Detta är WRNU's filmklubb för v46 2026 – #720 sedan starten.
Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.
* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:
Sjuåringen har (till min stora glädje) kommit in i en Godzilla-period, så igår såg vi Godzilla Minus One. Jag såg den på bio när den kom ut och tycker den är fortsatt fantastisk. Nästa helg ser vi på Shin Godzilla, som nog är min favorit bland godzillafilmer.
Det här är fortfarande en jättedum, konstig film och jag förstår inte varför Marvel trodde att den var en bra idé. Jag menar, jag gillar den ju men… Varför är det här en Ant-manfilm ens? Nästan ingenting i plotten eller så bygger ju på att saker är olika stora än vad de borde, och eftersom de överger vår värld typ en kvart in i filmen så försvinner ju hela "älskling, jag krympte barnen"-grejen.
En sak jag tänkte på när jag läste mina gamla recensioner – jag skriver att "[d]et är liksom Star Wars och Jupiter Ascending i ambition, men budgeten är… Ant-man". Men nu när jag kollar upp saken så hade den här filmen en budget på typ 350 mille. I jämförelse hade Jupiter Ascending typ 200 mille och Endgame 350-400.
Marvel brände alltså Endgame-pengar på… det här. Och det blev inte ens speciellt snygga specialeffekter. Jag menar, de är okej, och många av miljöerna är snygga och väldigt mycket funkar men… Det finns också en hel del som mer känns SciFi-channel.
Men jaja. Jag tycker fortfarande att det här är en kul film. Det som funkar sämst är nog tyvärr MODOK. Inte specialeffekterna egentligen, de är OK. Men plotmässigt… hade hans del av manuset kunnat få koka lite till.
---
Huvudproblemet i den här filmen är Kang. Han är inte så subtil som hot – han är en Skeletor-Hitler som vill erövra och förgöra multiversum som småaktig hämnd på de andra Kangarna som förvisade honom till kvantriket. Han har sitt onda rymdkvantimperium med en massa identiska soldater som alla är blint lydande robotvarelser – verkligen en super-enhetlig monokultur utan någon form av diversity of thought.
Och mot honom står en lös allians av en superavancerad socialistisk myrcivilisation och allehanda scrappy underdogs och konstiga varelser, alla olika och absolut inte överens om allt. Och den moral som hamras in flera gånger mot flera olika karaktärer är att filurer som Kang bara kan vinna om de som inte omedelbart drabbas av deras förtryck, låter det fortgå. "Inte min fight". Så när man ser nån som behöver hjälp och utsätts för förtryck så kan man inte bara fokusera på sig och de sina, utan man måste göra den obekväma grejen och bonka diktatorn i huvudet tills han dör, tillsammans med alla andra som är emot honom. Man behöver göra gemensam sak med de som är direkt utsatta för förtrycket, och ganska ofta måste man låta de ta ledningen eftersom de har bättre koll.
Och det här är väl nånstans en världbild jag har lite svårt att säga emot. "Just because it's not happening to you doesn't mean it's not happening".
Ett sekundärt problem är väl MODOK som fastnat i Kangs grepp genom att få möjlighet att känna sig nyttig och ha en tydlig roll även om den är destruktiv. Det här funkar såklart rätt dåligt med att Darren var en elak egoistisk knäpp skurk senast vi såg honom, men om man tänker att han i den här filmen liksom drabbats av rätt rejäla hjärnskador och gått i barndom eller nåt så funkar det mer OK. Att det aldrig är för sent att sluta vara en kuk är hur som helst ett helt OK budskap det också, även om det känns lite oförtjänt och krystat, och undergrävs av skämtsamhet.
Och så har vi problemet att Janet har en historia som hon inte berättat för nån om; hon vill fokusera framåt men eftersom historien inte är helt avslutad så kommer det och biter både henne och andra i rumpan. Och där är väl sensmoralen att när man har en familj, hittad eller ej, som man litar på så bör man vara öppen med grejer så de kan hjälpa till. Å andra sidan är frågan om de nånsin åkt ner till kvantriket och besegrat Kang om inte hon varit hemlighetsfull, så… I dunno.
---
BETYG: 4/5. Fortfarande en bättre och mer intressant film än dess rykte gör gällande.
Nu får vi se – GotG 3 har jag hemma, men sen borde jag se The Marvels, och den… har jag inte. Jag har beställt den, och Ginza skickade den (ospårbart såklart) i måndags, men ännu har jag inte sett skymten av den.
Jaja, jag ligger tidsmässigt väldigt bra till, jag behövde egentligen bara se fyra filmer i veckan. Det här med "en fas i veckan" är ju bara dumheter. Men det vore nice. Oh well, jag har råd att vänta ett par dagar; i helgen hinner jag se fyra filmer trots allt…
Efter 15 års produktion har Laika äntligen släppt sitt magnus opum. En otroligt vacker film baserad på boken med samma namn. En mammas jakt efter sitt barn ställs mot en systers kärlek till sin bror. Det är en otroligt vacker film och jag har satt ibland och undrade hur sjutton dom lyckades göra allt detta med stop motion. Jag minns som barn när BBC visade Narnia-filmerna och dom minnena lever kvar i mig än idag och jag tror att om jag hade sett detta som barn hade jag burit med mig dess minne genom mitt resterande liv. Filmen är rå, på ett sätt som barnfilm var rå på 80-talet och påminner väldigt mycket om The Storyteller (Sagor för stora barn) men är episk på ett sätt som Narnia.
Trots bedriften i hur dom lyckades skapa denna film så är det ändå någonting som saknas. Trots att dom bygger upp karaktärerna och ger dom djup känner jag mig ändå inte helt tagen av någon av dom. Det gör att tredje akten pyser för mig och det gör tyvärr, tyvärr, att jag bara tycker det här är en film som funkar att softa till.
Jag har sett väldigt lite ny film de senaste veckorna och jag ligger rätt bra till med mitt Marveltittande… Så idag lyxade jag till det och gick på bio.
Jag har sett Godzilla Minus Zero, vilket är en titel som inte mejkar någon sense whatsoever.
Det är en uppföljare till Godzilla Minus One. Det var en snygg film med balla actionscener, och ett rörande andravärldskrigs-drama i förgrunden. Min favorit-Godzilla är fortfarande Shin Godzilla, men Minus One är god tvåa.
Den här var… framför allt rörigare. Inte bara för att ett nytt monster introduceras (Ghidora) utan också för att det personliga dramat kändes mindre fokuserat, spretigare. Kanske var det bara för att jag var väldigt trött, men jag hade lite svårt att hänga med och uppehålla intresset. Men visst, det finns väl ett genomgående tema om att göra sin plikt, och att plikten egentligen inte i första hand är till ens överordnade utan till samhället. Ibland står detta i konflikt med ens plikt mot familjen till exempel, och då blir det svårt, men i en situation där det finns många som lider så behöver man dra sitt strå till stacken och kan inte bara gömma sig.
Det som funkar väldigt bra är monstren och monster-fighterna. De är snygga och mäktiga och allt sånt där. Specialeffekterna är överlag väldigt snygga, utom nästan all greenscreen som har väldigt mycket halo-effekt så det ofta ser lite "FMV-spel från 90-talet" ut.
Men ja. För all del, om man vill se monsterfilm så är det här en helt okej monsterfilm.
Jag såg den på bio 2023, och sedan på bluray 2024.
Alltså man skulle kunna tycka att en sån här film liksom borde tappa sin slagkraft efter ett tag. OK att man satt där i biomörkret och grinade för att det var så fint när den datoranimerade tvättbjörnen och sälen med mekaniska armar pussades… Då var det ju nytt, man hade inte sett det förut. Det här var tredje gången och… att jag vet att de här grejerna kommer gör det nästan värre. Eller bättre, kanske.
Så ja, jag har suttit och ömsom grinat och ömsom skrattat och ibland båda samtidigt, genom hela den här filmen igen.
James Gunn är helt enkelt otroligt bra på det här.
En sak jag tänkte på var Star-Lord. Precis som Thor är han ju något slags dumhuvud. Och när man får till balansen mellan dumhuvud/egoist/pinsam och genuin/känslosam/bra person på precis rätt sätt så funkar såna karaktärer så jäkla bra. Med Thor fick de till det i Ragnarok, men i Love and Thunder blev han lite för mycket dumhuvud för att det skulle riktigt gå att sympatisera. Gunn har aldrig liksom svajjat här; Quill har ridit den där balansen från första början. Han är lite av ett dumhuvud här också. Men det funkar. Det känns aldrig elakt.
På tal om det så känns det återigen lite skumt med hur filmerna som Gunn inte gjort passar in här. Den här filmen följer ju på julspecialen som jag skippade, men innan dess antar jag att Thor: Ragnarok ligger, tidslinjemässigt. Och innan den Endgame. Så i Ragnarok var Quill ändå på fötter och fungerande. Men sen… kraschar han och blir deprimerad. Så något slags fördröjd reaktion? I Ragnarok är han ändå väldigt blasé om att känna sig "shitty" över Gamora-situationen. Jaja, det här är väl inget Gunn styrde över antar jag.
En annan sak jag tänkte på var att Adam Warlocks flyscener definitivt ser ut som Stålmannens. Jag tror det var här han först använde dem, men det är uppenbart att Gunn tog med sig dem för senare användning. Och det gjorde han rätt i; det här är supersnyggt sätt att visa flygande supermän.
---
I know writers who use subtext, and they are all cowards…
Alltså, den här filmen är väldigt explicit i sin världsbild. Det finns säkert en och annan som inte ser något politiskt här, men ärligt talat måste man nog stoppa fingrar i båda öronen och blunda rätt ordentligt för det.
Jag menar, High Evolutionary är alltså en snubbe som vill bygga det perfekta samhället genom att framavla det perfekta folket och han vill förinta eller göra sig av med allt som är fult, konstigt eller… dare I say degenererat. Hans perfekta art är blonda, vita barn.
Det jag kan säga är väl att det här är fascism sedd genom en väldigt… jag vet inte, naiv individualistisk lins. Det finns ju rätt många antiauktoritära typer som aldrig riktigt tar hoppet över till något slags system- eller strukturanalys utan stannar vid ett slags "det är dåligt att förtrycka de som är annorlunda"-etos. och det är för all del inte en dålig utgångspunkt – det är dåligt att förtrycka de som är annorlunda. Det är dåligt att försöka tvinga på samhället sin egen idé om vad perfektion är. Men det saknas helt och hållet, tycker jag, något slags materialistisk analys här. Det är fortfarande en enskild person som är Skeletor-Hitler (i det här fallet – är Hitler, ser ut som Skeletor), det finns ingen liksom analys av bakomliggande materiella orsaker eller systemkritik, ingen idé om hur samhället behöver fungera osv.
Och då landar det ganska lätt i en känsla av att alla försök att förbättra samhället och dess strukturer demoniseras. Låt saker bara vara! Låt folk vara! Låt tusen blommor växa! Något slags idé om att status quo är ett neutralt nuläge och så länge ingen nazist kommer och nazistar sig så kanske det är dåligt här och var men man kan inte ta bort det dåliga utan att det blir sån där elak monokultur och likformighet av det.
Det här är såklart lite orättvist. Filmens världsbild är inte dålig. Men den är verkligen snarare amerikansk-punkig antiauktoritarianism mer än den är, säg, svensk vänstersocialistisk punk. Skulle jag säga. Klart det fanns och finns svensk punk som mest var "sluta säga åt mig hur jag ska klä mig" och inte så mycket "staten och kapitalet sitter i samma båt", men jag upplever absolut amerikansk punk som mer… kanske inte opolitisk, men mer individcentrerad och därför lite bristfällig.
Filmens tes är att ibland kommer det enskilda knäppisar med mycket makt och farliga idéer och förtrycker folk, och då behöver alla som är lite konstiga weirdoes samlas och samarbeta för att bonka honom och hans skapade monster i huvudet tills han dör, och rädda hans offer.
Och absolut, när det kommer en Hitler så behöver alla samlas för att besegra honom och bonka honom i huvudet tills han dör (om han inte gör det själv), men problemet var egentligen inte Hitler utan de materiella-ekonomiska förutsättningarna som skapade honom och som skapade den mylla där hans idéer kunde gro, och utan den myllan hade han inte kunnat skaffa sin makt. De enskilda knäppgökarna med mycket makt och farliga idéer som förtrycker folk får ju den makten på något sätt, liksom. De är sällan speciellt enskilda.
Och vill man undvika en ny High Evolutionary så kanske man egentligen borde kolla mer på hur han kunde få sådan makt, vilka de materiella förutsättningarna var, och försöka se till så att de inte uppstår igen. Bygga upp Tyskland istället för att återigen kräva landet på reparationer till exempel…
Vet ni vad jag gillade med First Steps? Jag ska ju se om den nästa vecka nån gång. Jag gillade att den, om än ganska subtilt, visar hjältar som förbättrar världen de lever i på andra sätt än bara bonka superskurkar i huvudet. Fantastiska Fyran, framför allt Reed och Sue, använder sitt kändisskap och sina hjärnor för att förbättra sin världs materiella omständigheter. Reed sprider sin teknologi, Sue arbetar för demilitarisering och fredsprojekt. Och det funkar. Ingenstans i filmen antyds det att de gör något dåligt, när de arbetar för att förändra status quo och bygga en bättre värld. Reed och Sue förbättrar världen, och resultatet blir mindre förtryck – FFs alternativa Jetsons-50-tal är rasintegrerat och… jag vill inte säga helt jämställt, men dugligt.
Men alright, alright. Jag ska sluta gnälla nu. Jag tycker ju egentligen att den här filmen är asbra. Och Gunn verkar vara en bra person, som tar med sig sin punkiga Troma-etos in i superhjältefilmer om underdogs och förbisedda personer som har något att bidra med; som är kapabla till mer än man kunnat tro. Det finns en människokärlek och en värme. Och visst är det också så att det High Evolutionary saknar, som också Lex Luthor saknar, är empati? Kindness is the real punk rock. Svårt att säga emot att värme och glädje och generositet och samarbete känns som närmast revolutionära handlingar 2026.
---
BETYG: 5/5. Jag kan inte riktigt ge ett annat betyg till en film som får mig att sitta och grina när jag ser den för tredje gången en helt vanlig onsdag.
Jag har frågat mig förut om det här är den bästa MCU-filmen. Jag tror det. Jag har svårt att se att nån av de jag sett innan den här är bättre, egentligen.
Udda grepp med tanke att serieversionen mest bara bygger djurhumanoider för jämnan. (Kanske den av Marvels skurkar som presterar minst i förhållande till hur extremt mäktig han är.)
På Counter-Earth har High Evolutionary skapat ett samhälle som materiellt sett är identiskt med jorden (tolkar jag det som), men fyllt det med vad han tänker sig ska vara hans perfekta varelser (utom att de inte kan vara kreativa?). Men här får han samma problem som på jorden – visat då inte genom strukturella orättvisor eller så utan genom våldsam kriminalitet på en parkeringsplats. Men OK, om man vill kan man se detta som en kommentar om att "om materiella omständigheter är desamma så får du samma resultat".
Samtidigt är ju anledningen till att High Evolutionary skapat just en kopia av jorden att han vill ha samma kultur, musik, konst. Så man kan också läsa det som "bara i ett samhälle med kriminalitet och alla problem som finns på jorden kan du få sådan kultur". Det ligger ju också i linje med ovan funderade status quo-försvar: Försöker du förbättra något så blir resultatet att du förlorar något viktigt.
Jag har nu sett om The Marvels och jag tänker att det är genuint orättvist att se den direkt efter Guardians of the Galaxy Vol. 3. För kontrasten, liksom.
Jag såg den här på bio 2023 och har inte sett den sen dess, och jag har tydligen inte ens brytt mig om att köpa den på skiva förrän nu när jag skulle se den för det här projektet.
Den här filmen är helt enkelt en röra. Alltså jag vill gilla den – den är snygg (mestadels; Marvel får fortfarande inte greenscreen plus ljusa scener att funka), den är mycket (och ni vet att jag gillar maximalism), den är en fortsättning på Captain Marvel (som jag gillade) och TV-serien Ms Marvel (som jag också gillade) och i nån mån också Wandavision (som ju är bland det bästa Marvel gjort).
Men… Den är tyvärr helt enkelt inte speciellt bra. Den är spretig och ojämn, den försöker göra flera olika saker men underminerar sig själv genom tämligen onödiga och dåligt fungerande skiftningar i tonalitet. Det finns antydningar till bra idéer här, men de får aldrig riktigt komma fram. Personkemin mellan de tre huvudpersonerna sätter sig aldrig riktigt, delvis för att Carol är så stel och delvis för att Kamala är så jobbig. Det hade behövt mer tid för att riktigt funka. Och den tiden finns inte, för filmen är bara 1:45 och ska hinna med en musikal-planet också.
---
Vad är Dar-Benn för slags problem egentligen? Hon är väldigt mycket formad av sina materiella omständigheter vilket filmen gör väldigt tydligt; hon radikaliserades i grunden av när Captain Marvel tänkte hon skulle "lösa Kree-problemet" genom att döda The Supreme Intelligence. Men hon vill i varje fall två saker: Hämnas på Captain Marvel, och rädda sin planet. Tyvärr väljer hon att rädda sin sargade planet genom att gå in och stjäla andra planeters naturresurser.
Om man verkligen vill kan man dra paralleller med hur tyskland besegrades i första världskriget och verkligen slogs ner i skoskaften och sedan krävdes på pengar, vilket radikaliserade folk och skapade ett motstånd och en revanschvilja som gjorde dem mottagliga för ultranationalistiska berättelser om nationell återfödelse. Såklart.
Men med eller utan historiska paralleller kan man säga att läxan väl nånstans blir dels att inte hetsigt ge sig in och tro att man kan lösa problemet på ett litet kick genom att bara döda rätt person. Utan att problem som Kree-imperiet skulle behöva lite mer komplexa diplomatiska lösningar. Att det inte riktigt funkar att slå er folk i skoskaften och inte förvänta sig att det ska komma en rebellisk motreaktion oavsett hur "rättmätigt" nedslåendet i skoskaft var.
Och i slutänden förintas Dar-Benn av sin egen radikalisering (fascismen är alltid självdestruktiv) men gör en massa skada på köpet. Och problemet Dar-Benn innebar "löses" (potentiellt) genom att Captain Marvel sätter in en Marshall-plan och återtänder Kree-planetens sol. Ifall detta räcker för att undvika framtida radikalisering osv får tiden utvisa såklart, men i filmen porträtteras det som en fungerande lösning.
Och det här är väl nånstans en sympatisk världsbild, tänker jag. Handlingskraft och cult of action är inte alltid bra grejer, det behövs lite eftertanke om man ska fixa långsiktiga lösningar. Och så är det dumt att försöka göra saker själv, tänka att man måste hitta alla lösningar på egen hand.
---
Den här filmen är… inte dålig. Den är ganska medioker och spretig. Jag kan inte riktigt rekommendera den, men det är liksom inte en så dålig film att jag vill avvärja heller. Så…
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
