WRNU:s filmklubb 2026 v44

krank

krank

Radikal anti-AI-gubbe
Joined
28 Dec 2002
Messages
38,944
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v44 2026 – #718 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
  1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
  2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
  3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
  4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Code: 
[spoiler]
Ditt innehåll
[/spoiler]
 
Jag har sett Arkipelag, som kändes väldigt mycket som en sorts "svensk film"-version av @Khan scenariot Dolt under ytan till KULT. Iallafall hade jag stor behållning av att läsa den så, föräldrarna som passerar in i ett purgatorium baserat på deras egna trauman och brister, barnen som agerar monstruösa skrattspeglar av deras personligheter och minnen, ungdomsledarna som demoner som är fast i att tjäna som väktare till denna skärseld år in och år ut. Ju mer man vet om regissören, desto mindre behållning känner jag att man får ut av det, gå hellre in blinda om ni kan det. Den var ganska rolig och bjöd på många lager av möjliga tolkningar, och utan att kännas sådär svenskt krystad som många filmer blir, till och med barnskådespeleriet lyckades undvika det.

BETYG: 4+/5
 
Jag inledde höstlovsveckan med att se om Män gör vad som helst för att inte gå i terapi Doctor Strange. Jag har ju egentligen bara måndag och tisdag "riktigt lediga" i år eftersom jag ska styra upp jobbets monter på Comic Con (titta gärna förbi!), så jag får liksom passa på. Kommer jag hinna med hela fas 3 den här veckan? Osannolikt; jag har nio filmer kvar. Kanske om allt går oväntat smidigt med Comic Con.

Jag såg den här på bio 2016, sedan 2018 och sedan 2018 igen.

Det är en välkonstruerad, välgenomförd film på typ alla sätt. Kanske lite trist soundtrack. Men givet att Doctor Strange är en superhjälte jag över huvud taget inte bryr mig om egentligen så lyckas den hålla mitt intresse – och specialeffekterna är fortfarande chef's kiss. Framför allt spegeluniversat – jag är fortfarande rätt övertygad om att animatörerna där inspirerats av bland annat den legendariske youtube-surrealisten Cyriak. Grejen där Stranges fingrar fraktalt delar upp sig i mindre händer, och scenen där vägarna viks och bilarna åker över kanterna? 100% Cyriak.

---

Den här filmen är not that deep, man.

Jag menar, ok, det finns ett extremt tunt översta lager av mysticism-vs-vetenskap och "vetenskapen vet inte allt" osv, som absolut störde mig när jag såg filmen första gången. Det förbannade flummet. Och så finns ju lite white saviour-nonsens i vägen såklart. Men, det är ju såklart inte det filmen handlar om, och den världsbild filmen målar upp är inte i första hand "österländsk mysticism finns".

Vad är problemet, konflikten?
- Ett problem är att Doctor Strange är en arrogant skitstövel som knutit upp hela sitt människovärde i att vara väldigt bra på en enda sak eftersom han – och här är filmen explicit – är rädd för att misslyckas. Han har ett kontrollbehov och en djupt liggande osäkerhet som han inte tar tag i utan istället döljer under arrogans och kompetens. Och när kompetensen tas ifrån honom så klarar han inte av det, för vad är han ens värd utan sina händer?

- Ett problem är Dormammu och hans lärjunge Kaecilius. Kaecilius vill ha evigt liv. Dormammu är evighet – stillastående, passiv ickeförändring.

Lösningen på Stranges arrogans är att han får sitt sinne vidgat – en ganska klar symbol för att han fås att inse att det finns, som hans ex säger, andra sätt att rädda liv. När något i ens liv förändras och man inte kan fortsätta exakt som tidigare, då får man försöka gräva där man står och se vad man kan göra istället. Kanske är det också lite dumt att knyta upp hela sin identitet i något som man faktiskt ändå förr eller senare kommer att tappa? För Stephen Strange åldras, han är inte odödlig. Han har till och med lite salt och peppar i håret här – frågan är hur länge hans händer funkat ens om han inte hamnat i en bilolycka. (Om man vill kan man alltså se Stranges resa som att den handlar om att acceptera sitt åldrande).

Lösningen på Dormammu är dels att inse att stasis inte är något positivt, och att använda denna insikt som en fälla – fånga Dormammu i ett loopande evigt ögonblick. Dels får filmen alltså bonuspoäng för att lösningen på skurken inte var att bonka honom hårt i skallen, dels för att lösningen var tematiskt väldigt passande till Stranges resa och det övergripande budskapet.

För det är väl nånstans det som är den världsbild som kommuniceras här: Förändring är ofrånkomlig. Man får försöka vara beredd, man får hålla sig flexibel. Göra så gott man kan med det man har.

Och det kan man ju tycka att "duh, det fattade jag första gången jag såg filmen, det är ju helt självklart och närmast explicit i filmen". Så är det nog, men det verkar ju som att åtminstone jag inte tyckte det var värt att nämna i någon av mina tidigare recensioner. Så kanske en banal "insikt", men så är det ibland.

En annan sak jag verkligen uppskattar: Att Den Uråldrigas hyckleri inte frejmas som något negativt. Det är ju annars en trop jag är evinnerligt trött på, det här med att det värsta man kan tänka sig är hyckleri. För nej, det finns många värre saker – att folk skadas eller dödas eller svälter eller vad som helst. Om man håller ideologisk eller moralisk renhet som sitt enda oflexibla rättesnöre – då blir man en fanatiker. Och det, säger filmen, är något dåligt.

---

BETYG: 5−/5. Jag skulle kunna se den här i morgon bara för mirror dimension-scenerna. Framför allt med rätt sällskap.
 
Last edited:
Jag har sett om Män, kvinnor, aliens, cyborger och en tvättbjörn gör vad som helst för att inte gå i terapi Guardians of the Galaxy Vol. 2.

Såg den på bio 2017, 3D-bluray 2018 och sen igen 2018.

Det här är en ball, ösig film med fantastiska specialeffekter och oerhört kraftfull emotionell impact. Slutet får mig varje gång. James Gunn vet vad han håller på med.

Nu när trilogin är avslutad så kan man också se vad han gjorde – det är faktiskt en rätt snygg arc, nästan helt byggd kring Rocket Raccoon av alla karaktärer. Men ja, det funkar ju som egen film också.

Jag har egentligen inget nytt att klaga på – Baby groot är inte speciellt söt och soundtracket är lite mindre kickass än ettan. Men annars så.

---

Det här är också en film där jag inte vet om det finns så mycket att gräva i; filmen är rätt tydlig med sin världsbild och sitt budskap.
- Problem: Planeten Ego, vars mål är att absorbera hela universum och göra det till sitt. Växa som en cancersvulst. Han kombinerar här dels den konformism som Gunn gärna har som återkommande problem, och dels det här med "fäder" som bara ser sina barn som en förlängning av sig själva – som små kloner som ska uppfylla alla pappas drömmar.
- Problem: Ravagers, som är ett gäng våldsamma, arga män utan konsekvenstänkande. Som upprätthåller en väldigt toxisk maskulinitet där minsta svaghet måste bestraffas. Åtminstone gäller detta en stor del av just Yondus besättning – kanske är det för att det är en sån besättning man får när man är villig att bryta mot Ravager-koden och t.ex. handla med barn.
- Problem: Rocket saboterar alla sina relationer.

Tyvärr är ju lösningen att bonka åtminstone två av de här problemet i huvudet tills de dör, vilket ju alltid är en ganska fantasilös och trist lösning. Snygg såklart, men otillfredsställande på många sätt. För mig iaf. Men ja, världsbilden här är ganska enkel:
- Blodsband är inte lika viktiga som de relationer man bygger med sina vänner, sin "funna/valda familj".
- Det är bra att prata med varandra om vad man känner och om sina relationer, även om man är en jättehård manly-man. Kanske särskilt då.
- Det är överlag dumt med konformism och svaghetsförakt.

BETYG: 4+/5
 
Och nu har jag dessutom sett om Spider-Man: Homecoming.

Tidigare: 2017, 2018, 2019.

Det är inte första eller sista gången jag säger det, men jag tycker superhjältefilmer är bättre när de är något annat plus superkrafter. Och det här är en väldigt bra highschoolfilm plus superkrafter, och det funkar verkligen asbra. Det är också en bra Spiderman-film; spidde är ju som intressantast när det skapas en spänning mellan hans vanliga liv som Peter Parker och hans superhjältande, och den balansgrejen gör den här filmen väldigt bra.

Vulture är också en av de bästa skurkarna i hela MCU. Varför? För att han är en person. Jag kan tänka mig Vulture ha hobbies. Ta en bärs på fredagkvällen. Grilla. Skämta med sina arbetskamrater och sin familj. Jag har väldigt svårt att föreställa mig vad Thanos gör när han inte är on-screen och Thanos:ar liksom. Det här lider de flesta skurkar av, och ju mer Hitler-Skeletor de är desto mer lider de av det.

Vulture har begripliga motivationer. På en rimlig nivå. Det finns liksom inget konstigt med det – med ett USA som ser ut som det gör; om det som hände i MCU hände så skulle folk som Vulture formas. Han vill inte ta över världen eller förinta oliktänkande eller så. Han vill försörja sin familj.

---
Problem: Toombs/Vulture. Det är lite intressant att när amerikanska filmmakare ska göra en radikaliserad underdog som bara vill sätta mat på bordet för sin familj så är det inte en arbetare utan en småföretagare de använder. Men visst, det funkar. Toombs skapas i praktiken av klassamhället i kombination med stelbent och obetänksam regeringsbyråkrati.

Problem: Peter är en tonåring som fått vara med och spela med de stora pojkarna och flickorna, och nu har han lite svårt att släppa det och acceptera att han egentligen bara är en gymnasieelev. Jag som jobbar med gymnasieelever kan väl säga att jag känner igen problematiken med ungdomar som tror att de är mer vuxna än vad de faktiskt är, som överskattar sina förmågor och som liksom vill vidare, snabbt, helst nyss.

Toombs-problemet löses ju här tyvärr genom att bonka honom i huvudet tills han är uteslagen, men Spidde räddar åtminstone livet på honom vilket skapar ett slags respekt mellan dem. Men det finns såklart inga antydningar till lösning av de problem som skapade Vulture. I princip kan man läsa filmen som att allt ändå handlade om att Toombs valde den "enkla vägen" när det "blev lite svårt" och att det därmed fortfarande är så att problemet är den enskilda individens dåliga privatmoral. Oh well, amerikansk film, man får väl vara nöjd med den lilla klassanalys man får. Han är fortfarande bättre än en del andra MCU-skurkar som får ha ideologiska poänger men sen också är helknäppa massmördare…

Peter-problemet löses i filmen genom att han har kärleksfulla vuxna omkring sig som ger honom stöd när han behöver det, ger honom utrymme att misslyckas men utan att det blir total katastrof, och som tröstar honom när det gått dåligt. Och som sätter gränser när det behövs, och hanterar situationen någorlunda när han bryter mot dem. Återigen, det här är en dynamik jag är bekant med – en hyfsat stor del av mitt jobb är att försöka lugna ner elever som är för stressade, stressa upp elever som tar det för lugnt, och skapa utrymme för ungdomar att misslyckas under säkra förhållanden. Jag har egentligen inte så mycket att tillföra här utom att jag gott tycker Tony kunde fortsatt hålla bättre koll på Peter även efter att han tagit tillbaka dräkten. Men, förr eller senare måste också ungdomarna få pröva vingarna skarpt, utan skyddsnät…

Så ja, jag har nog inte så mycket att invända faktiskt. En helt duglig världsbild, framför allt för att vara amerikansk superhjältefilm.

BETYG: 4+/5

(Det är möjligt att jag sätter lite lägre betyg den här vändan för att jag ser filmerna med lite huvudvärk och en tack och lov avtagande förkylningsfeber. Suck is life.)
 
Nu får vi se – blir det Ragnarok, Black Panther och Infinity War i morgon? Kanske. Jag har egentligen inte supermycket annat för mig förutom att dricka té och ta det lugnt inför Comic Con-kaoset…
 
Jag såg igår den thailämdska filmen Faen Chan (my girl) ifrån 2003 då detta är en av min partners favoritfilmer.

Jeab är en ung man som lever och jobbar i Bangkok när hen möts av nyheten att hens barndomsvän Noi-Naa skall gifta sig.

När Jeab beger sig hem till sin hemstad för att delta på bröllopet fylls hen plötsligt av minnen av sin barndom och sin vänskap med Noi-Naa och vi får nu se Jeabs och Noi-Naas förgågna relation i barndomen utspela sig genom flashbacks i Jeabs sinne.


Betyg 3/5 en romantisk comming of age story och en nostalgisk tillbakablick som utspelar sig i södra Thailand någon gång under 80-talet med fokus på bardomens vaänskapsband, identitetssökande och de oundvikliga förändringar som kommer med att växa upp och lämna barndomen bakom sig.

Lek Carabao ifrån ett av thailands mest kända rockband Carabao spelar Noi-Naas pappa i filmen och filmen kickstartade även karriärerna för 6 (på den tiden) unga thailändska regissörer.

Filmen släpptes 2006 i Indonesien under titeln first love och filmmusiken ändrades från thailändsk 80-tals pop till indonesisk ditto.

2023 släpptes en dokumentär på netflix i 5 delar om filmen som heter remembering faen chan:dream a dream again.

Filmen var en enorm succe i Thailand och är en av Thailands (bland lokalbefolkningen) mest älskade filmer och den har 7'9/10 i betyg på imdb.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top