktionsmedlem som stod ut mer än något år eller två. Konflikter mellan Epix / Schröder och Galago / Rolf Classon, och alla möjliga tecknare tas också upp. Jag visste tex inte att Joakim Pirinen, Charlie Christensen OCH Joakim Lindengren blivit så utskällda av Schröder att telefonerna närmast exploderat av alla svordomar. Men så var det tydligen.

Boken är i storformat, nästan som ett album, och det är insprängt bilder och serierutor lite varstans i parallell med texten. Som format är det rätt bra, även om jag skämdes lite för att läsa dem på pendlingen när det blev dags att läsa om Schröders satsning på porr och erotik, komplett med exempelbilder från just den utgivningen. Hoppla.

Som litteraturhistorisk skrivning är boken välbehövlig och välgjord. Men jag kan inte låta bli att tycka att Aman gjorde ett bättre jobb i sin förra bok När Fantomen blev svensk. Det beror helt på berättarspråket. Att låta de här transkriberade intervjuerna sammanflätas och direkt berätta blir grötigt för mig. Den enda som har en genuint egen röst i berättelsens text är just Schröder. Alla andra redaktionsmedlemmar smälter ihop, och jag får många gånger både dubbelkolla och trippelkolla om det är Uffe Jansson eller Micke Grahn eller någon annan som står bakom paragrafen. Det blir segt.

Jag hade föredragit en mer klassisk berättarstruktur som i Amans förra bok, som sagt. Insprängda direktcitat hade nog funkat bättre.

Med det sagt är det här en sabla bra bok. Har man minsta intresse av landets seriehistoria är det definitivt värt att läsa. Så det så.

 

[Khan]

Radicalized - Cory Doctorow​

Ja jäklar. Doctorow är en arg och pessimistisk jäkel.



Vad är det här?
Det här är första gången jag läser någon skönlitteratur av Doctorow. Jag har läst ett gäng artiklar, och en seriebok förr. Det här är något annat.

Radicalized är fyra långnoveller som alla har temat att folk blir eller har blivit radikaliserade på något sätt. Genrerna är vitt skilda, teman och deppighetsnivå likaså. Det enda genomgående temat är att Doctorow på något sätt vill skälla ut det nutida samhället genom en lins av genrelitteratur.

Den första novellen är den mest humoristiska och handlar om att varenda jäkla pryl måste kopplas upp mot det övervakade internet idag. Den känns som ett mer lättsamt Black Mirror-avsnitt, och vår huvudperson blir radikaliserad när hon upptäcker att hon inte får rosta bröd längre - hennes molnuppkopplade brödrost tillåter nämligen inte oauktoriserat bröd, och när nu brödrostföretaget gått i konken räknas allt bröd som oauktoriserat.

Vips börjar hon och hennes grannar leta reda på information om hur man hackar frys, brödrost och annat på darknet, och lyckas jailbreaka sina grejer så de får göra vad de vill med dem. Parallellt med detta pratar de också om de längst ner på kapitalismens karriärsstege, och att valfrihet är en illusion om dina val är skit eller marginellt mindre illaluktande skit. Det finns inga reella val för de i den situationen. Allt slutar i en hoppfull ton, och med känslan av att det kommer bli bättre snart.

Den andra novellen är däremot en superhjältehistoria, där Stålmannen The American Eagle tar sig an den genomkorrupta polisen i NY. Men hur? Hur gör man för att sätta dit en misshandlande skitstövel i polisen? TAE blir radikaliserad när han förstår att han inte kan hantera systemet som fiende, och allt blir så mycket mer komplicerat än det var nyss. Det hela slutar argt, men försiktigt optimistiskt. Det behövs radikalare tag i framtiden, men TAE är åtminstone på väg åt rätt håll.

Den tredje är så in i helvete mörk. Det handlar om amerikanska sjukvårdssystemet och hur folk till slut tröttnar på att låta revisorer och försäkringsfilurer bestämma att deras nära och kära ska dö för att bolaget ska behålla pengarna. Plötsligt finns det en självmordsbombande armé av Luigi Mangiones som går genom landet och spränger kontor, personer och allt möjligt i luften. Ovanpå det blir den amerikanska övervakningen av precis HELA internet grundligt dissikerad. Allt slutar i mörker och moll för vår huvudperson, men inte total katastrof för allt annat.

Den fjärde handlar om preppers och vad som händer när apokalypsen väl kommer. Vad innebär egentligen att samhället kraschar? Och hur vansinnesdeppigt kommer det inte bli att bo i en bunker, instängd med alla andra preppers och bara vänta på att samhället ska stabiliseras där utanför? Vad händer när det väl börjar göra det, och det inte blir som alla preppers tror?

Den fjärde novellen är helt klart den deppigaste och i ärlighetens namn mest tragiska. Men dess SF-cynism är klockren och fullt rimlig som sätt att skåda nutiden och hela prepper-kulturens hopp om att Jorden ska gå under.

TLDR
Kortfattat - en bra jäkla bok, men den blir ständigt deppigare och mörkare. Var beredd på att du inte blir glad av de två sista, även om du blir det av de två första.

 

[Khan]

En Herrgårdssägen - Selma Lagerlöf​

Här har vi mer galenskap från landets bästa författare.



Handling
Det här är en kort roman om två personer. Gunnar Hede, ättling till storgården Munkhyttan, blir under studietiden i Uppsala hemkallad till Dalarna för att rädda gården som hamnat i dålig ekonomi. Han slår sig på gårdfarihandel, men har oturen att allt går katastrofalt och han blir galen på kuppen. Över tid fortsätter han knalla runt i bygden och handla, men nu som den välkända knäppgöken Getabocken.

Därefter skiftar vi perspektiv till vår andra huvudperson - den unga Ingrid Berg. Hon är barnbarn till en person Hede en gång bondade med via musik (Hedes hittills stora kärlek i livet). Hon är nu föräldralös och studsar runt bland olika fosterföräldrar, och hamnar på olika omvägar på Munkhyttan. Där återförenas hon med Hede som inte minns något alls av henne från innan. Men steg för steg börjar hon hjälpa honom tillbaka till vett och sans.

Handling, schmandling
Det är inte handlingen som egentligen lockar i boken, utan det är språk och våra huvudpersoner. Både Hede och Berg är intressanta att läsa om, och de små ljuspunkterna när Hede själv tittar fram genom Getabockens galenskap är fascinerande. Episoden med Bergs skendöd och begravning är fantastiskt väl strukturerad och djupt deprimerande när hon hör hur folk pratar om henne när de tror hon är död.

Språkmässigt är det återigen landets (hittills) bästa författare i sitt esse. Det är inte lika drömskt vackert som i Gösta Berlings Saga, men det är å andra sidan ingenting. Inte ens andra böcker av Lagerlöf. Men det är fortfarande vansinnigt bra. Det är också en kortare bok än jag mindes, knappt 120 sidor, och det gör verkligen ingenting alls. Det finns ingenting överflödigt eller fluffigt. Det är sådär härligt välplanerad och genomtänkt som en bra bok ska vara.

TLDR
Inte lika bra skildring av galenskap som Kejsaren av Portugallien, och inte lika bra i allmänhet. Men att var tredje bäst av allt landets bästa författare skrivit är ändå vansinnigt bra.

Läs. På allvar.