WRNU:s filmklubb 2022 v43

krank

Fan av M-She-U och ödleman från ε Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
33,529
Location
Nynäshamn
Detta är WRNU's filmklubb för v43 2022 – #511 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

1591730152931.png
 

krank

Fan av M-She-U och ödleman från ε Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
33,529
Location
Nynäshamn
Jag inledde veckan med att se Doctor Who – The Power of the Doctor. Sista grejen för Jodie Whittakers doktor.

"Vänta nu", invänder den uppmärksamme. "Är inte det snarare ett TV-serieavsnitt?"

Nej, säger jag. Det är 1:27 långt och har en self-contained story. Det är filmigt nog för mig.

Hur som helst… Det här var okej. Snyggt och med en hel del lite skojjiga inhopp från gamla (bokstavligt talat) doktorer och kompanjoner. Även om jag tror att den delen varit roligare om antingen 1) jag sett mer av Doctor Who innan Eccleston eller 2) de haft med mer från Eccleston-Tennant-Smith-eran.

Storyn är en jäkla röra, tyvärr. Typiskt exempel på när Chibnail tar i från tårna och försöker göra det episkt, och det istället bara blir kaos. Det känns inte som en plot, det känns mer som en serie löst sammanhängande actionscener. Och Doctor Who har aldrig varit bäst på action. Det var verkligen svårt att bry sig om något som hände, för tempot var så högt och det fanns liksom ingen struktur riktigt.

Det här hade behövt vara tre-fyra gånger så långt, med en hel del mer tid för karaktärsdjup, planerande, utredande av mysterier, och så. Och koppling till vardagen. Och bifigurer som inte var core cast eller cameos.

Jag har överlag tyckt att den trettonde doktorn varit bra. Inte alltid med de bästa manusen, men jag har uppskattat Jodies insats, och Mandip Gill och Graham O'Brien har gjort bra insatser vid sidan av henne. Jag ser nu fram emot den fjortonde doktorn, inte minst för att jag är nyfiken på vad återvändande showrunnern Russel T Davies hittar på.

Det är för övrigt synd att BBC gärna sprider spoilers omkring sig; det var verkligen helt omöjligt för mig att undvika att redan veta vem den fjortonde doktorn skulle spelas av, och tyvärr är redan minst en återvändande person spoilad för mig också. Även om jag verkligen ser fram emot det så hade jag mycket hellre blivit förvånad.


Nå, det här var okej. Jag kan inte riktigt rekommendera det, dock.

BETYG: 3/5
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,410
Jag har sett Mestari Cheng (2019), en finsk myspysfilm om en kinesisk kock som reser till Finland för att hitta herr Fongtron. Ingen i den lilla byn har en aning om vem det är, men han blir kvar ett tag, och lagar lite mat, och... ja.

Jag ger den 4 finhackade kålhuvuden av 5 på den krankiska skalan.
 
Joined
17 Oct 2011
Messages
1,277
Jag vill utfärda en varning. Såg Blackout en film på Netflix som var så fruktansvärt dålig att jag käbde mig rånad på den tiden den stal från mig. Till filmens försvar var jag ju inte tillräckligt hård mot mg själv och stängde av den utan jag såg klart. Filmen utspelar sig på världens konstigaste sjukhus i Mexico. Och innefattar kartellen, DEA och CIA.
 

Poromaa

Veteran
Joined
3 Jul 2016
Messages
73
Rolling Like a Stone

Att paketeringen av denna timslånga dokumentär kan ge intryck av att filmen handlar om The Rolling Stones är både missvisande och lätt självutplånande, då man kan tycka att nog sagts om detta ämne genom åren. Regissörerna Stefan Berg och Magnus Gertten tar förvisso avstamp i korta sekvenser filmade en junikväll 1965 då Mick Jagger, Keith Richards och Brian Jones på gränsen till massivt internationellt genombrott var hedersgäster vid en lägenhetsfest på Fersens väg i Malmö. Frånsett några kortare arkivklipp lämnas dock bandet snart därhän. Rolling Like a Stone fokuserar i stället på andra festdeltagare, vars liv och minnen ställs i relief till de sorglösa ungdomar som flimrar förbi på den glada, 40-åriga hemmafilmen. Ord som ”bitterljuv” kan med fog förmodas hänga i luften.

Festen hölls hemma hos en tonårig Ola Ström, som vid tidpunkten närde uppenbara popstjärneambitioner men sedermera blev känd från TV-program som Solstollarna. Då denne förfogade över föräldrarnas paradvåning rymde festen gott om vänner, bekanta och lokala kändisar. Bland dessa framstår berättelsen om Tommy Hansson, sångare i det bedrövligt underuppskattade skränbandet Namelosers som den centrala i Rolling Like a Stone. Några av de unga kvinnor som besökte lägenheten låter också filmen vidga perspektiven genom mindre rampljusbländade inblickar i ungdomstiden och åren som följde.

Den berättarlösa Rolling Like a Stone kan te sig tämligen riktningslös. Komiska aspekter saknas inte, särskilt i Ola Ströms sekvenser där han framstår som både milt slipprig och tämligen självcentrerad i sina upprepade ansatser till självdistans. Liknelser har också gjorts med filmer som A Mighty Wind och Tommy Hanssons övertygelse om att ett återförenat Namelosers skulle ha mycket att ge — även om andra bandmedlemmar råkar envisas med att leva i nuet — kan onekligen påminna om de åldrande folkmusikerna i Christopher Guests genreklassiker.

Grundtonen i Rolling Like a Stone är dock mestadels godmodigt allvarsam. De medverkande tänker tillbaka på svunnen ungdom, hjärtesorger, vuxenlivets prövningar, passerade möjligheter, ensamhet och förluster. Någon beslöt att inte följa med Brian Jones till London men tycks många vardagar senare vara fullt tillfreds med det mindre glamourös valet, tillkortakommanden till trots. Andra har desto svårare att släppa vad som kunde ha varit och när Tommy Hanssons dröm tycks vara om inte inom räckhåll så åtminstone vid liv tydliggör också verkligheten i en drabbande sekvens att den inte är färdig med honom. Vid tillfällen som dessa rämnar den trivsamt vemodiga stämningen och alla jämförelser med mockumentärer ter sig avgjort avlägsna.

Jag skulle absolut rekommendera Rolling Like a Stone, även om jag inte riktigt vet till vem. Det skadar knappast att känna till de med tiden alltmer obskyra namn som nämns men filmens värde ligger inte där. Inga uppenbara djupsinnigheter yttras och vad som sägs framförs lågmält och långsamt. Man kunde kanske önska mer stringens i filmens berättande, men bland de fragmenterade tankarna och minnena skymtar utöver drömmar och åldrande även något outsagt men försiktigt tröstrikt om att förlika sig med tidens gång, gjorda val och att det inte blivit som man tänkt sig. Det må kanske inte alla gånger vara vad man vill höra, men stundom möjligen vad man behöver.

-----​

För övrigt såg jag nyligen till att i uppfordrande ordalag föra Namelosers på tal under en föreläsning i ämnet hudkirurgi. Då jag inte ser detta som ett mer långsökt forum passar jag på uppmuntra alla att bekanta er med deras — låt vara enda — oantastliga klassiker Land of a 1000 Dances.

 

Franz

Myrmidon
Joined
4 Dec 2010
Messages
3,703
Jag har sett Bill & Ted - Face the music. Jag säger det direkt, jag gillar verkligen denna film! Otippat nog så påminner den lite om det alldeles fantastiska spelet jag just spelade, Return to Monkey Island, på så sätt att det är en uppföljare fyllt av nostalgi, glädje och humor!

Filmen handlar naturligtvis om det gamla radarparet Bill och Ted, numera medelålders has beens med två döttrar som ännu inte lyckats skapa den där låten som skulle förändra världen. Det visar sig att de måste börja snabba sig med att skapa låten, för gör de inte det kommer universum att gå under. Deras ansträngingar för att rädda världen verkar dock bara förvärra situationen.

Storyn i filmen är totalt ologisk. Det funkar liksom inte att ha en film om tidsresor där saker går på tid. Hur kan man ha en tidsgräns på att göra en sak när man samtidigt har en tidsmaskin??? Överraskande nog är den totalt ologiska storyn inte alls något hinder för berättelsen. Den första filmen var också totalt ologisk, men alldeles underbar trots det. Och denna film är underbar av exakt samma orsak, att stämningen i filmen är trevlig och att karaktärerna är så positiva och glada att det smittar av sig! För Keanu Reevs och Alex Winter biljerar fortfarande i huvudrollerna! Och Samara Weaving och Birgitte Lundy-Paine som spelar douns döttrar är lika bra, faktiskt nästan bättre!

Och storyn är, även om den är ologisk, riktigt riktigt rolig! Jag skattade högt vid flera tillfällen, och det är inte ofta det händer när jag tittar på film. Och precis som i spelet jag tidigare refererade så försöker inte denna films humor vara chockernade eller edgy. Precis som karaktärerna är den istället trevlig och rolig och det är så befriande!

Jag skulle dessutom hävda att filmen är den djupaste av de tre filmer som gjorts om duon, och att filmens tema är mer komplext än vad man först kan tro:

Det visar ju sig att det är duons döttrar är de som ska skapa låten som räddar mänskligheten. Och som nybliven pappa är det ett tema som är riktigt intressant. Det är ju lätt att göra tolkningen att man som medelåders känner att tiden sprungit förbi en. Det var så mycket som man missade att göra som ung, och den oundvikliga ålderdomen kryper allt närmare. Så man försöker desperat att hitta en mening med tillvaron utan att lyckas. Till det visar sig att meningen i tillvaron ligget hos ens barn. Det är vad de gör som leder till att ens eget liv känns som mest meningsfullt.

Detta tema fick mig faktiskt att bli lite gråtmild, något jag inte trodde en Bill & Ted-film kunde lyckas med.

Har då filmen några brister. Jo, två små sådana. För det första finns här en ny karaktär, en robot som inte alls är rolig och som tar upp alldels för mycket av filmens tid. För det andra utspelar sig en del av filmen i helvetet, som ju var utroligt kreativt utformat i förra filmen, nästan som en mardröm, med alla labyrinter och krökta dörrar. Här är helvetet betydligt tråkigare och mer klichéartat, med eld, grottor och demoner. Lite trist.

Detta är dock obetydlig smolk i en alldeles fantastisk bägare! Jag rekommenderar verkligen denna film, den får en på gott humör och den är nostalgisk på helt rätt sätt!
 

Conan

Swashbuckler
Joined
15 Aug 2000
Messages
1,924
Har sett de danska filmerna a Royal Affair (4/5) och Jagten (4,5/5) båda från 2012

Båda med Mads Mikkelsen som visar vilken skicklig och versatil skådis han är. I Royal Affair återfinns även Sveriges bästa skådis Alicia Vikander samt en dansk som gör en fantastisk insats som Kung Christian VII.

Varför går man såna här fantastiska filmer i Danmark men inte i Sverige?
 

krank

Fan av M-She-U och ödleman från ε Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
33,529
Location
Nynäshamn
Jag har varit och sett Black Adam.

Den var bättre än jag trodde att den skulle vara. Klart den har sina dåliga sidor – väldigt mycket "tell, not show" när det gäller världsbygget, till exempel. Intro-berättelsen kändes som att den aldrig skulle ta slut. En annan var att en hel del av effekterna kändes… inte top-notch. Märkbart dassig greenscreen på sina håll. Ganska ointressant skurk.

Men, det fanns också grejer jag gillade. Black Adams introduktionsscen till exempel. Riktigt riktigt bra. Tydlig och tongivande – det här är inte stålmannen. Det här är en superhjälte, eller superantihjälte, som har ganska få begränsningar. Han är skitfarlig, och det enda som gör att han är bra nyheter istället för dåliga nyheter är att han är på vår sida. Jag gillade de geopolitiska poängerna även om de var för fega för att använda ett riktigt land. Men visst, "vagt mellanösternland" funkar väl. Och jag gillar trots allt att de verkligen gick all-in på att ha en cast som, likt Black Panther, mestadels inte är vit.

Jag gillade också att Justice Society of America verkligen inte framstår som några good guys. Nej, det här är amerikansk interventionism, punkt slut. Extra tydligt genom att de inte fär med från början, så det blir aldrig riktig POV för dem. Man står på Adams sida, eller på den inhemska befolkningens sida. Plus att de jobbar för Amanda Waller, som ju knappast etablerats som någon goody two-shoes.

Jag hade väldigt lite faktisk relation till karaktärerna. Atom Smasher var huvudsakligen pinsam; som en Ant-Man men inte rolig utan bara värdelös och kan han sluta stöta på Cyclone tack. Cyclone hade jag inte hört talas om tidigare, hon var väl okej. Doctor Fate är ett sånt där namn jag hört, men inte format mig någon bild av. Kul med Pierce Brosnan dock. Han gör rollen bra.

Hawkman är väl den jag haft mest relation till, genom typ Smallville och sedan Flarrowverse. Den här hökmannen var rätt trist men funkade. Han fyllde en berättarmässig funktion.

Nå; är det här Bästa Superhjältefilmen Någonsin? Nä. Är det en helt OK DCEU-film som kan ses helt separat från resten? Ja. Och den har en egen ton och känsla, som gör att den ändå var värd tiden och pengarna.

BETYG: 4/5

EDIT: Åh, det finns säkert nån koppling mellan denna film och Shazam, men isåfall spelade den verkligen ingen roll. Ordet används iaf. Jag kanske borde se den filmen också, trots att den verkar vara suuuuuuuuper-pinsam.
 
Last edited:

krank

Fan av M-She-U och ödleman från ε Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
33,529
Location
Nynäshamn
OK, här är två saker till jag inte tyckte funkade (men som jag till större delen kunde bortse från):

Grej 1: Kronan var gjord av "Eternium". Den gjorde bäraren ostoppbar. Eterniumsköld kan inte ens Black Adam bryta igenom. Men det är jätteviktigt att man inte skjuter gevär mot kronan för den kan gå sönder?

Grej 2: Försvann inte Intergang väldigt fort? Det kändes som att Black Adam piskade något dussin av dem och sen var stan plötsligt "befriad".
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
15,818
Jurrasic Park
1993

Helt otroligt att det är 30 år sedan den här filmen gjordes. Kvaliteten på grafiken (blandat med dockor) står sig än idag. Nog bara Terminator 2 som kommer i närheten (två år tidigare) i hur väl filmen bevarats. Det är äventyrsfilm blandat med skräckmoment och en hel del humor. Jag såg nyligen en essä om Tintin och ett klagomål på den filmen är att allting mest är actionsekvenser som är ihopbundna, men jag skulle nog säga att samma sak gäller även i denna film. Det är hela tiden uppbyggnad för att skapa spänning på nya sätt. Jag hade helt glömt bort att Samuel L Jackson är med i filmen. Jag vet inte om jag kan ge ett rättvist betyg, eftersom jag sett filmen så många gånger. Såg den mest med frugan för att hon snöat in sig på Seinfeldt och jag visste att skådespelaren som spelar Norman är med i denna film. Vad kan jag säga? Filmen är i princip fläckfri, så jag får väl ge den betyg efter det och säga att jag kan rekommendera filmen varmt.

BETYG: 5/5
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
4,784
Location
Linköping
Monster House har 6.6 i betyg på imdb är upplevelsen av filmen är exakt den förväntade för en animerad barnskräckis från 7år med det betyget!

Inte så att man kunde räkna ut filmens handling av att läsa ett sifferbetyg utan mer att man efteråt tänkte "ja, 6.6 är väl rimligt". Jag hade väntat mig lite mer haunted house exploration så det får vara mitt stora gnäll här.

Har du barn i rätt ålder (som inte suttit still för länge precis innan filmen börjar och har rastlösa ben) och tid över för en familjefilm så visst, spana in den här, men det är ingen magisk upplevelse. En del roliga små sektioner och en konstig premiss.
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,410
Igår tittade jag på Nelly Rapp - Monsteragent (2020). Den är givetvis baserad på en kända bokserien om samma figur, men bara några minuter in i filmen blir det klart att de ändrat i böckernas lore (för jag tror inte att de dödar av Nellys mamma i bokserien, men i filmen är hon redan död sen några år).

Det var ingen dum rulle. Oväntat mörk i ton och humor på sina ställen, men överlag ett välbalanserat familjeäventyr med flera roliga detaljer.

Betyget blir en stark krankisk trea.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,622
Häromdagen såg jag Footloose (1984)


Dansfilm och klassisk 80-talsrulle på en och samma gång. Jag saknar den tajtheten som fanns i film på den tiden. 110 minuter lång, inte en scen som är överflödig. Gillar du dans? Gillar du 80-tal? Gillar du Kevin Bacon? Se den här.

3,5/5
 
Last edited:

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,266
Location
Malmö
Jag såg Beast from 20 000 Fathoms (1953)
I korthet: Fysiker atombombar i arktis, väcker uråldrig dinosaurie som attackerar mänskligheten.

Det dåliga: Kvalitén jag såg den i var inte lysande, och berättelsen var aningen utdragen om man känner sin kaiju - men det här är ett klassiskt exempel av "filmen som gjorde det först" (mestadels). När det inte är actionscener så är det lite meh - det finns monsterscener igenom filmen som verkar byggda för att bibehålla intresset medan huvudperson försöker övertyga folk om att monstret finns.

Det bra: Animationen är bra. Det är stop motion, så det lider av ryckighet, och några scener där de överlappar film och monster-delar lider lite av olika ljus, men överlag ser det ganska bra ut. Monstret är coolt, med en twist som man kanske inte väntade sig. De har också flera troper som kopierats av senare kaiju-filmer - de nöjer sig inte med att ha ett monster som förstör byggnader.

Jag förstår hur den här inspirerade Godzilla - och Godzilla kopierade många element av goda skäl.

Allt det sagt, gillar man Harryhausen så finns här gott om grymt gjorda delar. Människorna är lite tråkiga dock.
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,266
Location
Malmö
Jag såg också Geharha: The Dark and Long Haired Monster (2009)



Vilket är en 20-minuters kort film som kör väldigt hårt på att tittaren har sett en hög kaiju-filmer, då den är lite av ett kärleksbrev till genren (som syns på planschen). Det är inte enbart en kopia, men utan kaiju-kunskap så är filmen väldigt osammanhängande. Med koll i bakfickan, däremot, är den hysteriskt rolig (YMMV).

Monsterdesignen är cool, den lite halvtokiga professorn stjäl showen och den obligatoriske västerlänningen är pricken över i.

Det är så här en kaiju-film-speedrun ser ut.
 
Top