WRNU:s serieklubb 2024
- Thread starter Khan
- Start date
Okej då!
Men det har tydligen lästs pinsamt få serier i år. Jag har ju läst några, men inget så otroligt spännande att jag orkat skriva något om dem.
JohanL
Myrmidon
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 6,084
Jag har för femtioelfte gången läst Jakten (Partie de chasse; The Hunting Party) av Pierre Christin och Enki Bilal (snacka om superteam!). Det är helt orimligt bra.
1981 samlas en grupp kommunistiska toppar, skikten under den direkta ledningen, på ett jaktslott i Polen. De är en från varje europeiskt kommunistland (två från Sovjetunionen), och får stå även symboliskt som representanter för sina länder. Den sovjetiske - Vasili Aleksandrovič Čevčenko - har paralyserat ansikte, den bulgariska mest bara dricker, den östtyske är en kylig teknokrat, ungraren och tjecken har behövt rehabiliteras över de respektive reformförsöken, och så vidare. Dessutom vår huvudperson, en idealistisk ung fransk kommunistisk student som tagits dit, i teorin som översättare. Vi får sedan följa dels handlingen kring själva jakten, dels återberättandet av hur de alla står i skuld till Čevčenko på olika vis och har samlats där av honom, och Čevčenkos egen historia. Det blir - oundgängligen - en berättelse om hur revolutionen äter sina barn, mycket mer imponerande för att vara 1981, en knivskarp analys av kommunistblocket som paralyserat (som Čevčenkos ansikte) och på långsam dekis, vidöppet för antingen en ny hårdför linje eller ett försök till reformism. Östblocksanalysen här är helt chockerande bra för sin tid.
Det är förstås otroligt snyggt också, och Bilals stil passar in perfekt på de slitna kommunisttopparna, vilket är viktigt eftersom vi behöver kunna hålla ordning på dem.
Serien översattes till svenska på åttiotalet, men kan vara besvärlig att få tag på i handeln. Den har inte heller de delar som kom i en senare nyutgåva där vi får höra vad som hände med alla ett årtionde senare. Fortfarande bra men inte i närheten är dess andliga föregångare Terroristerna (Les Phalanges de l'Ordre Noir; The Black Order Brigade) som handlar om en grupp fascistjägare i Västeuropa, av samma team.
Det här är en av topp tio serier jag någonsin läst. Kan inte rekommenderas nog. 5+/5.
1981 samlas en grupp kommunistiska toppar, skikten under den direkta ledningen, på ett jaktslott i Polen. De är en från varje europeiskt kommunistland (två från Sovjetunionen), och får stå även symboliskt som representanter för sina länder. Den sovjetiske - Vasili Aleksandrovič Čevčenko - har paralyserat ansikte, den bulgariska mest bara dricker, den östtyske är en kylig teknokrat, ungraren och tjecken har behövt rehabiliteras över de respektive reformförsöken, och så vidare. Dessutom vår huvudperson, en idealistisk ung fransk kommunistisk student som tagits dit, i teorin som översättare. Vi får sedan följa dels handlingen kring själva jakten, dels återberättandet av hur de alla står i skuld till Čevčenko på olika vis och har samlats där av honom, och Čevčenkos egen historia. Det blir - oundgängligen - en berättelse om hur revolutionen äter sina barn, mycket mer imponerande för att vara 1981, en knivskarp analys av kommunistblocket som paralyserat (som Čevčenkos ansikte) och på långsam dekis, vidöppet för antingen en ny hårdför linje eller ett försök till reformism. Östblocksanalysen här är helt chockerande bra för sin tid.
Det är förstås otroligt snyggt också, och Bilals stil passar in perfekt på de slitna kommunisttopparna, vilket är viktigt eftersom vi behöver kunna hålla ordning på dem.
Serien översattes till svenska på åttiotalet, men kan vara besvärlig att få tag på i handeln. Den har inte heller de delar som kom i en senare nyutgåva där vi får höra vad som hände med alla ett årtionde senare. Fortfarande bra men inte i närheten är dess andliga föregångare Terroristerna (Les Phalanges de l'Ordre Noir; The Black Order Brigade) som handlar om en grupp fascistjägare i Västeuropa, av samma team.
Det här är en av topp tio serier jag någonsin läst. Kan inte rekommenderas nog. 5+/5.
JohanL
Myrmidon
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 6,084
Jag har även läst Doctor Strange (2023) #13 (Jed MacKay, Pascual Ferry), vilket jag tar upp här på grund av rollspelskopplingen.
Jed MacKay är en av Marvels litet av doldis-författare (även om han får sin egen event i år med Bloodhunt), i skuggan av stjärnor som Kieron Gillen, Al Ewing och Ryan North, men han har levererat med hög och jämn kvalitet i åratal nu, och även om han kanske r mest känd för sin Moon Knight, är bägge hans två andra pågående serier - Avengers och Doctor Strange - av hög kvalitet, och med sina egna stilar också volket inte är något alla manusförfattare ror hem.
Den här gången är det dags för intern crossover mellan ett antal av hans favoritkaraktärer. Något litterärt har manifesterat sig i världen på ett borgesianskt vis. Vad, frågar ni?
För att stoppa det måste rollspelet bemötas inom sina egna regler, och därför måste Doctor Strange samla ihop sin egen traditionella grupp. Han är förstås trollkarl själv, men saknar krigare, tjuv, och präst. Black Cat, Hunter's Moon (som präst till Khonshu) och Taskmaster rekryteras, och särskilt taskmaster är som det proffs han är nöjd med att jobba för hjältar eftersom risken att bli förrådd då är mycket lägre.
Storyn är inte avslutad i där här numret, och det verkar väl rimligt att vänta på en TPB, men det är höggradigt underhållande än så länge.
4/5
Jed MacKay är en av Marvels litet av doldis-författare (även om han får sin egen event i år med Bloodhunt), i skuggan av stjärnor som Kieron Gillen, Al Ewing och Ryan North, men han har levererat med hög och jämn kvalitet i åratal nu, och även om han kanske r mest känd för sin Moon Knight, är bägge hans två andra pågående serier - Avengers och Doctor Strange - av hög kvalitet, och med sina egna stilar också volket inte är något alla manusförfattare ror hem.
Den här gången är det dags för intern crossover mellan ett antal av hans favoritkaraktärer. Något litterärt har manifesterat sig i världen på ett borgesianskt vis. Vad, frågar ni?
För att stoppa det måste rollspelet bemötas inom sina egna regler, och därför måste Doctor Strange samla ihop sin egen traditionella grupp. Han är förstås trollkarl själv, men saknar krigare, tjuv, och präst. Black Cat, Hunter's Moon (som präst till Khonshu) och Taskmaster rekryteras, och särskilt taskmaster är som det proffs han är nöjd med att jobba för hjältar eftersom risken att bli förrådd då är mycket lägre.
Storyn är inte avslutad i där här numret, och det verkar väl rimligt att vänta på en TPB, men det är höggradigt underhållande än så länge.
4/5
Jag rensar hjärnan lite mellan Mutant Chronicles-pulpromanerböcker och tar igen lite serier.
Jag har först och främst läst den första arcen på sex nummer av Image Comics nya Transformers-serie. Det är första gången på årtionden som jag köper en serie månadsvis, även om jag gör det digitalt. Jag kan helt enkelt inte vänta! Jag till och med förhandsbokar varje nummer för att vara säker på att få det direkt!
Det här är såklart en total 100% reboot, skriven av Robert Kirkman och Daniel Warren Johnson. Det är… well, det är kanske inte riktigt lika visionärt som IDWs första arcs, som ju är bland det bästa jag läst i transformersväg. Men det är en orättvis jämförelse, för medan det här onekligen är lite mer välbekant så är det fortfarande jävla bra. Mer brutalt, tror jag, än jag är van vid att se transformers. De här första sex numren är verkligen ett obevekligt jäkla grind, där både autobots och decepticons är i desperat behov av resurser och återhämtning men inte har någon möjlighet till någondera. Jag gillar också hur Witwickyfamiljen är med redan från början och kan kännas igen – men ändå inte. Allting är liksom tweakat, precis lagom mycket och på precis rätt sätt.
Estetiskt är det brutalt och brötigt. Inte riktigt lika mekaniskt som jag föredrar när det är; jag gillar ju när det är liksom ganska plottrigt och blocky och det verkligen känns som att det här är stora robotar och att man med lite tankearbete skulle kunna rotera allt i huvudet för att få det att passa ihop till deras altform. Men det här är tusen gånger bättre än den rent cartoony stil som IDW hade bitvis. (Jag har förresten inte ens läst klart IDW; det borde jag också göra…).
Det som fyller mig med lite nervositet för framtiden är att det här inte bara är Transformers; det är liksom ett helt universa. Transformers samsas dels med titeln Void Rivals, i vilken det ursprungligen revealades att Image skulle ta över Transformers, och dels med (såklart) GI Joe-grejer. Det som oroar mig är att crossovers alltid blir bajs. I original-marvelserien var det ju OK, för där utspelades serierna med GI Joe bara typ delvis i samma universum – man kunde med gott samvete skippa de numren utan att riskera att missa något. Men IDW körde ju flera riktigt, riktigt usla crossovers som inte gav något, mest förstörde, och som man inte kunde riktigt hoppa över för att en massa viktiga saker hände i dem. Och ville man fatta vad som hände kunde man inte bara läsa Transformers utan var tvungen att läsa in sig på en massa andra titlar också för att hänga med.
Så… Jag är lite orolig. Jag vill inte läsa GI Joe-serier, liksom.
Men jag ser verkligen fram emot nästa nummer av det här.
---
Jag har också läst Teenage Mutant Ninja Turtles: The Last Ronin.
Alla tonårsmutantninjasköldpaddorna utom en är döda i en postapokalyptisk dystopiframtid, och nu måste han hämnas både Splinter och sina bröder, och ta hand om Shredders… sonson?
Serien är skriven av (om jag fattar rätt) Kevin Eastman och Tom Waltz, baserat iaf delvis på en grundplot som Eastman och Peter Laird hittade på en gång i urtiden när det bara var de mot världen med en liten undergroundserie som blivit ett imperium.
Det här är… Well, det är ju fint och så, men det är verkligen en story helt utan egentliga överraskningar. Det ävl idel bekanta troper, typ "ooooh, en person från nutiden har överlevt och nu har hen en cybernetisk hand". Jag vet inte, kanske är det bara mitt 42-åriga jag som är för cyniskt för turtles numera. Jag vet inte riktigt vad jag försväntade mig eller hoppades på, men det här är lite för humorlöst och för osubversivt för mig tror jag. Jag gillar ju dystopier och sådär men jag föredrar dem ju när de har något slags begriplig poäng, när författarnas liksom vill säga något med sitt världsbygge. Här… jag vet inte.
Äh, det duger väl. Det är inte dåligt. Bara inte speciellt spännande (tyckte jag).
Jag har först och främst läst den första arcen på sex nummer av Image Comics nya Transformers-serie. Det är första gången på årtionden som jag köper en serie månadsvis, även om jag gör det digitalt. Jag kan helt enkelt inte vänta! Jag till och med förhandsbokar varje nummer för att vara säker på att få det direkt!
Det här är såklart en total 100% reboot, skriven av Robert Kirkman och Daniel Warren Johnson. Det är… well, det är kanske inte riktigt lika visionärt som IDWs första arcs, som ju är bland det bästa jag läst i transformersväg. Men det är en orättvis jämförelse, för medan det här onekligen är lite mer välbekant så är det fortfarande jävla bra. Mer brutalt, tror jag, än jag är van vid att se transformers. De här första sex numren är verkligen ett obevekligt jäkla grind, där både autobots och decepticons är i desperat behov av resurser och återhämtning men inte har någon möjlighet till någondera. Jag gillar också hur Witwickyfamiljen är med redan från början och kan kännas igen – men ändå inte. Allting är liksom tweakat, precis lagom mycket och på precis rätt sätt.
Estetiskt är det brutalt och brötigt. Inte riktigt lika mekaniskt som jag föredrar när det är; jag gillar ju när det är liksom ganska plottrigt och blocky och det verkligen känns som att det här är stora robotar och att man med lite tankearbete skulle kunna rotera allt i huvudet för att få det att passa ihop till deras altform. Men det här är tusen gånger bättre än den rent cartoony stil som IDW hade bitvis. (Jag har förresten inte ens läst klart IDW; det borde jag också göra…).
Det som fyller mig med lite nervositet för framtiden är att det här inte bara är Transformers; det är liksom ett helt universa. Transformers samsas dels med titeln Void Rivals, i vilken det ursprungligen revealades att Image skulle ta över Transformers, och dels med (såklart) GI Joe-grejer. Det som oroar mig är att crossovers alltid blir bajs. I original-marvelserien var det ju OK, för där utspelades serierna med GI Joe bara typ delvis i samma universum – man kunde med gott samvete skippa de numren utan att riskera att missa något. Men IDW körde ju flera riktigt, riktigt usla crossovers som inte gav något, mest förstörde, och som man inte kunde riktigt hoppa över för att en massa viktiga saker hände i dem. Och ville man fatta vad som hände kunde man inte bara läsa Transformers utan var tvungen att läsa in sig på en massa andra titlar också för att hänga med.
Så… Jag är lite orolig. Jag vill inte läsa GI Joe-serier, liksom.
Men jag ser verkligen fram emot nästa nummer av det här.
---
Jag har också läst Teenage Mutant Ninja Turtles: The Last Ronin.
Alla tonårsmutantninjasköldpaddorna utom en är döda i en postapokalyptisk dystopiframtid, och nu måste han hämnas både Splinter och sina bröder, och ta hand om Shredders… sonson?
Serien är skriven av (om jag fattar rätt) Kevin Eastman och Tom Waltz, baserat iaf delvis på en grundplot som Eastman och Peter Laird hittade på en gång i urtiden när det bara var de mot världen med en liten undergroundserie som blivit ett imperium.
Det här är… Well, det är ju fint och så, men det är verkligen en story helt utan egentliga överraskningar. Det ävl idel bekanta troper, typ "ooooh, en person från nutiden har överlevt och nu har hen en cybernetisk hand". Jag vet inte, kanske är det bara mitt 42-åriga jag som är för cyniskt för turtles numera. Jag vet inte riktigt vad jag försväntade mig eller hoppades på, men det här är lite för humorlöst och för osubversivt för mig tror jag. Jag gillar ju dystopier och sådär men jag föredrar dem ju när de har något slags begriplig poäng, när författarnas liksom vill säga något med sitt världsbygge. Här… jag vet inte.
Äh, det duger väl. Det är inte dåligt. Bara inte speciellt spännande (tyckte jag).
JohanL
Myrmidon
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 6,084
Jag undrar om inte Daniel Warren Johnson har blivit vår favoritserieskapare på det här forumet? Do A Powerbomb, Murder Falcon, Extremity...
Ja! Tyvärr är mitt intresse för transformers nära noll, men å andra sidan var det likadant med mitt intresse för wrestling och hårdrock.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,271
What Happens Next - @maximumgraves
Det här var ohyggligt bra. Och ohyggligt i allmänhet.
Webserie? På mitt internet?
Det var många år sedan jag upptäckte en ny webserie och bara plöjde den på det här sättet. Helt ämla fantastisk, där det enda negativa jag har att säga är att den inte är avslutad än. Men det behöver den inte heller vara, eftersom det går in i vad serien handlar om.
Allt kretsar kring folk som på olika sätt drabbats av eller varit inblandade i ett mord för åtta år sedan. Vår huvudperson i första sviten heter Milo och blev som fjortonåring lurad / tvingad av sin tonårskärlek att hjälpa till med själva mordet. Sedan blev det fem år på psyket för Milo, livstid för den "riktiga" mördaren, och nu har Milo varit ute ur psyket (villkorligt) i tre år. Han bor hemma hos sin farmor och försöker få sitt liv att rulla på som det borde ha gjort, men det går inte. Han har inte gått ur high school, har inte fått lära sig betala räkningar, kan inte fått ett jobb, och har som enda fristad internet där han hänger på Tumblr, men ständigt hängs ut och hemsöks av true crime-nördar.
Men sen då?
Senare kapitel handlar om en true crime-vloggare som djupdykt i fallet och Milo, den mördades syster, etc. Men ingen historia är riktigt lika gripande som Milos. För här är frågan What happens next så brutal. Hur går du vidare när du gjort något så enormt, fast det inte ens var meningen? När du ständigt påminns om vad som hänt utifrån där folk inte kan låta dig gå vidare? Den där känslan av hopplöshet, håglöshet och att aldrig se en lösning har jag nog aldrig sett fångas så bra här. En dystopi, fast det är vårt eget här och nu det handlar om.
Att läsa webserie
Jag plöjde allt som släppts på bara en kväll. Serien släpps ruta för ruta. Det är en enkel och "billig" tecknarstil, där det är uppenbart att mycket återanvänds och allt ser ut som om det är ritat med enklast möjliga verktyg. Men med de enkla strecken och pixliga verktygen blir det ändå så jäkla mycket djup i berättandet. Djupt tragiska karaktärer i en tröstlös situation.
Så jäkla bra.
Läs den.
P s
Jag hittade den här via Lily Alexandres video om ånger och den inneboende totalitarismen i slut som fenomen. Rekommenderad tittning den med.
Det här var ohyggligt bra. Och ohyggligt i allmänhet.
Webserie? På mitt internet?
Det var många år sedan jag upptäckte en ny webserie och bara plöjde den på det här sättet. Helt ämla fantastisk, där det enda negativa jag har att säga är att den inte är avslutad än. Men det behöver den inte heller vara, eftersom det går in i vad serien handlar om.
Allt kretsar kring folk som på olika sätt drabbats av eller varit inblandade i ett mord för åtta år sedan. Vår huvudperson i första sviten heter Milo och blev som fjortonåring lurad / tvingad av sin tonårskärlek att hjälpa till med själva mordet. Sedan blev det fem år på psyket för Milo, livstid för den "riktiga" mördaren, och nu har Milo varit ute ur psyket (villkorligt) i tre år. Han bor hemma hos sin farmor och försöker få sitt liv att rulla på som det borde ha gjort, men det går inte. Han har inte gått ur high school, har inte fått lära sig betala räkningar, kan inte fått ett jobb, och har som enda fristad internet där han hänger på Tumblr, men ständigt hängs ut och hemsöks av true crime-nördar.
Men sen då?
Senare kapitel handlar om en true crime-vloggare som djupdykt i fallet och Milo, den mördades syster, etc. Men ingen historia är riktigt lika gripande som Milos. För här är frågan What happens next så brutal. Hur går du vidare när du gjort något så enormt, fast det inte ens var meningen? När du ständigt påminns om vad som hänt utifrån där folk inte kan låta dig gå vidare? Den där känslan av hopplöshet, håglöshet och att aldrig se en lösning har jag nog aldrig sett fångas så bra här. En dystopi, fast det är vårt eget här och nu det handlar om.
Att läsa webserie
Jag plöjde allt som släppts på bara en kväll. Serien släpps ruta för ruta. Det är en enkel och "billig" tecknarstil, där det är uppenbart att mycket återanvänds och allt ser ut som om det är ritat med enklast möjliga verktyg. Men med de enkla strecken och pixliga verktygen blir det ändå så jäkla mycket djup i berättandet. Djupt tragiska karaktärer i en tröstlös situation.
Så jäkla bra.
Läs den.
P s
Jag hittade den här via Lily Alexandres video om ånger och den inneboende totalitarismen i slut som fenomen. Rekommenderad tittning den med.
JohanL
Myrmidon
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 6,084
Det här kommer att bli ett dumt inlägg av tveksam nytta för er. Deal with it!
Jag läser onsdagens X-Men Forever #2 och Rise of the Powers of X #4.
2019 gjorde Jonathan Hickman ett omtag på hela X-franchisen, med ett mutant-hemland på ön Krakoa, amnesti för mutant-superskurkar, ett uppgivande av Charles Xaviers dröm om fredlig samexistens... och en uppställning av de kommande konflikterna, mot anti-mutantorganisationen Orchis och det mer fjärran hotet från kosmisk hyper-AI.
I förra årets event Fall of X krossades Krakoa, och sedan dess har folk varit på flykt på olika håll medan man samlat sig för att slå tillbaka. Och nu är det dags - den här eran ska till slut läggas till vila innan Tom Brevoort tar över som line editor senare i år. Den pågående dubbeleventen heter Fall of the House of X (uttalat "ecks") och Rise of the Powers of X (uttalat "ten"), och vi är mitt i den just nu, med bara några månader kvar.
Den förra delen (i titlarna X-Men, Fall of the House of X och Invincible Iron Man) är det inget särskilt att säga om - Gerry Duggan är kompetent men inte briljant när X-folket, Iron Man, och till slut till och med Avengers börjar systematiskt demontera Orchis. Det är välgjort och allt, men det är det vanliga, med Sentinels, Nimrod, MODOK och sådant.
Men i Rise-delen (Kieron Gillens Rise of the Powers of X och X-Men Forever, och den mindre viktiga men rätt bra sidotiteln Dead X-Men) är det andra bullar! Jonathan Hickman hade en plan för vad han ville göra, men Marvel bestämde sig för att de ville ha Krakoa som ett status quo längre, och Hickman lämnade efter X-crossovern Inferno. Det var inte så att han tog sin boll och gick hem, utan han snarare kastade alla bollarna högt upp i luften för att se vem som skulle kunna fånga dem. Som tur är var det Kieron Gillen, kanske den bäste superhjälteserieförfattaren vi över huvud taget har, som fick det jobbet, och med titlar som Immortal X-Men inte bara fångade han alla bollarna, utan fortsatte att jonglera dem, med extremt höga koncept som X-crossovern The Sins of Sinister (vad händer, tio, hundra och tusen år in i framtiden efter att olika versioner av Mr. Sinister tagit över världen och galaxen?). Och just nu är vi i sluttampen av det, det där flera års jobb ska få sin upplösning. Och det är hur jävla bra som helst.
Medan Fall har det vanliga med mutantjägare och jätterobotar, är hotet i Rise både mycket mer subtilt och mycket värre. En gammal komplott (som jag inte ska spoila för er men som är fantastisk och logisk) har till slut delat ut, och hyperintelligensen Enigma har uppstått och existerar utanför tid och rum - eftersom den en gång har funnits, har den alltid funnits, och vet (nästan) allt. Det gör det förstås svårt att bekämpa den, men som tur är har X-Men rätt mycket resurser - Destiny på toppen av sin förmåga kan se framtida tidslinjer, Professor X har använt Krakoa-biotech för att sätta upp en bas utanför tid och rum man kan agera från och andra opererar från The White Hot Room som är hemdimension för The Phoenix, Hope Summers och de andra i The Five kan återuppliva mutanter på semi-industriell skala, och Gillen kom ihåg att Rachel Summers egentliga mutantkraft är att kunna hoppa mellan tidslinjer. Alla inser att man behöver The Phoenix, trots alla riskerna med det. Kampen mot Enigma förs över alternativhistorier och parallella tidslinjer, med planer inom andra planer, och vartenda nummer kommer med nya dramatiska reveals. Tyvärr för alla är ett stående tema att Professor X i vanlig ordning inte har mycket till skrupler och principer, utan är beredd att sälja ut allt och alla för att nå sitt mål. Han har en plan, men det verkar finnas risk att det är den där sortens plan som kanske inte är värd det ens om den lyckas.
Det är vansinnigt bra och vansinnigt otillgängligt. Det här är verkligen ingen rekommendation för något man ska börja läsa - någon sorts absolut minimum inbegriper långt över hundra nummer av annat som satt upp det hela, med början i House of X ("ecks")/Powers of X ("ten") från 2019. Nu är mycket av det väldigt bra, så det är en bra idé i vilket fall, men tänkte man hoppa på X-spåret ska man tvärtom vänta några månader på Brevoorts omtag (som kommer att få flera riktigt bra författare, som Jed McKay och Gail Simone på varsin X-Men-titel).
Jag läser onsdagens X-Men Forever #2 och Rise of the Powers of X #4.
2019 gjorde Jonathan Hickman ett omtag på hela X-franchisen, med ett mutant-hemland på ön Krakoa, amnesti för mutant-superskurkar, ett uppgivande av Charles Xaviers dröm om fredlig samexistens... och en uppställning av de kommande konflikterna, mot anti-mutantorganisationen Orchis och det mer fjärran hotet från kosmisk hyper-AI.
I förra årets event Fall of X krossades Krakoa, och sedan dess har folk varit på flykt på olika håll medan man samlat sig för att slå tillbaka. Och nu är det dags - den här eran ska till slut läggas till vila innan Tom Brevoort tar över som line editor senare i år. Den pågående dubbeleventen heter Fall of the House of X (uttalat "ecks") och Rise of the Powers of X (uttalat "ten"), och vi är mitt i den just nu, med bara några månader kvar.
Den förra delen (i titlarna X-Men, Fall of the House of X och Invincible Iron Man) är det inget särskilt att säga om - Gerry Duggan är kompetent men inte briljant när X-folket, Iron Man, och till slut till och med Avengers börjar systematiskt demontera Orchis. Det är välgjort och allt, men det är det vanliga, med Sentinels, Nimrod, MODOK och sådant.
Men i Rise-delen (Kieron Gillens Rise of the Powers of X och X-Men Forever, och den mindre viktiga men rätt bra sidotiteln Dead X-Men) är det andra bullar! Jonathan Hickman hade en plan för vad han ville göra, men Marvel bestämde sig för att de ville ha Krakoa som ett status quo längre, och Hickman lämnade efter X-crossovern Inferno. Det var inte så att han tog sin boll och gick hem, utan han snarare kastade alla bollarna högt upp i luften för att se vem som skulle kunna fånga dem. Som tur är var det Kieron Gillen, kanske den bäste superhjälteserieförfattaren vi över huvud taget har, som fick det jobbet, och med titlar som Immortal X-Men inte bara fångade han alla bollarna, utan fortsatte att jonglera dem, med extremt höga koncept som X-crossovern The Sins of Sinister (vad händer, tio, hundra och tusen år in i framtiden efter att olika versioner av Mr. Sinister tagit över världen och galaxen?). Och just nu är vi i sluttampen av det, det där flera års jobb ska få sin upplösning. Och det är hur jävla bra som helst.
Medan Fall har det vanliga med mutantjägare och jätterobotar, är hotet i Rise både mycket mer subtilt och mycket värre. En gammal komplott (som jag inte ska spoila för er men som är fantastisk och logisk) har till slut delat ut, och hyperintelligensen Enigma har uppstått och existerar utanför tid och rum - eftersom den en gång har funnits, har den alltid funnits, och vet (nästan) allt. Det gör det förstås svårt att bekämpa den, men som tur är har X-Men rätt mycket resurser - Destiny på toppen av sin förmåga kan se framtida tidslinjer, Professor X har använt Krakoa-biotech för att sätta upp en bas utanför tid och rum man kan agera från och andra opererar från The White Hot Room som är hemdimension för The Phoenix, Hope Summers och de andra i The Five kan återuppliva mutanter på semi-industriell skala, och Gillen kom ihåg att Rachel Summers egentliga mutantkraft är att kunna hoppa mellan tidslinjer. Alla inser att man behöver The Phoenix, trots alla riskerna med det. Kampen mot Enigma förs över alternativhistorier och parallella tidslinjer, med planer inom andra planer, och vartenda nummer kommer med nya dramatiska reveals. Tyvärr för alla är ett stående tema att Professor X i vanlig ordning inte har mycket till skrupler och principer, utan är beredd att sälja ut allt och alla för att nå sitt mål. Han har en plan, men det verkar finnas risk att det är den där sortens plan som kanske inte är värd det ens om den lyckas.
Det är vansinnigt bra och vansinnigt otillgängligt. Det här är verkligen ingen rekommendation för något man ska börja läsa - någon sorts absolut minimum inbegriper långt över hundra nummer av annat som satt upp det hela, med början i House of X ("ecks")/Powers of X ("ten") från 2019. Nu är mycket av det väldigt bra, så det är en bra idé i vilket fall, men tänkte man hoppa på X-spåret ska man tvärtom vänta några månader på Brevoorts omtag (som kommer att få flera riktigt bra författare, som Jed McKay och Gail Simone på varsin X-Men-titel).