JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 8,640
Det är sjukt roligt hur Tim Hunter var en mörkhårig, glasögonförsedd Chosen One brittisk pojkmagiker med uggla långt före Harry Potter.
WRNU:s Serieklubb 2022
- Thread starter Khan
- Start date
Det är sjukt roligt hur Tim Hunter var en mörkhårig, glasögonförsedd Chosen One brittisk pojkmagiker med uggla långt före Harry Potter.
Marvels What if... Miles Morales became Captain America (2022)
Det finns två typer av What if...er: den första är där man tar standard Marvel jorden (nr 616) o sedan lägger till en "tänkt om" till något som har skett, eller inte skett, i serien (bör noteras här att ett stort antal "tänk om" scenarier bygger på hur det ser ut just då o flera av dem passar inte in med senare historiers retcons). Medan den andra är att man säger "tänk om" o sedan har en Jord som är annorlunda från 616 på fler sätt än bara en mindre faktor som ändrade historiens gång. Den här What if...en till hör den senare skaran.
På den här jorden dog Kapten Amerika under själva världskriget o Miles Morales (den nya Spindelmannen i svart dräkt, känd från Into the Spider-verse filmen bl.a.) pappa o farbror Aaron var båda i armen (till skillnad från sina 616 versioner), så Milles är en "armybrat". Av ren tillfällighet (inte hans fel) så råkar Milles öppna en behållare med det experimentella supersoldat serumet, o till skillnad från alla andra som det testats på ska fungerar det på honom. Armen blir överlycklig o efter vad jag antar är år av träning (för han verkar inte vara så gammal när han blir sprejad) så är Miles nu den nya Kapten Amerika.
Bortsätt från själva ursprunget, så är större delen av serien mest bara ett uppdrag då Miles tillsammans med sin partner Tiana Toomes (vars 616 version är superhjälten(?) Starling o Spindelmannen skurken Vultures barnbarn) som här är Falcon (använder den överpatriotiska CapAm-Falcon dräkten), då de båda ska stoppa ett par skurkar från att aktiverar något (de vet inte vad men mäktiga skurkmaskiner brukar vara dåliga nyheter)...
Något som är värt att nämna att det här är första delen i en serie av What if...er där Miles blir olika hjältar (vi har set bilder på honom som Wolverine) och det verkar som det här bara är första delen av någon crossover då olika Miles som är mantelbärare för olika hjältar kommer mötas. Som en del ett i en historia är den okej, men sett som en fristående What if... så är den inte den bästa eftersom själva huvud äventyret känns mer som en ursäkt för att bara introducera ett antal alternativa karaktärer och skapa något som gör att Kapten Miles ser alternativa versioner av sig själv (b.i.d 616 versionen). Den känns också något krystad för några av poängerna. Slutet som sådant känns som det bara puttrar ut i mångt o mycket, om man inte tänker på det som en del ett för något längre.
Den får också ett minus för att tecknaren verkar tro att en supersoldat version av Miles som också borde vara äldre än 616 versionen (han ser ut att vara runt 14-16 när han först får sina krafter o huvudhistorien utspelar sig 4 år senare) ska tecknas som förvånansvärt tanig o i samma höjd som sin "normal människa" farbror (Steve Rodger fick minst ett o ett halvt huvud mer i längd). Huvudskurkens design är också rätt så oinspirerad. Bortsätt från detta så är tecknarstilen bra.
Det finns två typer av What if...er: den första är där man tar standard Marvel jorden (nr 616) o sedan lägger till en "tänkt om" till något som har skett, eller inte skett, i serien (bör noteras här att ett stort antal "tänk om" scenarier bygger på hur det ser ut just då o flera av dem passar inte in med senare historiers retcons). Medan den andra är att man säger "tänk om" o sedan har en Jord som är annorlunda från 616 på fler sätt än bara en mindre faktor som ändrade historiens gång. Den här What if...en till hör den senare skaran.
På den här jorden dog Kapten Amerika under själva världskriget o Miles Morales (den nya Spindelmannen i svart dräkt, känd från Into the Spider-verse filmen bl.a.) pappa o farbror Aaron var båda i armen (till skillnad från sina 616 versioner), så Milles är en "armybrat". Av ren tillfällighet (inte hans fel) så råkar Milles öppna en behållare med det experimentella supersoldat serumet, o till skillnad från alla andra som det testats på ska fungerar det på honom. Armen blir överlycklig o efter vad jag antar är år av träning (för han verkar inte vara så gammal när han blir sprejad) så är Miles nu den nya Kapten Amerika.
Bortsätt från själva ursprunget, så är större delen av serien mest bara ett uppdrag då Miles tillsammans med sin partner Tiana Toomes (vars 616 version är superhjälten(?) Starling o Spindelmannen skurken Vultures barnbarn) som här är Falcon (använder den överpatriotiska CapAm-Falcon dräkten), då de båda ska stoppa ett par skurkar från att aktiverar något (de vet inte vad men mäktiga skurkmaskiner brukar vara dåliga nyheter)...
Något som är värt att nämna att det här är första delen i en serie av What if...er där Miles blir olika hjältar (vi har set bilder på honom som Wolverine) och det verkar som det här bara är första delen av någon crossover då olika Miles som är mantelbärare för olika hjältar kommer mötas. Som en del ett i en historia är den okej, men sett som en fristående What if... så är den inte den bästa eftersom själva huvud äventyret känns mer som en ursäkt för att bara introducera ett antal alternativa karaktärer och skapa något som gör att Kapten Miles ser alternativa versioner av sig själv (b.i.d 616 versionen). Den känns också något krystad för några av poängerna. Slutet som sådant känns som det bara puttrar ut i mångt o mycket, om man inte tänker på det som en del ett för något längre.
Den får också ett minus för att tecknaren verkar tro att en supersoldat version av Miles som också borde vara äldre än 616 versionen (han ser ut att vara runt 14-16 när han först får sina krafter o huvudhistorien utspelar sig 4 år senare) ska tecknas som förvånansvärt tanig o i samma höjd som sin "normal människa" farbror (Steve Rodger fick minst ett o ett halvt huvud mer i längd). Huvudskurkens design är också rätt så oinspirerad. Bortsätt från detta så är tecknarstilen bra.
Som tidigare sagt så kändes historien något krystad, bl.a. för att det känns som skaparna ville ha någon typ av synergi både med KapAm (ex. så är huvudskurken kallad Grey Skull (blinkning till Red Skull) istället för Tombstone som han kallas i 616) och 616 Miles supportingkast (ex. är 616 Miles bästa vän Gank här ett tekniskt geni känt som Tinkerer som motvilligt arbetar för skurkarna o går med hjältarna i slutet).
Att historien har att Aaron först tränar Miles o är han första partner som KapAm för att sedan fejka sin död så han kan bli legosuperskurken Prowler o har först inga problem att beordra fotfolket att ha ihjäl KapAm (som han vet e Miles, till skillnad från filmversionen när han försökte döda honom) för att sedan bara byta sida känns inte naturlig. Den känns mer som att skaparna ville ha en liknande scen som Miles and Aaron hade i Spider-verse filmen o tvingade in den. Något som hade varit en bättre polttwist vore, enligt mig, att de hade använt Hobie Brown (den ursprungliga Prowler), eftersom vi läsare förväntar oss att en alternativ Prowler som slåss mot Miles är hans farbror. Eller att Prowler var Aaron men hjärntvättad o cyber-/kemförstärkt (som en blinkning till Winter Soldier) hade också funkat bättre enligt mig, med hjältarna antigen räddande honom eller svärande att de ska göra det på sista sidan.
Något jag gillar dock är att Grey Skulls plan är inte att ta över världen eller något liknande världsomstörtande, utan bara använda superteknologi för att tjäna grovt med pengar.
Att historien har att Aaron först tränar Miles o är han första partner som KapAm för att sedan fejka sin död så han kan bli legosuperskurken Prowler o har först inga problem att beordra fotfolket att ha ihjäl KapAm (som han vet e Miles, till skillnad från filmversionen när han försökte döda honom) för att sedan bara byta sida känns inte naturlig. Den känns mer som att skaparna ville ha en liknande scen som Miles and Aaron hade i Spider-verse filmen o tvingade in den. Något som hade varit en bättre polttwist vore, enligt mig, att de hade använt Hobie Brown (den ursprungliga Prowler), eftersom vi läsare förväntar oss att en alternativ Prowler som slåss mot Miles är hans farbror. Eller att Prowler var Aaron men hjärntvättad o cyber-/kemförstärkt (som en blinkning till Winter Soldier) hade också funkat bättre enligt mig, med hjältarna antigen räddande honom eller svärande att de ska göra det på sista sidan.
Något jag gillar dock är att Grey Skulls plan är inte att ta över världen eller något liknande världsomstörtande, utan bara använda superteknologi för att tjäna grovt med pengar.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,976
Jag har läst Buddy Longway: Samlade äventyr 3 av Derib
Precis som de tidigare är det här fyra album samlade i en tjockvolym, med en rätt bra skvätt förord, skisser och kommentarer. Formatet är jag mycket positiv till, även om det är lite tråkigt att de i förordet förutsätter att man läst albumen redan. Det gör att det glider in lite spoilrar i pratet, vilket gör att det nog passat bättre att göra epilog istället för prolog av kapitlet, så att säga.
Hur som. På det stora hela fortsätter Derib i sina tidigare spår. Det är en mycket stramt hållen och realistisk tecknarstil, med fokus på tidens gång och ett närapå perfekt användande av färgläggning. Kontraster mellan de gröna dalarna, den blå himlen, solnedgångarna i mjukt rött och guld, till nätter där eldens sken kombineras med skuggornas mörker till en nästan lila nyans, allt gör att jag vill säga att Derib är en av de absolut bästa tecknare jag sett. Han är också ytterst sparsmakad med ljudeffekter, på det sätt jag personligen är förtjust i. Visst säger gevären PANG och sådär, men det blir aldrig så överdrivet och i vägen för bilderna som det kan bli i alltför många superhjälteserier.
Som tidigare är problemet här den där gnagande känslan av knepighet runt att Derib skriver ur ett rätt kolonialistiskt perspektiv, svävar runt jobbiga frågor (som att USA vid den här tiden tillåter slaveri och bedriver folkmord på ursprungsbefolkningarna) utan att ta tag i dem, och exotifierar ursprungsfolken samtidigt som han hyllar dem. Mängder med ”ädle vilden”-troper, som hämtade från den mest genomsnittliga westernfilm anno 1933. Jag säger inte att jag vet hur det skulle gjorts bättre, men jag kan ändå inte komma ifrån den där knepiga känslan som bara gnager och gnager och gnager hela tiden.
MEN! Nu börjar Derib hantera det! I de två sista albumen introduceras en riktigt obehaglig typ, kapten Ryan. Han har tagit kommandot vid fortet i närheten av Longways kåk och är definitionen av manifest destiny. Han ser inte indianer som människor, utan mer som någon sorts ohyra. Han kommer från en postwesterntid, mer influerad av hur det faktiskt var, inte de böcker av Karl May Derib (antagligen) läste i sin barndom.
Jaktäventyr
Det här är ett litet samlingsalbum, där dottern Kathleen ligger i sjuksäng och Buddy underhåller henne genom att berätta historier ur sin ungdom för henne. Alla är egentligen korta historier tecknade för belgofranska tidningar, Tintin och de där. Här är nog enda gången jag genuint känner att Derib lyckas lyfta ursprungsbefolkningen på riktigt, istället för att bara återge dem genom ett kolonialt filter. Kul också att återse den allra tidigaste berättelsen om Buddy, när det fortfarande ser ut mer som Tintin och Lucky Luke, istället för den realistiska stil som satt sig sedan dess. Här placerar vi också serien tydligt i Oregon. Undrar om det bara gäller den flashbacken, eller om det är där de bor även i ”nutid”. Det nämns aldrig.
Den vita demonen
Här är det dags för sonen Jeremias att ta lite mer plats. Han börjar nå de sena tonåren och bli vuxen. När han får syn på någon som genomför sitt mandomsprov, och brottar ner en örn med bara händerna, blir han inspirerad att omfamna sin mors tro och genomför en egen vision quest där han får syn på en enorm vit häst (titelns vita demon) som han måste tämja, alternativt vinna över i strid. Den visar sig leda en lokal vildhästflock, och vi följer Jeremias när han spårar flocken, och vad som händer sen. Rätt bra, men återigen lite sådär halvobekvämt med allt det andliga från en vit schweizare, oavsett hur välresearchad storyn är. Lite som när hippies kommer tillbaka med haremsbyxor och dreads från ett sommarliv i Indien och har funnit sanningen genom rökelse och yoga.
Hämnden
Här blir det bra på riktigt! Här skildras tydligt tidens gång, vi får en rejäl närbild på kapten Ryan (som för övrigt genomför en tvättäkta massaker på ursprungsbefolkningen i närbild), och det är dags att besöka de första stråken av riktig vilda västern, istället för nybyggarvästern. En gammal vän från album 4 har försvunnit, och måste letas reda på. Buddy och Jeremiah ger sig av till den nygrundade guldgrävarstaden Bear Town för att leta reda på honom, och råkar där ut för diverse äventyr. Här ser det ut som en riktig guldgrävarstad, nästan som om de knallat rakt in i Deadwood, femtio år efter att Longway i vanliga fall utspelar sig. Här diskuterar de hur svarta behandlas i södern (om än i förbifarten), visar paranoian hos guldgrävare som skjuter folk som kommer för nära, och förtrycket från religiösa galningar.
Här visas för första gången konsekvenser på att Buddy gift sig med en sioux, och att det skapar problem för honom. Kapten Ryan får en smäll på käften när han förolämpar Buddys familj, och det gör att Buddy inte längre är välkommen i fortet, inte kan sälja sina skinn och att det numera är en rätt kylig stämning mellan honom och alla de vita i hans närområd. Jag gillar det. Konsekvenser för det som tidigare målats upp som nästan naivt lycklig och perfekt harmoni.
Kapten Ryan
Här tar vi vid precis när förra albumet slutar. Jeremias blev skadad, och stannar i Bear Town för att bli frisk, medan Buddy reser hem till sitt. På omvägar, för att inte komma i närheten av Ryan och hans patruller. Men när han kommer hem har en annan familj flyttat in. Som massakreras av siouxer på hämndaktion. Buddy får reda på att hans fru och dotter rest till fruns släktingar när Ryan började härja i området och utstråla sitt hat mot dem. Buddy följer efter, och lyckas hamna deras läger lagom till att Ryan och hans soldater ska massakrera hela stammen. Här drar Buddy sin nya revolver och skjuter Ryan själv. Ryans löjtnant tackar honom för det, och blåser av anfallet. Även om ingen gillar ursprungsbefolkningen har de åtminstone hjärta nog att inte massakrera kvinnor och barn.
Det här är också skitbra. Här kommer mörkret som vilda västern egentligen är in på riktigt. Visst dör den hemske Kapten Ryan, och Buddy är välkommen åter till fortet, men på det stora hela är det fortfarande ett stort, stort hot mot alla siuoxer från armén. De kanske inte kommer bli brutalmördade, men definitivt bortdrivna från sin mark. Den osäkerhet det innebär är vad vi avslutar albumet med. Longways hus är fortfarande nerbrunnet och massakern gör att de nog inte direkt vill tillbaka. Ruskigt bra slut.
För första gången är faktiskt Buddy Longway bra, även utan nostalgiska glasögon. Den här gången rekommenderar jag en läsning, även om man kanske inte förstår allt fullt ut utan att läsa de föregående albumen. Om det fortsätter så här bra är jag stormförtjust.
Precis som de tidigare är det här fyra album samlade i en tjockvolym, med en rätt bra skvätt förord, skisser och kommentarer. Formatet är jag mycket positiv till, även om det är lite tråkigt att de i förordet förutsätter att man läst albumen redan. Det gör att det glider in lite spoilrar i pratet, vilket gör att det nog passat bättre att göra epilog istället för prolog av kapitlet, så att säga.
Hur som. På det stora hela fortsätter Derib i sina tidigare spår. Det är en mycket stramt hållen och realistisk tecknarstil, med fokus på tidens gång och ett närapå perfekt användande av färgläggning. Kontraster mellan de gröna dalarna, den blå himlen, solnedgångarna i mjukt rött och guld, till nätter där eldens sken kombineras med skuggornas mörker till en nästan lila nyans, allt gör att jag vill säga att Derib är en av de absolut bästa tecknare jag sett. Han är också ytterst sparsmakad med ljudeffekter, på det sätt jag personligen är förtjust i. Visst säger gevären PANG och sådär, men det blir aldrig så överdrivet och i vägen för bilderna som det kan bli i alltför många superhjälteserier.
Som tidigare är problemet här den där gnagande känslan av knepighet runt att Derib skriver ur ett rätt kolonialistiskt perspektiv, svävar runt jobbiga frågor (som att USA vid den här tiden tillåter slaveri och bedriver folkmord på ursprungsbefolkningarna) utan att ta tag i dem, och exotifierar ursprungsfolken samtidigt som han hyllar dem. Mängder med ”ädle vilden”-troper, som hämtade från den mest genomsnittliga westernfilm anno 1933. Jag säger inte att jag vet hur det skulle gjorts bättre, men jag kan ändå inte komma ifrån den där knepiga känslan som bara gnager och gnager och gnager hela tiden.
MEN! Nu börjar Derib hantera det! I de två sista albumen introduceras en riktigt obehaglig typ, kapten Ryan. Han har tagit kommandot vid fortet i närheten av Longways kåk och är definitionen av manifest destiny. Han ser inte indianer som människor, utan mer som någon sorts ohyra. Han kommer från en postwesterntid, mer influerad av hur det faktiskt var, inte de böcker av Karl May Derib (antagligen) läste i sin barndom.
Jaktäventyr
Det här är ett litet samlingsalbum, där dottern Kathleen ligger i sjuksäng och Buddy underhåller henne genom att berätta historier ur sin ungdom för henne. Alla är egentligen korta historier tecknade för belgofranska tidningar, Tintin och de där. Här är nog enda gången jag genuint känner att Derib lyckas lyfta ursprungsbefolkningen på riktigt, istället för att bara återge dem genom ett kolonialt filter. Kul också att återse den allra tidigaste berättelsen om Buddy, när det fortfarande ser ut mer som Tintin och Lucky Luke, istället för den realistiska stil som satt sig sedan dess. Här placerar vi också serien tydligt i Oregon. Undrar om det bara gäller den flashbacken, eller om det är där de bor även i ”nutid”. Det nämns aldrig.
Den vita demonen
Här är det dags för sonen Jeremias att ta lite mer plats. Han börjar nå de sena tonåren och bli vuxen. När han får syn på någon som genomför sitt mandomsprov, och brottar ner en örn med bara händerna, blir han inspirerad att omfamna sin mors tro och genomför en egen vision quest där han får syn på en enorm vit häst (titelns vita demon) som han måste tämja, alternativt vinna över i strid. Den visar sig leda en lokal vildhästflock, och vi följer Jeremias när han spårar flocken, och vad som händer sen. Rätt bra, men återigen lite sådär halvobekvämt med allt det andliga från en vit schweizare, oavsett hur välresearchad storyn är. Lite som när hippies kommer tillbaka med haremsbyxor och dreads från ett sommarliv i Indien och har funnit sanningen genom rökelse och yoga.
Hämnden
Här blir det bra på riktigt! Här skildras tydligt tidens gång, vi får en rejäl närbild på kapten Ryan (som för övrigt genomför en tvättäkta massaker på ursprungsbefolkningen i närbild), och det är dags att besöka de första stråken av riktig vilda västern, istället för nybyggarvästern. En gammal vän från album 4 har försvunnit, och måste letas reda på. Buddy och Jeremiah ger sig av till den nygrundade guldgrävarstaden Bear Town för att leta reda på honom, och råkar där ut för diverse äventyr. Här ser det ut som en riktig guldgrävarstad, nästan som om de knallat rakt in i Deadwood, femtio år efter att Longway i vanliga fall utspelar sig. Här diskuterar de hur svarta behandlas i södern (om än i förbifarten), visar paranoian hos guldgrävare som skjuter folk som kommer för nära, och förtrycket från religiösa galningar.
Här visas för första gången konsekvenser på att Buddy gift sig med en sioux, och att det skapar problem för honom. Kapten Ryan får en smäll på käften när han förolämpar Buddys familj, och det gör att Buddy inte längre är välkommen i fortet, inte kan sälja sina skinn och att det numera är en rätt kylig stämning mellan honom och alla de vita i hans närområd. Jag gillar det. Konsekvenser för det som tidigare målats upp som nästan naivt lycklig och perfekt harmoni.
Kapten Ryan
Här tar vi vid precis när förra albumet slutar. Jeremias blev skadad, och stannar i Bear Town för att bli frisk, medan Buddy reser hem till sitt. På omvägar, för att inte komma i närheten av Ryan och hans patruller. Men när han kommer hem har en annan familj flyttat in. Som massakreras av siouxer på hämndaktion. Buddy får reda på att hans fru och dotter rest till fruns släktingar när Ryan började härja i området och utstråla sitt hat mot dem. Buddy följer efter, och lyckas hamna deras läger lagom till att Ryan och hans soldater ska massakrera hela stammen. Här drar Buddy sin nya revolver och skjuter Ryan själv. Ryans löjtnant tackar honom för det, och blåser av anfallet. Även om ingen gillar ursprungsbefolkningen har de åtminstone hjärta nog att inte massakrera kvinnor och barn.
Det här är också skitbra. Här kommer mörkret som vilda västern egentligen är in på riktigt. Visst dör den hemske Kapten Ryan, och Buddy är välkommen åter till fortet, men på det stora hela är det fortfarande ett stort, stort hot mot alla siuoxer från armén. De kanske inte kommer bli brutalmördade, men definitivt bortdrivna från sin mark. Den osäkerhet det innebär är vad vi avslutar albumet med. Longways hus är fortfarande nerbrunnet och massakern gör att de nog inte direkt vill tillbaka. Ruskigt bra slut.
För första gången är faktiskt Buddy Longway bra, även utan nostalgiska glasögon. Den här gången rekommenderar jag en läsning, även om man kanske inte förstår allt fullt ut utan att läsa de föregående albumen. Om det fortsätter så här bra är jag stormförtjust.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,976
Jag har läst A Flight of Angels av Rebecca Guay och diverse skribenter.
Det här är en helt egen oneshot på en volym, utan några kopplingar till något annat alls. Rebecca Guay är nog mest känd för att ha illustrerat ett stort gäng nörderier, bla rollspel och Magickort, men också ett gäng Vertigoserier. Här fick hon en idé, kontaktade ett gäng skribenter och bad dem brodera ut idén och sedan tecknade hon rubbet.
Det känns extremt mycket Sandman det här. Som en liten spinoff som bara visar mer av världen kan man säga. Det känns väldigt Gaimanskt i delarna. Allt börjar med att en ängel faller. Fysiskt, så väl som metafysiskt. Kraschlandningen sker någonstans i de engelska faeries skogar. De faeries som hittar kroppen vet inte vad de ska göra med den, eller ens om ängeln fortfarande lever. Medan de funderar på vad de ska göra berättar de olika historier om änglar för varandra. Någon berättar den riktiga sagan om Adam och Eva i Edens lustgård, någon annan om en skyddsängel som blir kär i sitt skyddsobjekt i 1800-talets England. Till slut kommer de fram till vad som ska hända med den ännu medvetslösa/döda ängeln.
Det här är en bra story. Riktigt bra, till och med. Visst är jag svag för alla berättelser om historieberättare, men just här får man känslan av myt, saga, här och nu, och nyskapande tänk på en och samma gång, sådär som Sandman och dess spinoffs var. Välskriven fanfiction på mytologi, liksom.
Bildmässigt är det här skitsnyggt. Jag tror inte det är en enda ruta jag inte skulle kunna tänka mig att ha på väggen som tavla. Olika berättelser har lite olika färgskalor och tekniker, men allt är väl detaljerat i en lätt oljemålningskänsla, och det känns som en genuint lyxig och påkostad produktion i termernas bästa bemärkelse. Guay har tidigare nominerats till en Eisner för sina konstverk, och det är banne mig välförtjänt.
TLDR
Bra one shot för den som gillar saga och myt och vill ha samma känsla som man får av att läsa serier från Vertigos guldålder. Rekommenderas.
Det här är en helt egen oneshot på en volym, utan några kopplingar till något annat alls. Rebecca Guay är nog mest känd för att ha illustrerat ett stort gäng nörderier, bla rollspel och Magickort, men också ett gäng Vertigoserier. Här fick hon en idé, kontaktade ett gäng skribenter och bad dem brodera ut idén och sedan tecknade hon rubbet.
Det känns extremt mycket Sandman det här. Som en liten spinoff som bara visar mer av världen kan man säga. Det känns väldigt Gaimanskt i delarna. Allt börjar med att en ängel faller. Fysiskt, så väl som metafysiskt. Kraschlandningen sker någonstans i de engelska faeries skogar. De faeries som hittar kroppen vet inte vad de ska göra med den, eller ens om ängeln fortfarande lever. Medan de funderar på vad de ska göra berättar de olika historier om änglar för varandra. Någon berättar den riktiga sagan om Adam och Eva i Edens lustgård, någon annan om en skyddsängel som blir kär i sitt skyddsobjekt i 1800-talets England. Till slut kommer de fram till vad som ska hända med den ännu medvetslösa/döda ängeln.
Det här är en bra story. Riktigt bra, till och med. Visst är jag svag för alla berättelser om historieberättare, men just här får man känslan av myt, saga, här och nu, och nyskapande tänk på en och samma gång, sådär som Sandman och dess spinoffs var. Välskriven fanfiction på mytologi, liksom.
Bildmässigt är det här skitsnyggt. Jag tror inte det är en enda ruta jag inte skulle kunna tänka mig att ha på väggen som tavla. Olika berättelser har lite olika färgskalor och tekniker, men allt är väl detaljerat i en lätt oljemålningskänsla, och det känns som en genuint lyxig och påkostad produktion i termernas bästa bemärkelse. Guay har tidigare nominerats till en Eisner för sina konstverk, och det är banne mig välförtjänt.
TLDR
Bra one shot för den som gillar saga och myt och vill ha samma känsla som man får av att läsa serier från Vertigos guldålder. Rekommenderas.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,976
Jag har läst Another Kind av Trevor Bream och Cait May
Hur ska man enklast beskriva det här? Kanske som Hellboy Junior? För det är nog där jag tror de flesta referenser landar.
Sex barn och ungdomar bor på ett hemligt institut för övernaturligheter somBPRD staten har i Nevadas öken. En yeti, en älva, en selkie, en varbjörn, en utomjording, samt Cthulhus dotter (!?). Men så visar sig en av agenterna vara en förrädare, som lurar ut dem på vägarna i en bil med honom, varpå de flyr. Sedan blir det en road trip med noll pengar, mängder av nervositet och nyfunna vänner och stort fokus på att man kan skapa sin egen familj när man ingen "riktig" familj har. De jagas både av konspirationsteoretiker och UFO-nördar, och förstås av fler agenter - kan de lita på dem? Handlingen för dem till slut långt bort till Washington State, efter att de hört rykten om att det ska finnas en fristad där. Men stämmer det...?
Allt tecknas i skarpa och tydliga teckningar, med mycket färg och bra komponerade sidor. För att ha börjat som webserie är det ruskigt bra tecknat. Klart för.
Både tecknare och författare är inbitna rollspelsnördar enligt författarprofilen i boken, och de sex huvudpersonerna känns som rollpersoner. Banne mig hela boken känns som en rollspelskampanj i rätt hög grad. Det här skulle lätt kunna vara ett hack av Masks eller något annat ungdomsfokuserat rollspel med story och karaktärsrelationer i fokus.
TLDR
Riktigt bra urban fantasy för ungdomar, med stark rollspelskänsla. Påminner en hel del om Hellboy i setup, om än inte i tecknarstil. Rekommenderas.
Hur ska man enklast beskriva det här? Kanske som Hellboy Junior? För det är nog där jag tror de flesta referenser landar.
Sex barn och ungdomar bor på ett hemligt institut för övernaturligheter som
Allt tecknas i skarpa och tydliga teckningar, med mycket färg och bra komponerade sidor. För att ha börjat som webserie är det ruskigt bra tecknat. Klart för.
Både tecknare och författare är inbitna rollspelsnördar enligt författarprofilen i boken, och de sex huvudpersonerna känns som rollpersoner. Banne mig hela boken känns som en rollspelskampanj i rätt hög grad. Det här skulle lätt kunna vara ett hack av Masks eller något annat ungdomsfokuserat rollspel med story och karaktärsrelationer i fokus.
TLDR
Riktigt bra urban fantasy för ungdomar, med stark rollspelskänsla. Påminner en hel del om Hellboy i setup, om än inte i tecknarstil. Rekommenderas.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,976
Jag har läst Thirsty Mermaids av Kat Leyh
Tre sjöjungfrur festar loss, och på fyllan förvandlar de sig till människor, kliver upp i en surfarstad på kusten och festar vidare. När de vaknar med kopparslagare dagen efter kommer de på att de inte minns hur de förvandlar sig till sjöjungfrur igen...
Sedan blir det lika doser humor kring hur de försöker passa in i mänskliga samhället, och seriöst utforskande av kroppsdysfori. Två av sjöjungfrurna hanterar situationen rätt bra, men den tredje lider verkligen av att vara fast i en kropp som inte är hennes. Det är oväntat bra gjort.
Hela boken är djupt inne i regnbågshörnan. Det dras många paralleller till transfrågan gällande den tredje sjöjungfrun, men inte bara där. De tre är en "pod", och exakt vad det betyder är lite svårt att förklara. Mer än vänskap och familj, men inte riktigt ett kärleksförhållande. Typ. Hur de inte förstår människornas relationsbyggen och så är en del av komplikationerna i handlingen. Är de en polyfamilj, de tre? Svårt att sätta fingret på. Men jag köper det i alla fall. Bra skit.
Allt tecknas sådär härligt cartoonigt av Leyh. Skarpa färger, tramsigt överdrivna ansikten och karikerade rörelsemönster. Många poser och klatschiga one liners. Det märks att hon varit inblandad i Lumberjanes, liksom.
Ska jag lyfta något jag inte gillar är det väl att det där med alkohol aldrig lyfts som ett problem. Det var en fet festkväll som såg till att de blev strandsatta på land, och skapade ohyggliga problem för dem både fysiskt och psykiskt. Men det hindrar dem inte från att festa, supa och bli redigt drängfulla ändå. Det känns som om lite självreflektion hade varit på sin plats.
Men på det stora hela är det ändå en riktigt bra bok. Rekommenderas, särskilt till regnbågsfolk.
Tre sjöjungfrur festar loss, och på fyllan förvandlar de sig till människor, kliver upp i en surfarstad på kusten och festar vidare. När de vaknar med kopparslagare dagen efter kommer de på att de inte minns hur de förvandlar sig till sjöjungfrur igen...
Sedan blir det lika doser humor kring hur de försöker passa in i mänskliga samhället, och seriöst utforskande av kroppsdysfori. Två av sjöjungfrurna hanterar situationen rätt bra, men den tredje lider verkligen av att vara fast i en kropp som inte är hennes. Det är oväntat bra gjort.
Hela boken är djupt inne i regnbågshörnan. Det dras många paralleller till transfrågan gällande den tredje sjöjungfrun, men inte bara där. De tre är en "pod", och exakt vad det betyder är lite svårt att förklara. Mer än vänskap och familj, men inte riktigt ett kärleksförhållande. Typ. Hur de inte förstår människornas relationsbyggen och så är en del av komplikationerna i handlingen. Är de en polyfamilj, de tre? Svårt att sätta fingret på. Men jag köper det i alla fall. Bra skit.
Allt tecknas sådär härligt cartoonigt av Leyh. Skarpa färger, tramsigt överdrivna ansikten och karikerade rörelsemönster. Många poser och klatschiga one liners. Det märks att hon varit inblandad i Lumberjanes, liksom.
Ska jag lyfta något jag inte gillar är det väl att det där med alkohol aldrig lyfts som ett problem. Det var en fet festkväll som såg till att de blev strandsatta på land, och skapade ohyggliga problem för dem både fysiskt och psykiskt. Men det hindrar dem inte från att festa, supa och bli redigt drängfulla ändå. Det känns som om lite självreflektion hade varit på sin plats.
Men på det stora hela är det ändå en riktigt bra bok. Rekommenderas, särskilt till regnbågsfolk.
Igår kväll blev jag klar med en genomläsning av Grant Morrisons Doom Patrol, samlade i tre digitala omnibusar.
Varför har de valt så jävla fula omslag? Jag vet inte.
Hur som helst, det här är alltså vad som hände när folket på DC bad Grant Morrison, hyfsat tidigt i karriären, göra något kul med den redan existerande serien Doom Patrol. Jag har verkligen ingen relation alls till DP utöver Morrisons grejer, men jag har förstått att serien hade sina fans redan innan.
Jag minns inte när jag läste Crawling from the Wreckage första gången. Var det kanske i svenska Inferno? Ingen aning. Men den där första storyn Morrison skrev till den här inkarnationen av Doom Patrol skakade verkligen om mig när jag läste de, gjorde rejält avtryck och har levt kvar i mig sedan dess. Jag tycker helt enkelt att den är skitbra, och delar av den smyger sig fortfarande in i mitt eget skapande. Den är en skön blandning av surrealism, psykedelika och superhjältande – och superhjältande på det där iron age-sättet då alla skulle ha realistisk psykologi och vara trasiga och sådär. Den nya Doom Patrol-tvserien är okej, men för mig har den inte alls samma skärpa eller samma mörker som den här serien, som den snor de flesta av sina storylines från.
Men… det är fruktansvärt ojämnt, det här. Förutom berättelserna om Orq'with, Jack och målningen som åt Paris är det svårt att komma på någon särskilt minnesvärd story från de här tre albumen. När Doom Patrol är som bäst är det verkligen skitbra, men det är också rätt mycket medioker lättglömd sörja. Efter ett tag så blir det mest tröttsamt, symboliken slutar funka och psykedelikan går mig mest på nerverna. Det slutar kännas som att det finns en mening bakom nonsenset.
Man klarar sig nog rätt bra med att bara köpa den första av de här volymerna, egentligen.
Varför har de valt så jävla fula omslag? Jag vet inte.
Hur som helst, det här är alltså vad som hände när folket på DC bad Grant Morrison, hyfsat tidigt i karriären, göra något kul med den redan existerande serien Doom Patrol. Jag har verkligen ingen relation alls till DP utöver Morrisons grejer, men jag har förstått att serien hade sina fans redan innan.
Jag minns inte när jag läste Crawling from the Wreckage första gången. Var det kanske i svenska Inferno? Ingen aning. Men den där första storyn Morrison skrev till den här inkarnationen av Doom Patrol skakade verkligen om mig när jag läste de, gjorde rejält avtryck och har levt kvar i mig sedan dess. Jag tycker helt enkelt att den är skitbra, och delar av den smyger sig fortfarande in i mitt eget skapande. Den är en skön blandning av surrealism, psykedelika och superhjältande – och superhjältande på det där iron age-sättet då alla skulle ha realistisk psykologi och vara trasiga och sådär. Den nya Doom Patrol-tvserien är okej, men för mig har den inte alls samma skärpa eller samma mörker som den här serien, som den snor de flesta av sina storylines från.
Men… det är fruktansvärt ojämnt, det här. Förutom berättelserna om Orq'with, Jack och målningen som åt Paris är det svårt att komma på någon särskilt minnesvärd story från de här tre albumen. När Doom Patrol är som bäst är det verkligen skitbra, men det är också rätt mycket medioker lättglömd sörja. Efter ett tag så blir det mest tröttsamt, symboliken slutar funka och psykedelikan går mig mest på nerverna. Det slutar kännas som att det finns en mening bakom nonsenset.
Man klarar sig nog rätt bra med att bara köpa den första av de här volymerna, egentligen.
Jag har läst Power Rangers Vol. 1.
Jag måste erkänna att det här albumet förvånade mig. Dels genom attman skulle kunna förvänta sig att en "volym 1" börjar i början av berättelsen på något sätt. Inte nödvändigtvis med en origin story, men liksom inte… mitt i. Det här albumet börjar precis efter att den gröne rangern brutit sig loss från Rita "Struttuttarna" Repulsas mind control, och det hänvisas en massa till den episoden, och till att Zordon godkänt honom som en ny power ranger ändå, och att det hela specifikt är Goldars fel och att RIta beskyller honom för den gröne rangerns avhopp… Det här är helt enkelt mest som att komma in och se avsnitt 16 och framåt i en tv-seriesäsong. Man kan liksom rekonstruera sammanhanget, men det känns ändå som att det saknas en del build-up och man kan aldrig vara säker på att man byggt tillräcklig förförståelse.
Det verkar inte finna snågra tidigare album. Det verkar bara börja här. Var det här TV-serien slutade? Oklart, det känns som ett konstigt ställe att avsluta en tv-serie.
Den andra grejen som kändes förvånande var nog mest baserat på vad jag läst den senaste tiden. Det här är nämligen en serie som är helt vanlig. Inga dekonstruktioner, inga metakommentarer, ingen lampshading. Det är bara Power Rangers, helt straight-faced. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det finns säkert en publik för det. Jag tycker ju generellt att det är roligare med serier som vrider och vänder lite på grejer, men jag inser att det är orimligt att förvänta sig att alla serier ska göra det. Jag blev hur som helst ganska avtänd. Lite orättvist kanske, men sånt är livet. Det här gav mig inte riktigt vad jag hade velat ha – antingen Malmsteensk "more is more"-kitch eller dekonstruerad svärta. Det här är bara "meh" för mig.
Jag måste erkänna att det här albumet förvånade mig. Dels genom attman skulle kunna förvänta sig att en "volym 1" börjar i början av berättelsen på något sätt. Inte nödvändigtvis med en origin story, men liksom inte… mitt i. Det här albumet börjar precis efter att den gröne rangern brutit sig loss från Rita "Struttuttarna" Repulsas mind control, och det hänvisas en massa till den episoden, och till att Zordon godkänt honom som en ny power ranger ändå, och att det hela specifikt är Goldars fel och att RIta beskyller honom för den gröne rangerns avhopp… Det här är helt enkelt mest som att komma in och se avsnitt 16 och framåt i en tv-seriesäsong. Man kan liksom rekonstruera sammanhanget, men det känns ändå som att det saknas en del build-up och man kan aldrig vara säker på att man byggt tillräcklig förförståelse.
Det verkar inte finna snågra tidigare album. Det verkar bara börja här. Var det här TV-serien slutade? Oklart, det känns som ett konstigt ställe att avsluta en tv-serie.
Den andra grejen som kändes förvånande var nog mest baserat på vad jag läst den senaste tiden. Det här är nämligen en serie som är helt vanlig. Inga dekonstruktioner, inga metakommentarer, ingen lampshading. Det är bara Power Rangers, helt straight-faced. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det finns säkert en publik för det. Jag tycker ju generellt att det är roligare med serier som vrider och vänder lite på grejer, men jag inser att det är orimligt att förvänta sig att alla serier ska göra det. Jag blev hur som helst ganska avtänd. Lite orättvist kanske, men sånt är livet. Det här gav mig inte riktigt vad jag hade velat ha – antingen Malmsteensk "more is more"-kitch eller dekonstruerad svärta. Det här är bara "meh" för mig.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,976
Jag har läst Reinventing Comics av Scott McCloud
McClouds Understanding Comics är ett fantastiskt verk. En av de bästa förklaringar som någonsin gjorts på hur serier funkar. Det är inte en sida som känns ointressant eller överflödig, och flera av dem vill jag ha på väggen. Så när jag insåg att McCloud skrivit två böcker till på samma tema? Jag blev överlycklig.
Det borde jag inte blivit.
Understanding Comics är tidlös, medan Reinventing Comics är extremt bunden i tidigt internet och teknikoptimism. McCloud beskriver hur internet och teknikrevolutionen kan förändra seriemediet på alla möjliga sätt. Vissa kapitel har åldrats otroligt mycket bättre än andra. Alla skärmar är tjockskärmar, och alla webbläsarfönster är Netscape Navigator. Nostalgiskt, men ohyggligt föråldrat.
Sociala medier, rörlig bild, och allt annat som kan finnas på internet är inte med på McClouds bana, till exempel. Knappt att tidens webbforum gör det. Men många andra saker är intressanta - bland annat förutspår han microtransaktioner, men bara som ett sätt att betala för serier.
Han lyfter tolv olika vägar serier behöver utvecklas i, där han bland annat lyfter bredd i både vad serierna handlar om (mer än superhjältar, tack) och att det inte bara måste vara vita medelklassmän som skriver. Det är rätt skoj.
Den finaste och genuint mest välåldrade förutsägelsen är nog den om seriemediets största ruta (sidan) och vad det öppnare och friare formatet internet gör för den. Nu måste man inte förhålla sig till A" x B" längre, utan kan göra serien lagom lång. Rutor kan vara så stora som de behöver utan att hänga ihop. Han förutspår formatet ruta-för-ruta-i-vertikalläge, som blivit standard på Webtoons och liknande sajter.
Men på det stora hela är det mest föråldrat. En del kul insikter i hur det kunde ha blivit, men absolut inte något som måste läsas. Tyvärr. Rekommenderas inte till mer än extremt inbitna nördar som vill vara nostalgiska för år 2000.
Vi får se om den tredje boken, om att skriva/måla serier, är något mer att ha.
McClouds Understanding Comics är ett fantastiskt verk. En av de bästa förklaringar som någonsin gjorts på hur serier funkar. Det är inte en sida som känns ointressant eller överflödig, och flera av dem vill jag ha på väggen. Så när jag insåg att McCloud skrivit två böcker till på samma tema? Jag blev överlycklig.
Det borde jag inte blivit.
Understanding Comics är tidlös, medan Reinventing Comics är extremt bunden i tidigt internet och teknikoptimism. McCloud beskriver hur internet och teknikrevolutionen kan förändra seriemediet på alla möjliga sätt. Vissa kapitel har åldrats otroligt mycket bättre än andra. Alla skärmar är tjockskärmar, och alla webbläsarfönster är Netscape Navigator. Nostalgiskt, men ohyggligt föråldrat.
Sociala medier, rörlig bild, och allt annat som kan finnas på internet är inte med på McClouds bana, till exempel. Knappt att tidens webbforum gör det. Men många andra saker är intressanta - bland annat förutspår han microtransaktioner, men bara som ett sätt att betala för serier.
Han lyfter tolv olika vägar serier behöver utvecklas i, där han bland annat lyfter bredd i både vad serierna handlar om (mer än superhjältar, tack) och att det inte bara måste vara vita medelklassmän som skriver. Det är rätt skoj.
Den finaste och genuint mest välåldrade förutsägelsen är nog den om seriemediets största ruta (sidan) och vad det öppnare och friare formatet internet gör för den. Nu måste man inte förhålla sig till A" x B" längre, utan kan göra serien lagom lång. Rutor kan vara så stora som de behöver utan att hänga ihop. Han förutspår formatet ruta-för-ruta-i-vertikalläge, som blivit standard på Webtoons och liknande sajter.
Men på det stora hela är det mest föråldrat. En del kul insikter i hur det kunde ha blivit, men absolut inte något som måste läsas. Tyvärr. Rekommenderas inte till mer än extremt inbitna nördar som vill vara nostalgiska för år 2000.
Vi får se om den tredje boken, om att skriva/måla serier, är något mer att ha.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,976
Jag har läst Shattered Warrior av Molly Knox Ostertag och Sharon Shinn
En historia om hur det är att vara ockuperad av utomjordingar. För tio-tolv år sedan invaderades planeten av humanoida utomjordingar, som tvingar alla att arbeta i olika delar av deras resursutvinning. Vår huvudperson heter Colleen och arbetar tio timmar om dagen, sex dagar i veckan med att sortera det explosiva råmaterialet till rymdbränsle på ett löpande band. Ockupationen är inte kul, men inte "bränn allt och salta jorden"-varianten, och det har blivit någon sort status quo av att allt är skit, men det kan ju också bli värre.
Boken jobbar förstås med motståndsrörelse, förlorad familj, snälla ockupanter vs elaka dito, och andra klassiska troper. Men det är också oväntat mycket arbete med klass!
Colleen kommer från en av de rikaste familjerna i stan, och umgås en del med en som kommer från en av de fattigaste. Nu är det otroligt mycket mer utjämnat vad gäller ekonomi, Colleen har bara huset (tänk herrgård) kvar, och det i ganska rejält förfall. Men det skaver ändå, för klass är så mycket mer än bara vad som finns i plånboken.
Hur som helst är det en ruskigt vältecknad historia i lätt mangastil. Men storymässigt är jag inte lika imponerad som av de breda färgerna och det snygga förfallet. Det är en bra historia, men inte en fantastisk. Allt är snäppet över kompetent i berättelse, karaktärer, pacing, men det lyfter aldrig riktigt. En sån där bok där det inte går att sätta fingret på något som är dåligt, utan det mer är en allmän avsaknad av någon spets, något jag kommer minnas efteråt. Något så enkelt som en mer unik design på utomjordingarna hade räckt långt.
TLDR
En rätt ball bok. Låna den på ditt bibliotek, men du behöver nog inte köpa den.
En historia om hur det är att vara ockuperad av utomjordingar. För tio-tolv år sedan invaderades planeten av humanoida utomjordingar, som tvingar alla att arbeta i olika delar av deras resursutvinning. Vår huvudperson heter Colleen och arbetar tio timmar om dagen, sex dagar i veckan med att sortera det explosiva råmaterialet till rymdbränsle på ett löpande band. Ockupationen är inte kul, men inte "bränn allt och salta jorden"-varianten, och det har blivit någon sort status quo av att allt är skit, men det kan ju också bli värre.
Boken jobbar förstås med motståndsrörelse, förlorad familj, snälla ockupanter vs elaka dito, och andra klassiska troper. Men det är också oväntat mycket arbete med klass!
Colleen kommer från en av de rikaste familjerna i stan, och umgås en del med en som kommer från en av de fattigaste. Nu är det otroligt mycket mer utjämnat vad gäller ekonomi, Colleen har bara huset (tänk herrgård) kvar, och det i ganska rejält förfall. Men det skaver ändå, för klass är så mycket mer än bara vad som finns i plånboken.
Hur som helst är det en ruskigt vältecknad historia i lätt mangastil. Men storymässigt är jag inte lika imponerad som av de breda färgerna och det snygga förfallet. Det är en bra historia, men inte en fantastisk. Allt är snäppet över kompetent i berättelse, karaktärer, pacing, men det lyfter aldrig riktigt. En sån där bok där det inte går att sätta fingret på något som är dåligt, utan det mer är en allmän avsaknad av någon spets, något jag kommer minnas efteråt. Något så enkelt som en mer unik design på utomjordingarna hade räckt långt.
TLDR
En rätt ball bok. Låna den på ditt bibliotek, men du behöver nog inte köpa den.
Last edited by a moderator:
entomophobiac
Pistoler & Mord
Jag har läst Deadpool Classic #11. Den är superdålig. Jag kommer aldrig mer läsa Deadpool, trots att jag köpte en till när jag köpte denna.
Undvik. Sandblästra den om ni redan har den.
Undvik. Sandblästra den om ni redan har den.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 8,640
"You Are Deadpool", CYOA-serien, var jättebra dock.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,976
Jag har läst Stumptown volym 1-3 av Greg Rucka, Matthew Southworth (volym 1-2) och Justin Greenwood (volym 3).
Stumptown är ett smeknamn för Portland, vilket är platsen där den här kriminalserien utspelar sig. Huvudpersonen Dex är privatsnok och löser ett fall per bok. På ett ungefär. I grunden är hon en väldigt sympatisk karaktär, inte alls så hård och brutalmanlig som B&P:s många huvudroller. Hon bor med sin lillebror som har Downs, och tar hand om honom allt vad hon kan. Hon har en lite putslustig framtoning, och är inte främmande för att skämta både med polare och de hon frågar ut. En bra karaktär, helt enkelt.
Första volymen blev nominerad till en Eisner, och det är den nog värd. Ett riktigt bra kriminaldrama, som börjar med en riktigt fin cold open där Dex blir skjuten och dumpad i en flod. Sedan får vi veta allt som lett fram till det ögonblicket. Andra volymen handlar om en rockstjärnas stulna gitarr, antagligen värd rätt många hundra tusen dollar. Tredje handlar om fotbollshuliganer som börjat förpesta sporten även i USA.
Skrivmässigt finns det knappt något att klaga på här – vi får lagom mycket info om Dex för att hon steg för steg ska bli mer komplex utan att det ska ta fokus från fallet eller handlingen. Hon är veteran med PTSD, bisexuell, lite sunkig, och mest en väldigt fint sammansatt karaktär. Bra grejer.
Men bildmässigt är det inte alls lika snyggt. Varken Southworth eller Greenwood är någon Frank Quietly eller Steve Dillon. Flera av sidorna känns otroligt snabbt gjorda, och det är ofta svårt att se vem ansiktena ska föreställa när det är fler än två i samma ruta. Jag blandade ihop Dexs poliskontakt och hennes granne flera gånger om, trots att den ena är en man och den andra en kvinna. Dex själv har ibland näsrygg värdig en klingon, ibland ingen näsa alls. Mycket förvirrande. Särskilt på lite avstånd är det genuint dåligt vad gäller ansiktstecknandet.
För det mesta är teckningarna inget hinder för att uppskatta serien. Manus är bra, karaktärerna likaså, och det är ständigt ett bra driv i allt. Gillar man kriminalserier är det här absolut läsvärt. Jag vet redan nu att jag kommer knycka mysteriet med den försvunna gitarren till ett rollspelsäventyr.
Stumptown är ett smeknamn för Portland, vilket är platsen där den här kriminalserien utspelar sig. Huvudpersonen Dex är privatsnok och löser ett fall per bok. På ett ungefär. I grunden är hon en väldigt sympatisk karaktär, inte alls så hård och brutalmanlig som B&P:s många huvudroller. Hon bor med sin lillebror som har Downs, och tar hand om honom allt vad hon kan. Hon har en lite putslustig framtoning, och är inte främmande för att skämta både med polare och de hon frågar ut. En bra karaktär, helt enkelt.
Första volymen blev nominerad till en Eisner, och det är den nog värd. Ett riktigt bra kriminaldrama, som börjar med en riktigt fin cold open där Dex blir skjuten och dumpad i en flod. Sedan får vi veta allt som lett fram till det ögonblicket. Andra volymen handlar om en rockstjärnas stulna gitarr, antagligen värd rätt många hundra tusen dollar. Tredje handlar om fotbollshuliganer som börjat förpesta sporten även i USA.
Skrivmässigt finns det knappt något att klaga på här – vi får lagom mycket info om Dex för att hon steg för steg ska bli mer komplex utan att det ska ta fokus från fallet eller handlingen. Hon är veteran med PTSD, bisexuell, lite sunkig, och mest en väldigt fint sammansatt karaktär. Bra grejer.
Men bildmässigt är det inte alls lika snyggt. Varken Southworth eller Greenwood är någon Frank Quietly eller Steve Dillon. Flera av sidorna känns otroligt snabbt gjorda, och det är ofta svårt att se vem ansiktena ska föreställa när det är fler än två i samma ruta. Jag blandade ihop Dexs poliskontakt och hennes granne flera gånger om, trots att den ena är en man och den andra en kvinna. Dex själv har ibland näsrygg värdig en klingon, ibland ingen näsa alls. Mycket förvirrande. Särskilt på lite avstånd är det genuint dåligt vad gäller ansiktstecknandet.
För det mesta är teckningarna inget hinder för att uppskatta serien. Manus är bra, karaktärerna likaså, och det är ständigt ett bra driv i allt. Gillar man kriminalserier är det här absolut läsvärt. Jag vet redan nu att jag kommer knycka mysteriet med den försvunna gitarren till ett rollspelsäventyr.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 8,640
TV-serien var OK också (inte lika bra, men... OK).
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,976
Jag har läst Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger.
Oj.
Det här är en tung bok om kriget med stort K, och framför allt Förintelsen. Joanna Rubin Dranger är judinna, och kommer från en släkt som flydde till Sverige redan innan tyskarnas helvete drog fram över världen. Tre generationer innan henne flydde familjen från pogromerna i västligaste Ryssland, och hamnade i Sverige och i lilla Hindås i södra Västergötland. Men de höll ständigt kontakt med de som inte flydde, och de som istället flydde till mycket mer toleranta delar Europa, som Berlin eller Norge.
Vad är det här?
Det här är en självbiografisk släktforskning. Det närmaste jag kan hisspitcha det är en blandning mellan Mats Jonssons När vi var samer och Art Spiegelmans Maus. Vi följer Rubin Dranger när hon gräver i gamla fotoalbum, hittar bortglömda brev, samtalar med äldre mormorskusiner, och tecknar sina släktingars levnadsöden. Samtidigt följer vi henne ner i det mentala mörker som man hamnar i när man läser om det vanvett som Förintelsen är, och medvetet tecknar hon sig själv med större och större påsar under ögonen och mer och mer uppgivet kroppsspråk ju längre boken går. Att läsa om det här påverkar en, långt mer i första person som grävare än det bli för oss läsare i andra hand.
En särskilt tung episod är när hon hittar en lång räcka brev som returnerats. De returnerades eftersom familjen de skulle till hade mördats, men det fick de ingen information om. Så brev efter brev efter brev skickades om och om och om igen, utan att svar kommer, som att skrika rakt ut i tystnaden utan att ens få mer än ett eko till svar. Det tog oväntat hårt. Att inte ens få reda på vad som gäller.
Just det där att inte veta slåss Rubin Dranger också med genom boken. Så många som velat förtränga som sätt att hantera, och så många som inte vågat fråga genom åren. Det har gjort att den tredje generationen, de som nu vill veta inte kan få fram all information. För folk har glömts bort, och har inte en gravsten eller ens ett protokoll från ett avrättningsläger för att visa att de funnits. Därav bokens titel.
Rakt in i själen
Det är något med seriemediet och självbiografin som gör att det går rakt in i själen på en när man läser om den här typen av vedervärdigheter. Jag antar att alla förstått att formatet är en del av Maus storhet, och Rubin Dranger har tagit precis lagom lärdom därav utan att planka eller härma. Det här är hennes resa som vi får följa med på och det blir väldigt nära och personligt, samtidigt som det handlar om massor med människor och ett enormt vanvett.
Det är också extremt bra att hon lyfter den svenska undflyenheten för nasse-Tyskland. Det återkommer gång på gång på gång hur mycket eftergifter vi i Sverige gjorde för Tysklands räkning. Inte bara tysktågen (som hon visar var i en långt mycket större omfattning än jag någonsin trott), utan också allt gällande censur av tidningar, restriktioner för judiskt ägande och verksamheter, enorm export till Tyskland långt in i krigsåren, och mycket mer. Särskilt chockerande för mig var att det var sån enormt stängd gräns mot Norge och att vi skickade tillbaka mängder med judar och andra flyktingar som ville in i Sverige. Vi skickade många tillbaka in i döden. Fy för den lede.
TLDR
Genom en personlig resa in i släktforskningen visar Rubin Dranger på ett fantastiskt sätt upp andra världskrigets upptakt, helvete och tid. Allt skildras genom personliga exempel, och framförallt pekar hon på stora problem med hur Sverige hanterade sin inhemska antisemitism och tysklandsvurm. Rekommenderad läsning för alla som är det minsta intresserade av historia, eller bara bra läsning.
Oj.
Det här är en tung bok om kriget med stort K, och framför allt Förintelsen. Joanna Rubin Dranger är judinna, och kommer från en släkt som flydde till Sverige redan innan tyskarnas helvete drog fram över världen. Tre generationer innan henne flydde familjen från pogromerna i västligaste Ryssland, och hamnade i Sverige och i lilla Hindås i södra Västergötland. Men de höll ständigt kontakt med de som inte flydde, och de som istället flydde till mycket mer toleranta delar Europa, som Berlin eller Norge.
Vad är det här?
Det här är en självbiografisk släktforskning. Det närmaste jag kan hisspitcha det är en blandning mellan Mats Jonssons När vi var samer och Art Spiegelmans Maus. Vi följer Rubin Dranger när hon gräver i gamla fotoalbum, hittar bortglömda brev, samtalar med äldre mormorskusiner, och tecknar sina släktingars levnadsöden. Samtidigt följer vi henne ner i det mentala mörker som man hamnar i när man läser om det vanvett som Förintelsen är, och medvetet tecknar hon sig själv med större och större påsar under ögonen och mer och mer uppgivet kroppsspråk ju längre boken går. Att läsa om det här påverkar en, långt mer i första person som grävare än det bli för oss läsare i andra hand.
En särskilt tung episod är när hon hittar en lång räcka brev som returnerats. De returnerades eftersom familjen de skulle till hade mördats, men det fick de ingen information om. Så brev efter brev efter brev skickades om och om och om igen, utan att svar kommer, som att skrika rakt ut i tystnaden utan att ens få mer än ett eko till svar. Det tog oväntat hårt. Att inte ens få reda på vad som gäller.
Just det där att inte veta slåss Rubin Dranger också med genom boken. Så många som velat förtränga som sätt att hantera, och så många som inte vågat fråga genom åren. Det har gjort att den tredje generationen, de som nu vill veta inte kan få fram all information. För folk har glömts bort, och har inte en gravsten eller ens ett protokoll från ett avrättningsläger för att visa att de funnits. Därav bokens titel.
Rakt in i själen
Det är något med seriemediet och självbiografin som gör att det går rakt in i själen på en när man läser om den här typen av vedervärdigheter. Jag antar att alla förstått att formatet är en del av Maus storhet, och Rubin Dranger har tagit precis lagom lärdom därav utan att planka eller härma. Det här är hennes resa som vi får följa med på och det blir väldigt nära och personligt, samtidigt som det handlar om massor med människor och ett enormt vanvett.
Det är också extremt bra att hon lyfter den svenska undflyenheten för nasse-Tyskland. Det återkommer gång på gång på gång hur mycket eftergifter vi i Sverige gjorde för Tysklands räkning. Inte bara tysktågen (som hon visar var i en långt mycket större omfattning än jag någonsin trott), utan också allt gällande censur av tidningar, restriktioner för judiskt ägande och verksamheter, enorm export till Tyskland långt in i krigsåren, och mycket mer. Särskilt chockerande för mig var att det var sån enormt stängd gräns mot Norge och att vi skickade tillbaka mängder med judar och andra flyktingar som ville in i Sverige. Vi skickade många tillbaka in i döden. Fy för den lede.
TLDR
Genom en personlig resa in i släktforskningen visar Rubin Dranger på ett fantastiskt sätt upp andra världskrigets upptakt, helvete och tid. Allt skildras genom personliga exempel, och framförallt pekar hon på stora problem med hur Sverige hanterade sin inhemska antisemitism och tysklandsvurm. Rekommenderad läsning för alla som är det minsta intresserade av historia, eller bara bra läsning.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,976
Jag har läst Baltimore volym 1-8 (hela serien) av Mike Mignola, Christopher Golden, Ben Stenbeck, Peter Bergting, och ett gäng till.
Jaha?
Under första världskriget dör fler än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Den vansinniga slakten, ondskan och blodflöden väcker de sedan millennier slumrande vampyrerna som börjar äta av folk i skyttegravarna. Men vår huvudperson, Lord Henry Baltimore, snittar den vampyr som försöker äta upp honom i ansiktet, och får därmed en ondskefull nemesis.
Strax därefter bryter en fruktansvärd pest ut, så allvarlig att den avbryter själva kriget. Folk flockas hem till sina nära och kära, som dör i drivor. Så även Baltimores, och när till och med hans fru mördas av den onde vampyren Haigus, hans nemesis, då blir han istället en hämnande vampyrjägare med träben, harpun och sabel i hand.
Han reser runt i ett pesthärjat Europa och mördar främst vampyrer, men även andra monster av olika slag. Samtidigt jagas han av en skäggarg inkvisitor som menar att Baltimore är lika mycket monster som de vampyrer han har ihjäl.
Allt är målat i kantig och karg stil, på precis det sätt Mignola själv brukar måla Hellboy. Över tid blir det mer olikt, men aldrig långt ifrån. Detaljfattigt, mycket skuggor och skarpa kanter. Designmässigt är det också väldigt Hellboyskt, med stora och tunga maskiner i steampunkstil, monster och varelser i olika folklorevarianter, och mängder med våld i de många actionscenerna. Allt målas i en gråblå färgskala som nog ska påminna om månljus, men mest blir rätt enformig när man sträckläser.
Tänk att 98,4% av sidorna går i exakt den här färgskalan. Förstår ni vad jag menar med enformigt?
Men nä.
För det är egentligen rätt upprepande. Även om det finns balla idéer, bra monsterdesign och ett fåtal bra avbrott mot stereotyper är det här i stort alldeles för klyschigt för min del. Ingen karaktärsutveckling på Baltimore, knappt heller på de kumpaner som han stöter på genom sina resor över Europa. Jag kan tänka mig att det är tänkt att funka lite som de klassiska fransk-belgiska serierna, men det går inte alls. Baltimore är alldeles för brutalmachoångestvåldsmaskin för att jag ska bry mig hur det går för honom. Hans kumpaner är med för lite för att jag ska gilla dem. Plåttarna i varje album är sällan så mycket att hänga i julgranen, eftersom lösningarna oftast är att Baltimore ska använda våld mot först ett gäng små motståndare, sedan en stor boss. Väldigt TV-speligt, i ärlighetens namn. Inte så kul att läsa om.
Även bildmässigt blir det rätt meh. Det är aldrig dåligt tecknat, men när varje problem löses genom våld, våld och våld, och det är samma beväpning de använder genom i stort sett hela serien, ser väldigt många av actionscenerna likadana ut. Har man sett ett sabelhugg i vid sving har man sett alla sabelhugg i vid sving, om ni förstår hur jag tänker.
Det är lite för lite världsbygge, men det som finns är intressant. Hur påverkar pesten, vampyrerna, det tilltagande monsterproblemet världen? Det lyfts flera gånger hur olika platser tänker, men det försvinner nästan helt halvvägs igenom. Från volym fem till själva finalen tror jag inte de nämner pesten en enda gång. Trots att den var stor nog att stoppa Första Världskriget.
Så alltså…?
Nä, det är nog ingen rekommendation på den här. Den saknar den värme och hoppfullhet som ändå genomsyrar Hellboy. Baltimore är ”plågad” och slåss för att döda monster, Hellboy vill rädda folk och hjälpa till. Väldigt förenklat, men ni förstår nog hur jag menar. Den blev aldrig så dålig att jag lade ner, men det var nära många gånger på vägen. Hade jag läst den här när jag var tonåring hade jag absolut tyckt den var ball. Men nu är den mest tom och tråkig.
Läs Hellboy istället.
Jaha?
Under första världskriget dör fler än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Den vansinniga slakten, ondskan och blodflöden väcker de sedan millennier slumrande vampyrerna som börjar äta av folk i skyttegravarna. Men vår huvudperson, Lord Henry Baltimore, snittar den vampyr som försöker äta upp honom i ansiktet, och får därmed en ondskefull nemesis.
Strax därefter bryter en fruktansvärd pest ut, så allvarlig att den avbryter själva kriget. Folk flockas hem till sina nära och kära, som dör i drivor. Så även Baltimores, och när till och med hans fru mördas av den onde vampyren Haigus, hans nemesis, då blir han istället en hämnande vampyrjägare med träben, harpun och sabel i hand.
Han reser runt i ett pesthärjat Europa och mördar främst vampyrer, men även andra monster av olika slag. Samtidigt jagas han av en skäggarg inkvisitor som menar att Baltimore är lika mycket monster som de vampyrer han har ihjäl.
Allt är målat i kantig och karg stil, på precis det sätt Mignola själv brukar måla Hellboy. Över tid blir det mer olikt, men aldrig långt ifrån. Detaljfattigt, mycket skuggor och skarpa kanter. Designmässigt är det också väldigt Hellboyskt, med stora och tunga maskiner i steampunkstil, monster och varelser i olika folklorevarianter, och mängder med våld i de många actionscenerna. Allt målas i en gråblå färgskala som nog ska påminna om månljus, men mest blir rätt enformig när man sträckläser.
Tänk att 98,4% av sidorna går i exakt den här färgskalan. Förstår ni vad jag menar med enformigt?
Men nä.
För det är egentligen rätt upprepande. Även om det finns balla idéer, bra monsterdesign och ett fåtal bra avbrott mot stereotyper är det här i stort alldeles för klyschigt för min del. Ingen karaktärsutveckling på Baltimore, knappt heller på de kumpaner som han stöter på genom sina resor över Europa. Jag kan tänka mig att det är tänkt att funka lite som de klassiska fransk-belgiska serierna, men det går inte alls. Baltimore är alldeles för brutalmachoångestvåldsmaskin för att jag ska bry mig hur det går för honom. Hans kumpaner är med för lite för att jag ska gilla dem. Plåttarna i varje album är sällan så mycket att hänga i julgranen, eftersom lösningarna oftast är att Baltimore ska använda våld mot först ett gäng små motståndare, sedan en stor boss. Väldigt TV-speligt, i ärlighetens namn. Inte så kul att läsa om.
Även bildmässigt blir det rätt meh. Det är aldrig dåligt tecknat, men när varje problem löses genom våld, våld och våld, och det är samma beväpning de använder genom i stort sett hela serien, ser väldigt många av actionscenerna likadana ut. Har man sett ett sabelhugg i vid sving har man sett alla sabelhugg i vid sving, om ni förstår hur jag tänker.
Det är lite för lite världsbygge, men det som finns är intressant. Hur påverkar pesten, vampyrerna, det tilltagande monsterproblemet världen? Det lyfts flera gånger hur olika platser tänker, men det försvinner nästan helt halvvägs igenom. Från volym fem till själva finalen tror jag inte de nämner pesten en enda gång. Trots att den var stor nog att stoppa Första Världskriget.
Så alltså…?
Nä, det är nog ingen rekommendation på den här. Den saknar den värme och hoppfullhet som ändå genomsyrar Hellboy. Baltimore är ”plågad” och slåss för att döda monster, Hellboy vill rädda folk och hjälpa till. Väldigt förenklat, men ni förstår nog hur jag menar. Den blev aldrig så dålig att jag lade ner, men det var nära många gånger på vägen. Hade jag läst den här när jag var tonåring hade jag absolut tyckt den var ball. Men nu är den mest tom och tråkig.
Läs Hellboy istället.
Jag läste Spawn Compendium 1 för ett tag sedan.
Har jag sagt att Amazon Kindle Comics eller vad de nu kallar det är helt värdelöst? En av de saker man tydligen inte kan göra är att kolla på sitt bibliotek och därifrån klicka sig in till enskilda seriers information. Man kan alltså inte gå till typ "My library", "Spawn Compendium 1" och sedan till köpsidan för det albumet och därefter till listan med Spawn-kompendier. Nej, för att få fram den här länken var jag tvungen att manuellt söka efter albumet. Jävla clownshow är vad det är. Ja, jag är fortfarande i nördrage-läge över vad Amazon gjort mot Comixology.
Det här är i varje fall de första 50 numren av Spawn.
Jag minns när jag först fick kontakt med serien. Jag hade en kompis i gymnasiet som gillade Spawn och hade en massa tidningar hemma. Just då var de verkligen coola. Tecknarstilen kändes fräsch och ny, och framför allt var färgerna och det lyxiga blanka pappret något som gav serien en väldigt stark liksom premiumkänsla. Det här var en serie som ville något, som berättade saker som spelade roll, det var mörkt och coolt.
Men… det var det såklart inte. Såhär i efterhand är det rätt töntigt, alltihop. Det finns en kärna av intressanta koncept, eller iaf koncept som hade kunnat göras intressant, men det faller på att vara så otroligt taffligt genomfört. Serien är för all del snygg, även om man nog får vara beredd att svälja ganska, eh, kreativ anatomi och sådär. Det är inte bara Spawn själv som är tillverkad av något slags nekromagisk modellera – jämfört med andra karaktärer är han anmärkningsvärt konsekvent i proportioner och så. Alla andra kan byta ansiktsform mellan två bildrutor, och när de rör sig och talar så flyttas ganska mycket massa runt där under huden. Folk sväller och krymper. Men ja, det är konststilen, man får liksom köpa den.
Men. Plottingen är så jävla dålig. McFarlane säger att han har ett slut planerat, men att han aldrig vill använda det för att han vill att Spawn ska vara som Stålmannen och vara liksom en oändlig karaktär. En sak är säker: De här första 50 numren får jag aldrig någonsin känslan av att han tänkt längre än kanske ett eller två nummer framåt. Det finns inga riktiga arcs, ingenting sås och skördas på något rimligt sätt. Saker som avslöjas glöms bort, karaktärer som introducerats försvinner eller ändrar karaktär.
Plus att Spawn själv är en så förbaskat osympatisk jävel. Inte för att han är ond eller sadistisk, utan för att han är så barnslig, kortsiktig och dum i huvudet precis hela tiden. Lättlurad, fånig och med kort stubin. Inkonsekvent och egocentrerad. Helt enkelt inte en karaktär jag blir sugen att känna sympati för. Inte en antihjälte, bara inte en hjälte.
Med lite ordentlig plotting hade storyn om Al Simmons, död legoknekt som sålt sin själ till Malebolgia för en chans att se sin familj igen och omformad till en blivande helvetesgeneral och uppskickad till jorden för träning, kunnat bli bra. Nu blir det för mycket hattande, plötsliga infall och trådar som inte går nånstans. Ibland är det här skräck. Ibland är det slapstick. Jag säger inte att man inte kan ha flera olika genrer i samma serie, men här får jag stundtals whiplash när serien inte kan bestämma sig.
Jag köpte det här albumet på något slags rea, har jag för mig. För nån hundring. Det vet jag inte om det var värt egentligen, men det är ganska många sidor per krona och jag är glad att jag äntligen läste seriens första nummer i ordning. När jag bara läste enstaka lösa nummer hos min gymnasiekompis fick jag ju helt fel bild, och nu har mina missuppfattningar korrigerats.
Jag kan bara rekommendera det här som något slags historisk artefakt.
Blir det bättre? Ingen aning, och jag är djupt osugen på att hosta upp 4-500 spänn för nästa kompendium för att ta reda på det. Kanske om det kommer på rea. Men det finns trots allt en massa bra serier att läsa istället för det här.
Har jag sagt att Amazon Kindle Comics eller vad de nu kallar det är helt värdelöst? En av de saker man tydligen inte kan göra är att kolla på sitt bibliotek och därifrån klicka sig in till enskilda seriers information. Man kan alltså inte gå till typ "My library", "Spawn Compendium 1" och sedan till köpsidan för det albumet och därefter till listan med Spawn-kompendier. Nej, för att få fram den här länken var jag tvungen att manuellt söka efter albumet. Jävla clownshow är vad det är. Ja, jag är fortfarande i nördrage-läge över vad Amazon gjort mot Comixology.
Det här är i varje fall de första 50 numren av Spawn.
Jag minns när jag först fick kontakt med serien. Jag hade en kompis i gymnasiet som gillade Spawn och hade en massa tidningar hemma. Just då var de verkligen coola. Tecknarstilen kändes fräsch och ny, och framför allt var färgerna och det lyxiga blanka pappret något som gav serien en väldigt stark liksom premiumkänsla. Det här var en serie som ville något, som berättade saker som spelade roll, det var mörkt och coolt.
Men… det var det såklart inte. Såhär i efterhand är det rätt töntigt, alltihop. Det finns en kärna av intressanta koncept, eller iaf koncept som hade kunnat göras intressant, men det faller på att vara så otroligt taffligt genomfört. Serien är för all del snygg, även om man nog får vara beredd att svälja ganska, eh, kreativ anatomi och sådär. Det är inte bara Spawn själv som är tillverkad av något slags nekromagisk modellera – jämfört med andra karaktärer är han anmärkningsvärt konsekvent i proportioner och så. Alla andra kan byta ansiktsform mellan två bildrutor, och när de rör sig och talar så flyttas ganska mycket massa runt där under huden. Folk sväller och krymper. Men ja, det är konststilen, man får liksom köpa den.
Men. Plottingen är så jävla dålig. McFarlane säger att han har ett slut planerat, men att han aldrig vill använda det för att han vill att Spawn ska vara som Stålmannen och vara liksom en oändlig karaktär. En sak är säker: De här första 50 numren får jag aldrig någonsin känslan av att han tänkt längre än kanske ett eller två nummer framåt. Det finns inga riktiga arcs, ingenting sås och skördas på något rimligt sätt. Saker som avslöjas glöms bort, karaktärer som introducerats försvinner eller ändrar karaktär.
Plus att Spawn själv är en så förbaskat osympatisk jävel. Inte för att han är ond eller sadistisk, utan för att han är så barnslig, kortsiktig och dum i huvudet precis hela tiden. Lättlurad, fånig och med kort stubin. Inkonsekvent och egocentrerad. Helt enkelt inte en karaktär jag blir sugen att känna sympati för. Inte en antihjälte, bara inte en hjälte.
Med lite ordentlig plotting hade storyn om Al Simmons, död legoknekt som sålt sin själ till Malebolgia för en chans att se sin familj igen och omformad till en blivande helvetesgeneral och uppskickad till jorden för träning, kunnat bli bra. Nu blir det för mycket hattande, plötsliga infall och trådar som inte går nånstans. Ibland är det här skräck. Ibland är det slapstick. Jag säger inte att man inte kan ha flera olika genrer i samma serie, men här får jag stundtals whiplash när serien inte kan bestämma sig.
Jag köpte det här albumet på något slags rea, har jag för mig. För nån hundring. Det vet jag inte om det var värt egentligen, men det är ganska många sidor per krona och jag är glad att jag äntligen läste seriens första nummer i ordning. När jag bara läste enstaka lösa nummer hos min gymnasiekompis fick jag ju helt fel bild, och nu har mina missuppfattningar korrigerats.
Jag kan bara rekommendera det här som något slags historisk artefakt.
Blir det bättre? Ingen aning, och jag är djupt osugen på att hosta upp 4-500 spänn för nästa kompendium för att ta reda på det. Kanske om det kommer på rea. Men det finns trots allt en massa bra serier att läsa istället för det här.
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,771
Du har såklart alldeles rätt, och den sanningen är på många sätt så trist. Spawn var jämte Sagan om Ringen den litteratur som för mig i tonåren var allra mest drabbande. När jag var 14 år brukade jag de flesta kvällar läsa Spawn och avnjuta serien till tonerna av Marilyn Manson. Och vad hände? Spawn visade sig egentligen vara en dålig serie och Marilyn Manson var en sexualsadist. (Det är dessutom apropå ingenting en ganska intressant tanke att en viss grupp av människor idag säkerligen skulle gå i taket och anklaga serien för att vara ”woke” medan ingen normalt funtad människa skulle tänka den tanken när serien publicerades)
Jag hade inte råd att själv köpa Spawn när det begav sig, men jag tillhör ju också de som de senaste åren fått brottas en del med Brian Warners rövhålighet. Jag gillar ju fortfarande musiken och kan inte höra den utan att få positiva nostalgiska känslor. Men samtidigt är det ju inte möjligt att helt separera konstnär från verk. Jag är iaf glad att hans nutida produktion inte är sådär supermycket att hänga i julgranen så att valet att inte ge honom mer pengar blir lätt…
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,771
Jag tycker att alla får dra sin personliga gräns vad gäller att konsumera saker som skitstövlar gjort och jag tror att den gränsen alltid kommer att vara godtycklig. Personligen har jag väldigt svårt att lyssna på musik gjord av Marilyn Manson och Michael Jackson, samt kolla på Woody Allens filmer efter att det kommit fram vad dessa personer gjort, men jag kan fortfarande exempel se filmer av Roman Polanski efter vad han gjort och läsa böcker av Strindberg och HP Lovecraft trots att de hade åsikter som var riktigt vidriga. Det ligger finns ingen logik bakom dessa gränsdragningar, det är bara som jag känner, och jag skulle aldrig klandra någon som drar sina gränser på annat sätt.