WRNU:s filmklubb 2025 v24

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v24 2025 – #646 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[adrian_of_arcane_lore]

The Matrix Resurrections

Natten till idag, så rent tekniskt denna vecka, såg jag The Matrix Resurrection för första gången.
Jag missade filmen när den kom, och hade helt ärligt glömt bort att filmen ens existerade. Det känns i stort som att den passerade ganska obemärkt förbi, och när jag sedan kollade upp den verkade den blivit rätt sågad (främst av "fans" vad det verkar). Men den dök upp på en lista av "2020-talets bästa filmer" som jag hittade på någon blogg, och då jag blev lite paff att det ens existerade en fjärde The Matrix-film så tänkte jag att det kan vara värt att spana in i alla fall.

Det var det också, för detta var verkligen oväntat bra. Jag gillar den första The Matrix väldigt mycket, det är på väldigt många sätt en av de bästa sci fi filmer som gjorts. Inte bara för att det är en otrolig actionrulle utan för att den fortfarande en kvarts sekel senare är utmanande, nyskapande, provokativ, cool, radikal, tankeväckande och ärlig. The Matrix är liksom filmvärldens svar på "The Shape of Punk To Come", den hade kunnat släppas idag och hade känts mer kontemporär än det mesta som går på bio. The Matrix var så före sin tid att det enda som egentligen åldrats är skådespelarna och mobiltelefonerna, allt annat med den är fortfarande lika mycket eller mer 2025 än vad det någonsin var 1999. Till och med estetiskt är den jävligt nutida. Originalfilmen har åldrats som ett fint vin, oavsett hur mycket den misstolkats och bastardiserats sedan den släpptes.

Vad som kanske inte gjort det lika mycket är ju de två första uppföljarna. Jag har inte sett dem på oerhört länge så minnet är oklart, men både tvåan och trean var ju inte bara betydligt tristare som rena actionfilmer med betydligt sämre specialeffekter. Det kändes som att systrarna Wachowski inte riktigt tänkt klart när det kom till att knyta ihop säcken. Där The Matrix är en film som helt och hållet handlar om vad den vill säga (dels självklart transallegorin, men The Matrix har aldrig bara varit en transallegori, vilket på ett snyggt sätt hanteras i en scen i Resurrection), där subtexten är texten och där liksom alla komponenter är allegoriska representationer av något, så förvillar sig tvåan och trean i lore och världsbygge och det mesta blir bara förvirrad pannkaka, ofokuserat och rörigt.

Det är därför Resurrection i väldigt mycket högre utsträckning är en uppföljare på första The Matrix och lägger väldigt mycket mindre krut på de senare filmerna. Rent story-mässigt så tar den ju vid där Revolutions slutar, men tematiskt är det i väldigt mycket högre utsträckning en kommentar på och reflektion över första The Matrix och det är ju i dialog med den som dess absoluta fokus ligger. Det är väldigt uppenbart en höst personlig film för Lana Wachowski (Lilly var inte med den här gången), och det är väldigt tydligt att det den först och främst handlar om är hur livet och världen förändrats sedan The Matrix hade premiär, dess påverkan på kulturen och skaparnas egna upplevelse av detta. Hur The Matrix blivit ett fenomen och samtidigt hur det existerar i relation till skaparnas personliga erfarenheter i relation till det, både utifrån populärkulturella, och politiska perspektiv.

Dessutom är

Spoiler

transallegorin mycket starkare och tydligare i The Matrix Resurrections än vad den någonsin var i The Matrix. Det görs väldigt tydligt att relationen mellan Neo och Trinity inte i första hand är en romantisk kärlekshistoria utan berättelsen om Lana Wachowskis relation till sig själv, hur Neo och Trinity är olika sidor av vad som i grunden är samma karaktär och den inre kampen mellan att förneka eller erkänna och "rädda" sitt verkliga jag. I slutet visar det sig att det är minst lika mycket Trinity som Neo som är "the one", eller snarare att dom är det tillsammans. Paint the sky with rainbows. Men även The Matrix Resurrections, precis som The Matrix, har mer att säga än så.

Ur massa perspektiv om "lore" och "worldbuildning" och "retcon" och "plotholes" massa andra typiskt nördtrams kan man säkert tycka det här är jättedåligt. Jag vet inte, jag bryr mig sällan om sånt. Men som en film som existerar som metakommentar på sitt eget populärkulturella arv, av en skapare som numera är gammal nog att kunna reflektera över sina egna erfarenheter och egen roll i relation till det, men fortfarande är lika arg, fortfarande har något att säga och fortfarande vill förändra världen, tycker jag det är riktigt jävla bra. Dessutom är det fortfarande en snygg, bra och cool actionrulle.

Man kanske måste ha med sig massa saker in i Matrix Resurrection för att kunna uppskatta den, kanske måste förstå den kontext filmen existerar i, sympatisera med vad den vill säga, känna till diskursen och den kod filmen kommunicerar med för att det riktigt skall landa. Men gör man det är detta helt klart en kraftigt underskattad guldrulle och det absolut bästa i The Matrix-serien sedan första filmen.

4.5/5