WRNU:s filmklubb 2023 v48

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v48 2023 – #567 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3. När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[JohanL]

Jag har sett Europa Report.

Ibland upptäcker man (eller i alla fall jag) plötsligt en manusförfattare och vill titta på annat vederbörande har skrivit. För min del var det att se vad Philip Gelatt gjort mer än The Spine of Night, som jag skrev om i min Glorantha-media-tråd. Min tanke är att om någon skrivit ett extremt starkt manus visar det att denne har kapaciteten att göra det (även om det förstås inte är någon garanti). När jag kollade upp såg jag att han dessutom adapterat högvis av avsnitt till Love, Death & Robots, och så Europa Report (2013). (Och datorspelet Rise of the Tomb Raider från 2015 som jag tyckte mycket bra om.)

Det här är en rätt udda film - det är den hårdaste av hård och realistisk science fiction (något vi inte direkt är bortskämda med), men också found footage och icke-linjärt berättande, och gjort på en mycket låg budget vilket oftast ändå inte syns (eftersom den utspelar sig i små, trånga, begränsade utrymmen i en rymdfarkost). Handlingen med en expedition till Europa i en nära framtid för att leta spår av liv är habil och lägger en bra grund till vad som händer. Det är den här sortens SF där inget är enkelt - EVA för att reparera en landare eller en promenad i rymddräkt på 100 meter på Europas yta är bägge livsfarliga aktiviteter, och när något ser ut som att det håller på att gå åt skogen finns de alla odds att det faktiskt kommer att gå åt skogen eftersom filmen faktiskt följer sin hårda logik.

Det här är bra skit. 4/5.

 

[JohanL]

Philip Gelatt

Ska ta en titt på hans serie Petrograd också.

 

[DeBracy]

Jag har sett The Story of Robin Hood (1952), en Disney-producerad spelfilm.

Den puttrade till stor del på, och blev lite spännande plötsligt en stund på slutet. Och Alan a Dale hade en hund!

En helt okej anledning att äta chips: tre laglösa av fem på den krankiska skalan.

 

[krank]

Jag kom just hem efter att ha sett Godzilla Minus One på Mall of Scandinavias Imax-salong. Ärligt talat vet jag inte om Imax ger mig så himla mycket faktiskt; i efterhand tänker jag att jag lika gärna kunnat gå på typ Sergel.

I alla fall, det här är en film som utspelar sig precis mot och efter slutet av andra världskriget. Jag har väldigt svårt att inte jämföra den med föregående Godzilla film, Shin Godzilla, och det är superorättvist för Shin är helt makalöst fantastisk. Det här är en betydligt mer personlig historia. Den japanska regeringens generella värdelöshet och prioritering av "hålla lugnet" och "inte sprida panik", och tendensen hos politikerna att inte vilja ta ansvar för något potentiellt negativt beslut, finns med – men bara som fond, man ser liksom aldrig några politiker eller byråkrater.

Filmens huvudperson är en kamikazepilot som nödlandar sitt plan utan att ha fullgjort sitt uppdrag. När mekanikerna undersöker planet hittar de inga spår av motorfel… Så huvudpersonen verkar helt enkelt ha fegat ur (helt rimligt ändå). Men, kort därefter anfaller Godzilla. Vi behöver alltså inte vänta så länge på att få se honom; inom typ tio minuter har han vadat upp ur vattnet och ätit upp folk typ.

Huvudpersonen överlever, är traumatiserad och bär på enorma skuldkänslor. Dels för att han fegade ur med självmordsbombningen och inte lydda order / gjorde sin plikt för landet, dels för att han misslyckades med att ens avfyra ett enda skott mot Godzilla. Han bildar en ad hoc-familj med en ung tjej som tagit på sig att ta hand om en liten bebis; det blir alltså en icke-pappa, en icke-pappa och ett barn ingen av dem har nån relation till. En oerhört kysk liten familj alltså.

Var det det sista vi såg av Godzilla? Klart det inte var.

Överlag är det en rätt snygg film. Kostym och scenografi är bra, Godzilla själv är oftast väldigt väl infogad i miljöerna och specialeffekterna överlag är snygga. Det är en del greenscreendumheter och compositing-fel men inget som stör. Skådespeleriet är sådär karakteristiskt japanskt överdrivet tatralt, och det får man liksom köpa. Scenerna utan godzilla är ofta känslosamma och seriösa, och är väl helt enkelt ett sätt att visa och bearbeta Japans ww2-trauma typ. Scenerna med godzilla… Jag hoppas ingen satt och hoppades på absolut realism här, för det är inte det man får. Stora känslor kanske, men realismen får alltid stryka på foten för rule of cool. Framför allt är tidsperspektiven intressanta – det finns ingen attack som är så nära förestående att man inte hinner med en jävla massa innan den utförs, så att säga.

Bär man se den här? Ja, det tycker jag nog. Jag fick inte lika liksom "MIND=BLOWN" som de unga grabbar som jag gick bakom på väg ut från bion, och som upphetsat pratade om hur hela deras syn på Japan under ww2 förändrats, men jag var nöjd. Det är ingen Shin Godzilla, men vafan. Det var Hideako Anno. Svårt att mäta sig mot.

BETYG: 4/5

 

[DeBracy]

Jag har sett Shin Godzilla (2016) och … den fick mig att känna att jag saknade verktygen för att förstå vilken bra Godzilla-film det var. Precis som krank här ovanför så kvittrade en kollega till mig om hur bra den är alldeles nyligt (inte utförligt, bara en kort rekommendation och påpekande om att den finns på Cineasterna – en streamingtjänst som ganska många bibliotek har för sina låntagare).

Jag tyckte i vilket fall den var hyggligt underhållande, och att typ andra halvan tog tag i mig lite rejälare. Kul med kontrasten mellan "ful gummidräkt"-looken och saker som faktiskt var rätt visuellt häftiga.

För mig som inte är helt säker att jag sett någon Godzilla-film innan (?!) får den här tre evolutionsformer av fem på den krankiska skalan.

 

[Feuflux]

Det bästa med att vara sjuk är att man kan vara hemma själv och se film utan att bli störd!

Jag har sett Deadpool 1 och 2. Känns lite larvigt att skriva om dem här eftersom alla andra här säkert redan sett dem... men nu är det som det är. I vanlig ordning har jag givetvis ingen koll på karaktären i förväg (mer än att jag visste att filmen/filmerna skulle innehålla superhjältevåld, tramshumor och brytande av den fjärde väggen) så jag har inget att falla tillbaka till vad gäller hur saker borde vara etc.

Så. Deadpool 2 är som Deadpool 1 fast lite sämre. Det är en uppföljare som därmed behöver göra saker en gång till fast annorlunda och det är svårare att skriva manus. Det funkar rätt bra, men det är lite sämre.

Deadpool 1 då? (Ja jag såg ettan först, men tvåan var lättast att recensera.)
Tänk dig att du tar X-men-filmen från 2000. Sen skruvar du upp kroppsdelskapandet, under-bältet-humorn och edgy-ness-faktorn en ordentlig bit för att sedan lägga till brytande av den fjärde väggen på ett sätt jag nog inte upplevt en film göra förut. Om X-men-filmen har samhällskritik, chans för eftertanke och en möjlighet att identifiera sig med någon så är det här mer rå underhållning att betrakta istället för att leva sig in i. Jag har inte lärt mig nåt, men jag hade roligare än jag trodde jag skulle ha. Dialogen funkar, tramset blir aldrig för tramsigt och visst tusan om jag inte kan identifiera mig med någon i den här filmen (och uppföljaren) med! En feg bartender, men ändå. Som avslutande kommentar tog det mig till slutfighten innan jag kände igen Gina Carano från The Mandalorian.