Franz
Things aren't different. Things are things.
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 5,931
Jag har sett Mission Impossible: Fallout då jag och frugan ska se den nyaste filmen i serien på bio imorgon.
Om man bara skulle se till hur actionscenerna är filmade hade nog detta utan konkurrens varit den bästa actionfilmen någonsin! Alla stunts är verkligen häpnadsväckande och man sitter med hakan i golvet vid tanke på att de flesta är helt på riktigt utan stuntmän eller liknande! Det är verkligen fenomenalt gjort!
Men sen kommer vi till detta med story och karaktärerna. Storyn är i princip helt obefintlig. Skurkar som vill förgöra världen har kommit över plutonium till en atombomb och Ethan Hunt ska hämta tillbaka det. That’s it. No more no less. Storyn är bokstavligen skriven runt de balla stuntsen. Man kom på stuntsen i första hand och storyn sen.
Och vidare karaktärerna. Henry Cavill gör visserligen en fenomenal insats som CIA-agent med en del hemligheter, men resten av casten är dötrista. Utom Tom Cruise då. Han är fullkomligt galen! Ethan Hunt framställs som det största helgonet som någonsin vandrat på denna jord. Han är snäll och omtänksam mot alla och hjälper alla i nöd. I vissa scener finns till och med ett par riktigt ostiga Jesus-paralleller! Det nämns lite i filmen att man som agent måste välja att sätta nationens och världens bästa framför individer man bryr sig om. Detta kunde man ju gjort nåt intressant med, typ nåt som i Star Trek II: Wrath of Khan. Men ingen sån konflikt dyker upp, för Ethan Hunt lyckas rädda allt och alla helt utan problem. Detta stinker vainity project från Tom Cruises sida.
Och konstigt nog är det faktiskt vad som underhöll mig allra mest med filmen. Det kanske låter konstigt men jag ska försöka förklara med hjälp av en allegori. Några gånger har jag hamnat på en fest där även en riktig knasboll råkat befinna sig. Vi snackar en riktig konspirationsteoretiker i stil med att hen tror att jorden är platt, att illuminati finns eller liknande. Och ibland vill man bara se hur långt ner i the rabbit hole man kan komma så fan hänger med knäppgöken hela kvällen, låter denna helt diktera samtalet och ställer ledande frågor. Men har någon slags skum fascination kring hur djupt detta kaninhål egentligen går.
Precis så känner jag med denna film! Det är Tom Criuses privata kaninhål och det är otroligt spännande att under filmens gång se hur djupt det egentligen är. När det så helt uppenbart rör sig om en galenpanna som fått helt fria händer då han omger sig med ja-sägare men att han tar sig själv på så stort allvar. Då är det riktigt kul att se filmen på detta sätt!
Om man bara skulle se till hur actionscenerna är filmade hade nog detta utan konkurrens varit den bästa actionfilmen någonsin! Alla stunts är verkligen häpnadsväckande och man sitter med hakan i golvet vid tanke på att de flesta är helt på riktigt utan stuntmän eller liknande! Det är verkligen fenomenalt gjort!
Men sen kommer vi till detta med story och karaktärerna. Storyn är i princip helt obefintlig. Skurkar som vill förgöra världen har kommit över plutonium till en atombomb och Ethan Hunt ska hämta tillbaka det. That’s it. No more no less. Storyn är bokstavligen skriven runt de balla stuntsen. Man kom på stuntsen i första hand och storyn sen.
Och vidare karaktärerna. Henry Cavill gör visserligen en fenomenal insats som CIA-agent med en del hemligheter, men resten av casten är dötrista. Utom Tom Cruise då. Han är fullkomligt galen! Ethan Hunt framställs som det största helgonet som någonsin vandrat på denna jord. Han är snäll och omtänksam mot alla och hjälper alla i nöd. I vissa scener finns till och med ett par riktigt ostiga Jesus-paralleller! Det nämns lite i filmen att man som agent måste välja att sätta nationens och världens bästa framför individer man bryr sig om. Detta kunde man ju gjort nåt intressant med, typ nåt som i Star Trek II: Wrath of Khan. Men ingen sån konflikt dyker upp, för Ethan Hunt lyckas rädda allt och alla helt utan problem. Detta stinker vainity project från Tom Cruises sida.
Och konstigt nog är det faktiskt vad som underhöll mig allra mest med filmen. Det kanske låter konstigt men jag ska försöka förklara med hjälp av en allegori. Några gånger har jag hamnat på en fest där även en riktig knasboll råkat befinna sig. Vi snackar en riktig konspirationsteoretiker i stil med att hen tror att jorden är platt, att illuminati finns eller liknande. Och ibland vill man bara se hur långt ner i the rabbit hole man kan komma så fan hänger med knäppgöken hela kvällen, låter denna helt diktera samtalet och ställer ledande frågor. Men har någon slags skum fascination kring hur djupt detta kaninhål egentligen går.
Precis så känner jag med denna film! Det är Tom Criuses privata kaninhål och det är otroligt spännande att under filmens gång se hur djupt det egentligen är. När det så helt uppenbart rör sig om en galenpanna som fått helt fria händer då han omger sig med ja-sägare men att han tar sig själv på så stort allvar. Då är det riktigt kul att se filmen på detta sätt!
