WRNU:s filmklubb 2026 v10

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v10 2026 – #684 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Khan]

Häromveckan såg jag Blue Ruin

Det här är kanske den mest intensiva film jag sett på åratal. Jag fick på fullt allvar ta paus två gånger för att spänningen blev olidlig. Det gör också att filmen inte riktigt gör sig rättvisa i text på det här sättet, eftersom så mycket av dess USP är stramt hållen nervositet och osäkerhet. Läser man bara vad jag skriver i nästa paragraf låter det rätt banalt.

Vår huvudperson är hemlös, och bor i en gammal skrothög till bil någonstans i ett bakvatten i amerikanska Virginia. Han käkar rester ur soppåsar för att överleva, och verkar mest ha stängt av sig från verkligheten. Men så får han reda på att mannen som mördade hans föräldrar ska släppas från finkan. Vips har han ett mål och mening med sitt liv och en hämndspiral drar igång.

Men även om det där låter som en klassisk B-action från åttiotalet med Stallone eller Dolph är det verkligen inte det. En av filmens stora poänger är att alla människor är vanliga människor, inklusive huvudpersonen. Han kan inget om att slåss eller hantera vapen eller annat som bara är självklart att man kan om man är protagonist i en actionthriller. Vid ett tillfälle ska han sticka punka på ett däck, men slinter med kniven och skär upp sin hand. Eller när han skjuter med ett ovant vapen och får mer rekyl än beräknat, varpå han missar trots att det är max 5 meter bort. Eller när en karaktär lägger sig i bakhåll, men får vänta och vänta och vänta och man ser hur hen blir mer och mer hålögd och trött för varje bildruta.

TLDR
Fruktansvärt bra film. Rå, ärlig, deppig på rätt sätt, och så makalöst intensiv.

Jag skulle inte bli förvånad om den här kommer vara årets filmupplevelse när året är slut. Och då såg jag den redan i februari. Rekommenderas varmt.

 

[Khan]

Nu ska jag avslöja något om mig. Trots att vi mest pratar fantasy och sf och sånt här på WRNU är en av mina absoluta favoritböcker Michelle Magorians Goodnight mister Tom. Igår såg jag filmen för första gången. Den är från 1998, och har självaste kommisarie Morse i huvudrollen.

Gamle surgubben Tom Oakley i en pastoral landsortsby får ta hand om hunsade londonpojken Will Beech under blitzen. Över tid öppnar de sig för varandra och blir bättre mäniskor. Typ.

I grunden är det här nästan rakt av samma sak som boken. De har gjort några smarta förändringar, tex. lagt mer krut på musik och gett lite mer av dialogen till gamle gubben Tom. Helt rätt säger jag.

Det är inget fel på barnskådisarna, men när de ska agera på något av det sjujävla mörkaste jag någonsin läst finns det liksom ingen barnskådis som är bra nog, hur mycket man än letar. Och att tvinga en stackars nio-tioåring att svälta sig själv för att se så avmagrad ut som Will ska göra är inte rimligt heller. Så filmens barnskådisar = helt ok. Gamla gubben Mister Tom? Helt sabla fantastisk. Nära på 100% som jag tänkt mig honom.

Det är däremot trist att filmen är för kort. Eftersom det här handlar om relationer och karaktärsutveckling över tid och i ett lugnt tempo, hade den defintivt mått bättre som miniserie på typ 5 timmar istället för som film på lite drygt 90 min. Att Will åker hem till London en knapp halvtimme efter att de träffas första gången sabbar känslan är jag rädd. Men det som är bra är riktigt bra. Hade bara gärna haft mer.

TLDR
Bra film, bra engelskt lågbudgetdrama. Inte fantastiskt som boken, men nog sjutton blev jag tjock i halsen och blödig till tusen ändå. Rekommenderas.

 

[Mundo]

Var väldigt länge sedan jag skrev en recension av en film. Ikväll såg jag Little Amelie Or The Character Of Rain (2025).

Lilla Amelie är den nyfödda dottern till en belgisk diplomatfamilj i efterkrigstidens japan. Vi får se filmen genom hennes ögon och hur hon har svårt för att få bilda en meningsfylld relation med någon utöver sin långväga farmor och familjens japanska hushållerska. Det är ingen storfilm med dramatisk plott och episka scener, men det är känslosamt, vackert och stundtals otroligt mysigt. Animeringen är enkel men vacker och Amelie är en mycket härlig huvudkaraktär.

Det kan nog vara så att jag också blivit mer blödig mer åren. Fantastisk filmupplevelse. 5/5.