WRNU:s filmklubb 2026 v31

krank

krank

Radikal anti-AI-gubbe
Joined
28 Dec 2002
Messages
38,669
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v31 2026 – #705 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
  1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
  2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
  3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
  4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Code: 
[spoiler]
Ditt innehåll
[/spoiler]
 
Jag har sett Evil Dead Burn (2026).

Den var bra, och bjöd på det man kan förvänta sig av en Evil Dead-rulle. Ockultism, gore (väldigt mycket och riktigt rått!), demonisk besittning, isolerad stuga i skogen, etc. Helt ok skådespeleri och riktigt snyggt foto! Specialeffekterna var toppklass nästan hela filmen. Jag fick känslan av att de var i huvudsak praktiska, men det kan så klart ha varit välgjord och subtil CGI med. Tyvärr läts CGI:n ta över slutet av filmen, och det blev helt onödig och tyvärr stämningsdödande bombastik av det hela.

En stark sexa av tio ger jag filmen! Ett bättre slut hade höjt till sju av tio.

Disclaimer: jag älskar Evil Dead. Det är min favoritgenre av skräckfilm.
 
Vi såg Odysséen ikväll, i en nästan fullsatt salong. Helt klart sevärd även om en del av stridsscenerna var lite väl långa.

En stark fyra av fem.

En notering min sambo och jag båda gjorde, är hur mycket C.S. Lewis lånat/snott/inspirerats av Homeros när han skrev Caspian och skeppet Gryningen 😃
 
En av de filmer jag visste att jag ville se i 4K var Atomic Blonde, och ikväll blev det dags att se Charlize Theron sparka röv i Berlin till ett av världens bästa soundtracks.

Jag har sett den några gånger förr: På bio, och sen igen, och sen på bluray.

Men nu har jag alltså inte set den se'n 2018?

Nå; det här är fortfarande en makalöst bra film på typ alla nivåer. Skådespeleri, manus, klippning, soundtrack. Oj, vad snygg den är.

Jag fattar också att t.ex. den "jättelånga tagningen" som är striden mot slutet inte är en riktig långtagning, men det blir en så jävla snygg effekt. Och jag älskar actionscener där det inte ska klippas och swooshas så jävla mycket; det blir mycket mer läsbar och brutal action.

En sjujävla film. Synd att det inte blivit fler. Jag skulle super-duper-gärna se Theron som en ny fast bättre Bond/Bourne. Men man får vara glad för det man får.

BETYG: 5/5
 
Nu har jag sett Freddy's Dead: The Final Nightmare.

…I vilken Freddy Kreuger slutför sin förvandling till Snurre Sprätt.

Den här filmen är fylld med specialeffekter men är fantasilös, spretig, taffligt skådespelad och saknar i stort sett splatter eller något som liknar en enda intressant idé.

Den enda grejen som gjorde mig lite glad var väl typ att se Yaphet Kotto igen; honom minns jag ju annars mest från Alien.

Jag verkar ha två filmer kvar av de äldre; Wes Craven's New Nightmare och Freddy vs Jason; sedan kommer rebootfilmen.

Den här… den här kan man med väldigt gott samvete hoppa över helt.

BETYG: 2−/5


En reflektion som väl jag knappat är först ut med, är att efter att ha sett två långa skräckfilmsfranchises (Hellraiser, A Nightmare on Elm Street) så lider båda av att huvudskurken blir tråkigare med tiden. Pinhead börjar film 1 som en skitintressant idé – en experionaut, en varelse som eftersöker de ultimata upplevelserna och som menar att smärta och njutning är samma sak om man drar dem tillräckligt långt. Han vill dela med sig, och de som söker honom vill ha det han erbjuder (eller tror att de vill det). Han är inte ond, han opererar bara enligt andra regler. Men med tiden blir han mer och mer bara en skittråkig "demon" som bestraffar folk som agerar fel (öppnar pussellådan).

Kreuger börjar som en mardröm; vagt definierad i kanterna, på gränsen mellan verklighet och dröm. Med tiden blir han mer och mer blodlös; en skräckfilmernas Snurre Sprätt vars grej mest är absurdism och fåniga oneliners.

Jag vet inte om jag kommer att utforska någon mer av de klassiska skräckfilmsserierna; det finns väldigt lite som lockar i dem. Halloween, kanske? Åtminstone första filmen. Men Fredagen den 13:e håller jag mig nog ifrån ett tag…
 
krank said:
Nu har jag sett Freddy's Dead: The Final Nightmare.

…I vilken Freddy Kreuger slutför sin förvandling till Snurre Sprätt.

Den här filmen är fylld med specialeffekter men är fantasilös, spretig, taffligt skådespelad och saknar i stort sett splatter eller något som liknar en enda intressant idé.

Den enda grejen som gjorde mig lite glad var väl typ att se Yaphet Kotto igen; honom minns jag ju annars mest från Alien.

Jag verkar ha två filmer kvar av de äldre; Wes Craven's New Nightmare och Freddy vs Jason; sedan kommer rebootfilmen.

Den här… den här kan man med väldigt gott samvete hoppa över helt.

BETYG: 2−/5


En reflektion som väl jag knappat är först ut med, är att efter att ha sett två långa skräckfilmsfranchises (Hellraiser, A Nightmare on Elm Street) så lider båda av att huvudskurken blir tråkigare med tiden. Pinhead börjar film 1 som en skitintressant idé – en experionaut, en varelse som eftersöker de ultimata upplevelserna och som menar att smärta och njutning är samma sak om man drar dem tillräckligt långt. Han vill dela med sig, och de som söker honom vill ha det han erbjuder (eller tror att de vill det). Han är inte ond, han opererar bara enligt andra regler. Men med tiden blir han mer och mer bara en skittråkig "demon" som bestraffar folk som agerar fel (öppnar pussellådan).

Kreuger börjar som en mardröm; vagt definierad i kanterna, på gränsen mellan verklighet och dröm. Med tiden blir han mer och mer blodlös; en skräckfilmernas Snurre Sprätt vars grej mest är absurdism och fåniga oneliners.

Jag vet inte om jag kommer att utforska någon mer av de klassiska skräckfilmsserierna; det finns väldigt lite som lockar i dem. Halloween, kanske? Åtminstone första filmen. Men Fredagen den 13:e håller jag mig nog ifrån ett tag…
Click to expand...
Jag kan genuint rekommendera en serie också. Det skulle blivit en uppföljare till Freddy vs Jason, men det skar sig i förhandlingarna. Så de sålde manuset till Evil Dead-serietidningen och vips fick vi *Freddy vs Jason vs Ash*. Rekommenderas varmt.
 
Så parallellt med att se på Nightmare on Elm Street-filmerna så har jag ju köpt lite filmer i 4K-format, och det fanns egentligen aldrig några tvivel om att Jupiter Ascending skulle bli en av dem.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett den vid det här laget. Jag skulle kunna göra en sökning, för jag tror jag skrivit om den varje gång – men äh.

Det här är en av mina absoluta favoritfilmer. Topp 10, om inte till och med topp 5 eller topp 3. Den är så otroligt snygg och så liksom totalt maximalistisk i sitt världsbygge och sin design, men samtidigt så effektivt och snyggt berättad. Det här är ändå ett väldigt komplext världsbygge och många scener myllrar av plottriga detaljer och vi introduceras hela tiden till nya, fantastiskt dumma koncept. Rymdskeppet har en humanoid elefant som pilot? Som heter Ganesh? Okej, vi säger så. Men just att filmen gör så; verkligen bara överöser tittaren med information och världsbygge, och ändå finns det aldrig några tvivel om exakt vad som händer i plotten eller vad som står på spel… Ja, jag tycker att det här är mästerligt.

Rent allmänt är det nog också fortfarande den film som bäst förkroppsligar något slags Malmsteensk princip – More is more! De har verkligen inte hållit igen alls, ingen känsla för moderation har varit i närheten av den här filmen.

Som när de plötsligt tar en halvlång paus för att ha en humoristisk sekvens på en superbyråkratplanet, där allting blir alltmer Gilliameskt för varje klipp tills det hela kulminerar i att vi möter Terry Gilliam själv, i ett steampunkrum. Och ändå känns det som en del av ett koherent världsbygge!

Det enda jag tänker mig att man rimligen kan hålla emot filmen är väl att huvudpersonen inte hr så mycket agens; hon är alltid lite awkward och mänsklig och fish-out-of-water och måste räddas en hel del gånger. Men so what? Det här är en romantisk science fantasy-dagdröm, och alla dagdrömmar handlar inte om att ha agens.

Ibland dagdrömmer man bara om att få höra att man är viktig, få uppleva fantastiska äventyr, och få svepas upp i ett par muskulösa armar som räddar en undan alla faror.

Det blir samma betyg som vanligt. Jag vet att jag är i minoritet här, men det skiter jag i.

BETYG: 5/5
 
Jag och sambon har sett The Wrecking Crew (2026) som inte handlar om den berömda gruppen studiomusiker utan om två bröder spelade av Dave Bautista och Jason Momoa. Det är slåssing, pang pang, vroom vroom av varierande orimlighet, och så lite familjedrama på det.

Ett par förvånansvärt utstuderade våldsamheter, men i övrigt en helt okej film att äta chips och dipp till. En krankisk trea.
 
Igår kväll såg jag Obsession, en skräckfilm som var smått fantastisk. Handlingen är på ytan sådär simpel som en skräckfilm brukar vara. En kille som är ohälsosamt intresserad av en tjej önskar att hon älskade honom mer än något annat i hela världen. Önskan slår in men han lär snart önska att den inte gjorde det…

Filmen lyckas med vad som väl är det primära med de flesta skräckfilmer, det vill säga att vara läskig. Man sitter ofta på helspänn i soffan orolig för vad som ska hända. Det finns även en del mörk humor i filmen. Inte så att man skrattar rakt ut, men så att skrattet fastnar i halsen för att allt är så absurt.

Men bortsett från detta har filmen en hel del intressant tematik att djupdyka i. Här tas upp saker som ägandeskap och samtycke på ett såväl intressant som obehagligt sätt. Jag undrar även om filmen inte försöker ge en subtil kritik till alla nya AI-program, dessas tendens att vilja vara till lags och hur detta kan krocka med verkligheten (här kan det dock vara jag som övertolkar).

Det är även intressant att filmens huvudperson är en sådan komplett skitstövel, men att det gestaltas utan att han blir helt outhärdlig och att man ändå är investerad i filmen ända till slutet.

När jag började kolla på denna visste jag i princip inget om den och förväntade mig inte mer än godkänd underhållning för stunden. Så detta var en trevlig överraskning! En väldigt bra film som rekommenderas!
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top