WRNU:s filmklubb 2021 v14

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
30,422
Location
Nynäshamn
Detta är WRNU's filmklubb för v14 2021 – #431 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

1591730152931.png
 

Daniel

Warrior
Joined
7 Apr 2009
Messages
363
Alldeles för sent omsider har jag lyckats se Bruce Dickinsons långfilm Chemical Wedding från 2008. Bruce Dickinson är min absoluta favoritmusiker, och därför blir det en lång text!

Han är ju mest känd från Iron Maiden, men för de som gillar hårdrock måste man även framhålla hans fullkomligt fenomenala soloalbum, i synnerhet de från -97 till -05. Chemical Wedding delar titel med ett av dessa mästerliga soloalbum, men har storymässigt eller temamässigt ingen större likhet än enstaka ockulta formuleringar och att Dickinson genom större delen av sin karriär, inte minst i Iron Maiden, ständigt återkommit till den mytomspunne ockultisten Aleister Crowley.

Aleister Crowley är också huvudfokus och huvudperson i skräckfilmen Chemical Wedding. Bruce Dickinson filade på manuset och sökte finansiering i tio år (samtidigt som han hade deltidsanställning som flygkapten och var sångare i ett av världens största och hårdast arbetande rockband), men lyckades aldrig få något filmbolag att nappa. Hans samarbetspartner från ruta ett var öldrickarkompisen Julian Doyle, mest känd för att ha jobbat som filmklippare och effektfilmare åt Monty Python, men som även gjort musikvideor åt Iron Maiden och Dickinsons soloband. Doyle är medförfattare till manuset och har regisserat.

Efter tio år bestämde de sig slutligen för att producera filmen själva. Men eftersom det därmed behövde bli ett lågbudgetprojekt hade de inte råd att göra en periodfilm (Crowley levde 1875-1947), och Dickinson skrev om manuset till att utspela sig i någorlunda nutid (år 2001). Istället för att skildra Crowleys faktiska liv som skräckfilm blev det en ockult sci/fi-premiss (de kallar själva genren science faction) där Crowleys medvetande återuppstår på 2000-talet i en Cambridge-professors kropp, genom ett universitetsexperiment med virtuell verklighet.

Det är en b-film. Den ser ut som en tv-serie från tidigt 00-tal och lider av amatörmässig klippning, malplacerad musikproduktion (ironiskt nog, med tanke på Dickinsons egentliga karriär) och undermålig ljudmix (fast den biten kan möjligen bero på Julian Doyles vimeo-uppladdning.)

Men det är ingen dålig film. Till skillnad från en annan gammal favorithårdrockares filmdebut - Danzigs parodiskt usla skräckfilm från 2019 som har makalösa men men helt förtjänta 1,9 (!!) på imdb - är detta helt okej, och stundtals riktigt bra. Mycket bättre än den 4,8 som ligger på imdb.

Estetiken fångar verkligen tidigaste 00-talet, så att det känns som en upphittad tv-film från 2001 som legat i en vhs-låda i 10 år. Manuset är mycket påläst, och både Dickinson och Doyle har ett genuint intresse och kunnighet i ockultism och subversiv teologi, även om ockultism likt mycket annan konspirationsteori blir lite krystad ibland i sina argument och faktavridningar. Ett par riktigt bra scener är prologen i 40-talet, med en gammal småkuslig surgubbe till Crowley, och när den återuppståndne Crowley läxar upp andra Cambridge-professorer i subversiv bibeltolkning. Titt som tätt dyker det upp litterära referenser som känns igen från Iron Maiden och Dickinsons soloband ("moonchild", "the evil that men do" etc), och Dickinson själv gör en diskret och ganska nertonad cameo som Crowleys hyresvärd.

Förutom nämnda amatörmässighet i det tekniska utförandet håller filmen ganska god klass, och med en högre budget och en mer erfaren/tekniskt begåvad regissör hade det kunnat bli en favoritfilm. Min största invändning är den mycket klyschiga sista akten, där Crowley blir för mycket klyschig filmskurk istället för underhållande och småkuslig excentriker.

3 av 5
 
Last edited:

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,134
Igår såg jag The Informers efter att Bunny tipsat om den i samband med att vi spelade 80-talsbusiness á la Stockholm med i Gastkammaren i lördags. Listan på skådisar och att det byggde på Bret Easton Ellis skriverier lockade mig att faktiskt kika.

Filmen kändes rätt upphackad i hur den hoppade mellan ett flertal små storylines som hängde ihop mer eller mindre löst. När jag läste på lite i efterhand visade det sig att förlagan var en novellsamling där kopplingarna var ännu lösare (två olika personer i boken hade ibland slagits ihop till samma person t.ex.).

Ägnade personligen lite för mycket tid till att tänka på om det var meningen att rockstjärnan Bryan Metro faktiskt skulle anspela på Bryan Ferry utöver namnet. Inbillade mig också att det skulle finnas nån slags plot som skulle ge titeln betydelse, men The Informers var visst ett band. Happ.

Intressant att ha sett som fördjupning till den Kuf-krönika Sysp skriver i alla fall.

Tack vare det krankiska systemets tydliga riktlinjer kan jag enkelt konstatera att den får 3/5.
 

Lukas

Husmusen största fanboy
Joined
25 Jan 2010
Messages
2,748
Location
Huddinge
Jag har sett Mortal Engines (2018) av Christian Rivers. En Steampunk scifi film riktad åt tonåringar.
Baserad på en bokserie jag aldrig hört talas om.

Under filmens första halvtimme, så var jag på tåget, jag älskade den häftiga designen på den resande staden som svalde andra städer på hjul. Jag kände mig engagerad i världsbygget, och tänkte att den här filmen nog allt verkade bra mycket bättre en vad jag hört om den.

Den sista halvtimmen ville jag bara att filmen skulle ta slut.

Ibland när jag ser filmer jag inte gillar så känner jag att det finns en bra film gömd i den dåliga filmen någonstans, om några beslut hade tagits annorlunda så hade det jag gillade i filmen kunnat komma fram mer, och filmen hade blivit så mycket bättre än den blev.
Så känner jag inte i den här filmen.
Jag tror inte det finns en bra film gömd här inne, utan jag tror det finns tre.

Den här filmen försöker trycka in story och karaktärsutveckling för tre filmer i en film, och allt faller platt. Man hinner aldrig intressera sig för något innan något helt nytt introduceras, man hinner inte greppa en sak innan an twist kastar omkull det lilla vi lärt oss innan dess.
Karaktär faller platt för de får ingen tid alls att introducera sig innan de blir irrelevanta för storyn.





Det här är en film jag vill kunna rekommendera för det finns många små saker jag gillar med den, men då jag känner att jag aldrig vill se den igen för så uttråkat jag var i slutet, så kan jag inte med gott samvete göra det.
 

Lukas

Husmusen största fanboy
Joined
25 Jan 2010
Messages
2,748
Location
Huddinge
Idag kände jag verkligen att jag behövde en bra film så jag tog en av filmerna jag sparat för en sådan här dag
Så idag såg jag Little Women (2019) av Greta Gerwig. En film baserad på den klassiska boken av Louisa May Alcott.


Det här är ett kostymdrama. Ett väldigt bra kostymdrama, men väldigt mycket kostymdrama, så jag skulle säga att om du inte gillar kostymdrama är det ingen ide att du ser den här. Den uppfinner inte hjulet, du kommer inte ändra åsikt.
Om du däremot liksom jag gillar kostymdrama är det här en fröjd. Greta har har skrivit ihop ett väldigt smart manus och castat helt perfekta skådespelare i rollerna. Jag brydde mig om alla karaktärer oavsett storlek på rollen, jag har gråtit och skrattat med systrarna i filmen.

Jag rekommenderar den filmen för alla som tror att de skulle tänkas gilla den, den kommer inte göra dig besviken.
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
13,614
Thunder Force
2021

Så en komisk superhjältefilm, men med två äldre överviktiga kvinnor. Det är skämt som "haha, de kommer inte in i bilen". Octavia Spencer hade varit guld om hon fått repliker likt Leslie Nielsen, för hon har en bra komisk timing, men tyvärr fick hon inte det. Istället bränns allt krut på Melissa McCarthy och jag insåg nu varför jag inte gillar henne. Hon är som Jack Black, fast med 80% av hans energi. Jag kan bara rekommendera den här filmen om du är vill slökolla men har ingenting annat att kolla på och är desperat nog att sätta igång denna film.

BETYG: 2/5
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
30,422
Location
Nynäshamn
En av de grejer jag fått som symptom på min Coronasmitta är att jag inte kan koncentrera mig så bra som jag brukar. Min energinivå, min mentala nivå, är helt enkelt lägre än vanligt. Jag har svårt att följa komplexa resonemang under längre tid och så. Det är en sån där grej jag i vanliga fall brukar tänka att det borde vara ganska obehagligt, men just nu lullar jag mest runt.

Och vad ser man för slags film när man inte förmår följa något komplext? Well, Monster Hunter kändes som att den nog borde kunna passa.

Monster Hunter är från början en serie tvspel som jag knappt vet något om utom att de enligt uppgift ska vara sjukt grindiga och att de ska ha hög tröskel. I den här filmen spelar Milla Jovovic en hård US Army-kapten som genom en magisk storm transporteras till en alternativ ökenvärld där det finns jättestora monster. Där träffar hon en monsterjägare. De förstår inte varandras språk, men lär sig samarbeta för att spöka monster. Och så är Ron Perlman med också. Och en humanoid katt. Fast de är inte med så mycket, mest är det Jovovic och Tony Jaa som lallar runt i öknen, plåstrar om varandra, slåss mot monster, och lallar runt lite till.

Specialeffekterna är fullt dugliga, till större delen. Det mesta annat också. Dock blir det inte en så bra film… Eller bra och bra, jag upplevde liksom inte att den grep tag i mig överhuvudtaget. Allt sånt där jag brukar bry mig om, typ backstory och metaplot och sånt, berördes knappt alls och kom mest som expositions-dumps.

Den här filmen är, skulle jag säga, peak tvspelsnonsens. Det var verkligen extremt mycket i den där jag kände att den enda anledningen till att något såg ut som det gjorde eller hände i den ordningen det gjorde var att så funkar det nog i tv-spelet. Jag har nog inte fått så stark tv-spelsnonsenskänsla sedan jag såg första Mortal Kombat-filmen tror jag.

BETYG: 3-/5.
 
Top