Självklart
Självklart finns det onska och godhet. Allt ligger bara i betraktarens sätt att se på saker. Det är först när de känslosamma betrakterna börjar minska i antal som onska och godhet börjar blandas till något oformligt grått som är så svårt att få grepp om att man bara rycker på axlarna åt det och fortsätter påta i jorden.
Exempelvis har vi Nekromantikern Taszlaaf från Ebron... det stora riket öster om Allarin (kommer alldrig i håg hur det stavas). Taszlaaf har en bit land med två intilligande byar. Han betalar fem silver för en död anhörig som har dött av naturliga orsaker (så ingen ryktesspridning om att han dödar folk för att få kroppar får fart). Av dessa kroppar skapar han vandöda som vandrar runt på ägorna och hjälper till att jaga bort rövare, gräva brunnar, plöja om djuren blir sjuka och liknande. Självklart har de vandöda så lite kött på benen som möjligt för att ingen skall känna igen dem som anhöriga då gråt och tandagnislan skulle kunna uppstå.
Taszlaaf skulle tas som en ärkeond nekromantiker av värsta sort och brännas på bål om han reste utomlands och folk fick höra om hans bakgrund. Allt ligger bara i betraktarens sätt att se på saker. Utomlands är han ond, men i Ebron är han en cool snubbe som hjälper till.
Mvh Vätten..
.. som hoppas att det går att göra vandrande skellet med N&V.
