WRNU:s filmklubb 2026 v35

krank

krank

Radikal anti-AI-gubbe
Joined
28 Dec 2002
Messages
38,769
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v35 2026 – #709 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
  1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
  2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
  3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
  4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Code: 
[spoiler]
Ditt innehåll
[/spoiler]
 
Jag såg igår White tiger ifrån 1996.

White tiger är en kanadensisk martial arts action film där vi får följa polisen Mike Ryan när hen försöker störta gangsterbossen Chow och utkräva hämnd för sin mördade polispartner.

I rollen som Mike Ryan ser vi Gary Daniels som jag inte vet så mycket om mer än att han tydligen är en legit kampsportare och att han var med i filmen city hunter med Jackie Chan ifrån 1992 och att han spelade Kano i mortal kombat tv-serien mortal kombat X generations.

Som seriens bbg (big bad guy) ser vi Cary Tagawa (Shang Tsung) ifrån dom gamla Mortal Kombat filmerna.


Betyg 2,5/5: Filmen möttes av kritik som - en ändlös kavalkad av high kicks,flying fists,exploderande bilar och utdragna shout out slow motion scener och även om Gary Daniels är en hyffsad martial artist så har han noll och ingen karisma och hens skådespelande påminner om en sömgångar zombie och det har uppenbart lagts mer fokus på balla fightscener och action än story och manus.
 
Last edited:
Jag såg igår hong kong kung fu filmen fist of legend ifrån 1994 med Jet Li i huvudrollen.

Året är 1937 och Chen Zhen (Jet Li) är en student på Kyoto university där hen får utstå mobing av japanska ultranationalister.

Chen får reda på att hans kung-fu mästare har dött efter en match mot karateutövaren Akutagawa och Chen misstänker att japanerna kör fulspel och beger sig därför till Shanghai för att utreda saken närmare.


Betyg 4/5 Detta anses som Jet Li's bästa film han spelat i och en av dom bästa martial arts filmerna någonsin.

Filmen är en remake av Bruce Lee's fist of fury ifrån 1972 och filmen fick 3 olika utgåvor en amerikansk utgåva ,en hong kong utgåva och en taiwanesisk utgåva och filmen skiljer sig åt i dialog och scener beroende på vilken utgåva man har

Tex i den amerikanska utgåvan blir Chen tillfrågad av sin japanska love interest Mitsuko om han hatar japanerna varpå han svarar nej jag hatar inte japanerna medans han i hong kong versionen svarar jag vet inte
 
Last edited:
Jag har sett Kasper Hauser - Var och en för sig och Gud mot alla (Originaltitel: Jeder für sich und Gott gegen alle) från 1974. Filmen är regisserad och skriven av Werner Herzog och berättar den sanna(?) historien om särlingen Kasper Hauser som1828 hittades stående på ett torg i Nürnberg och, vad han själv senare påstod, hade tillbringat hela sitt liv fram tills dess inlåst i en källare.

Det är en märklig film. Den berättar historien på ett rättframt sätt men lyckas ändå vara fullkomligt absurd, och det inte, enbart i alla fall, på grund av den märkliga historien i sig. Den innehåller märkligheter som att huvudrollsinnehavaren, Bruno S, vid inspelningen var över fyrtio år gammal, trots att den riktige Kasper Hauser var i tonåren när han påträffades. Han är dessutom så rent bisarr att han mest framstår som en tecknad figur i en annars realistiskt skildrad värld. Många andra personer i filmen är väldigt konstiga de med. De säger rent absurda repliker och gör märkligheter som aldrig får någon direkt förklaring. Hela filmen har ett drag av surrealism över sig.

Är den bra då? Tja, trots sina märkligheter, eller kanske på grund av, så tycker jag nog att den ändå är sevärd. Bruno S är nästan magnetisk och svår att ta ögonen från även i scener i vilka han knappt agerar. Och om man är intresserad av historien om Kasper Hauser så får man den vad jag förstår trots allt berättad som den ska ha utspelat sig.

Värt att notera för musiknördar är att Florian Fricke från Krautrockbandet Popol Vuh inte bara har gjort musiken utan även har en mindre roll i filmen.

Kasper Hauser - Var och en för sig och Gud mot alla får betyget 3/5. Filmen finns att se på SVT Play.
 
Jag och frun har lyckas se en hel riktig film! She Dies Tomorrow. Filmen är HATAD av den vanliga publiken och älskad av kritikerna… Och jag förstår det! Hela filmen är som en utdragen, plågsam, smärtsamt långsam ångest attack. Fy fan vad bra det är! Många snabba klipp från en utdragen stund som är filmiskt vacker i sitt förfall till exakt hur patetiskt det är på riktigt. En massa snygga skådisar som gör sig så fula som möjligt med hur de rör sina ansikten. Nästan inget händer.

Att de sålde detta som en skräckfilm är mer eller mindre bedrägeri. Men för min skull? De kunde ärligt talat gått ännu hårdare.

4 av 5
 
Nån gång för över 30 år sedan såg jag 9 to 5 med Dolly Parton. Jag mindes den som helt OK, så nu när hon gick hädan så tänkte jag att det väl skulle vara ett bra tillfälle att se om den.

Det här är mitt minne av den: På en arbetsplats finns en sexistisk och dryg chef. Tre kvinnor där Parton spelar en, får nog. Nånting händer som sätter chefen ur spel. De tre kvinnorna kör någon form av Weekend at Bernie's och styr företaget i hans ställe, och saker och ting blir bättre när de gör det. Jag minns den som en film om kvinnokraft och organisering på arbetsplatsen.

Är det ditt minne också? Bra. Ha kvar det minnet. Se inte om filmen.

Såatte… Den här filmen är nästan två timmar lång och ett år äldre än mig. Jag vill aldrig mer höra någon gnälla över att filmer "nuförtiden" är onödigt långa. Den här filmen hade kunnat vara en timme lång och inget av egentlig vikt hade kunnat förlorats.

Allt jag mindes finns här, absolut. Mer eller mindre. Men mellan "Tre kvinnor där Parton spelar en, får nog" och "Nånting händer som sätter chefen ur spel" finns en ganska lång serie scener och händelser som verkligen bara känns som utfyllnad. Liksom…

Filmen får inte ens nån riktigt tillfredsställande slutkläm. Företagets styrs fortfarande av en sexistisk röv. Kvinnorna får fortfarande inget erkännande för det bra jobb de gjorde. Ingen poäng görs om organisering, för allt de tre kvinnorna gör, gör de i hemlighet snarare än gemensamt med övriga kvinnor på arbetsplatsen.

Kanske är det bara för att standarderna förändrats med tiden, men det är helt enkelt ett för lågt tempo och för mycket spretighet i manus för att det ska funka riktigt bra. Det känns lite trist att sätta lågt betyg på en film man ser för att minnas en älskad och älskvärd ikon, men tyvärr. Jag kan inte rekommendera att se den här filmen.

BETYG: 2/5
 
Legend (The Return of Darkness fancut)
1985 (2022)

En dark fantasy-film som var före sin tid. Originalet var 2,5 timmar lång men dåtidens publik tyckte till och Ridley Scott klippte ned den till 1h 38min med ett modernare soundtrack. Vi i Europa fick dock originalmusiken, vilket har bibehållits i denna fan cut. Det drömska och skräckfyllda är min fascination med denna film men den har sina problem i att den är sönderklippt, vilket slätats över något i fan cutten (samtidigt som slapstick-humorn minskats). Vad som överraskade mig var den till synes 12-åriga pojken som spelar alven Gump och hur teatraliskt och vuxet han uppför sig, vilket bidrar till skräckstämningen. Det är dock en 19-årig tysk man, son till en skådespelare och tidigare känd från Bläcktrumman, som blivit dubbad av samma skådespelare som spelar Blix the Goblin (vilket återigen bidrar till det skräckfyllda). Det roliga är att i den tyska versionen är det "Gump" som gör rösten för Blix.

Scott ville göra någonting skräckfyllt, perverterat, och han hittade författaren Hjortsberg som tidigare skrivit filmatiseringar av sina böcker och precis då råkat skriva en fantasyfilm. Castingen i filmen är superb, särskilt med Tim Curry som djävulen själv. Vi hade kunnat få både Johnny Depp och Jim Carrey i huvudrollen med Jennifer Connelly som prinsessan (hon tackade nej och var med i Labyrinth som kom följande år). Det är klara drag av Shakespeare och kristendom men för det visuella tog Scott inspiration från animerade Disney-filmer. Det märks i hur fantasifulla och fantastiska alla sets känns. Storyn är lite tunn, men den täcks upp av den drömlika och kusliga stämningen, och eftersom jag sett en fancut, då jag sett den europeiska klippningen så många gånger, så är det här en film som är skön på ett flertal punkter.

BETYG: 4/5
 
Last edited:
Jag har såklart sett Inception förut, men det var definitivt en film jag ville se om nu när jag har 4K-TV och sådär. Jag har för mig att jag såg den på bio; sen såg jag om den 2014 och sen såg jag den på IMAX förra året.

Jag gillar Nolan. Han gör väldigt fina filmer och han verkar alltid försöka göra allt så fysiskt och praktiskt han kan – det är inte så att han räds CGI när det funkar eller behövs, men väldigt väldigt mycket känns otroligt påtagligt och det tror jag beror på just att han gillar det fysiska.

Sedan får man köpa att han inte är liksom en "hård" världsbyggare. Han hittar på en ball premiss, men precis som att Cobb i den här filmen spenderar en massa tid med att göra saker han säger att man aldrig ska göra, så spenderar Nolan en massa tid med att bryta mot sina egna regler när det passar honom. Jag har för mig att han i samband med Tenet sagt att man inte ska tänka så mycket när man ser hans filmer utan mer känna dem, att de ska vara som en upplevelse. Det blir ett slags drömkänsla – det specifika är "inte viktigt" och saker tål inte att synes i sömmarna, men så länge man slappnar av och flyter med så uppstår en väldigt stark och skön känsla. Mycket pathos och ethos, väldigt lite logos, om man så vill.

Sedan är det inte så att världsbygget i sig inte skulle funka att göra "hårdare" om man t.ex. byggde ett rollspel med samma värld. Att Nolan fuskar för att få just sin story och sina snygga shots att funka är inte ett bevis på att man måste fuska.

Men ja, okej. Jäkla bra film. Snygg. Välskådespelad. Väldigt mansdominerad, tyvärr. Värd att ses flera gånger.

BETYG: 4+/5
 
En sak jag tänkte medan jag såg filmen: "Välkomna till veckans avsnitt av män gör vad som helst för att slippa gå i terapi". Jag menar OK, just terapi kanske är lite klurigt medan man är på flykt och innan han flydde bodde han ju i USA med det amerikanska sjukvårdssystemet… Men nog borde allting här kunnat vara lite, lite enklare om Cobb bara liksom… jobbat lite på sina issues?

Kanske är det bara jag som är kall och hård och oromantisk, men ganska ofta upplever jag att den kärlek som syns på film i princip inte kan skiljas från någon form av mentalsjukdom. Alltså nog för att det är trist om en människa dör, men om man fortfarande är otröstligt jätteledsen och obsessed flera år senare… Man kan kalla det "kärlek" om man vill, men eftersom det uppenbarligen inverkar negativt på ens liv och så, så måste det väl kunna klassas som någon form av funktionsnedsättning, eller disorder?

Jag får väl helt enkelt hoppas att det inte är speciellt många därute som älskar varandra riktigt så mycket IRL. =)
 
Last edited:
Nine to Five
1980

SVT play bestämde för att lägga till filmen bland sin repetoar för att hedra Dolly Parton. Hon växte upp bland 11 syskon och var van att ta hand om sig själv. Hon tyckte själv att hon inte var en skönhet, men när hon såg byns bimbo med all sin flärd tänkte hon: "Så där ska jag se ut." I denna film spelar hon sig i princip sig själv, fast satt i en annan situation, som en sekreterare till en mansgris. Med sig har hon en nedklädd Jane Fonda och Lily Tomlin. Lily är en force of nature och stjäl varje scen med sin närvaro. Dolly Parton skrev titelmelodin medan hon hade tråkigt mellan tagningarna och skrivmaskin-rytmen kom av att hon drog sina långa lösnaglar mot varandra.

Det är överraskande att en film som denna kom det år jag föddes. En som tydligt pekar på ojämlikheterna mellan könen. Det finns egentligen inget som löser det heller eftersom det under den tiden visar hur lönlöst det är att slåss mot det patriarkala systemet. Vi möts av galna upptåg och både jag och min fru skrattade hjärtligt åt skämten, många som Lily levererar subtilt och rutinerat. Tydligen gav filmen upphov till en sitcom med nästan samma namn (9 to 5) som gick under sex år. Filmen funkar att softa till.

BETYG: 3/5
 
Jag har sett om 12 Monkeys i 4K-format. Det är möjligt att jag inte sett den sedan 2013.

Den är Gilliamskt snygg, vilket alltså innebär att en är plottrig, skitig, grynig och att scifi-delarna är ångpunkigt äckliga snarare än avskalat futuristiska. Man får ingen känsla någonstans om att någon enda auktoritetsfigur eller vetenskapsman egentligen vet vad de håller på med. Alla famlar i mörkret och gör sitt bästa, men det blir ganska taffligt eftersom folk är så kassa.

Filmens huvudtema är att sinnessjukdom till åtminstone rätt hög grad är kontextuellt – den som är "galen" i ett sammanhang (mentalsjukhus) är bara "excentrisk" i ett annat (finmiddag). Och det finns nog inget egentligt sätt att utifrån skilja någon som skickats hit från framtiden för att kartlägga ett virus, och någon som fått en psykos och tror sig vara en sådan person. Allt beror på omgivning, sammanhang och ifall man lyckas fungera i sin kontext.

Tidsresedelarna är smart skrivna och snyggt genomförda överlag. Jag gillar ju den här sortens story. Slutet äter början, och så.

Bruce Willis är förvånansvärt bra – det här är en film man kan peka på om nån får för sig att han bara är liksom ett actionhjälte-kötthuvud. Brad Pitt är också väldigt bra, men det känns nog ändå lite väntat. Något som roade mig en del är att båda skådisarna vid olika tillfällen säger saker som påminner mig om senare filmer de gjort – Bruce Willis säger att allt han ser omkring sig är döda människor, och Brad Pitt får ha flera rants om konsumtionssamhället…

Nåja, det mesta knyts ihop snyggt – inte riktigt allt; en fråga lämnas obesvarad: hur i hela höge farao kommer det sig att Kathryn har ett minne av Cole redan innan de träffas – hon lär ju inte vara tidsresenär. Eller?

Men ja, en väldigt bra film. Stark rekommendation. Terry Gilliam må vara en knäppgök som sagt en del… tveksamma grejer på sistone, men det går inte att komma ifrån att karln är en auteur av guds nåde.

BETYG: 4+/5
 
Igår var en chips,öl och filmkväll och valet föll på den australienska martial arts actionfilmen day of the panther ifrån 1988.

Den supermanlige,supermacho machomans polisen Jason Blade och hens polispartner Linda Andersson undersöker triadernas ondskefulla drogsmugglingsverksamhet när Linda blir mördad så nu måste Jason infiltrera triaderna och utkräva hämnd.


Betyg 2/5... Detta är en direct to video martial arts actionfilm och den fick en uppföljare strike of the panther, filmerna spelades in simultant och släpptes i följd.

Som filmens main man ser vi Edward John Stazak en australiensisk kampsportare och skådis som utöver pantherfilmerna var med i filmen black neon , hen skall efter sin skådiskarriär vad jag kunnat läsa mig till hoppat på ett annat spår och blev tangomusiker i Australien.

Filmen är regisserad av amerikansk-austalienske regissören Brian Trenchard-Smith som tydligen skall vara känd för sina idiosynkratiska och satiriska lågbudget genrefilmer och hen skall ha sagt följande om day of the panther- filmen är en martial arts tonårsfantasi macho äventyrsfilm med så mycket non-stop actionscener staplat på varandra som det bara går och i huvudrollen ser vi en attraktiv machoman med kattlik grace vars kläder ofta rivs sönder så man kan se hans imponerande bröstmuskler.

En tredje film i serien- escape of the panther var planerad men såg aldrig dagens ljus
 
Last edited:
krank said:
Nåja, det mesta knyts ihop snyggt – inte riktigt allt; en fråga lämnas obesvarad: hur i hela höge farao kommer det sig att Kathryn har ett minne av Cole redan innan de träffas – hon lär ju inte vara tidsresenär. Eller?
Click to expand...
Äh, nu inser jag att det såklart kan vara från fotot som hon senare har med i sin bok. Hon har visserligen inte skrivit boken 1990, men fotot på honom och José fanns ju hela tiden. Allt som händer i filmen har ju alltid hänt, det är en obruten tidslinje snarare än flera…
 
Inspirerad av den här tråden så har jag sett Alien Theatrical Cut i 4k.

- Stop griping!
- I like griping.

Det här är såklart ett odödligt mästerverk. Så otroligt vacker. Det finns ingen annan film som påverkar mig så mycket bara genom hur den ser ut. Jag älskar verkligen miljöerna. Och karaktärerna! Mästerligt introducerade, och genomgående i hela filmen totalt trovärdiga. Alla som varit på en arbetsplats misstänker jag känner igen sig. Ingen är en superhjälte eller superkompetent, men ingen är heller parodiskt dum eller dålig. Parker är ett asshole, men han är inte bara en mobbare. Dallas är en dålig chef, men han är en fullt trovärdig dålig chef, av den typ man absolut kan träffa på. Det här är inte ett elit-gäng, det är bara ett helt vanligt gäng arbetare som gör ett jobb för pröjs.

Sedan har jag kommit att inse och acceptera att jag tycker att filmens första halva är mycket mer i min smak, än den andra. Med åren har spänning och action och sådant blivit allt mindre viktigt för mig, och så snart xenomorfen börjar jaga folk så blir filmen lite mindre intressant för mig. Men jag inser att detta är ett mig-problem och inte ett filmen-problem. Det här är fortfarande en av de filmer jag ganska snabbt kan svara om någon frågar mig om min favoritfilm.

BETYG: 5/5
 
krank said:
Äh, nu inser jag att det såklart kan vara från fotot som hon senare har med i sin bok. Hon har visserligen inte skrivit boken 1990, men fotot på honom och José fanns ju hela tiden. Allt som händer i filmen har ju alltid hänt, det är en obruten tidslinje snarare än flera…
Click to expand...
Det märkliga är bara
att när han stryker henne på kinden efter att de maskerat sig så säger hon ”Jag kommer ihåg dig såhär” vilket ju klart åsyftar hans dödsscen när han i samma maskering stryker henne på kinden innan han dör. Så jag håller nog med dig i din ursprungliga kritik att just den plot pointen ör extremt märklig och förvirrar mer än vad den tillför. Mitt enda försök till förklaring är att hon också är tidsresenär med minnesförlust (fast de är ju alla hemlösa och smått vansinniga etableras det…)
 
Nu när jag tänker på det
så talar väl Kathryn om en bok som tar upp ”the Cassandra complex”. Det talas ju även mycket om faror med tidsresor. Skulle detta kunna vara någon slags hint om att alla tidsresor håller på att riva upp tiden såpass mycket att vissa får förmågan att se framåt i tiden? Långsökt kanske..
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top