Vilken typ av spelledare är du?

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
4,732
Diskussionen kring olika typer av spelledare har dykt upp i mitt Youtube-flöde (igen). Matt Colville delar in spelledare i fyra huvudkategorier (nedan), utifrån vad som motiverar dem i sitt spelledande. Precis som med spelartyper är det få, om ens några, spelledare som enbart faller in under en kategori. De allra flesta är en mix.
  1. Världsbyggaren (säger sig själv att den här spelledaren motiveras av att bygga en värld med inre logik, omfattande historia, kartor, politiska system, m.m. Spelvärldsfokus).

  2. Författaren (drivs av att skapa en berättelse med dramatik, stämning, karaktärsutveckling, m.m. Narrativt fokus).

  3. Taktikern (motiveras av systemets förmåga att skapa mekaniska utmaningar som kräver taktiskt tänkande (och inte sällan, optade karaktärer). Taktikfokus).

  4. Domaren/Moderatorn (tycker det är roligast med dynamiken kring spelbordet och att leda grupper av individer. Gruppfokus).
För egen del har jag aldrig varit mycket av en världsbyggare, utan ser spelvärlden mest som en kuliss. Jag drömmer om att spelleda en riktigt mustig berättelse, men har det kanske inte i mig eftersom jag ytterst sällan får till det. Taktiska utmaningar kan helt klart vara kul, men jag vet inte om jag är så lämpad att spelleda dem. Tror jag hade blivit överkörd av mer taktiskt sinnade spelare. Vid slutet av dagen är det nog att leda och fördela som jag tycker är allra roligast. Systemet spelar ingen större roll så länge spelarna är bekväma med det. Kort och gott, för att citera Glass Cannon Network: "Just a bunch of friends, sitting around a table, yacking it up and busting chops".
 
1, 2 och 4, skulle jag säga är det som motiverar mig. Jag gillar taktik också, men inte regelbaserad sådan utan baserad på handling: spelarna belönas att komma på smarta lösningar.

Jag har mött få världsbyggare, de flesta är sagobyggare (bygger det som är viktigt för sagan som berättas: kampanj- och äventyrsbygge), och sagoberättare (skriva/spelleda sagan/äventyret). George Lucas är ett bra exempel på en sagobyggare, där världen är en kuliss och inget utvecklas förrän det är med i sagoberättandet.
 
Vid spelbordet vill jag skapa förutsättningarna för och bjuda på en upplevelse för mina spelare på ett sätt som får dem att vara mina medspelare och medkreatörer. Hellre medspelledare än medförfattare. Att bygga en värld med intriger och skapa strategiskt och taktiskt utmanande situationer är kul, men syftet bakom att göra det är just det där ögonblicket vid spelbordet.

Så i mitt fall så är svaret konsultens det beror på och då i första hand beror det på situationen. Spelbordet med andra trumfar förberedelserna på egen hand, men i det senare läget så finner jag nöje i ”författarskapet” och världsbyggandet. Jag har dock alltid spelbordet i åtanke och är väl medveten om att vad jag än hittar på på egen kammare så kommer det åka ut genom fönstret när mina spelare gör Benny Hill av hela slanten. Vilket jag älskar. 😄
 
  1. Världsbyggaren (säger sig själv att den här spelledaren motiveras av att bygga en värld med inre logik, omfattande historia, kartor, politiska system, m.m. Spelvärldsfokus).

  2. Författaren (drivs av att skapa en berättelse med dramatik, stämning, karaktärsutveckling, m.m. Narrativt fokus).

  3. Taktikern (motiveras av systemets förmåga att skapa mekaniska utmaningar som kräver taktiskt tänkande (och inte sällan, optade karaktärer). Taktikfokus).

  4. Domaren/Moderatorn (tycker det är roligast med dynamiken kring spelbordet och att leda grupper av individer. Gruppfokus).

Jag vet inte, jag känner inte riktigt igen mig i något av det här. Jag gillar ju mest att konstruera mysterier och sen sitter jag och njuter som mest när spelarna sitter och vrider och vänder på ledtrådar och försöker räkna ut hur saker hänger ihop eller för den delen vad de ska göra med informationen.

Så 1 faller bort; mitt fokus som spelledare är äventyret/mysteriet, inte spelvärlden.

2 faller bort för att jag helt och hållet struntar i berättelsen. Vi lever oss in i ett skeende, vi berättar inte en berättelse (som jag ser det). Och fokus ligger inte på dramatik eller på karaktärerna och deras utveckling, riktigt.

3. Eh, nä.

4. Kanske? Passar inte speciellt bra, men kanske minst dåligt?
 
Gjorde ett avsnitt på ämnet i Spelledarpodden men jag hade lite andra kategorier.

I din beskrivning så känner jag nog mest igen mig som ”författaren”, men precis som du säger är man en mix av de flesta.

Nu på GothCon fick jag chans att testa på 4an (domaren) så jag var SL i ”SM i Drakborgen”. Det var både annorlunda och roligt, men inte något jag vill göra varje gång. Men de visar sig ju att man kan ha kul även om det inte är så mycket fokus på varken rollspelande eller berättande :)
 
Oj, svårt. Jag tror jag landar i något mellanting av 2 & 4, men såklart med reservationer. Motsätter mig egentligen begreppet författare i detta sammanhang, men jag lägger absolut mycket av min energi på dramatik, stämning och narrativt fokus - men jag gör det snarare genom att reagera på vad som händer kring spelbordet, har ingen vilja att spelet ska tas till en särskild plats eller att story beats ska träffas.

Så Narrativ improvisation som kommer ur att vara en domare.
 
Oj, svårt. Jag tror jag landar i något mellanting av 2 & 4, men såklart med reservationer. Motsätter mig egentligen begreppet författare i detta sammanhang, men jag lägger absolut mycket av min energi på dramatik, stämning och narrativt fokus - men jag gör det snarare genom att reagera på vad som händer kring spelbordet, har ingen vilja att spelet ska tas till en särskild plats eller att story beats ska träffas.

Så Narrativ improvisation som kommer ur att vara en domare.
Jag tänker att man kanske kan läsa "författare" som någon som vill skapa en berättelse kring spelbordet som hade kunnat bli en bok.
 
Jag tänker att man kanske kan läsa "författare" som någon som vill skapa en berättelse kring spelbordet som hade kunnat bli en bok.
Hm. Det är nog inte jag i så fall, de narrativ som uppstår vid mitt bord är avgjort opublicerbara (vilket är helt i sin ordning, spel och roman följer helt olika dramaturgier!).
 
Diskussionen kring olika typer av spelledare har dykt upp i mitt Youtube-flöde (igen). Matt Colville delar in spelledare i fyra huvudkategorier (nedan), utifrån vad som motiverar dem i sitt spelledande. Precis som med spelartyper är det få, om ens några, spelledare som enbart faller in under en kategori. De allra flesta är en mix.

Jag har nog en egen kategori:

Grisodlare/"Disasterbator". Jag tillhandahåller en liten metaforisk inhägnad, en svinstia och en pöl med gyttja som grisarna (rollpersonerna) kan skutta omkring i. Sen tittar jag på medan de lever ut sina frustrationer, självdestruerar, springer runt och brinner, skriker på varandra, blir täckta i gyttja och får panik. Det är typ det jag får ut av det.

:t6r-5: :t6b-2:
//EvilSpook
 
8. Metodikern. Jag gillar att sitta och experimentera och testa nya sätt att spela rollspel på. Det här kan te sig under spelmötet i att jag släpper in något i fiktionen eller via mekaniken och ser hur det muterar när dom andra hugger in i det. Utvecklingsfokus
 
Jag vet inte, jag känner inte riktigt igen mig i något av det här. Jag gillar ju mest att konstruera mysterier och sen sitter jag och njuter som mest när spelarna sitter och vrider och vänder på ledtrådar och försöker räkna ut hur saker hänger ihop eller för den delen vad de ska göra med informationen.

Så 1 faller bort; mitt fokus som spelledare är äventyret/mysteriet, inte spelvärlden.

2 faller bort för att jag helt och hållet struntar i berättelsen. Vi lever oss in i ett skeende, vi berättar inte en berättelse (som jag ser det). Och fokus ligger inte på dramatik eller på karaktärerna och deras utveckling, riktigt.

3. Eh, nä.

4. Kanske? Passar inte speciellt bra, men kanske minst dåligt?

Om vi sitter och numrerar oss:

9: Julkalenderkonstruktören: egentligen är det väl mer som att vara den som bygger ett klurigt datorspel eller ett escape room, men någon beskrev det som att jag gillar att skapa julkalendrar och sedan förtjust titta på när folk öppnar dem och den bilden har av någon anledning fastnat. Jag bygger inte öppna nöjesfält eller fria äventyrsplatser; det antyder en sorts spelardrivet spelande och en typ av spelaragens som jag snarare försöker undvika. Jag bygger avgränsade, förberedda upplevelser och min njutning kommer sedan av att se spelare ta sig an dem.
 
Jag har nog en egen kategori:

Grisodlare/"Disasterbator". Jag tillhandahåller en liten metaforisk inhägnad, en svinstia och en pöl med gyttja som grisarna (rollpersonerna) kan skutta omkring i. Sen tittar jag på medan de lever ut sina frustrationer, självdestruerar, springer runt och brinner, skriker på varandra, blir täckta i gyttja och får panik. Det är typ det jag får ut av det.

:t6r-5: :t6b-2:
//EvilSpook
Så det du säger är att om vi träder in i Platons idévärld och letar efter Paranoiaspelledarens idé, så hittar vi dig där?
 
Last edited:
Så det du säger är att om vi träder in i Platons idévärld och letar efter Paranoispelledarens idé, så hittar vi dig där?

Nja - det är mer God45. Att man sadistiskt utsätter spelarna för hemskheter.
Jag vill bara se på när de förstör för sig själva.

:t6r-5: :t6b-2:
//EvilSpook
 
Jag känner igen mig i alla.

1. Jag är definitivt en världsbyggare. Men, jag skulle inte säga att det är något som motiverar mig som SL. Jag gör det för att det är kul och det är inte alla världar som spelas överhuvudtaget.

2 - 4. Beror på gruppens önskemål. Om gruppen vill spela en mustig berättelse så bjuder jag på det, om det är taktiskt spel som önskas så har jag inga problem alls med det och om det är mer av sandlåda där gruppen leder spelet så funkar det lika bra.

Så jag kan inte säga att någon av punkterna driver mig som SL mer än de andra.
 
Back
Top