WRNU:s filmklubb 2025 v25

Jag är ursprungligen från Hälsingland. Just nu är jag i Hälsingland, och jag firar midsommar. Och jag hade inte sett Midsommar (2019).

Nu har jag korrigerat det, för den finns på SVT Play.

Det uppenbara skämtet ur vägen först: "Can confirm, det är precis så här det går till".

Men okej. Florence Pugh (som jag inte visste skulle vara med) spelar Dani, en rätt neurotisk tjej som traumatiseras när hennes mentalsjuka syster tar livet av sig och deras föräldrar. Hon är skitjobbig, men det finns liksom (huvudsakligen) skäl till det. Jack Reynor, ni vet "det är tekniskt sett inte pedofili"-pojkvännen från Transformers: Age of Extinction, spelar hennes värdelöse pojkvän. Kring sig har han ett grabbigt gäng som jag ganska tidigt vill tända eld på, där den grabbigaste idioten nog spelas av Will Poulter som ju är bra på att spela idiot. Överlag är alla bra på att spela de karaktärer de ska spela, men med undantag från Dani är det ganska svårt att känns nån större sympati med dem.

I alla fall, grabbgänget ska åka till Sverige, till min barndoms Hälsingland, för att fira midsommar med Pelles – en av kompisarnas – familj/släkt/kollektiv/sekt.

Det går… sådär.

Överlag tror jag att jag förväntade mig mer. Visst var den här filmen obehaglig ett par gånger, mest (som vanligt) när folk är pinsamma och inte kan bete sig. Men resten var liksom… Jaja, okej. Det är inte en dålig film – den kändes lite poänglös, men för all del snygg och välskådespelad och väl ljud- och musiksatt och klippt och sådär. Inga egentliga klagomål på hantverket som sådant. Framför allt Pugh är ju fantastisk.

Jag gillar att den finns. Ibland hör man ju folk som påstår att det bara görs typ superhjältefilmer och uppföljare "nuförtiden", och jag fattar verkligen inte vad de pratar om. A24 är ju typexempel på filmbolag som relativt kontinuerligt producerar märklig skit och får den distribuerad – vill man inte se superhjältar är det väldigt lätt att undvika dem.

Nåja.

BETYG: 4/5 kan den väl få, tycker jag. Rekommenderas. Men med lagom ställda förväntningar.
 
Jag såg också nyss Midsommar för första gången i dagarna och jag tycker det är en riktig liten pärla. Tror det är bättre att förvänta sig surrealistisk / psykedelisk 70-talig artmovie, lite Jodorowsky, snarare än skräck. För mig var den fram för allt kul, utan att vara en ren komedi.
 
krank said:
Jag är ursprungligen från Hälsingland. Just nu är jag i Hälsingland, och jag firar midsommar. Och jag hade inte sett Midsommar (2019).
Click to expand...

En grej: Det var såklart lite kul med all riktig svenska. Såvitt jag förstod spelades alltså typ alla svenskar av svenskar?

Och:

massinvandringen till hälsingland.png

Jag undrade hela tiden om det skulle visa sig att sekten var en nazistsekt givet att exakt alla var extremt vita, men så var det inte – åtminstone inte explicit. Jag satt också och hoppades på ordentlig kannibalism och kanske någon rejäl orgie men där fick jag också tji.

Hade det här varit det riktiga hälsingland så hade vi såklart haft betydligt mer hembränts-kräkfylla och epatraktorer. Just saying.
 
Efter att under gårdagskvällen varit ute på en lång kvällspromenad så var det dags att krypa upp i soffan med en pilsner och lite chips och kolla film.

Valet av film föll på giallomästaren Dario Argentos deep red.

Giallo kan väl sägas vara nått sorts hopkok av mordmysterie,psykologisk thriller,stilistiskt våld och sexplotation

Hur som helst så handlar deep red om en jazzpianist som bevittnar ett mord och efter att media gått ut med att han är huvudvittne så blir han utsatt för mördaren och måste nu fixa biffen innan allt är för sent.


Betyg: 3/5 detta ses tydligen vad jag förstått som en av Argentos bättre filmer men jag blev aldrig riktigt imponerad. Jag har aldrig riktigt lyckats fastna för Argento trotts att jag försökt ett flertal gånger.
 
Såg The Last Duel av Ridley Scott. Eller ja, jag såg en bit av filmen, sedan stängde jag av. Snyggt filmad, ja, bra skådisar, ja, men fullständigt ointressant. De bägge huvudpersonerna, spelade av Adam Driver och Matt Damon, saknar varje sympatiskt drag, settingen är minst sagt förvirrande för den som inte kan sin medeltida franska historia (och INGET förklaras för tittaren),

Det är märkligt hur Ridley Scott kan står för mästerverk som Blade Runner, Alien, Gladiator, Kingdom of Heaven (långa versionen) – och samtidigt för bottennapp som denna film.

Betyg: 1 Jag vill ha tillbaka min tid och mina pengar (jag köpte skiten osedd)!
 
42
2013

Baserad på en verklig historia (läs: karaktärerna delar namn med riktiga personer) som handlar om den förste afroamerikanen som började spela i den vita basebollserien, i ett annars segregerat land. Redan efter femton minuter kände jag att historien var tillrättalagd; de goda hade enbart goda intentioner och de onda hade bara onda intentioner. Svart och vitt. Lägg på recepten för att framhäva amerikansk patriotism och du har en film som hade kunnat göra så mycket mer. Den försöker knappt porträttera basebollspelaren Jackie Robinson, den försöker knappt problematisera rasismen utan bara visar att den tillhör den onda sidan (vilket den gör, men du behöver inte skriva det på näsan), det är en sportfilm som knappt visar upp sporten. Den gör i princip ingenting annat än att spela bombastisk musik när legenden står upp för vad som är rätt. Det finns bra filmer på det här planet som gör precis vad jag talar om: Hidden figures, exempelvis. Klockren film om de afroamerikanska kvinnor som var matematikerna bakom månlandningen, som jag har sett flera gånger. Brian Helgeland har gjort en av mina absoluta favoritfilmer - En riddares historia - men alla andra av hans filmer har varit ... meh. Temat gör dock att filmen funkar att softa till då jag trots allt fann det intressant hur lagkamraterna tänkte kring detta.

Här är en Youtube-kommentar till filmtrailern som jag tyckte var träffande.
My Grandmother is a HUGE Brooklyn Dodgers fan. She had the opportunity to see Jackie Robinson when he was on the Dodgers. She now tells me what it was like to be in that stadium and see him become a legend​

Det är en film jag hade velat sett. En legend trots motgångarna.

BETYG: 3/5
 
Last edited:
Innan Keanu Reeves blev John Wick med hela svenska folket var han Tom Ludlow i Street Kings (2008).

Det är ett polisdrama om kåranda och korruption, och de kända skådisarna Forest Whitaker och Hugh Laurie dyker också upp under resans gång.

Det är en bra, inte fantastiskt bra, men en genuint bra film - ett uppmuntrande slut på en i övrigt lite halvdassig film-helg.

Jag ger den tre stjärnor, men tusan det är tre stjärnor som lyser klart och starkt.
 
Great Gatsby (2013)

Konceptuellt bra film med en bra historia. Vet inte varför den inte känns bättre än vad den är, eller har så ljumma omdömen generellt.

Äldsta exemplet jag sett med den numera så vanliga ovanan att hålla på och spela invasiv och framträdande modern pop och hip-hop musik fast det skär sig något väldigt med sammanhanget.

Svag 4/5
 
krank said:
En grej: Det var såklart lite kul med all riktig svenska. Såvitt jag förstod spelades alltså typ alla svenskar av svenskar?
Click to expand...
Det var en kul detalj tyckte jag, att som svensk sitta och känna igen merparten av alla skådisar nära på ner till minsta statist. Mindre kul var att det var så fullkomligt uppenbart att den inte spelats in i Sverige. Av kostnadsskäl så skeppades tydligen hela produktionen till Ungern. Det är visserligen bara märkbart för skandinaver, så jag har förståelse för att det gjordes, men för den som någon gång gått i en svensk skog så är det helt uppenbart att det är filmat någon annanstans.

Samma sak med de korta sekvenserna med bilfärden från Arlanda. Det syntes lång väg att det inte var svenska landsvägar. Det hade man kunnat fixa utan större ansträngning. Någon i produktionen måste känna någon i Sverige som de kunnat fråga om de kunde köra en bit längs en landsväg och filma ut genom fönstret med en hyfsad mobilkamera. Det hade varit tillräckligt.

Det sagt så gillar jag den verkligen. Om det här hade varit en egen recension så hade jag också gett den 4/5.
 
Jag har sett From Here to Eternity från 1953. Det är ett romantiskt drama med klassiska Hollywoodstjärnor som Deborah Kerr, Burt Lancaster, Montgomery Clift och Frank Sinatra i huvudrollerna. Det är härifrån en av filmhistoriens mest kända scener kommer, helt i klass med riddaren som spelar schack med döden, när det älskande paret, spelade av Lancaster och Kerr, kysser varandra liggande i motljus på sandstranden medan vågorna slår in över dem.

Det här var inte den första gången jag såg filmen. Jag minns att jag såg den som barn när den visades på svensk TV någon gång på 80-talet. I slutet av 70-talet så gjordes det även en remake för TV som visades i ungefär samma veva. Jag tror även jag vid det laget hade läst boken av James Jones, som även skrev The Thin Red Line, då den stod i mina föräldrars hylla. Så jag var mer än väl bekant med historien även om jag inte sett filmen sedan dess.

Filmen utspelas i en militärförläggning på Hawaii och dramats klimax sammanfaller med Japanernas anfall mot Pearl Harbor 1941. När jag jämförde filmen med min minnesbild av den så slogs jag av hur liten roll attacken mot Pearl Harbor faktiskt spelade. Som jag mindes det så var det det som filmen handlade om. I själva verket är det en mycket liten del av filmen. Det mesta av dramat utspelas innan och själva attacken är över på bara ett fåtal filmminuter.

Jag tyckte om den även denna gång. Det är överlag bra skådisar och dramat är trovärdigt.

From Here to Eternity får fyra bonnpermisar av fem möjliga. (4/5).

Filmen finns på SVT Play.
 
Organ said:
Jag har sett From Here to Eternity från 1953. Det är ett romantiskt drama med klassiska Hollywoodstjärnor som Deborah Kerr, Burt Lancaster, Montgomery Clift och Frank Sinatra i huvudrollerna. Det är härifrån en av filmhistoriens mest kända scener kommer, helt i klass med riddaren som spelar schack med döden, när det älskande paret, spelade av Lancaster och Kerr, kysser varandra liggande i motljus på sandstranden medan vågorna slår in över dem.

Det här var inte den första gången jag såg filmen. Jag minns att jag såg den som barn när den visades på svensk TV någon gång på 80-talet. I slutet av 70-talet så gjordes det även en remake för TV som visades i ungefär samma veva. Jag tror även jag vid det laget hade läst boken av James Jones, som även skrev The Thin Red Line, då den stod i mina föräldrars hylla. Så jag var mer än väl bekant med historien även om jag inte sett filmen sedan dess.

Filmen utspelas i en militärförläggning på Hawaii och dramats klimax sammanfaller med Japanernas anfall mot Pearl Harbor 1941. När jag jämförde filmen med min minnesbild av den så slogs jag av hur liten roll attacken mot Pearl Harbor faktiskt spelade. Som jag mindes det så var det det som filmen handlade om. I själva verket är det en mycket liten del av filmen. Det mesta av dramat utspelas innan och själva attacken är över på bara ett fåtal filmminuter.

Jag tyckte om den även denna gång. Det är överlag bra skådisar och dramat är trovärdigt.

From Here to Eternity får fyra bonnpermisar av fem möjliga. (4/5).

Filmen finns på SVT Play.
Click to expand...
Har den någon koppling till Iron Maidens underskattade tvåa på skivan Fear of the Dark?
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top