WRNU:s filmklubb 2024 v13

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,562
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v13 2024 – #584 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
  1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
  2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
  3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
  4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

1591730152931.png
 
Last edited:

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
7,903
Location
Nordnordost
Jag såg precis Next (2007) med Nicolas Cage i huvudrollen. Trevlig liten nutidssci-fi baserad på en historia av Philip K Dick.

Fantastisk? Nä, men tillräckligt engagerande för att hålla mitt intresse även om det har varit en lång dag på jobbet.

3 stjärnor.

Tack YouTube för den filmreklamen.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,562
Location
Rissne
Jag har just sett Horns.

Det är rätt fascinerande, tycker jag, att det inte gått värre för Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint. Jag menar, tittar man på en tidigare generation barnskådisar så finns det ju en del exempel, som Edward Furlong och Maculay Culkin. Även Drew Barrymore och Robert Downey Junior hade ju sina vändor i träsket.

Men de här tre verkar… ändå ha på något vänster lyckats gå från att vara VÄRLDENS STÖRSTA STJÄRNOR till… relativt välfungerande, av allt att döma, vuxna. Liksom, när Potterhysterin var som störst…

Så, medan det är intressant att tänka på Grints glassbil och Watsons aktivism och så, så är nog den som gjort mest spännande saker Daniel Radcliffe. Intrycket jag får är av en människa som rätt tidigt nådde punkten där han faktiskt inte längre behöver jobba speciellt hårt för brödfödan – men som fortfarande vill jobba, och då väljer de roller som intresserar. Det finns ju en del stora skådisar som varit med i små och/eller dåliga filmer, där man funderar på om det handlar om spelskulder eller nåt… Men Radcliffe verkar helt enkelt gilla udda roller. Jag är ju såklart ett stort fan av Swiss Army Man och ska absolut se Guns Akimbo vad det lider. Han var lysande som skurk i The Lost City. Och helt OK i Now You See Me 2.

Helt enkelt en intressant skådis som hade kunnat spendera resten av livet med att antingen inte göra film alls eller göra typ säkra men tråkiga roller. Istället…

Well, här spelar han Ig, en snubbe vars flickvän blivit mördad och hela byn tror att han gjort det, och plötsligt en dag vaknar han upp med djävulshorn i pannan och förmågan att få folk att berätta hemligheter och ge efter för sina mörkaste drifter. Så han ger sig ut för att använda sina nya krafter för att rentvå sig.

Det är en ganska bonkers premiss, som jag tycker funkar bra. Den tar sig själv på allvar, vilket jag tror är en förutsättning för att det ska funka. Givetvis är hornen mest ett sätt att berätta en berättelse; filmen är rätt ointresserad av varför han fått dem.

Jag kan rekommendera den här filmen. Den är ingen femma, det är den inte, men väl värd ett par timmar.

BETYG: 4/5
 

JohanL

Myrmidon
Joined
23 Jan 2021
Messages
6,045
Givetvis är hornen mest ett sätt att berätta en berättelse; filmen är rätt ointresserad av varför han fått dem.
Det här tycker jag för övrigt är en bra definition på magisk realism.
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
4,971
Location
Linköping
Galaxy Quest finns på Netflix.

Jag har aldrig klickat med Star Trek, men jag har sett ett gäng avsnitt från diverse säsonger och det räcker ju med ett fåtal avsnitt för att ha koll på tillräckligt med scifi-lore för att förstå vad som drivs med.

Här har vi ett gäng skådespelare som hankar sig fram med att signera bilder på konvent långt efter att deras serie lagts ner, men plötsligt kontaktas av några i silvriga jumpsuits som har ett uppdrag åt dem, och vilket uppdrag sen!

Om du gillar att le i en timme och fyrtio minuter är det här något för dig. Gillar du gravallvarliga saker och hatar fantasispektakel så ska du nog inte titta.
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,720
Jag har sett John Wick (2014). Det var ju en film. Tre pang pang av fem på den krankiska skalan.

Flickvännen (hundägare) tyckte hans agerande var mycket rimligt.
 

Hägerstrand

Tror fortfarande på 7WA
Joined
2 Dec 2022
Messages
796
Det är en ganska bonkers premiss, som jag tycker funkar bra. Den tar sig själv på allvar, vilket jag tror är en förutsättning för att det ska funka.
Boken (av Joe Hill, Stephen Kings son) är också läsvärd, fast det var både länge sen jag läste den och såg filmen så jag minns inte hur de skilde sig från varandra.
 

Hellzon

Långsamma Vargen
Joined
22 Jan 2002
Messages
2,451
Location
Köping
Jag såg The Goonies häromdagen. Finns på HBO Max.

Det är åttiotal, folk drar snoppskämt (Enögde Willys skatt är liksom inte det enda), tittar upp i kjolen på den kvinnliga huvudrollen, och den mobbade killen är både tjock och jude. Lite sådär sunkigt som gamla familjekomedier kan vara.

Ungarna är skitjobbiga första halvtimmen också, men antingen vande jag mig sen eller så lugnar det sig när alla i Dödskallegänget är ordentligt etablerade.

Nåväl, onda rikingar vill köpa upp huvudrollernas hem, så de måste ut och leta piratskatt. Klassisk äventyrsfilm alltså. Vill jag se om den? Kanske, i rätt sällskap. 4/5 framtida storskådisar.
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
7,903
Location
Nordnordost
Jag såg precis The Shift (2023). Det är en kristen sci-fi, och så noga med att understryka just att den är just en kristen film att om man kom för scifi:n får man nog precis som jag svårt att hålla intresset uppe.

Två stjärnor.

Litet plus i kanten för att Sean Astin (han Sam från Sagan om Ringen) har en biroll, men det räcker inte för att höja betyget. Tyvärr.
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
7,903
Location
Nordnordost
Jag såg Les trois mousquetaires: D'Artagnan (2023).

Det är berättelsen om de tre muskeörerna igen, men man har klippt om handlingen så det är olidligt spännande från början till slut.

Filmens stjärna är helt klart Lyna Khoudri i birollen som Mme Bonacieux, så charmig att man inte vet vad man skall ta sig till. Hon höjer betyget ett steg helt på egen hand till FEM STJÄRNOR.

Det skall nämnas att filmen slutar med en cliffhanger utan dess like, men att fortsättningen är inspelad i alla fall. Jag skall omedelbart gå på jakt efter den.
 

SaaJeflaLess

Veteran
Joined
1 Jun 2022
Messages
87
Location
Karlskrona, typ.
Jag har just sett Horns.

Det är rätt fascinerande, tycker jag, att det inte gått värre för Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint. Jag menar, tittar man på en tidigare generation barnskådisar så finns det ju en del exempel, som Edward Furlong och Maculay Culkin. Även Drew Barrymore och Robert Downey Junior hade ju sina vändor i träsket.

Men de här tre verkar… ändå ha på något vänster lyckats gå från att vara VÄRLDENS STÖRSTA STJÄRNOR till… relativt välfungerande, av allt att döma, vuxna. Liksom, när Potterhysterin var som störst…

Så, medan det är intressant att tänka på Grints glassbil och Watsons aktivism och så, så är nog den som gjort mest spännande saker Daniel Radcliffe. Intrycket jag får är av en människa som rätt tidigt nådde punkten där han faktiskt inte längre behöver jobba speciellt hårt för brödfödan – men som fortfarande vill jobba, och då väljer de roller som intresserar. Det finns ju en del stora skådisar som varit med i små och/eller dåliga filmer, där man funderar på om det handlar om spelskulder eller nåt… Men Radcliffe verkar helt enkelt gilla udda roller. Jag är ju såklart ett stort fan av Swiss Army Man och ska absolut se Guns Akimbo vad det lider. Han var lysande som skurk i The Lost City. Och helt OK i Now You See Me 2.

Helt enkelt en intressant skådis som hade kunnat spendera resten av livet med att antingen inte göra film alls eller göra typ säkra men tråkiga roller. Istället…

Well, här spelar han Ig, en snubbe vars flickvän blivit mördad och hela byn tror att han gjort det, och plötsligt en dag vaknar han upp med djävulshorn i pannan och förmågan att få folk att berätta hemligheter och ge efter för sina mörkaste drifter. Så han ger sig ut för att använda sina nya krafter för att rentvå sig.

Det är en ganska bonkers premiss, som jag tycker funkar bra. Den tar sig själv på allvar, vilket jag tror är en förutsättning för att det ska funka. Givetvis är hornen mest ett sätt att berätta en berättelse; filmen är rätt ointresserad av varför han fått dem.

Jag kan rekommendera den här filmen. Den är ingen femma, det är den inte, men väl värd ett par timmar.

BETYG: 4/5
Jag vill minnas att både föräldrar och crew under Potter-filmerna var stenhårda på att behålla så stor del av normalitet för barnskådespelarna som möjligt. Just pga att det gick rätt illa för flera barn på 80-talet.Det är ett par stycken det sket sig för men statistiskt sett är det kanske inte annorlunda än barn i allmänhet.

Hur som så ska du definitivt se Guns Akimbo. Pang-pang på ett underbart galet sätt.
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
7,903
Location
Nordnordost
Jag såg Miller's Girl, ett drama om Jenna Ortega som är en student som vill bli författare, och Martin Freeman som är en författare som gått och blivit lärare.

Den fick tre stjärnor på IMDB, och jag håller med; det är en svag trea, men dock en trea.
 

Poromaa

Veteran
Joined
3 Jul 2016
Messages
90
Jag hade under påsklovsveckan tillfälle att se ett helt gäng filmer. Alla inte självvalda, men ändå.


Kung Fu Panda 4

Det kan förstås låta lite ogint att tala om den fjärde delen av en trilogi, men utan att minnas Kung Fu Panda 3 i detalj framstod filmen som en fullt rimlig avslutning av serien. Denna senfärdiga uppföljare är ingen omstart men rensar ändå upp i persongalleri och omständigheter och även om inget känns särdeles inspirerat kan den gode pandan tänkas lunka vidare på denna stig åtminstone ytterligare några filmer.

Det nya äventyret tar sin början när den förnöjsamme Drakmästaren Po informeras om att han förväntas lämna sin post och utse en ersättare, som traditionen och för all del dramaturgin bjuder. Till sin förskräckelse behöver Po därtill axla manteln som andlig ledare i Fredens Dal, vilket tycks få tidigare utmaningar att blekna. Dessa orosmoment överskuggas dock snart då magikern Kameleonten hotar friden, möjligen med tidigare skurkgestalter i släptåg. Med den på alla vis strategiskt uppdykande, tjuvaktiga ninjaräven Zhen vid sin sida ger sig Po istället iväg för att möta denna mer konkreta fara.

Kung Fu Panda 4 störs knappast av några rungande överraskningar, tempot är högt och filosofiska funderingar mellan de många och livliga stridsscenerna känns denna gång tämligen pliktskyldiga. Den som förväntar sig att för fjärde gången förvånas över Pos äventyr begär å andra sidan sannolikt väl mycket. Denna gång må enskilda scener te sig mer minnesvärda än filmen i sig, vilket dock kan räcka väl så långt. Gissningsvis lär andevärlden få vänta tålmodigt på detta varumärke.


UFO Sweden

Förargligt nog missade jag helt denna film när den kom, vilket jag möjligen inte var ensam om. Svensk science fiction från ett mindre känt filmkollektiv i Norrköping med ordet ”UFO” i titeln har sannolikt en del fördomar att dras med och det må vara förståeligt att UFO Sweden inte fann någon masspublik. När jag nu sent omsider såg filmen tedde den sig dock oförtjänt förbisedd.

Filmen utspelar sig i trakterna kring just Norrköping 1996. Den avgjort truliga tonåringen Denise är placerad hos fosterfamilj efter att hennes far i slutet av 80-talet försvann under sin jakt på ett förmodat UFO. Snart nog ses märkliga himlafenomen och när faderns bil oförhappandes brakar ner i en lada ser Denise det som ett tecken på att dunkla kosmiska krafter i är rörelse. Motsträvigt vänder hon sig till faderns luggslitna sällskap UFO Sweden och med viss ömsesidig skepsis börjar man undersöka hans försvinnande samt de märkliga händelser som fortsätter drabba trakten.

Till viss del har UFO Sweden samma styrkor som svagheter. Filmen är synnerligen spretig och kastas mellan spänning, drama, biljakter, satir, mystik, buskis, konspiratoriska myndigheter, pseudovetenskapliga utläggningar och protokollsvidriga poliser. Att säga att allt fungerar vore övermåttan generöst. I gengäld skapar brokigheten också en egen identitet som övertygar så länge man inte petar alltför kritiskt på den och där orimligheter med viss välvilja kan köpas som parodi. Tonmässigt drar UFO Sweden kanske främst mot Stranger Things, där det utstötta nördgänget hunnit bli lite till åren och organiserat sig i gråsvenskt föreningsliv. I den mån även filmen ter sig som en särling är det av ett slag jag gärna skulle se fler av.


Dune: Part Two

Även om jag ibland får för mig att det vore roligt att se om David Lynchs version känner jag mig tämligen trygg med min hypotes att Dunefilmer egentligen inte är något för mig. För mig framstod den första delen av Denis Villeneuves filmatisering snygg och rimligt underhållande, om än tämligen pompös och självförvållat rumphuggen. Även om uppföljaren inte hade hyllats såväl här som annorstädes hade storduksupplevelsen av den förra filmen ändå varit nog att locka mig åter.

Men för min del lär vidare uppföljare få föga draghjälp av de senaste timmarna i biomörkret. Jag har inget att invända mot den visuella skönheten i Dune: Part Two och tvivelsutan rör det sig om ett effektivt filmskapande med ett episkt anslag. Då jag likväl hade förtvivlat svårt att engagera mig i berättelsen framstod filmen dock främst som tungfotad, surmulen och bombastisk. Något självtillräckligt tycktes ruva över gåtfullheten och även om den tilltagande moraliska komplexiteten var välkommen gjorde den inte filmen märkbart mer underhållande. Och även om man absolut kan ägna sig åt vettigare saker än att irritera sig på filmmusik framstod den här och var som ett tillhygge jag gärna varit utan.

Min bristande entusiasm till trots kan jag ändå uppskatta att egensinniga, långsamma mastodontfilmer som inte ryggar för ämnen som kolonialism, religionskritik och ledarkult görs och finner en storpublik. Den uppenbara motviljan att knyta ihop säcken pekar förstås också mot att fler uppföljare är att vänta, även om jag i ett skarpt läge då möjligen hellre skulle snegla åt Lynchs håll ändå.


Tillsammans 99

Utan att fundera närmare på saken skulle jag kalla Tillsammans för årtusendets hittills bästa vampyrlösa svenska film. Lukas Moodyssons skildring av kollektivet och dess ideal känns fortfarande såväl bitande som ömsint, samtidigt som framtidstro balanseras av svartsyn och komiken med djupt olustiga stunder. Allt förstås med den omsorgsfullt återskapade 70-talsestetiken som praktfull fond.

Mycket hinner givetvis hända på 24 år, både i verkligheten och på film. Tillsammans 99 följer en återträff hemma i det trista mexitegelhus dit den återstående spillran av kollektivet tagit sin tillflykt. Tonen är markant annorlunda, såväl i filmen som mellan de forna vännerna. Välvillig entusiasm vid återseendet lyckas inte dölja förlorat kamratskap och underliggande spänningar någon längre stund. Något distanserat ligger också över själva skildringen av återträffen, som närmast framstår som svalt observerande. Då vissa gäster inte tycks finna sin plats tillåts de driva ut ur berättelsen och medan Tillsammans främst drev med självgodhet och hyckleri framstår de flesta inblandade här som mer eller mindre löjeväckande på sina egna, garanterat individuella vis.

Tillsammans 99 är på sitt sätt fascinerande. Eventuella farhågor om en filmisk nostalgifest kommer på skam då den alltmer obekväma stämningen snarare understryker omöjligheten i att återvända till det som varit. En finstämd känsla av vemod vilar över tillställningen och även om den godhjärtade Göran till sist förunnas en liten triumf är det långt från den föregående filmens förlösande slutscen. Tillsammans 99 känns knappast som en nödvändig film och heller inte som någon särskilt upplyftande sådan, men likväl som sevärd för den som ändå är intresserad.


Turbo

Jag avslutade veckans filmtittande med denna hjärtevärmande berättelse om snigeln Theos modiga kamp mot anatomiska förutsättningar och omgivningens fördomar för att uppnå sin dröm om att vinna det anrika racingloppet Indianapolis 500. Theo får betydande hjälp på traven då han lite oväntat utvecklar supersnabbhet efter ha hamnat ibland en streetracingbils motorer och där inandats lustgas. Theo finner dock att superkrafter i sig inte är tillräckliga och att han behöver hjälp från såväl enkla, godsinta människor som andra racingsniglar och sin egen omsorgsfulle men räddhågsne bror för att uppfylla sin dröm.

Frånsett själva premissen uppnår denna stiligt animerade film knappast nämnvärda poäng för originalitet. Aspekter som vikten av att övervinna rädsla, följa sina drömmar, möta till synes oöverstigliga utmaningar och inte underskatta små vänner hör väl till genrens stapelvaror och Turbo ägnar sig här knappast åt någon omstörtande verksamhet. Men även om dessa ämnen kanske berörts mer nyanserat på annat gör filmen absolut vad den ska. Takten är passande hög och allt vad långrandigt är får hålla sig vid vägrenen till förmån för mer underhållande hänseenden. Och även om filmen uppenbart riktar sig till barn kan man glädja sig åt ett roligare soundtrack än liknande titlar vanligtvis mäktar med. Sannolikt är minnet av Turbo inget man släpar runt på resten av livet, men i rätt sällskap är det nog inget dumt val av film.
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,720
Efterhandsrapportering (eftersom jag är en tönt som vill ha saker i tråden för rätt vecka):

John Wick: Chapter 2 (2017). Mer pang-pang. En till krankisk trea.
 
Top