Kaspar von Velten
Veteran
- Joined
- 16 Feb 2012
- Messages
- 35
Vi är ett gäng rollspelsveteraner som de senaste åren (sedan 2009) spelat en intensiv kampanj för WFRP2. Det handlar om en kraftigt modifierad version av The Thousand Thrones. En av spelarna i gruppen brukar skriva krönikor efter varje spelhelg. Då vi alla i spelgruppen är över 40 år och bor både i Sverige och Norge brukar vi endast träffas 3-4 helger per år och då kör vi väldigt långa spelsessioner från fredag em till söndag morgon (med undantag för några få timmars sömn). Vår version av Warhammer Fantasy Roleplay är väldigt mycket low fantasy. För vår del är karaktärsbyggnad och djupa historier viktigt. Bifogar ett utdrag från en krönika, mitt i kampanjen, från en av våra spelhelger. Krönikan är helt tagen ur sitt sammanhang (kapitel 6 av 9 i kampanjen) vilket gör det svårt för den oinvigde att förstå historien, men kanske det kan inspirera någon i alla fall att upptäcka vårt favoritspel WFRP
Så här spelar vi rollspel... “Kapitel VI” Jag vill inte titta… låt mig slippa! Någon håller upp en fackla bredvid mig… fotspår leder neråt, in... nåt som trycker på ovanifrån… jord, doft av gammalt pergament eller…liksvepningar, en grav! Tjock, tät luft, om jag rör på mig tar dom mig! …om jag andas… …en befallning från en sträv röst: “-Döda honom inte, the Age of the Thousand Thrones…the Damask Lady…”, det var nåt mer där, “behöver…”? Odödliga, “dom geometriska figurerna”. Vitlök?.. gammal, vämjelig, inte som den mustiga, friska doft man anar från ett par packlårar utanför “The Golden Trout” i Bögenhafen, direkt från länderna där i söder… nej, det var hos broder Friedrich! fast i graven också… i söder legender… Hollenbach var från Grey Mountains. “The Damask Lady”, kan det vara “hon”? …mina knogar vitnar när jag kramar/vrider hennes smala, torra hals. En blå dörr, tre lås… undrar om Gehebs förbannelse är mer potent i färsk än i rutten vitlök? Nagash skulle inte bry sig… finns dom gamla gudarna? “Mamma”!? … krama och vrida, två ord så förvillande lika, rygg mot rygg men totalt motsatta, precis som känslorna knutna till dom… om jag gick till henne? …”a champion of the night”… “Vekrasi”, vem talar Zandri nuförtiden? Om jag hade mer tid! Tre lås… Helmut får aldrig läsa det här…återvända från Kislev! Ha! …men i öster, Hunger Woods och där bortom ligger… Tre lås, tre skallar, svart tält, det var något om pest och en pojke. Nej, jag bara låter tankarna vandra, drömmer “under yttre påverkan”. Det är inte verkligt, det händer bara inne i mitt huvud! Javisst, men varför skulle det betyda att det inte är verkligt? Måste fokusera. Kallt, men ingen vind. Eldar har börjat tändas, tidig kväll. Frän stank från grunda urinfyllda vagnsspår gjorda av lätta kärror som gnisslar fram därute. Ett tält, men inte ett litet svart. Ett högt, ljust tält med mjuka mattor på stampat jordgolv. Trodde ett tag att jag fortfarande var i arkivrummet i klosterbiblioteket i Altdorf och hade nickat till. Två röster för ett lågt samtal runt en kolbädd. Fokusera på rösterna, Wilma och Niels Freiborg! Dom talar om Sigmars liv och dess tillämpning på vår situation. Fokusera på Wilma. Mm, hon har använt tvålen vi skaffade i Wolfenburg. Det glöder i hennes ögon. Jag är i tältlägret. Rupert stannade hos Order of Dreamwalkers. Engelbert vet jag som vanligt inte vad han håller på med. Det är den glöden som leder oss. För Sigmar och Karl! “-På med lite ved Niels! Här är ju kallare än i Graf Todbringers långkallingar!” 16:de Ulriczeit Det var inte en vacker syn som mötte oss för två dagar sedan när vi återigen siktade tältlägret från en kulle, där det låg intill Wolfenburgs raserade stadsmurar på den sydöstra sidan, en bra bit från den intakta västra delen, skonad av kaos horder. Det här var ändå hemma och allt var bättre än dom fasor vi just varit igenom. Vi var drabbade av mystiska infektioner, allvarliga sår och smutsiga,trötta och hungriga. Engelbert beter sig omotiverat konstigt. Han tog mycket stryk i striden mot Tobias. Men Karl var med oss. Om den hårda resan norrut hade tunnat ut leden så var dom nu påfyllda och nog så det. En stinkande misär av sjukdom och fattigdom. Och som Niels sa när vi senare mötte honom i hans tält, han var åldrad och tärd men försökte göra gott enligt Sigmars läror: “-Galenskapen är värre.” När vi kom där gående med Karl så spred sig en frid i lägret och han blev omkramad och prisad. Vi installerar oss i vårt tält i den inre cirkeln och gömmer undan “Necklace of unfailing loyalty” och direkt kallas vi till ett rådsmöte. Tre nya har anslutit till den inre cirkeln. Koller, en mäktig krigare från Wolfenburg som blivit unämnd till Karls champion, Hierophant Clarissa från Light Order i Altdorf och broder Friedrich av Morr. Helmut är översvallande och utnämner oss till “Templars of the Child”. Jag blir protokollförare på mötena och får nya skrivdon av fin kvalitet. Jag har inte haft nåt brukbart att skriva med sen Altdorf. Helmut ber mig även skriva en bok om korståget. Han föreslår titeln: “The Crusade of the Child, a tale of Holy Sigmar reincarnated”. Han är inte helt på jorden den gamle kufen. Tidigare inkvisitorn Johannes Seibolt har blivit utnämnd till kvartersmästare. Vi är starkt bekymrade över vad vi har sett och ställer krav på hygien och andlig vägledning i form av mässor. Senare på väg ut i tältlägret blir Rupert erbjuden en roll i ett skådespel av dramatikern Wilhelm Schumacher, som orc. Wilma: “-Händer det nåt så brukar det hända Rupert.” Engelbert och Rupert går för att kolla upp slaktaren Groff. Wilma söker upp Koller. Jag tar en tur till striganilägret. Det ligger lite avsides från resten av korståget. Där er det välordnat med färggranna vagnar i en ring och en bäck med rent vatten intill en inhägnad för dom väl omhändertagna hästarna. En vagn med två våningar tillhör striganis överhuvud, donnar Ali. Han är gift med Surri och hans tredje fru Vera. Ali hade tidigare en fru som dog för 14 år sedan. Ali och Surri har pojken Ahmed. Dom tillhör klanen Rumanjik. Det blir ett glatt återseende. Ali har långt vitt skägg, en rosa särk och ett halsband med många för mig okända symboler och han bär en päls mot kylan. Ali bjuder oss på fest till kvällen men han reserverar sig mot Wilma. Strigani har ingen god erfarenhet av sigmariter men Ali ifrågasätter inte hennes värde. Jag frågar Ahmed om moster Mira men han säger lite kryptiskt att “hon har inte varit moster Mira på tio dagar”. Tydligen är hon en petra, en titel på en vis kvinna, heter Mariana och tillhör klanen Lodring från Marienburg, antagligen från träskmarkerna. När jag kommer tillbaka har Engelbert och Rupert ett grishuvud. Krieger vi tala med oss, “ondskan är runt oss”. Han tror att Clarissa är här för att spionera för Karl Franz och vill ha henne likviderad. Dom andra blir kanske inte lika bestörta som jag på ett sånt förslag men vi är trots allt inte lönnmördare. Vi får besked om att Elector Count Raukov ska komma på ett möte. Det låter hoppfullt. Jag, Rupert och Engelbert går på fest hos strigani. Wilma gjorde inte allt för stor sak av att inte få följa med. Vi roar oss till fiolspel och med stark sprit. Petra Mariana gör ett kort besök och verkar intresserad av Rupert. Jag vet inte om han har råd att vara så kräsen. Vi ramlar in hos Wilma fram på morgonen. Jag tror jag hamnade i en pöl med Engelbert och vi bytte byxor. 17:de Ulriczeit På morgonen är det tungt. Lite skamset intar jag plats som protokollförare vid mötet. Krieger tar till orda. Han ser ett stort problem med “smutsiga människor med mörk hy”. Vi bör nedgöra dom och visa vår styrka för Karl. Förstår efter ett tag att han menar strigani-folket. Karl sitter och leker. Clarissa håller med! Jag är helt chockerad. En högt uppsatt representant för Light Order, ett verktyg för okunnighet, “dom sprider sjukdommar från Marienburgs träskmarker”, “Adolf Hinter ska köra ut dom ur Imperiet”. Koller och Seibolt håller med. Helmut anser att dom talar galenskap, “alla har lika värde”. Huss, som ser väldigt dålig ut, skäms för hur strigani behandlats genom åren, “ett folk kan inte dömmas kollektivt”. Broder Friedrich håller med. Eisenbach anser strigani vara ett godhjärtat folk som tar hand om sina hästar väl. Det hänger i en vågskål när Wilma tar till orda: “-Man ska lita på förnuftet lika mycket som känslorna, vem ska vi döda nästa gång? Ska vi göra något mot dom bara för att dom är lätta att identifiera?” Vackert sagt. Verena ler från sin tron. Jag ska nog skriva en bok om Wilma istället. Förslaget röstas ner. Efteråt möter Wilma Luthor Huss i enrum och får ett tungt besked. Han är döende. Han överlämnar sin warhammer till Wilma. Jag är mållös. Egentligen borde jag inte vara överaskad men jag visste inte att någon annan insett det som jag insett om Wilma, något jag inte ens tror att hon insett själv. Nu måste vi söka Shallyas välsignelse i Wolfenburg. Vi går genom den raserade östra delen av staden. Katedralen håller på att byggas upp. Över bron till västra sidan. Här är husen mer hela men det är brist på mycket i staden och man har ibland fått ta till akuta metoder för att få allt att fungera. Ett Shallyabarnhem drivs nu av sigmariter och barnen hålls i sträng upptuktan av Berta Bestraffung. Vi måste betala för att komma in. Vi råkar på uttrycket “Sigmar the Golden”. Något slags ideal. Ledaren för barnhemmet heter Erich Herbstmann, sigmarit. Vi blir helade av Shallyaprästinnan Gretchen Fried. Heder åt dessa människor som viger sitt liv åt att hjälpa andra. Det är ett under. Shallya vann tillslut över “Flugornas herre”. Men koppärren jag nu bär gör inget för att förbättra min charm. Vi besöker värdshuset “Tree an Root” som har en vacker liten örtträdgård, skaffar kläder och tvål och går tillbaka. På väg genom ruinerna kommer en förtvivlad kvinna. Hon ber Wilma ta hand om ett litet undernärt, febrigt barn. Wilma infriar kvinnans önskan och vi tar med barnet. Senare i lägret matar Wilma barnet, det trodde jag inte att hon kunde, men jag tänker kanske att det ändå är bäst att lämna vidare barnet till nån som inte har händer bäst lämpade för en warhammer. Jag föreslår att vi tar barnet till strigani, och Engelbert och jag går dit. Vi lyckas förhindra att Engelbert blir bortgift på vägen. Vi hör folk sjunga sången “Tale of heroes” när vi går förbi. Strigani tar barnet i sin vård. Ahmed säljer en röd stålarmskena till Engelbert. Engelbert nöjd. När vi kommer tillbaka har Rupert och Wilma en kruka med svart klet med svampar. Wilma ber en ovillig Clarissa ta en titt på den. Vi hälsar på Karl en stund och sen går vi ut i lägret och hör efter om nyheter och skvaller bland dom olika falangerna. Vi får höra att det är färre fall av Yellow Death, och Koller ska ha räddat livet på Helmut i Wolfenburg. “Flagellants of the Skull” har blivit av med en relik. “Heralds of a New Dawn” är tre märkliga skådespelare som återger “Den röde hertigens återkomst” genom att gestalta geometriska figurer. Var inte “röde hertigen” en vampyr i bretonsk historia? Barn kommer för att få välsignelse av Wilma. Broder Friedrich av Morr önskar möta oss. Det svarta tältet. Han är gammal och ser dåligt. Han bryr sig kanske inte att allt annat också är svart och att han inrett med tre dödskallar och gammal vitlök. Han är från Hergig och kom hit på Helmuts önskan. Men han är en Drömmare och har djuptgående kunskap i vampyrernas legender. Karl är knuten till vampyrernas mytologi. “-Karl är Sigmar inkarnerad, någon försöker styra honom men det finns hjälp att få.” Vi måste söka upp vampyrscientologisterna, akademiska vampyrjägare. En lång resa. Fuchs Müller och Dinah Schülie på västra sidan i Wolfenburg. Är det långt? Dom har upprättat V-files. Vi berättar för broder Freidrich om våra drömmar och syner. Han säger att intensiva drömmar med yttre påverkan kan vara direkt farliga. Han erbjuder sig att försätta oss i drömtillstånd och guida i drömmen. Dom här drömmarna gnager i mig ständigt och jag måste få veta mer. Vi sitter ner med Friedrich som tänder rökelse. Vi tar lite var av svamparna jag fick av alverna. Var det också en dröm? Jag står i ett mörkt rum med trappor. Jag får frågan: “-Vill du träffa mamma eller det andra?” Först blir jag helt ställd. Min mamma? Det skulle jag gärna vilja. Jag har saknat henne. Men jag tror inte detta är en Morrdrömmares uppgift. Det måste vara kvinnan vid sjön som menas. Nej tack, inte den här gången, jag tar det andra. Jag står på en väg i en mörk skog. Jag tror Engelbert är bredvid mig så han måste ha svarat som jag. Wilma är inte här så hon måste ha svarat “mamma”. En kall kår går längs min rygg och jag önskar mig tillbaks men det är för sent. Jag och Engelbert följer vägen upp på en kulle och snart skymtar ett stenmausoleum med en stenportal som leder ner i mörkret. Det verkar bekant, och mycket riktigt, överskriften över portalen lyder “von Spier”. Engelbert manar fram en fackla och tändstickor. Hade vi kunnat göra det utan en Morrdrömmare? Vi öppnar dörren och går in. Fotspår leder neråt i en jordig gång som luktar mögel och nåt annat. Längst in kommer vi till kammaren vi känner igen. Där står en gestalt i röd rustning. En Blood Dragon. Vi håller oss stilla och allt händer som förra gången. Många Strigoi-vampyrer kommer från skuggorna och strider med vampyren. Dom väser mycket och säger något ibland men jag uppfattar mest bara det jag hörde förra gången förutom nåt om “the Damask Lady”. Och sen är vi tillbaks i tältet med Friedrich. Wilma är där. Hon berättar om ett rum med självlysande gegga, en blå dörr och tre lås. Hon låste upp alla låsen och öppnade. Där innanför finns två gångar. En tavla i slutet av ena gången. Häxan i slutet av den andra. Wilma går mot häxan. Häxan säger till Wilma: “-Döda Tanner innan han dödar mig!” Jag frågade aldrig Wilma vad detta innebar för henne. Jag vet inte om jag vill veta svaret. För mig var det kanske lite smickrande. Är häxan “the Damask Lady”? Hon verkar ha stort tålamod, men varför är hon rädd för mig? Jag tror i slutändan att hon bör vara mer rädd för Wilma. Vi kommer att behöva Sigmars okuvliga vilja. Häxan kanske inte tycker om att jag intresserar mig så mycket för drömmarna. Där kanske hennes svaghet ligger. Karl har också varit i drömmen. Om jag stoppar drömmarna så kanske hon inte kommer åt Karl. Gör vi henne en tjänst när vi räddar Karl ur Nurgles grepp hela tiden? Har hon några hantlangare vi inte har sett än, eller? Hennes styrka och svaghet är drömmen. Jag ska också ha tålamod. När vi kommer ut igen möter vi Rupert som är upprörd över Seibolts inkompetens. Helmut har drömt samma drömmar som vi. Vi går och lägger oss. 18:de Ulriczeit På morgonen tvättar vi oss och inställer oss hos den inre cirkeln. Valmir von Raukov ska komma. Alla är där, Huss också. Clarissa är högröd i ansiktet, lite oklart varför. Helmut ber oss uppföra oss. Count Raukov gör entré med flera av sina riddare och Engelbert och Rupert i bakersta ledet!? Helmut välkomnar von Raukov och ber om hans väsignelse och beskydd. Då höjer Engelbert rösten och börjar klaga på Johannes Seibolt. Alla står som förstummade. Hierophant Clarissa håller med och karaktäriserar hela inre cirkeln som en “cirkus!” Vi försöker få Engelbert att stilla sig men inget hjälper. Helmut är förkrossad, han ber om en paus. Han bönfaller mig och Wilma om hjälp: “-Dom förstör allt!” Till slut tar Krieger ut Rupert och Engelbert. Men den här “cirkusen” är inte slut för det. På eget bevåg erbjuder fader Helmut Raukov 2000 guld om han går med på att träffa Karl. Det är korstågets hela kassa! Raukov går med på detta och han följer med Helmut. När dom kommer tillbaka är Raukov uppenbart skakad och Helmut exalterad: “-Jag förstår vad ni talar om nu. Karls sak är värd att följa.” Korståget erhåller Ostlands välsignelse, Raukov får pengarna. Helmut: “-När vi återvänt från Kislev kommer alla se Karls storhet, von Raukov kröner Karl till kejsare. Lycka och jämlikhet ska spridas över landet!” Babblande idiot. Om Karl kommer tillbaks så blir det inte på det sättet och vi får vara glada om vi inte är nåt värre än döda. Vi upplöser mötet. Krieger talar med oss och vill fortfarande mörda Clarissa. Nu blir jag riktigt upprörd. Det här beteendet är ju ovärdigt. Vi går in mot Wolfenburg för att söka upp Müller och Schülie. Vi knackar på på ett högt stenhus i hamnen. Vi släpps in av broder Barnabus och han leder oss upp till vindsvåningen. Många lås och skyddsmetoder har arrangerats för att förhindra vampyrer. En man och en kvinna i trettiofem-årsåldern tar emot oss vid ett stort panoramafönster som överblickar floden. Dom är med i Order of Dreamwalkers. Vampyrklanerna är ständigt i strid med varandra men alla vill dom lyfta dom gamla gudarnas förbannelser och därmed införa “the Age of the Thousand Thrones”. Nagash skapade vampyrerna med hjälp av ett elixir. Han var själv aldrig slav under blodtörsten. Förbannelserna, eller svagheterna, är som följer: 1. Blodtörst (lagd på vampyrerna av Nagash själv då han ansåg att dom hade svikit honom) 2. Barriärer (Tahot) olika för dom olika klanerna 3. En tvångsmässig önskan att räkna allt (Ulapt) 4. Demons Root, Witchbane (Quaph) 5. Eld (Khasar) 6. Vitlök (Geheb) 7. Gromril, Ithilmar (?) 8. Ingen skugga (Asaph) 9. Religiösa symboler (Nagash, han var ond när han besegrats av Sigmar) 10. Sågspån (Usirian) 11. Silver (Djaf) 12. Pålar (Sokht) 13. Solljus (Petrah) 14. Tårar (Phakt) 15. Warpstone (Nurgle eller Skaven) 16. Rinnande vatten (Sukhet) Det finns gamla Nehekaranska maktord också som ska vara förödande för vampyrer men inga av dom orden finns kvar. Man misstänker att fyra av dom kan vara dolda i någon slags kod. “The Age of the Thousand Thrones” börjar med ett mirakel eller mäktig magi. Bara tusen av vampyrerna överlever och det finns olika tolkningar av detta. Blood Dragons tror inte på detta över huvud taget. Enligt von Carstein ska den härska som har Vashanesh ring. Lahmia ska härska genom att dominera makteliten och inneha Nagash sanna elixir. Det var något om en Avatar också. Nekrarkerna söker ett sätt att bota blodtörsten genom kunskap. W´soran var trogen Nagash och blev den förste Nekrarken. Dom har även hört om “the Damask Lady”. Hon heter Akhana och är en Strigoihäxa i Hunger Woods. Strigoierna tror att en “champion of the night” ska komma, kanske genom att förena alla fem blodslinjerna. En skrämmande upptäckt har gjorts. Raven Knights har funnit en dödskult tillägnad Nagash. En Niklas Neuber är ledare för en liten, hemlig och mycket farlig grupp. Han tar order från Gerhardt Hauberhof, highpriest of Nagash, tidigare sigmarit. Men finns det även en rivaliserande dödskult i Wolfenburg? Dödskulterna vill uppnå “Kingdom of Death”. Genom att utplåna allt liv så försvinner gudarna. Det finns så överväldigande mycket kunskap att ta till sig. Vi säger adjö för den här gången. Rupert stannar hos Müller och Schülie för att lära sig mer. Han har funnit sitt kall. Vi tar oss tillbaks genom ruinerna. Jag ser en ny föreställning med “Heralds of a New Dawn”. “The eye of Vekrasi” från “Vekrasis Historica Numeralis”. “…den odödliga visdommen är dom geometriska figurerna”. Det var tidigare i kväll. Sen gick jag och Wilma hit till Niels och hjälpte honom att få ihop folk till en mässa. Många lyssnade till Wilma. Jag är glad för det. Det är skönt att sitta här. Vi har förhoppningsvis något att gå på. Kan vi nu låta förnuft och sanning stilla galenskapen? A. Tanner 19:de Ulriczeit Hur kunde det här hända! Dom är galna allihop! Jag förbröt mig mot Verena! Genom att dölja ett mindre brott orsakade jag ett mycket större. Stackars kvinna! Jag försökte göra gott. Vi ofullkomliga människor kan aldrig förutse alla resultat av våra handlingar. Därför är det enda rätta att alltid följa Verenas visdom, sanning och rätt. Jag visste redan detta. Varför följde jag inte denna visdom. Jag skriver det här i all hast i Alis och Surris vagn i striganilägret. Även detta en plats för stor sorg. En kort respit har jag fått. Jag vet inte vad Engelbert och Wilma kan hitta på och här i lägret måste dom hämndlystna förhindras att dra olycka över sig. Har det börjat regna? Det var ju igår kväll när jag satt där i Niels Freiborgs tält. Plötsligt hörde vi ett stönande utanför, som en dödskamp. Utanför fick vi se donnar Ali komma emot oss. Hans ansikte förvridet i smärta. Han faller ihop och jag tar honom i min famn. Där dör han, kvävd till döds med det sista han drack i en lägel under armen. Många har förlorat en ledare, två har förlorat sin man och en har blivit faderlös. Jag luktar på innehållet i lägeln. Aah, Chokeweed-extrakt! Plantan bryggs med gallan hos en levande katt. Nära halsen på lägeln är en liten hopslingrad orm ingraverad. Kan vara den som har gjort vinet men jag vet också att skinnarbetare märker sina arbeten med ett skråmärke. “-Wilma, vi måste flytta honom, han kan inte ligga här!” “-Jag hämtar hästen!” “-Hästen? Du har ingen häst!” “-Jo, Luthor Huss lämnade mig sin häst.” “-!!?” Wilma springer iväg efter hästen. Folk har börjat samlas runt oss. Efter en stund kommer Wilma tillbaks, helt vild och rasande: “-Hästen är stulen!”, sen försvinner hon igen innan jag hunnit sagt något. Jag får hjälp att bära Ali till strigani. Det blir en stor chock för alla när jag kommer med deras ledare. Deras sorg är stor. Ahmed ber mig hitta den skyldige. Mohammed, Hassan och Anvar måste lugnas för att dom inte ska dra ut i lägret på hämndjakt. Jag lovar dom att jag ska inkludera dom om vi ska göra ett gripande. Jag ber att få undersöka Alis vagn. Först bostadsdelen, sedan en verkstad. Ovanpå ligger ett sovloft. I vagnen finner jag pengar, tre bitar kvarts, ett halsband av ben format som en halvmåne och en utsmyckad dolk med svart handtag. Jag lovar strigani att komma tillbaks så snart jag vet nåt mer. Så går jag tillbaka till inre cirkeln. Jag möter Wilma som hastigast som pratar om att Engelbert har tagit hennes häst. Och något om vin. Det låter helt befängt. Jag lägger mig i tältet för att sova. Alla tankar gör att det blir en orolig natt dessutom sticker Engelbert in huvudet fram på morgonen. Han tittar på mig, sätter sitt pekfinger framför munnen och flinar. Sen smyger han iväg med något. Jag bara tänker att “låt honom hålla på”. Han är som vanligt i morgon igen. Så fel jag hade. Lite nyvaken snubblar jag ut ur tältet på morgonen. Jag är redo att ta tag i letandet efter Alis mördare. Men det verkar vara något som pågår borta vid Hierophant Clarissas tält. Engelbert och Wilma har satt igång något spektakel. Engelbert anklagar Clarissa för förräderi och beviset ska vara krukan med svampar från slaktare Groff som dom själva gav till Clarissa. Clarissa kan inte förstå det hon hör. Hon ber mig om en objektiv åsikt och då ljuger jag. Jag ville skydda Wilma. Fast hon dragit det här på sig själv. Jag säger att jag aldrig sett krukan förut. Jag kunde ju bara sagt att jag hade gett den till Clarissa. Det borde ha löst upp det. Men jag var för långsam som vanligt. Återigen gör jag misstaget att tänka att det inte kan bli värre. Det kallas till extra rådsmöte. Alla samlas och anklagelserna mot Clarissa läggs fram. Det är bara ett hån mot lag och rätt. Alla är rädda och paranoida. Dom är helt oförsonliga. Först kommer en invändning mot att Engelbert får komma med anklagelser vid mötet men ett-tu-tre så har han blivit invald i inre cirkeln. Krieger, Wilma, Seibolt och Huss röstar för Engelbert, Koller och Clarissa emot och Eisenbach, Freidrich och Helmut lägger ner sina röster. Sen får Engelbert till en omröstning om Clarissas öde. Han har dom runt sitt lillfinger men hela tiden på ett högst älskvärt sätt, med ett leende på läpparna. Jag har aldrig sett något liknande. Han spelar sin roll perfekt. Men varför? Helmut och Eisenbach lägger åter ner sina röster, Huss, Freidrich och Clarissa röstar emot. Koller, Krieger, Engelbert, Seibolt och Wilma! röstar för att Hierophant Clarissa of the Light Order i Altdorf ska avrättas för förräderi mot den inre cirkeln. Sanningen dog här! Verena är skändad! Jag tror fortfarande att jag ska kunna tala lite förstånd med dom. Köpa tid, få ut Clarissa. Engelbert vänder sina styrkor mot mig istället men i den följande omröstningen får jag en knapp majoritet och förblir i inre cirkeln som protokollförare. Koller släpar ut Clarissa i håret och hugger huvudet av henne. Engelbert kommer och talar med mig: “-Det där protokollet från mötet behöver förstöras. Det skulle inte vara bra om det lästes av kejserliga myndigheter. Men det ordnar du?” Det är inget mer jag kan göra här. Jag går för att söka upp en änka. Jag träffar Surri i den vagn hon till nyligen delade med Ali. Hon vill inte säga mycket förutom att Ali var en kärleksfull make. Till slut ber hon att få anförtro mig något som jag inte får föra vidare till någon. “-Petra Mariana varnade mig.” För ett par nätter sedan fick petra Mariana besök av en man från den gamla klanen Rumanjik i Stirland, Farouk, en ond man. Han tillhör corpus aeternum. Han ville ta med Ahmed. “-Ahmed är viktig.” Jag frågar mer om Ali. Halvmånen jag fann i vagnen har med Sakhmet att göra. Ali fick sin titel som donnar i en rituell strid. Hans föräldrar lovades framgång i striden för Ali om deras dotter Raluka gifte sig med Slava, hövding över Rumanjik. Ali fick dolken av Slava och vann. Ali blev donnar och Mariana blev petra i Lodgrin. Raluka är nu både petra och donnar över Rumanjik och är styvmor till Farouk(vem var Slavas första fru?). Jag vet inte om jag fått allt rätt. Det här är en helt ny värld. Regnet trummar på vagnens tak. Det har börjat skymma. Jag måste skynda mig tillbaks. Jag har gömt anteckningarna från “19:de Ulriczeit”, dagen då lagen dog. Om jag någonsin kommer ur den här historien med livet i behåll så svär jag att jag ska göra en botgöringsfärd till Altdorf och presentera dessa anteckningar för Verenatemplet. . Tanner Det regnar kraftigt. Jag halkar genom leran. Det är kallt. I morgon kommer vattenpölarna att vara täckta av en hinna av is och vagnsspåren frusna. Jag stannar till vid ingången till den inre cirkeln. Dom inhägnande tygerna på sina pålar piskar argsint som för att göra sig av med regnvattnet. Det är märkligt tyst. Bara regnets forsande och fräsandet från vakternas falnande fyrfat. Inga vakter står på sin post. Ett rött sken fladdrar över dom en gång vita tygerna. Jag skjuter, som så många gånger förr, ett av skynkena åt sidan och går in. På den mörka platsen innanför finns bara tre figurer. Dom avtecknar sig som silhuetter mot dom upplysta tälten längre in. Det är Engelbert och Wilma, och Rupert tack och lov! Engelbert och Wilma står vända mot varann. Det syns att läget är spänt. Wilma fräser av återhållen ilska: “-Det var du som tog hästen, och vinet! Erkänn!” Engelbert svarar: “-Det var inte jag. Det finns ju vittnen på att det inte var jag!” Wilma lägger fram bevisen. Hon har varit runt i lägret för att finna spår efter hästen. Den som tog hästen har inte varit särskilt noga med att dölja sina spår. Allt pekar på Engelbert. Det är den enda förklaringen. Men den är ändå helt omöjlig att förstå. Engelbert står på sig. Rupert och jag försöker medla. Till slut säger Wilma: “-Erkänn, eller så hämtar jag hammaren och vi slåss till döden!” Engelbert nekar igen. Wilma vänder och går. Jag tar Engelbert med avsides under en baldakin för att tala förstånd med honom men han kommer med något påstående om att han och Rupert var motarbetade av Wilma i inre cirkeln. Inget kan hindra det nu. Ute i regnet på planen står Wilma och väntar med strids-hammaren sänkt, men redo. Engelbert går fram med sitt spjut och ställer sig en bit framför Wilma. “-Wilma..” Engelbert stoppar ner handen i en påse han bär vid bältet. Wilma höjer hammaren och anfaller: “-Försvara dig!” Engelbert är mycket snabbare. Han stryker något över spjutspetsen och går till anfall. Antagligen är spjutet förgiftat med belladonna. Rupert och jag försöker hindra dom. Engelbert når under Wilmas gard och prickar henne men inte tillräckligt djupt. Jag får tag i Engelbert för att hindra honom från att använda det förgiftade spjutet igen. Wilma bryr sig inte om att jag står i vägen eller att Engelbert inte kan försvara sig och svingar sin hammare. Två fruktansvärda slag. Det första orsakar massiv skada till vänster axel och bröstkorgen och Engelbert vacklar, plötsligt lealös som en docka. Det följande slaget krossar pannan och trycker in ögonen i huvudets innanmäte. Så dör Engelbert Lebengut. Wilma vänder och går. Jag och Rupert står som förstummade. Runt omkring oss börjar medlemmar av inre cirkeln samlas. Jag uppfattar som i ett töcken att dom anklagar Engelbert för att ha intrigerat i rådet för att så splittring. Vi protesterar inte när Koller hugger av det som är kvar av Engelberts huvud och sätter upp det på en påle vid ingången. Vi tar vara på Engelberts tillhörigheter. Hur gick det så här? Han har ju räddat livet på mig flera gånger. Vi har haft många glada stunder. Går vi alla mot ett meningslöst slut? Är det baksidan av myntet som Ranald kastar? På något sätt är kroppen efter ett tag plötsligt borta, antagligen slängd i ett dike någon-stans, mat för korpar och grisar. Natten kommer. A. Tanner
Så här spelar vi rollspel... “Kapitel VI” Jag vill inte titta… låt mig slippa! Någon håller upp en fackla bredvid mig… fotspår leder neråt, in... nåt som trycker på ovanifrån… jord, doft av gammalt pergament eller…liksvepningar, en grav! Tjock, tät luft, om jag rör på mig tar dom mig! …om jag andas… …en befallning från en sträv röst: “-Döda honom inte, the Age of the Thousand Thrones…the Damask Lady…”, det var nåt mer där, “behöver…”? Odödliga, “dom geometriska figurerna”. Vitlök?.. gammal, vämjelig, inte som den mustiga, friska doft man anar från ett par packlårar utanför “The Golden Trout” i Bögenhafen, direkt från länderna där i söder… nej, det var hos broder Friedrich! fast i graven också… i söder legender… Hollenbach var från Grey Mountains. “The Damask Lady”, kan det vara “hon”? …mina knogar vitnar när jag kramar/vrider hennes smala, torra hals. En blå dörr, tre lås… undrar om Gehebs förbannelse är mer potent i färsk än i rutten vitlök? Nagash skulle inte bry sig… finns dom gamla gudarna? “Mamma”!? … krama och vrida, två ord så förvillande lika, rygg mot rygg men totalt motsatta, precis som känslorna knutna till dom… om jag gick till henne? …”a champion of the night”… “Vekrasi”, vem talar Zandri nuförtiden? Om jag hade mer tid! Tre lås… Helmut får aldrig läsa det här…återvända från Kislev! Ha! …men i öster, Hunger Woods och där bortom ligger… Tre lås, tre skallar, svart tält, det var något om pest och en pojke. Nej, jag bara låter tankarna vandra, drömmer “under yttre påverkan”. Det är inte verkligt, det händer bara inne i mitt huvud! Javisst, men varför skulle det betyda att det inte är verkligt? Måste fokusera. Kallt, men ingen vind. Eldar har börjat tändas, tidig kväll. Frän stank från grunda urinfyllda vagnsspår gjorda av lätta kärror som gnisslar fram därute. Ett tält, men inte ett litet svart. Ett högt, ljust tält med mjuka mattor på stampat jordgolv. Trodde ett tag att jag fortfarande var i arkivrummet i klosterbiblioteket i Altdorf och hade nickat till. Två röster för ett lågt samtal runt en kolbädd. Fokusera på rösterna, Wilma och Niels Freiborg! Dom talar om Sigmars liv och dess tillämpning på vår situation. Fokusera på Wilma. Mm, hon har använt tvålen vi skaffade i Wolfenburg. Det glöder i hennes ögon. Jag är i tältlägret. Rupert stannade hos Order of Dreamwalkers. Engelbert vet jag som vanligt inte vad han håller på med. Det är den glöden som leder oss. För Sigmar och Karl! “-På med lite ved Niels! Här är ju kallare än i Graf Todbringers långkallingar!” 16:de Ulriczeit Det var inte en vacker syn som mötte oss för två dagar sedan när vi återigen siktade tältlägret från en kulle, där det låg intill Wolfenburgs raserade stadsmurar på den sydöstra sidan, en bra bit från den intakta västra delen, skonad av kaos horder. Det här var ändå hemma och allt var bättre än dom fasor vi just varit igenom. Vi var drabbade av mystiska infektioner, allvarliga sår och smutsiga,trötta och hungriga. Engelbert beter sig omotiverat konstigt. Han tog mycket stryk i striden mot Tobias. Men Karl var med oss. Om den hårda resan norrut hade tunnat ut leden så var dom nu påfyllda och nog så det. En stinkande misär av sjukdom och fattigdom. Och som Niels sa när vi senare mötte honom i hans tält, han var åldrad och tärd men försökte göra gott enligt Sigmars läror: “-Galenskapen är värre.” När vi kom där gående med Karl så spred sig en frid i lägret och han blev omkramad och prisad. Vi installerar oss i vårt tält i den inre cirkeln och gömmer undan “Necklace of unfailing loyalty” och direkt kallas vi till ett rådsmöte. Tre nya har anslutit till den inre cirkeln. Koller, en mäktig krigare från Wolfenburg som blivit unämnd till Karls champion, Hierophant Clarissa från Light Order i Altdorf och broder Friedrich av Morr. Helmut är översvallande och utnämner oss till “Templars of the Child”. Jag blir protokollförare på mötena och får nya skrivdon av fin kvalitet. Jag har inte haft nåt brukbart att skriva med sen Altdorf. Helmut ber mig även skriva en bok om korståget. Han föreslår titeln: “The Crusade of the Child, a tale of Holy Sigmar reincarnated”. Han är inte helt på jorden den gamle kufen. Tidigare inkvisitorn Johannes Seibolt har blivit utnämnd till kvartersmästare. Vi är starkt bekymrade över vad vi har sett och ställer krav på hygien och andlig vägledning i form av mässor. Senare på väg ut i tältlägret blir Rupert erbjuden en roll i ett skådespel av dramatikern Wilhelm Schumacher, som orc. Wilma: “-Händer det nåt så brukar det hända Rupert.” Engelbert och Rupert går för att kolla upp slaktaren Groff. Wilma söker upp Koller. Jag tar en tur till striganilägret. Det ligger lite avsides från resten av korståget. Där er det välordnat med färggranna vagnar i en ring och en bäck med rent vatten intill en inhägnad för dom väl omhändertagna hästarna. En vagn med två våningar tillhör striganis överhuvud, donnar Ali. Han är gift med Surri och hans tredje fru Vera. Ali hade tidigare en fru som dog för 14 år sedan. Ali och Surri har pojken Ahmed. Dom tillhör klanen Rumanjik. Det blir ett glatt återseende. Ali har långt vitt skägg, en rosa särk och ett halsband med många för mig okända symboler och han bär en päls mot kylan. Ali bjuder oss på fest till kvällen men han reserverar sig mot Wilma. Strigani har ingen god erfarenhet av sigmariter men Ali ifrågasätter inte hennes värde. Jag frågar Ahmed om moster Mira men han säger lite kryptiskt att “hon har inte varit moster Mira på tio dagar”. Tydligen är hon en petra, en titel på en vis kvinna, heter Mariana och tillhör klanen Lodring från Marienburg, antagligen från träskmarkerna. När jag kommer tillbaka har Engelbert och Rupert ett grishuvud. Krieger vi tala med oss, “ondskan är runt oss”. Han tror att Clarissa är här för att spionera för Karl Franz och vill ha henne likviderad. Dom andra blir kanske inte lika bestörta som jag på ett sånt förslag men vi är trots allt inte lönnmördare. Vi får besked om att Elector Count Raukov ska komma på ett möte. Det låter hoppfullt. Jag, Rupert och Engelbert går på fest hos strigani. Wilma gjorde inte allt för stor sak av att inte få följa med. Vi roar oss till fiolspel och med stark sprit. Petra Mariana gör ett kort besök och verkar intresserad av Rupert. Jag vet inte om han har råd att vara så kräsen. Vi ramlar in hos Wilma fram på morgonen. Jag tror jag hamnade i en pöl med Engelbert och vi bytte byxor. 17:de Ulriczeit På morgonen är det tungt. Lite skamset intar jag plats som protokollförare vid mötet. Krieger tar till orda. Han ser ett stort problem med “smutsiga människor med mörk hy”. Vi bör nedgöra dom och visa vår styrka för Karl. Förstår efter ett tag att han menar strigani-folket. Karl sitter och leker. Clarissa håller med! Jag är helt chockerad. En högt uppsatt representant för Light Order, ett verktyg för okunnighet, “dom sprider sjukdommar från Marienburgs träskmarker”, “Adolf Hinter ska köra ut dom ur Imperiet”. Koller och Seibolt håller med. Helmut anser att dom talar galenskap, “alla har lika värde”. Huss, som ser väldigt dålig ut, skäms för hur strigani behandlats genom åren, “ett folk kan inte dömmas kollektivt”. Broder Friedrich håller med. Eisenbach anser strigani vara ett godhjärtat folk som tar hand om sina hästar väl. Det hänger i en vågskål när Wilma tar till orda: “-Man ska lita på förnuftet lika mycket som känslorna, vem ska vi döda nästa gång? Ska vi göra något mot dom bara för att dom är lätta att identifiera?” Vackert sagt. Verena ler från sin tron. Jag ska nog skriva en bok om Wilma istället. Förslaget röstas ner. Efteråt möter Wilma Luthor Huss i enrum och får ett tungt besked. Han är döende. Han överlämnar sin warhammer till Wilma. Jag är mållös. Egentligen borde jag inte vara överaskad men jag visste inte att någon annan insett det som jag insett om Wilma, något jag inte ens tror att hon insett själv. Nu måste vi söka Shallyas välsignelse i Wolfenburg. Vi går genom den raserade östra delen av staden. Katedralen håller på att byggas upp. Över bron till västra sidan. Här är husen mer hela men det är brist på mycket i staden och man har ibland fått ta till akuta metoder för att få allt att fungera. Ett Shallyabarnhem drivs nu av sigmariter och barnen hålls i sträng upptuktan av Berta Bestraffung. Vi måste betala för att komma in. Vi råkar på uttrycket “Sigmar the Golden”. Något slags ideal. Ledaren för barnhemmet heter Erich Herbstmann, sigmarit. Vi blir helade av Shallyaprästinnan Gretchen Fried. Heder åt dessa människor som viger sitt liv åt att hjälpa andra. Det är ett under. Shallya vann tillslut över “Flugornas herre”. Men koppärren jag nu bär gör inget för att förbättra min charm. Vi besöker värdshuset “Tree an Root” som har en vacker liten örtträdgård, skaffar kläder och tvål och går tillbaka. På väg genom ruinerna kommer en förtvivlad kvinna. Hon ber Wilma ta hand om ett litet undernärt, febrigt barn. Wilma infriar kvinnans önskan och vi tar med barnet. Senare i lägret matar Wilma barnet, det trodde jag inte att hon kunde, men jag tänker kanske att det ändå är bäst att lämna vidare barnet till nån som inte har händer bäst lämpade för en warhammer. Jag föreslår att vi tar barnet till strigani, och Engelbert och jag går dit. Vi lyckas förhindra att Engelbert blir bortgift på vägen. Vi hör folk sjunga sången “Tale of heroes” när vi går förbi. Strigani tar barnet i sin vård. Ahmed säljer en röd stålarmskena till Engelbert. Engelbert nöjd. När vi kommer tillbaka har Rupert och Wilma en kruka med svart klet med svampar. Wilma ber en ovillig Clarissa ta en titt på den. Vi hälsar på Karl en stund och sen går vi ut i lägret och hör efter om nyheter och skvaller bland dom olika falangerna. Vi får höra att det är färre fall av Yellow Death, och Koller ska ha räddat livet på Helmut i Wolfenburg. “Flagellants of the Skull” har blivit av med en relik. “Heralds of a New Dawn” är tre märkliga skådespelare som återger “Den röde hertigens återkomst” genom att gestalta geometriska figurer. Var inte “röde hertigen” en vampyr i bretonsk historia? Barn kommer för att få välsignelse av Wilma. Broder Friedrich av Morr önskar möta oss. Det svarta tältet. Han är gammal och ser dåligt. Han bryr sig kanske inte att allt annat också är svart och att han inrett med tre dödskallar och gammal vitlök. Han är från Hergig och kom hit på Helmuts önskan. Men han är en Drömmare och har djuptgående kunskap i vampyrernas legender. Karl är knuten till vampyrernas mytologi. “-Karl är Sigmar inkarnerad, någon försöker styra honom men det finns hjälp att få.” Vi måste söka upp vampyrscientologisterna, akademiska vampyrjägare. En lång resa. Fuchs Müller och Dinah Schülie på västra sidan i Wolfenburg. Är det långt? Dom har upprättat V-files. Vi berättar för broder Freidrich om våra drömmar och syner. Han säger att intensiva drömmar med yttre påverkan kan vara direkt farliga. Han erbjuder sig att försätta oss i drömtillstånd och guida i drömmen. Dom här drömmarna gnager i mig ständigt och jag måste få veta mer. Vi sitter ner med Friedrich som tänder rökelse. Vi tar lite var av svamparna jag fick av alverna. Var det också en dröm? Jag står i ett mörkt rum med trappor. Jag får frågan: “-Vill du träffa mamma eller det andra?” Först blir jag helt ställd. Min mamma? Det skulle jag gärna vilja. Jag har saknat henne. Men jag tror inte detta är en Morrdrömmares uppgift. Det måste vara kvinnan vid sjön som menas. Nej tack, inte den här gången, jag tar det andra. Jag står på en väg i en mörk skog. Jag tror Engelbert är bredvid mig så han måste ha svarat som jag. Wilma är inte här så hon måste ha svarat “mamma”. En kall kår går längs min rygg och jag önskar mig tillbaks men det är för sent. Jag och Engelbert följer vägen upp på en kulle och snart skymtar ett stenmausoleum med en stenportal som leder ner i mörkret. Det verkar bekant, och mycket riktigt, överskriften över portalen lyder “von Spier”. Engelbert manar fram en fackla och tändstickor. Hade vi kunnat göra det utan en Morrdrömmare? Vi öppnar dörren och går in. Fotspår leder neråt i en jordig gång som luktar mögel och nåt annat. Längst in kommer vi till kammaren vi känner igen. Där står en gestalt i röd rustning. En Blood Dragon. Vi håller oss stilla och allt händer som förra gången. Många Strigoi-vampyrer kommer från skuggorna och strider med vampyren. Dom väser mycket och säger något ibland men jag uppfattar mest bara det jag hörde förra gången förutom nåt om “the Damask Lady”. Och sen är vi tillbaks i tältet med Friedrich. Wilma är där. Hon berättar om ett rum med självlysande gegga, en blå dörr och tre lås. Hon låste upp alla låsen och öppnade. Där innanför finns två gångar. En tavla i slutet av ena gången. Häxan i slutet av den andra. Wilma går mot häxan. Häxan säger till Wilma: “-Döda Tanner innan han dödar mig!” Jag frågade aldrig Wilma vad detta innebar för henne. Jag vet inte om jag vill veta svaret. För mig var det kanske lite smickrande. Är häxan “the Damask Lady”? Hon verkar ha stort tålamod, men varför är hon rädd för mig? Jag tror i slutändan att hon bör vara mer rädd för Wilma. Vi kommer att behöva Sigmars okuvliga vilja. Häxan kanske inte tycker om att jag intresserar mig så mycket för drömmarna. Där kanske hennes svaghet ligger. Karl har också varit i drömmen. Om jag stoppar drömmarna så kanske hon inte kommer åt Karl. Gör vi henne en tjänst när vi räddar Karl ur Nurgles grepp hela tiden? Har hon några hantlangare vi inte har sett än, eller? Hennes styrka och svaghet är drömmen. Jag ska också ha tålamod. När vi kommer ut igen möter vi Rupert som är upprörd över Seibolts inkompetens. Helmut har drömt samma drömmar som vi. Vi går och lägger oss. 18:de Ulriczeit På morgonen tvättar vi oss och inställer oss hos den inre cirkeln. Valmir von Raukov ska komma. Alla är där, Huss också. Clarissa är högröd i ansiktet, lite oklart varför. Helmut ber oss uppföra oss. Count Raukov gör entré med flera av sina riddare och Engelbert och Rupert i bakersta ledet!? Helmut välkomnar von Raukov och ber om hans väsignelse och beskydd. Då höjer Engelbert rösten och börjar klaga på Johannes Seibolt. Alla står som förstummade. Hierophant Clarissa håller med och karaktäriserar hela inre cirkeln som en “cirkus!” Vi försöker få Engelbert att stilla sig men inget hjälper. Helmut är förkrossad, han ber om en paus. Han bönfaller mig och Wilma om hjälp: “-Dom förstör allt!” Till slut tar Krieger ut Rupert och Engelbert. Men den här “cirkusen” är inte slut för det. På eget bevåg erbjuder fader Helmut Raukov 2000 guld om han går med på att träffa Karl. Det är korstågets hela kassa! Raukov går med på detta och han följer med Helmut. När dom kommer tillbaka är Raukov uppenbart skakad och Helmut exalterad: “-Jag förstår vad ni talar om nu. Karls sak är värd att följa.” Korståget erhåller Ostlands välsignelse, Raukov får pengarna. Helmut: “-När vi återvänt från Kislev kommer alla se Karls storhet, von Raukov kröner Karl till kejsare. Lycka och jämlikhet ska spridas över landet!” Babblande idiot. Om Karl kommer tillbaks så blir det inte på det sättet och vi får vara glada om vi inte är nåt värre än döda. Vi upplöser mötet. Krieger talar med oss och vill fortfarande mörda Clarissa. Nu blir jag riktigt upprörd. Det här beteendet är ju ovärdigt. Vi går in mot Wolfenburg för att söka upp Müller och Schülie. Vi knackar på på ett högt stenhus i hamnen. Vi släpps in av broder Barnabus och han leder oss upp till vindsvåningen. Många lås och skyddsmetoder har arrangerats för att förhindra vampyrer. En man och en kvinna i trettiofem-årsåldern tar emot oss vid ett stort panoramafönster som överblickar floden. Dom är med i Order of Dreamwalkers. Vampyrklanerna är ständigt i strid med varandra men alla vill dom lyfta dom gamla gudarnas förbannelser och därmed införa “the Age of the Thousand Thrones”. Nagash skapade vampyrerna med hjälp av ett elixir. Han var själv aldrig slav under blodtörsten. Förbannelserna, eller svagheterna, är som följer: 1. Blodtörst (lagd på vampyrerna av Nagash själv då han ansåg att dom hade svikit honom) 2. Barriärer (Tahot) olika för dom olika klanerna 3. En tvångsmässig önskan att räkna allt (Ulapt) 4. Demons Root, Witchbane (Quaph) 5. Eld (Khasar) 6. Vitlök (Geheb) 7. Gromril, Ithilmar (?) 8. Ingen skugga (Asaph) 9. Religiösa symboler (Nagash, han var ond när han besegrats av Sigmar) 10. Sågspån (Usirian) 11. Silver (Djaf) 12. Pålar (Sokht) 13. Solljus (Petrah) 14. Tårar (Phakt) 15. Warpstone (Nurgle eller Skaven) 16. Rinnande vatten (Sukhet) Det finns gamla Nehekaranska maktord också som ska vara förödande för vampyrer men inga av dom orden finns kvar. Man misstänker att fyra av dom kan vara dolda i någon slags kod. “The Age of the Thousand Thrones” börjar med ett mirakel eller mäktig magi. Bara tusen av vampyrerna överlever och det finns olika tolkningar av detta. Blood Dragons tror inte på detta över huvud taget. Enligt von Carstein ska den härska som har Vashanesh ring. Lahmia ska härska genom att dominera makteliten och inneha Nagash sanna elixir. Det var något om en Avatar också. Nekrarkerna söker ett sätt att bota blodtörsten genom kunskap. W´soran var trogen Nagash och blev den förste Nekrarken. Dom har även hört om “the Damask Lady”. Hon heter Akhana och är en Strigoihäxa i Hunger Woods. Strigoierna tror att en “champion of the night” ska komma, kanske genom att förena alla fem blodslinjerna. En skrämmande upptäckt har gjorts. Raven Knights har funnit en dödskult tillägnad Nagash. En Niklas Neuber är ledare för en liten, hemlig och mycket farlig grupp. Han tar order från Gerhardt Hauberhof, highpriest of Nagash, tidigare sigmarit. Men finns det även en rivaliserande dödskult i Wolfenburg? Dödskulterna vill uppnå “Kingdom of Death”. Genom att utplåna allt liv så försvinner gudarna. Det finns så överväldigande mycket kunskap att ta till sig. Vi säger adjö för den här gången. Rupert stannar hos Müller och Schülie för att lära sig mer. Han har funnit sitt kall. Vi tar oss tillbaks genom ruinerna. Jag ser en ny föreställning med “Heralds of a New Dawn”. “The eye of Vekrasi” från “Vekrasis Historica Numeralis”. “…den odödliga visdommen är dom geometriska figurerna”. Det var tidigare i kväll. Sen gick jag och Wilma hit till Niels och hjälpte honom att få ihop folk till en mässa. Många lyssnade till Wilma. Jag är glad för det. Det är skönt att sitta här. Vi har förhoppningsvis något att gå på. Kan vi nu låta förnuft och sanning stilla galenskapen? A. Tanner 19:de Ulriczeit Hur kunde det här hända! Dom är galna allihop! Jag förbröt mig mot Verena! Genom att dölja ett mindre brott orsakade jag ett mycket större. Stackars kvinna! Jag försökte göra gott. Vi ofullkomliga människor kan aldrig förutse alla resultat av våra handlingar. Därför är det enda rätta att alltid följa Verenas visdom, sanning och rätt. Jag visste redan detta. Varför följde jag inte denna visdom. Jag skriver det här i all hast i Alis och Surris vagn i striganilägret. Även detta en plats för stor sorg. En kort respit har jag fått. Jag vet inte vad Engelbert och Wilma kan hitta på och här i lägret måste dom hämndlystna förhindras att dra olycka över sig. Har det börjat regna? Det var ju igår kväll när jag satt där i Niels Freiborgs tält. Plötsligt hörde vi ett stönande utanför, som en dödskamp. Utanför fick vi se donnar Ali komma emot oss. Hans ansikte förvridet i smärta. Han faller ihop och jag tar honom i min famn. Där dör han, kvävd till döds med det sista han drack i en lägel under armen. Många har förlorat en ledare, två har förlorat sin man och en har blivit faderlös. Jag luktar på innehållet i lägeln. Aah, Chokeweed-extrakt! Plantan bryggs med gallan hos en levande katt. Nära halsen på lägeln är en liten hopslingrad orm ingraverad. Kan vara den som har gjort vinet men jag vet också att skinnarbetare märker sina arbeten med ett skråmärke. “-Wilma, vi måste flytta honom, han kan inte ligga här!” “-Jag hämtar hästen!” “-Hästen? Du har ingen häst!” “-Jo, Luthor Huss lämnade mig sin häst.” “-!!?” Wilma springer iväg efter hästen. Folk har börjat samlas runt oss. Efter en stund kommer Wilma tillbaks, helt vild och rasande: “-Hästen är stulen!”, sen försvinner hon igen innan jag hunnit sagt något. Jag får hjälp att bära Ali till strigani. Det blir en stor chock för alla när jag kommer med deras ledare. Deras sorg är stor. Ahmed ber mig hitta den skyldige. Mohammed, Hassan och Anvar måste lugnas för att dom inte ska dra ut i lägret på hämndjakt. Jag lovar dom att jag ska inkludera dom om vi ska göra ett gripande. Jag ber att få undersöka Alis vagn. Först bostadsdelen, sedan en verkstad. Ovanpå ligger ett sovloft. I vagnen finner jag pengar, tre bitar kvarts, ett halsband av ben format som en halvmåne och en utsmyckad dolk med svart handtag. Jag lovar strigani att komma tillbaks så snart jag vet nåt mer. Så går jag tillbaka till inre cirkeln. Jag möter Wilma som hastigast som pratar om att Engelbert har tagit hennes häst. Och något om vin. Det låter helt befängt. Jag lägger mig i tältet för att sova. Alla tankar gör att det blir en orolig natt dessutom sticker Engelbert in huvudet fram på morgonen. Han tittar på mig, sätter sitt pekfinger framför munnen och flinar. Sen smyger han iväg med något. Jag bara tänker att “låt honom hålla på”. Han är som vanligt i morgon igen. Så fel jag hade. Lite nyvaken snubblar jag ut ur tältet på morgonen. Jag är redo att ta tag i letandet efter Alis mördare. Men det verkar vara något som pågår borta vid Hierophant Clarissas tält. Engelbert och Wilma har satt igång något spektakel. Engelbert anklagar Clarissa för förräderi och beviset ska vara krukan med svampar från slaktare Groff som dom själva gav till Clarissa. Clarissa kan inte förstå det hon hör. Hon ber mig om en objektiv åsikt och då ljuger jag. Jag ville skydda Wilma. Fast hon dragit det här på sig själv. Jag säger att jag aldrig sett krukan förut. Jag kunde ju bara sagt att jag hade gett den till Clarissa. Det borde ha löst upp det. Men jag var för långsam som vanligt. Återigen gör jag misstaget att tänka att det inte kan bli värre. Det kallas till extra rådsmöte. Alla samlas och anklagelserna mot Clarissa läggs fram. Det är bara ett hån mot lag och rätt. Alla är rädda och paranoida. Dom är helt oförsonliga. Först kommer en invändning mot att Engelbert får komma med anklagelser vid mötet men ett-tu-tre så har han blivit invald i inre cirkeln. Krieger, Wilma, Seibolt och Huss röstar för Engelbert, Koller och Clarissa emot och Eisenbach, Freidrich och Helmut lägger ner sina röster. Sen får Engelbert till en omröstning om Clarissas öde. Han har dom runt sitt lillfinger men hela tiden på ett högst älskvärt sätt, med ett leende på läpparna. Jag har aldrig sett något liknande. Han spelar sin roll perfekt. Men varför? Helmut och Eisenbach lägger åter ner sina röster, Huss, Freidrich och Clarissa röstar emot. Koller, Krieger, Engelbert, Seibolt och Wilma! röstar för att Hierophant Clarissa of the Light Order i Altdorf ska avrättas för förräderi mot den inre cirkeln. Sanningen dog här! Verena är skändad! Jag tror fortfarande att jag ska kunna tala lite förstånd med dom. Köpa tid, få ut Clarissa. Engelbert vänder sina styrkor mot mig istället men i den följande omröstningen får jag en knapp majoritet och förblir i inre cirkeln som protokollförare. Koller släpar ut Clarissa i håret och hugger huvudet av henne. Engelbert kommer och talar med mig: “-Det där protokollet från mötet behöver förstöras. Det skulle inte vara bra om det lästes av kejserliga myndigheter. Men det ordnar du?” Det är inget mer jag kan göra här. Jag går för att söka upp en änka. Jag träffar Surri i den vagn hon till nyligen delade med Ali. Hon vill inte säga mycket förutom att Ali var en kärleksfull make. Till slut ber hon att få anförtro mig något som jag inte får föra vidare till någon. “-Petra Mariana varnade mig.” För ett par nätter sedan fick petra Mariana besök av en man från den gamla klanen Rumanjik i Stirland, Farouk, en ond man. Han tillhör corpus aeternum. Han ville ta med Ahmed. “-Ahmed är viktig.” Jag frågar mer om Ali. Halvmånen jag fann i vagnen har med Sakhmet att göra. Ali fick sin titel som donnar i en rituell strid. Hans föräldrar lovades framgång i striden för Ali om deras dotter Raluka gifte sig med Slava, hövding över Rumanjik. Ali fick dolken av Slava och vann. Ali blev donnar och Mariana blev petra i Lodgrin. Raluka är nu både petra och donnar över Rumanjik och är styvmor till Farouk(vem var Slavas första fru?). Jag vet inte om jag fått allt rätt. Det här är en helt ny värld. Regnet trummar på vagnens tak. Det har börjat skymma. Jag måste skynda mig tillbaks. Jag har gömt anteckningarna från “19:de Ulriczeit”, dagen då lagen dog. Om jag någonsin kommer ur den här historien med livet i behåll så svär jag att jag ska göra en botgöringsfärd till Altdorf och presentera dessa anteckningar för Verenatemplet. . Tanner Det regnar kraftigt. Jag halkar genom leran. Det är kallt. I morgon kommer vattenpölarna att vara täckta av en hinna av is och vagnsspåren frusna. Jag stannar till vid ingången till den inre cirkeln. Dom inhägnande tygerna på sina pålar piskar argsint som för att göra sig av med regnvattnet. Det är märkligt tyst. Bara regnets forsande och fräsandet från vakternas falnande fyrfat. Inga vakter står på sin post. Ett rött sken fladdrar över dom en gång vita tygerna. Jag skjuter, som så många gånger förr, ett av skynkena åt sidan och går in. På den mörka platsen innanför finns bara tre figurer. Dom avtecknar sig som silhuetter mot dom upplysta tälten längre in. Det är Engelbert och Wilma, och Rupert tack och lov! Engelbert och Wilma står vända mot varann. Det syns att läget är spänt. Wilma fräser av återhållen ilska: “-Det var du som tog hästen, och vinet! Erkänn!” Engelbert svarar: “-Det var inte jag. Det finns ju vittnen på att det inte var jag!” Wilma lägger fram bevisen. Hon har varit runt i lägret för att finna spår efter hästen. Den som tog hästen har inte varit särskilt noga med att dölja sina spår. Allt pekar på Engelbert. Det är den enda förklaringen. Men den är ändå helt omöjlig att förstå. Engelbert står på sig. Rupert och jag försöker medla. Till slut säger Wilma: “-Erkänn, eller så hämtar jag hammaren och vi slåss till döden!” Engelbert nekar igen. Wilma vänder och går. Jag tar Engelbert med avsides under en baldakin för att tala förstånd med honom men han kommer med något påstående om att han och Rupert var motarbetade av Wilma i inre cirkeln. Inget kan hindra det nu. Ute i regnet på planen står Wilma och väntar med strids-hammaren sänkt, men redo. Engelbert går fram med sitt spjut och ställer sig en bit framför Wilma. “-Wilma..” Engelbert stoppar ner handen i en påse han bär vid bältet. Wilma höjer hammaren och anfaller: “-Försvara dig!” Engelbert är mycket snabbare. Han stryker något över spjutspetsen och går till anfall. Antagligen är spjutet förgiftat med belladonna. Rupert och jag försöker hindra dom. Engelbert når under Wilmas gard och prickar henne men inte tillräckligt djupt. Jag får tag i Engelbert för att hindra honom från att använda det förgiftade spjutet igen. Wilma bryr sig inte om att jag står i vägen eller att Engelbert inte kan försvara sig och svingar sin hammare. Två fruktansvärda slag. Det första orsakar massiv skada till vänster axel och bröstkorgen och Engelbert vacklar, plötsligt lealös som en docka. Det följande slaget krossar pannan och trycker in ögonen i huvudets innanmäte. Så dör Engelbert Lebengut. Wilma vänder och går. Jag och Rupert står som förstummade. Runt omkring oss börjar medlemmar av inre cirkeln samlas. Jag uppfattar som i ett töcken att dom anklagar Engelbert för att ha intrigerat i rådet för att så splittring. Vi protesterar inte när Koller hugger av det som är kvar av Engelberts huvud och sätter upp det på en påle vid ingången. Vi tar vara på Engelberts tillhörigheter. Hur gick det så här? Han har ju räddat livet på mig flera gånger. Vi har haft många glada stunder. Går vi alla mot ett meningslöst slut? Är det baksidan av myntet som Ranald kastar? På något sätt är kroppen efter ett tag plötsligt borta, antagligen slängd i ett dike någon-stans, mat för korpar och grisar. Natten kommer. A. Tanner
