Jag såg Mary Poppins (1964)
Julie Andrews är barnflicka och tar hand om en bankdirektörs barn.
En riktig klassiker av allt att döma, som blandar animation med riktiga skådisar och stop-motion. Baserad på några då populära barnböcker som jag måste erkänna att jag inte hörde så mycket om när jag själv var barn.
Filmen har jättekonstig pacing, underliga scener får breda ut sig under långa avsnitt, och när det är guld så blinkar det till så man måste vara på helspänn för att inte missa något. Och sångerna är nog egentligen rätt bra, men skådisarna gör en grej av att berätta delar av texten i stället för att sjunga den, så man får inte riktigt njuta av dem heller, trots att det är en musikal.
Julie Andrews själv är oerhört charmig och står för allt som är bra i den här filmen, det är i filmrutorna där hon inte är med som vi hittar sånt som håller ner betyget.
Jag tog mig faktiskt genom hela filmen utan att spola framåt, men det är de allra svagaste tre stjärnorna som jag delat ut under mitt deltagande i filmklubben
I researchen för recensionen fick jag veta att filmen innehåller ett fult ord som gör att den tappade sin barntillåten-klassning i England 2024. Alltid något att sitta och hålla utkik efter så man kan skrocka förnöjt som reaktionär filmkonsument.
