WRNU:s Bokklubb 2021

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,754
Jag har läst Tangles av Sarah Leavitt.



Det här är en bok som fick mig att gråta. Bokstavligt, och inte på skämt. Kalla mig blödig, men den ligger nog för nära min egen verklighet för att det inte skulle kunna hända. Leavitt har skrivit en krönika över sin mors sista tid i livet, från att de började misstänka att hon hade Alzheimers hela vägen ner i helvetet det innebar. Sedan slut.

Boken är skriven med en djup värme, men vägrar att blunda för de fruktansvärda saker som händer med någon med Alzheimers. Hur hela sinnet slås ut, bit för bit, tills personen tappat förmågan att ens ta hand om sin hygien själv. Hela vägen in i helvetet. Hur olika släktingar drabbas olika hårt. Hur svårt det är att hantera.

Tecknarstilen är naiv och enkel, lite på samma sätt som hos Brown i Clumsy ovan. Men här är det inte bilden som är viktigast, utan texten. De blekvita rutorna är sällan tomma, och det är mycket, mycket berättelse som ska fram. Tragedi, men också glada och lyckliga minnen. De få gånger man lyckas bryta igenom sjukdomen och få sin trasiga mor att le för en sekund. Jag får känslan av att den här boken är ett terapiarbete.

En fantastisk bok. Men helvete vad det var tungt att läsa. Särskilt mot slutet. Rekommenderas inte som avslappnande läsning till någon, men den kan säkert hjälpa folk. Empatin är tung.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,754
Jag har läst Zelda 1-6 av Lina Neidestam.




Fan vad kul hon är, Neidestam. Jag har garvat högt flera gånger per bok. Jag kände att jag att jag behövde lite emotionell whiplash efter att ha läst Tangles.

Zelda är en karaktär som ligger någonstans mittemellan Nemi, Arne Anka och allmän aggropunk. Det är väl sisådär 50/50 såpopera/ren humor, där det växande persongalleriet är halva behållningen. Zelda är omgiven av lika roliga personer till höger och vänster, alltifrån misslyckade pojkvänner till glada vänner och önskedrömmar.

Tecknarstilen är aldrig dålig, men tjoflöjt vad den blir bättre med tiden. Humorn är ofta rå, sexuell och brutal. Zelda är sexuellt utlevande på samma sätt som Arne Anka är, med ragg och kåta drömmar till höger och vänster. Mycket av skämten bygger på kontrasten mellan hennes höga feministiska ideal och hennes rena djuriska impulser. Det går ju aldrig bra när man ska förklara humor, men själva hämningslösheten är en stor del av behållningen i serien.

Neidestam är nog den bästa svenska humorist jag vet är igång just nu. Rekommenderas varmt.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
31,051
Location
Nynäshamn
Jag har läst Letter 44 Volume I: Escape Velocity.

1615391418945.png

Det är en rätt lysande liten scifi-historia som kretsar kring en nyvald president, nummer 44 i ordningen, som vid sitt tillträdande möts av ett brev från sin föregångare. Brevet berättar att allt han gjorde under sin mandatperiod handlade om att förbereda nationen – för man har hittat aliens ute i asteroidbältet. Man har inte fått kontakt eller så, men de utför något slags gruvdrift och bygger något. Och man har skickat ut ett skepp med soldater och forskare, som snart är framme…

Det här är en kompetent berättad och mångfacetterad story, med både politiska intriger, smutsig rymd-scifi av bästa sort, tredimensionella karaktärer och inslag av weird fuckery. I princip allting i berättelsen känns genomtänkt och pacingen är bra – det känns som att det händer saker hela tiden, men samtidigt är eskaleringen långsam och hemligheterna och mysterierna vecklas ut i lagom takt. Väldigt lite är avslöjat i slutet av den här första samlingsvolymen, men det ser jag bara som något positivt. Den höll mitt intresse uppe utan att visa alla sina kort.

Finns det inget negativt? Jo, den är ful. Eller jag menar, "jag tycker inte tecknarens stil passar berättelsen eller, överlag, min smak". Jag tycker inte att de ofta förvridna proportionerna och märkliga förkortningarna, de döda ögonen eller ansiktena som ser ut att vara gjorda av smält plast, passar här. Det förtar en hel del av nöjet, får jag väl säga.

Miljöerna och så funkar väldigt bra dock, och det är inte fult att det hindrar mig från att njuta av scifi-delarna eller överlag av storyn. Tur att jag är mer av en textmänniska än en bildmänniska.

Jag hade egentligen tänkt läsa något helt annat härnäst, men nu köpte jag istället volym 2.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,754
Jag har läst Reckless av Brubaker och Phillips



Hårdkokt noir i Kalifornien på tidigt åttiotal. Även om den inte är kopplad till B&P:s universum av Criminal är det i exakt samma anda.

Här har vi noir-klyschor så det skriker om det. En mystisk man som jobbar med att "lösa problem" kontaktas av en gammal flamma, en äkta femme fatale, och hon vill ha hjälp med att sätta dit sin gamla partner in crime som blåst henne på bytet - $100 000. Självklart är det inte så enkelt som allt verkar på ytan, och vår kära huvudperson Reckless nystar upp en större konspiration än han från början kunde ana, samtidigt som han ger monologer i kortklippta meningar direkt via berättarröst.

Reckless själv är en kul karaktär. Någon sorts pendling mellan hjälte och anti-hjälte, som tydligt lider av PTSD utan att använda ordet. En slacker, men också en actionhjälte. Owen Wilson på utsidan, men Rambo (från Rambo 1) på insidan. Intressant karaktär.

Jag är djupt förtjust i B&P. Det här är inget undantag.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,754
Jag har läst Cruel Summer av Brubaker och Phillips



Här har vi mer tung kriminalare från B&P. Men här är vi åter i någon sorts pseudo-NY, och i Criminals lilla del av världen. Den här gången handlar det om familjen Lawless, och är inte lika fokuserad på noirbiten. Det här är istället en historia om generationellt trauma och hur familjer ärver beteenden och skit. Det sociala arvet, så att säga.

För pappa Lawless kommer hem mitt i sommarhettan -88 och är redo att göra en ny kupp. Men hans tonårsson, som han egentligen inte bryr sig om, har egna problem. Samtidigt börjar pappa Lawless dejta en ny kvinna, som har egna problem. Tillsammans ska de göra en stor kupp, den största så de slipper knycka pengar någonsin igen.

Tonåring Lawless snattar och utför småstölder, men för det mesta hänger han med sina polare som inte förstår honom. De spelar DnD! B&P visar att det finns vägar ut, och bra vänner att ta tag i, men att tonåring Lawless hela tiden hänger i en skör tråd, för hans vardag är så väsensskild från de andras. Hans idoler är inte Tolkien eller Led Zeppelin, utan hans pappas gamla vänner i den undre världen.

Det här är bra, till och med riktigt bra. Den närapå patenterade noirmonologen (som byter berättare beroende på vems kapitel det är) från B&P är knastrigt bra, och allt ner till minsta ordval speglar de olika karaktärerna. Drama i den undre världen med fokus på ungdomar och att försöka hålla ihop en familj som är trasig bortom all räddning (eller?) är ett riktigt bra val för att bygga ut Criminal.

Jag gillar allt av B&P. Den här glider nog in som det näst bästa de gjort, med The Last of the Innocent som en fortsatt ohotad etta.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,754
Jag har läst My heroes have always been junkies av Brubaker och Phillips



Den här gången försöker sig B&P på att skriva om ungdomar och endast ungdomar. Historien berättas ur tonåringen Ellies perspektiv, där hon ger oss återblickar till sina barndomsår och musiken, till anekdoter om hennes musikerhjältar, till romantiseringen av knark och skit som gjort att hon nu sitter på behandlingshem. På behandlingshemmet träffar hon Skip, några år yngre och naivare än hon som är mogen och hela tjugoett. Det är en dömd romans, men ändå en romans.

De gör det som tonåringar gör, blir kära och pratar, jämför sina liv och tjuvröker. Men långsamt, steg för steg, drar Ellie ner honom i fördärvet igen. Att sluta med det de är på behandlingshemmet för att sluta med är svårt.

Ellie är en kul karaktär. Skip också. Det är en lite kul twist på den där klassiska YA-klyschan med meet cute och allt. Det är förstås mer i potten än så, inklusive en minimal koppling till B&P:s Criminal-universum, men det som verkligen drar är deras relation och hur hon långsamt förleder honom till alla dåliga beslut som kan tas.

Men det håller inte riktigt lika hög klass som resten. Jämför man med B&P:s andra böcker är det här någonstans i mitten. Absolut inte dåligt, men inte lika mästerligt som ovanstående Cruel Summer. Fast meh på skalan B&P använder är ändå en rekommendation. Klart läsvärd.
 

soda

Veteran
Joined
13 Feb 2014
Messages
127
Årets skörd av vuxenböcker (nåja) hittills. Urvalet dikteras av bibliotekets värdelösa utbud och sökfunktion på talböcker (vilket de flesta är).

The Murderbot Diaries (fyra noveller?) av Martha Wells
5/5 - Rekommenderas starkt. Otroligt behaglig. Bra inläst talbok. Fascinerande hantering av biblioteket: Det fanns 1 kopia av första boken, 1 kopia av andra boken, 1 kopia av tredje boken, och 87 kopior av den fjärde. True story! Digitala kopior alltså.

Slow Bullets av Alastair Reynolds
2/5 - Jag är ett stort fan av Reynolds, men det här är inte så bra. Visst finns det några intressanta koncept, men det hela känns ganska forcerat. Trist huvudperson.

The Three-Body Problem av Cixin Liu
2/5 - Kompetent men för mig väldigt oengagerande. Lyssnade inte klart.

Det svenska rikets födelse av Dick Harrison
2/5 - Mysigt om historia. Kontentan av denna bok är "källorna är dåliga" vilket visserligen känns ärligt, men det är ju inte så kul. "Vi vet inte"... OK, skit i att skriva en bok om det då.

Ninth House av Leigh Bardugo
3/5 - Lättsmält modern fantasy med spöken. Lite Twilight-vibbar kanske, men är sin egen grej. Jag tyckte den var läskig i början.

Engelbrekt och bondeupproren av Dick Harrison
3/5 - Bättre än ovan nämnda! Ger en lite tydligare bild av hur "Sverige" fungerade på denna tid.

Devolution av Max Brooks
5/5 - Grymt bra om förskräckliga snömän. Skräck som verkligen kändes relaterbar för mig. I talboksversion inläst av en "full cast". Nice!

Dot Journaling - A practical guide av Rachel Wilkerson Miller
1/5 - Funkar dåligt på mobiltelefon, bilderna blir väldigt små. En sammanfattning för er: det går att använda prickar istället för rutor med bockar när du gör listor. Typ.

Stockholms blodbad av Dick Harrison
3/5 - Bäst hittils; intressant helt klart.

Moon Called av Patricia Briggs
2/5 - Överraskar med att vara helt okej. Det handlar om varulvar. Jag trodde att det skulle vara tantsnusk, och det var det väl kanske, men väldigt lite (inget?) snusk.

The Cruel Prince av Holly Black
?/? - Jag har läst en tredjedel bara. Det här är ett "train wreck", Twilight har krockat med Harry Potter. Jag vet inte varför jag vill fortsätta, för det är verkligen inte bra!
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
7,646
Location
Fallen Umber
Jag har läst Roadside Picnic (1972) av Arkadij och Boris Strugatskij. Boken finns på svenska som Picknick vid vägkanten, och eftersom den i original är skriven på ryska så hade väl den svenska översättningen varit att föredra, men jag valde att lyssna på den och gillade den engelska översättningen så det fick bli så.

Mest känd som förlaga till Tarkovskijs film Stalker (1979), men den kopplingen är mycket svag. Några drag i världsbygget bara. Det finns en zon där andra naturlagar råder, och in dit reser män som kallas stalkers, i jakt efter overkliga eller utomjordiska artefakter. I filmen är det troligtvis en meteorit som slagit ner, i boken aliens som på ett eller annat sätt varit på besök. I båda verken finns en plats eller ett objekt som uppfyller önskningar. I båda blir stalkers barn muterade på ett eller annat vis. Det är ungefär allt.

Det är intressant att läsa klassiker långt i efterhand. Man inser att grepp man tagit som genrestrukturer har ett enstaka ursprung. Zonen är förstås här också ytterst relevant som bakgrund till Mutants förbjudna zoner med deras oberäkneliga väderfenomen och avvikande naturlagar. Jag kom egentligen in på den här banan med först Stalker och nu denna roman efter att ha läst M John Harrisons Nova Swing (2006) som också den bygger helt på zon-/stalker-konceptet (och är väldigt bra, men jag kanske skriver något om den när jag läst tredje boken i serien).

Det visar sig dock att det här också är en utmärkt roman i egen rätt. Översättningen som jag läste, från 2012, är väldigt pigg, levande och modern. Det är en mörk historia med långa hopp i tiden framåt, trots kort format, och alla huvudpersoner är rätt avskyvärda men ändå trovärdiga. Dessutom känns sf-elementen i teknik, vetenskap och sense of wonder fortfarande relevanta och fungerande. Rekommenderas.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,754
Jag har läst Basketful of Heads av Joe Hill, och Leomacs och Dave Stewart



Det här är en skräckhistoria uppblandad med en hel del mörk humor. Vår huvudperson June följer med sin pojkvän till hans chefs hus på middag. Pojkvännen Liam har sommarjobbat som trafikpolis i den lilla östaden Brody, och nu efter sista skiftet är chefen så nöjd att han ska försöka få Liam att söka sig till polisyrket efter avslutat college. Men självklart är allt inte så enkelt.

En stor storm slår ut stadens elnät, kontakten med fastlandet, och dessutom rymmer fyra fångar från det närbelägna fängelset Shawshank. Nu är de på ön, och de kommer närmare...

Jag drömde om Joe Hill inatt
Joe Hill blinkar friskt till sin pappa och till diverse skräckfilm i den här sju nummer långa serien. Allt utspelar sig under mindre än ett dygn, med start på eftermiddagen och sedan händer allt den långa och stormiga natten igenom. June skiljs från sin pojkvän när skurkarna kidnappar honom, och hon måste sedan röra sig genom den mörka, regniga, och djupt ovälkomnande staden för att hitta honom igen. Under resans gång visar det sig vara en mer komplicerad historia än på ytan, och många hemligheter i stadens inre nystas upp.

Manus är mästerligt. Joe Hill smäller till med en härlig pastisch på åttiotal, och varenda karaktär känns trovärdig, rolig och levande. Dialogen är rapp och spetsad med tidsmarkörer utan att det känns påklistrat. Det kortare formatet gör dock att serien aldrig når samma (enorma) höjd som Locke and Key. Men det är banne mig bra nära ibland.

Tecknarna är inte på något sätt dåliga, och behärskar skräck bra. Det är många bra sidkompositioner, väl valda vinklar och så. Men det är också lite detaljer som missas - June har fräknar ibland och ibland inte, tex. Konsekvensen är inte hundraprocentig, så att säga.

Slutomdöme
Hade det här varit en skräckfilm på åttiotalet hade det varit en klassiker. Ge den några år så kommer den vara det ändå, fast i serieformat. Rekommenderas till alla som gillar skräck, mörk humor och bra grejer i största allmänhet.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,754
Jag har läst The man without talent av Yoshiharu Tsuge



Det här är litteratur. Tung sådan. Jag har svårt att ta mig igenom alla lager av paralleller och metaforer, för att inte tala om allt svårt att förstå för att det handlar om en väldigt speciell tid i Japan, och dessutom om en väldigt speciell socioekonomisk klass. Men jag ska göra ett försök.

The man without talent handlar om att misslyckas. Huvudpersonen var ursprungligen en helt okej mangatecknare, som försörjde sig på det. Men över tid har han försökt sig på många olika småjobb. Han har reparerat och sålt begagnade kameror, rott folk i båtar, och nu säljer han stenar på stranden. Hans fru och barn tycker illa om honom, hans fru skäms så mycket att hon vägrar kännas vid honom ute på stan. Han klär sig i lappade och lagade kläder eftersom de inte har råd att införskaffa några nya. Varje försök han gör för att komma vidare i livet går åt skogen.

Men det är också tydligt att vi inte fullt ut ska sympatisera med huvudpersonen. För även om han har rätt har han också fel på många punkter. Hans livsval skapar synligt lidande för hans fru och framför allt för hans son. Det är djupt tragiskt att se. Jag skulle inte bli förvånad om det går att diagnosticera huvudpersonen med både depression och någon sorts narcissism. Även om jag tycker synd om honom är jag också arg på honom. Jag förstår hans fru mer än jag förstår honom.

Tecknarstilen är fantastisk. Det är tydligt manga, men många av valen är riktigt fina. Huvudpersonen känns ensam, och även om hans fru förekommer redan i kapitel ett är det långt tills vi får se hennes ansikte. Många långa sidor handlar om just huvudpersonens ensamhet, och hur han språkar med andra ensamma herrar i liknande situation. Alla är en börda för sina familjer, och skapar problem genom sina livsval.

Det är en karaktärsstudie, en tidskapsel, och en samhällskritik på samma gång. Det är inte en glad historia, och i ärlighetens namn är det knappt en historia överhuvudtaget. Men det som finns är en fascinerande historia. Det här är en fantastisk blandning av bild och text, och jag tror inte jag sett någon använda bild så subtilt för att få fram stämningen på jag vet inte hur länge. Yoshiharu Tsuge är en kultfigur i Japan. Jag förstår varför.

Boken var ohyggligt svår att lägga ifrån sig, trots att den är obehaglig och tragisk. Den balanserar precis rätt mellan intressant och hopplös för att man ska vilja veta och förstå. Sällan vill man veta vad som händer, men man vill ständigt just förstå vad som händer.

Det känns som om den här boken har ett mycket större djup än vad jag kan förmedla i skrift. Läs den, alla som har lust att må lite dåligt och bli arga.
 

zo0ok

Rollspelsamatör
Joined
13 Sep 2020
Messages
772
Jag har läst Wall of Serpents av L. Sprague de Camp och Fletcher Pratt.



Jag hittade boken i ett antikvariat för 10kr, tyckte författarna verkade bekanta och titeln "spännande" (i mitt sökande efter fantasy).
Mycket riktigt nämns både L Sprague de Camp och Fletcher Pratt i Appendix N (Gary Gygax).

Boken handlar om magi och mytologi. Den är nog tänkt att vara både spännande och rolig, vilket jag kanske inte tycker att den var så mycket varken eller. Utan att vara litteraturvetare så känns den gammal, lite otidsenlig, lite som science fiction från 1950-talet brukar göra.

Om någon vill ha den så kan jag lägga den i ett kuvert och posta.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,754
Jag har läst They called us enemy av George Takei, Justin Eisinger, Steven Scott och Harmony Becker.



Det här är en krönika över Takeis tidigaste barndom. Huvudpersonerna är båda han själv och hans föräldrar, allt inramat av Takeis berättarröst idag.

Familjen Takei och över 100 000 japanskättade amerikaner blev satta i koncentrationsläger av amerikanska staten under andra världskriget. Det här är historien om hur det gick till, sett från ett barns perspektiv. Takei var fem när de hamnade i läger. Många tusen andra barn hamnade där också.

Boken visar vacker mangainspirerad stil både vardag, politik och världsläge under den här tiden. Hur lite nyheter de fick på insidan, den enorma rasism som förekom både före och efter, och hur svårt det var att ta upp spillrorna av sina tidigare liv när de till slut slapp ut. Vi får se hur fångenskapen radikaliserar vissa i lägret, hur amerikanska staten försöker lura fångarna att ge upp sina medborgarskap så de kan användas som fångutbyte i förhandlingarna med Japan, och hur amerikanska vapengalningar skjuter på de som försöker göra livet drägligt för fångarna - en stackars bokhandlare som kommer en gång i månaden, till exempel.

Det är en djupt tragisk historia Takei berättar, men också en bok om hur lite han förstod som barn. Det är en mycket stark scen där han ställer sin far till svars många år senare, när Takei själv är i college-åldern. Fadern frågar lugnt och stilla vad han skulle gjort medan Takei skriker aggression rakt i hans ansikte. Riktigt bra berättande.

Många säger att det är fel att kalla det som hände för koncentrationsläger. Men jag tycker inte det. För här i väst blandar vi ofta ihop nassarnas koncentrationsläger med utrotnings- och dödsläger. Det är olika saker, och när vi hör koncentrationsläger tänker vi oftare på den andra kategorin. Det de sattes i var koncentrationsläger - komplett med förnedrande bostäder och bristfälliga faciliteter. Bara det att de tvingades bo i gamla stall i början, där det fortfarande stank av hästgödsel. Barn blev sjuka, både av hygienbrist och näringsbrist. Folk tvingades från sina hem och värdesaker utan ersättning. Det var en fruktansvärd tvångsförflyttning till sämre förhållanden för alla. Blä.

Summa summarum
Det här är en riktigt bra bok. En viktig bok också, särskilt för amerikaner förstås. För en av grejerna som dyker upp är hur lite Takei själv fick lära sig om det här i skolan, och hur han alltid känt att han måste förklara hur det var, och att det faktiskt hänt på riktigt.

Att inte berätta om det här är att ljuga, och förhindrar oss från att lära oss av historien.

En riktigt bra bok. Rekommenderad läsning till alla historieintresserade, eller som bara gillar George Takei i största allmänhet.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,754
Jag har läst tre volymer Grass Kings av Matt Kindt och Tyler Jenkins.



Det här är en sorts deckarhistoria korsad med en modern western. Det är riktigt välskrivna karaktärer, och Jenkins vansinnigt vackra vattenfärger är som alltid något man fastnar i. Men tyvärr är varken handlingen eller världen något att hänga i julgranen.

Vad är det här för något?
Serien utspelar sig i The Grass Kingdom, en liten enklav av folk som vill leva utanför staten, "off grid" så att säga. På andra sidan den stora sjön ligger den sömniga staden Cargill, där sheriffen Humbert hatar kungariket av hela sitt hjärta. I kungariket bor en handfull personer och alla leds av bröderna Bruce och Robert. Bruce är lagman, och Robert är styrande. Deras lillebror Ashur bor där också, men är mest intresserad av att spela gitarr. Där finns många andra färgstarka karaktärer dessutom, men inalles kanske någonstans mellan tjugo och trettio.

Allt tar sin början när sheriff Humberts fru flyr sin tyranniske make, simmar över sjön och söker skydd i kungariket. Det skakar om dramat och skapar stora problem för båda sidor i sjön. För att prata rollspelstermer känns det som en perfekt start på ett konventsäventyr i fisktanksformat. En stor bomb som rubbar status quo, sedan måste RP hantera situationen. Skulle kunna bli kul.

För det är många bra karaktärer här. Man förstår banne mig varenda en. Kindt kan skriva bra karaktärer, och det finns inte en enda bakgrundshistoria som jag inte dras in i.

Men vad är problemet då?
Jo, det är världen. För Kindt målar upp kungariket som en idyll, en plats av hopp och freedom, i kontrast till den usla verkligheten på andra sidan sjön. I de tre volymerna är det bara en enda gång det kommer en negativ bild av stället, och det är när en karaktär gnäller på att han inte kan få se film på bio, utan tvingas nöja sig med gamla DVD:er. Betydligt fler gånger hyllar personer kungariket, även sådana vi rakt av ska tycka om. Det är en utopi i Kindts ögon.

Jag ska ta en parallell till Briggsland, tyvärr. För Brian Wood som skrivit den är ett arsel, och dessutom en dålig författare i de flesta fall (men just den och början av DMZ gillar jag). Där visar han vad som egentligen händer i enklaver av den här typen. Det är ett fängelse, och det är miliser och andra brunhögerklickar som styr och ställer. Det här freedom de pratar om är inte en bra sak. Runt Briggsland sitter taggtråd och minor, och varje ingång vaktas av folk med stora vapen. Ingen kommer ut, ingen kommer in utan tillstånd. De försörjer sig på att producera meth och andra olagligheter. Det är skit och dystopi och förjävligt.

Medan Kindt bygger en värld som målas i mysiga solnedgångsfärger och evigt sommarljus är det omöjligt att ta den på allvar. För ingen arbetar, ingen behöver pengar för att köpa de enorma mängder öl de dricker, ingen behöver ens hugga ved till vintern. Det är nästan parodiskt lättjefyllt.

Jag fick arbeta mycket med min mentala gymnastik för att komma runt de problemen. Kindts fantastiska karaktärsporträtt och Jenkins lika fantastiska konst hjälper till. Men en rekommendation blir det inte. Det är för mycket 'murica mellan raderna för det.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
31,051
Location
Nynäshamn
Jag har läst ut alla albumen av Letter 44 nu, men jag måste kolla upp en grej innan jag skriver om dem och det kan ta en stund för det betyder att jag måste ögna igenom dem igen…

Men eftersom jag åkt in till jobbet den här veckan så har jag läst bok också, och jag blev precis klar med Babylon's Ashes – alltså The Expanse del 6.

Den tyckte jag om. Överlag har jag varit väldigt skeptisk till de senaste böckerna – lättlästa, The Expanse är som popcorn – men ganska lite intressant som händer och mest en massa frustrerande skit där allt bara blir sämre för att alla är dumma i huvudet. Typ. Eller ja, Cibola Burn är ju den jag tycker minst om, Nemesis Games kändes mest som en mellanlandning/transportsträcka. Efter att ha sett senaste säsongen av TV-serien är jag dessutom extra frustrerad över hur mycket jag avskyr Marco Inaros både som person och karaktär. Alltså, jag förstår att det betyder att han är effektiv – han är skriven för att vara frustrerande och avskyvärd. Och jag förstår också att en del gillar såna karaktärer. Jag blir bara frustrerad.

I alla fall, Babylon's Ashes är en mer varierad bok. Jag fortsätter gilla det flerfacetterade, att olika kapitel är ur olika karaktärers synvinkel. Jag upplevde boken som ganska spännande och som att det kontinuerligt hände saker som inte bara gjorde saker sämre och värre. Och eftersom allt inte bara blir sämre och värre blir det heller inte förutsägbart.

Jag noterar att jag definitivt använder tv-seriens skådespelare och även sätt att tala i min inre upplevelse av boken.

Hur som helst, jag tyckte om den här och tyckte egentligen att den hade kunnat funka helt OK som avslutning för serien. Tydligen finns två till efter denna, med en tredje (nionde) på väg. Jag har börjat läsa nummer sju, alltså Persepolis Rising.
 

chrull

Stockholm Kartell
Joined
17 May 2000
Messages
7,786
Äntligen klar med The Age of Surveillance Capitalism: The Fight for a Human Future at the New Frontier of Power av Shoshana Zuboff.
1616168233026.png

En tung tegelsten som får mig att hata min samtid. Alla* borde läsa. Särskilt du med facebook på din android-telefon.
Det finns hopp någonstans därinne i boken. Men det finns också så mycket dåligt. Hot mot vår värld, vår demokrati, vår männsklighet.
Den repeterar sig ofta, men det är nog bra, om man ska hänga med i vad den handlar om.


*antagligen inte
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,754
Jag har läst Från andra sidan: Fem fantastiska berättelser av H P Lovecraft och Erik Kriek



Holländaren Erik Kriek har konverterat fem Lovecraftnoveller till serieformatet, och tecknat dem. Hans tecknarstil är finfin och passar helt klart för Lovecraft. Han har bra koll på hur man använder ljus och skuggor för att förstärka chockerade ansiktsuttryck och skräck. Allt är också lite kladdigt, och jag får hela tiden känslan av att man inte vill peta på sakerna i bilderna för att de är fuktiga, äckliga och stinker. Närmaste parallell jag kan komma på är Lars Krantz (med några knivsuddar Will Eisner), som har en liknande kladdig stil i sina egna skräckhistorier (Dödvatten, tex). Skulle vara kul att se honom göra en Lovecraft-adaption någon gång.

Främlingen / The outsider
Den första historien är inget jag minns från Lovecrafts samlade verk. Allt berättas i första person, även i bild. Ett grepp som faktiskt funkar, förvånansvärt nog. Det är mer gotiskt än Lovecrafts standardstil, vilket fångats väl i alla spindelnät och höga spiraltrappor genom slott och torn. Punchlinen på slutet är klart värd väntan.

Färg bortom tid och rum / The color out of space

En av få av Lovecrafts historier jag genuint gillar. Och adaptionen är riktigt bra. Det var främst här jag kände att kladdigheten dök upp, och när familjen Gardner förvrids och förruttnar på slutet är det genuint äckligt att titta på. Att vår berättare i slutet rensar ogräs som tydligt kommer från historien han berättat (och lyssnarna inte tror på) är en extra lite touch som sitter fint. Den bästa av de fem. Mycket bra visualisering av allt det där onämnbara som Lovecraft pysslar med.

Dagon / Dagon
En mycket kort historia, ännu kortare än den korta novell den bygger på. Men jag är inte övertygad om att den här passar - för ett stort fiskmonster á la Dagon är inte så läskigt när man får se det på boksidan. Inget fel i adaptionen men lite illa vald novell tror jag.

Från andra sidan / From beyond
Här har vi det sådär härligt kladdigt igen. Man blir äcklad av teckningarna på precis rätt sätt. Det vimlar av oförståeliga visuella detaljer så fort Tillinghast slår igång sin maskin. Han ser också totalt galen ut när han går igång i sin långa monolog som förklarar vad som hänt. Kul grej.

Skuggor över Innsmouth / Shadows over Innsmouth
Den längsta och den näst bästa historien. Ni vet alla vad den handlar om och hur allt går till. Här får Kriek till en bra nedkokning av historien till sina essentiella delar, och hans design på både staden Innsmouth och på De-Som-Bor-I-Djupet är riktigt, riktigt bra. Man får känslan av att det inte är mänskligt, det som jagar honom, bara förklätt. Ballt. Som en bonus är Krieks design av Cthulhu i slutet bland de snyggare versionerna jag sett.

Slutomdöme
Riktigt bra Lovecraft-samling. Rekommenderas varmt till alla som gillar Lovecraft eller bara gillar skräck i största allmänhet.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,754
Jag har läst Skräcken i Dunwich och andra berättelser av H P Lovecraft och diverse tecknare.



Det här är en bok utgiven på LL-förlaget, som gör lättlästa versioner av både storsäljare och gamla klassiker. Det här är en volym med fyra historier från Lovecraft, tecknade specifikt för att göra dem mer lättillgängliga och lättlästa. Alltså inte riktigt samma sak som Erik Kriek gjorde.

Skräcken i Dunwich / The Dunwich horror (Peter Bergting)
Jäklar vad Bergting kanaliserar sin inre Mignola i den här historien. Vissa bilder och designer känns som om det skulle kunna flytta hem till Hellboy direkt. Kul! Bergting använder mycket mörker och rött och blått för att framhäva skräckscenerna och det flyter väl. Även om rutorna ofta är tomma på bakgrunder gör det ingenting när ljuset är så skoj. Kan för övrigt tänka mig att det är en poäng i lättlästheten också. Bra version av Dunwich Horror. Bra skräck.

Råttorna i muren / The rats in the walls (Marcus Ivarsson)
En helt annan tecknarstil, som har mer urblekta färger och mindre dynamisk bildkomposition. Många bilder är raka, enkla och även en del av de egentliga skräckbilderna saknar det där lilla extra som behövs. Ett undantag finns, och det är tack och lov den viktigaste bilden. Historien är helt okej, men inget som får mig att hoppa till eller känna mig rädd.

Katterna i Ulthar / The cats of Ulthar (Emelie Östergren)
Det här var en mycket positiv överraskning. Ingen novell jag minns, men här har allt skalats av till någon sorts sagonivå. Bara den viktigaste personen nämns vid namn, och tecknarstilen förstärker den naiva sagokänslan. Östergren känns som en barnboksillustratör snarare än en skräckdito, och det passar perfekt in i den här versionen. Skräcken kommer av kontrasten mellan den vackra, balkaninspirerade miljö hon målar upp och det faktiska innehållet. Skräcken är också suggestiv i den här novellen, och vi får aldrig se något monster utan bara dess efterverkningar. Implikationerna är förstås att det är stans alla katter som är monstren, vilket gör den sista bilden där en hel flock av katterna tittar rakt på läsaren rätt obehaglig. Mer obehaglig än bilden på ett eventuellt monster.

Skuggor över Innsmouth / Shadows over Innsmouth (Alvaro Tapia)
Är det bra? JA! Är det lika bra som Krieks version? Tyvärr inte. Men närapå. Några detaljer är annorlunda i de olika versionerna, och jag tror att jag gillar stilen i Kriek bättre eftersom han vågar ta ut svängarna och vara mer levande. Tapia siktar på lite mer stumfilmsestetik med tunt avklädda sepiatoner och bilder så gott som helt utan pratbubblor. Det är ett intressant val, och ger det hela en mer drömlik och tragisk känsla. Men där Krieks namnlösa berättare verkligen bär skräcken i sitt ansikte under så gott som hela berättelsen, med svettpärlor och allt, har Tapias version bara en enda bildruta där vi ser skräcken i hans ögon. Det förtar en del av historien när vi aldrig får samma empatiska resonans med huvudpersonen. Men det är ju klart kul att Tapia designat berättaren efter farbror HP själv. :)

Slutomdöme
Kul historier! Men betydligt mer lättuggat än Krieks bok. På det stora hela är det dock absolut inget dåligt köp, främst för överraskningen i Katterna i Ulthar. En rekommendation, men inte lika stor den på Kriek.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,754
Jag har läst 1000 ögon: Cthulhu av Jonas Andersson och Daniel Thollin



Oj vad omslaget ljuger. På baksidan står det klart och tydligt att det här är den fristående fortsättningen på 1000 ögon: Lovecraft. Men den känns inte det minsta fristående. Det förkommer massor av tillfällen där jag känner att jag förväntas ha förförståelse, och jag har ytterst svårt att hänga med i vad som är en väldigt bra setup. En polis (Legrasse. Tihi) ett mystiskt massjälvmord med ockulta förtecken, kopplade till en hackergrupp. Deras symbol är The Elder Sign. Ball idé, helt klart. Parallellt med polisens utredning försöker en hackare som hoppat av ta sig vidare in i det ockulta för att förstå vad som hänt. Jag gillar det.

Men sen händer det kaos och katastrof och världen går under. Cthulhu vaknar och världen rämnar. Andra halvan av historien är postapokalyps, där olika band och stammar försöker överleva bland Uppsalas ruiner, och hackern är den enda från vår värld som överlevt det monsterinfesterade landskapet. Här tappar historien mig totalt. Lovecraft plus postap är inte en dum idé, men att jag är inte med på vad de vill att jag ska tänka och tycka och känna här. Alls. Jag får också en hel del dålig känsla i kroppen av att den enda gång det dyker upp svarta personer är när det blir primitiv postap och folk organiserar sig i barbariska stammar. Lite fel sak att plocka med från Lovecraft, tänker jag.

Nä, den här var ingen höjdare. Men Thollin är en riktigt duktig tecknare, och jag blir sugen på att kolla in deras tidigare samarbete där Andersson och Thollin gjort direkta adaptioner av Lovecraftnoveller. Det känns som det projektet har klart bättre förutsättningar än det här.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,754
Jag har läst Röda Rosa av Kate Evans.



Det här är en biografi i serieromanformatet över Rosa Luxemburg. Vi följer henne från barndomen till avrättningen med allt däremellan - doktorsavhandling, socialdemokrati, radikalvänstertidning, och så vidare.

Luxemburg målas som både människa och viktig kämpe. Det är tydligt att Evans ser Luxemburg som en förebild, och så gott som helt okritiskt lyfter hennes idéer som värda att lyssna på. Det är på ett sätt lite knepigt (så här genombra kan ingen människa vara) men också vettigt. När historiska biografier om politiker fokuserar på människan och hoppar över politiken blir det bara pinsamt. Evans använder logiska platser i historien för att lyfta Luxemburgs idéer och låta henne prata nästan direkt till läsaren via föreläsningar och texter. Många citat är direkt från Luxemburg, andra parafraserade och förkortade för att passa formatet.

Det är en lite rörig vandring genom Luxemburgs liv vi får, eftersom ett liv inte följer någon dramaturgisk kurva. Hade det här blivit en film hade den strömlinjeformats en hel del. Men för någon som vill få en grundkurs både i personen och den politiska tänkaren Rosa Luxemburg är det här en ypperlig ingång.

Rekommenderas varmt.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,754
Jag har läst Laguardia av Nnedi Okorafor och Tana Ford



Det här är nigeriansk SF av en författare med en Hugo, en Nebula, och en World Fantasy Award i bagaget. Laguardia fick själv en Eisner för Best Graphic Album. Så det var med höga förväntningar jag tog mig an den här.

Storyn handlar om Future, en nigeranamerikansk läkare som flyttar hem till New York igen efter några år i Nigeria. Världen är en nära framtid, som 2010 förändrades i grunden när utomjordingar landade på jorden utanför Nigerias kust. Hur de, och alla efterföljande utomjordingar, påverkat världen går knappt att beskriva, men det är väldigt snyggt synkat in i befintliga konflikter i världen. Både rasismen i USA och separatiströrelsen i Biafra med tillhörande internrasism mot igbo tas i beaktning och mer än så.

Jag gillar den här storyn. Mer än jag trodde, för tyvärr är det hela byggt kring en trop jag ogillar med emfas, den mystiska graviditeten. Men det hämtas upp med råge och totalbetyget är riktigt bra. Över de fyra tidningarna (eller den enda samlingsvolymen) får man en bra, konkret och väl berättad historia. Tecknarstilen är väldigt "standard", men med en liten bonuspoäng för de många roliga designerna på utomjordingarna. Det är berättelsen som vinner över mig här, inte tecknaren.

Gillar du annorlunda SF, med moraliskt fokus i undertonen? Då är den här något för dig.
 
Top