Bassejr
Hero
Jag menar färdigskrivna rollspelskampanjer, publicerade äventyr, världsböcker, spelvärldar, oavsett system, genre, era, eller när den släpptes. Vilken/vilka är den/de bäst(a) färdigskriven/färdigskrivna kampanjen/kampanjerna du spelat?
Nekromanti Vilken är den bästa kampanjen?
- Thread starter Bassejr
- Start date
Den enda jag läst som jag också tyckt varit bra är Tatters of the King till Call of Cthulhu. Jag fick såklart modda en del för att t.ex. inte landa i alltför specifika monsterbeskrivningar, men överlag var åtminstone den första delen riktigt bra. De andra två spelledde jag aldrig pga att en spelare flyttade, men de var jag ändå inte riktigt lika imponerad av.
I övrigt har alla köpekampanjer jag stött på varit pretty much skit. Men det är nog för att jag avskyr strid i rollspel, och alldeles för många äventyr- och kampanjmakare verkar gilla strid. Och inte vara så intresserade av detektivarbete/mysterielösande, vilket är vad jag gillar.
I övrigt har alla köpekampanjer jag stött på varit pretty much skit. Men det är nog för att jag avskyr strid i rollspel, och alldeles för många äventyr- och kampanjmakare verkar gilla strid. Och inte vara så intresserade av detektivarbete/mysterielösande, vilket är vad jag gillar.
RasmusL said:
Jag har köpt den men inte läst den ännu.
Det är lite märkligt; folk brukar säga att den är bäst evah och så ska de förklara varför den är bra, och allt jag hör är saker som får mig att vilja hålla mig borta.
IcarusDream
Anti-populist
Svensk: Svavelvinter
Utlänsk: The Enemy Within
Bubblare: Sylfens vrede (Eon), Giovanni Chronicles 1-3.
Utlänsk: The Enemy Within
Bubblare: Sylfens vrede (Eon), Giovanni Chronicles 1-3.
krank said:
Bitar är riktigt trevliga och det är fina handouts etc men jag tyckte att det var som en EKG-kurva med ett gäng coola toppar men merpart transportsträcka. Motståndet blev också, i mina ögon, aningen enformigt i längden.
Eksem said:
Överhuvudtaget sånt som får mig att anta att det 1) är svårförberett pga spelarfrihet och 2) är en massa strid mot kultister. Jag har fått intrycket av att det är en ganska pulpig kampanj, och den pulpiga sidan hos CoC har jag aldrig riktigt kommit överens med.
Eksem said:
Frågan är dock om den öppna strukturen är så jäkla bra. Mina spelare tog en lite "ovanlig" väg genom kampanjen och "löste" skiten utan att ha sett ens 30% av materialet. Visst kunde vi ha spelat vidare för att se resten av de coola scenerna men det kändes aningen meningslöst när de redan "vunnit".
"Färgstarka SLP" var intressant, jag tyckte nämligen precis tvärt om.
krank said:
Ja. Äventyret förutsätter även att man spelar kultisterna som idioter och att spelarna ska vara tillika idiotiska. Jag gjorde inte detta och mina spelare var väldigt försiktiga vilket ledde till en ganska intressant katt-och-råtta-lek där spelarna ständigt utsattes för mordförsök, magiska attacker och liknande och det var inte innan de verkligen omfamnade mörkret själva och började använda magi, skicka containers med zombies till fientliga platser och totalt klev undan från samhället som de faktiskt hade en, i mina ögon, realistisk chans mot en fiende som kan angripa och döda dem från avstånd och när som helst bara genom att känna deras namn och utseende. Men så är inte äventyret skrivet.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 21,379
Arfert said:
Tack och lov inte alla scenarier, för då hade jag ju inte haft någon anledning att spela CoC alls...
Jag håller med om att CoC kan spelas som pulp-skräck med glimten i ögat. Men givet att det finns ett gäng scenarier med annan inriktning känns det en smula extremt att påstå att det skulle vara vad CoC "är".
Det är dessutom det intryck jag fick av grundboken: Det kan spelas som Indiana Jones möter tentakelmonster, men det finns också väldigt gott om utrymme för mer seriöst spelande.
Om man vill det, och kan ta mythosen på allvar.
Jag gillar inte det där med "mer seriöst spelande"... Pulp kan väl vara seriöst spelande? Dessutom är det som reglerna passar bäst för. Och regelböckerna, speciellt de första editionerna, verkligen andas pulp. Kolla till exempel de fina färgbilderna i 2nd ed. (Har jag för mig det var.) Underbar äventyrs-feeling.
Vill man ha mer skräck så skulle jag använda nån av de andra systemen.
Vill man ha mer skräck så skulle jag använda nån av de andra systemen.
Arfert said:
Alltså, med "seriöst" menar jag att man håller sig allvarlig, generellt, under spelmötet. Och då har jag svårt att kombinera det med "med glimten i ögat".
Och jag tycker inte om det där med att påstå att ens eget sätt att spela ett spel är "så spelet är"m underförstått att alla vi som spelar spelet som icke-pulpigt inte spelar spelet så som det är.
Arfert said:
Reglerna har jag verkligen inga planer på att varken använda eller se som speciellt centrala för spelet. De är ganska så helt vanlig BRP, liksom. Vaniljglass, med lite sanityregler. Jag tycker inte BRP är speciellt pulpigt.
Och bilderna i sixth edition tycker jag definitivt andas mer skräck än pulp, även om det säkerligen går att spela pulpigt också.
Arfert said:
Det skulle jag också. BRP tycker jag varken är bra på skräck eller pulp. Men jag skulle fortfarande spela med CoC-supplement i CoC-världen och med tips och råd och världsbeskrivning från CoC-grundboken.
Men jag talar inte om CoC-systemet. Jag talar om CoC som spel, alltså helheten. Och då ingår även de scenarier och stämningstexter som inte fokuserar på varken pulp eller "glimten i ögat".
Ögat
Hero
Masks.
Den är bäst rent subjektivt eftersom den erbjuder ett drygt års dunderös, mysterier och spänning där varje plats (Masks utspelar i och kring ett antal "äventyrshubbar") erbjuder ett smörgåsbord av saker att göra.
Invändning 1: allting följer samma mall. Replik: ja, och den mallen är CoC.
Invändning 2: man kan skita i hela äventyret och åka direkt till mållinjen. Replik: ja, det är precis som ett smörgåsbord - det finns asmycket att välja på och ett av valen är såklart att ta notan direkt. Äventyret drivs framåt av spelgruppens upptäckarlusta. Tryter den vore det konstigt om äventyret tvingade en att fortsätta i en riktning man inte är sugen på bara för att uppleva allt.
Men Masks är också en av de bästa kampanjerna rent objektivt, vilket kan mätas på två sätt. 1) Det går ständigt i nytryck. Därmed är det del av en exklusiv skara äventyr som inte bara är bra i backspegeln utan som ständigt nya spelgrupper vill uppleva. 2) Få spelledare skulle orka göra det själv. Därför är det rent objektivt asbra, eftersom det gör något (lägger ut ett nätverk av mysterier och ledtrådar och samlar dessa i en övergripande story) som besparar dig jättemycket jobb.
Masks har egentligen bara en svaghet, och det är CoC som erbjuder ett ganska begränsande format. Om man redan är trött på grundberättelsen En märklig ledtråd -> en märklig plats -> en kult -> en hemsk sanning uppdagas, då kommer ens subjektiva upplevelse av Masks bli sämre. Men rent objektivt kommer det fortfarande vara ett mycket bra hantverk.
I en svensk kontext skulle jag säga Undergångens arvtagare, för att den erbjuder roliga karaktärer och färgstarka platser. Där är min uppfattning dock att det är lite si och så med själva äventyrshantverket, eftersom a) delarna väldigt ofta kretsar runt att rollpersonerna får vara med om något som en SLP gör istället för att göra det själva;
b) att spelarna väldigt sällan får fria händer att följa vilket spår de vill; och
c) att man ganska ofta inte har en aning om vad man håller på med, eftersom den övergripande röda tråden försvinner halvvägs och inte ersätts av något annat än att folk fortsätter säga åt en vad man ska göra.
Den är bäst rent subjektivt eftersom den erbjuder ett drygt års dunderös, mysterier och spänning där varje plats (Masks utspelar i och kring ett antal "äventyrshubbar") erbjuder ett smörgåsbord av saker att göra.
Invändning 1: allting följer samma mall. Replik: ja, och den mallen är CoC.
Invändning 2: man kan skita i hela äventyret och åka direkt till mållinjen. Replik: ja, det är precis som ett smörgåsbord - det finns asmycket att välja på och ett av valen är såklart att ta notan direkt. Äventyret drivs framåt av spelgruppens upptäckarlusta. Tryter den vore det konstigt om äventyret tvingade en att fortsätta i en riktning man inte är sugen på bara för att uppleva allt.
Men Masks är också en av de bästa kampanjerna rent objektivt, vilket kan mätas på två sätt. 1) Det går ständigt i nytryck. Därmed är det del av en exklusiv skara äventyr som inte bara är bra i backspegeln utan som ständigt nya spelgrupper vill uppleva. 2) Få spelledare skulle orka göra det själv. Därför är det rent objektivt asbra, eftersom det gör något (lägger ut ett nätverk av mysterier och ledtrådar och samlar dessa i en övergripande story) som besparar dig jättemycket jobb.
Masks har egentligen bara en svaghet, och det är CoC som erbjuder ett ganska begränsande format. Om man redan är trött på grundberättelsen En märklig ledtråd -> en märklig plats -> en kult -> en hemsk sanning uppdagas, då kommer ens subjektiva upplevelse av Masks bli sämre. Men rent objektivt kommer det fortfarande vara ett mycket bra hantverk.
I en svensk kontext skulle jag säga Undergångens arvtagare, för att den erbjuder roliga karaktärer och färgstarka platser. Där är min uppfattning dock att det är lite si och så med själva äventyrshantverket, eftersom a) delarna väldigt ofta kretsar runt att rollpersonerna får vara med om något som en SLP gör istället för att göra det själva;
b) att spelarna väldigt sällan får fria händer att följa vilket spår de vill; och
c) att man ganska ofta inte har en aning om vad man håller på med, eftersom den övergripande röda tråden försvinner halvvägs och inte ersätts av något annat än att folk fortsätter säga åt en vad man ska göra.
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Ja, de två första delarna i Ärans Väg är ju några av de bästa äventyren som någonsin släpptes till DoD (en sandlåda, en dunge). Tredje delen är dock trist (rälsad, enformig), och den fjärde delen ska vi inte tala om.
Äventyret Svavelvinter är en fantastisk sandlåda, men de följande delarna är för skruvade och löjliga för min smak.
Chicago by Night var det första jag spelledde till (gamla) Vampire och det var väldigt bra, kanske den bästa kampanjen vi spelade trots att det blev mycket Vampire därefter. Bra intrig, bra karaktärer, och det var innan alla stereotyper satter sig för spelet var nytt för oss.
Beyond the Mountains of Madness till CoC är på många sätt utmärkt; bra bakgrund, intressanta premisser, okej karaktärer, bra handouts, men lite väl ineffektivt. Det tar lång tid att komma till isen, och det som händer innan isen är inte så intressant. Väl framme till isen blir det snabbt bättre, och slutet är helt magnifikt; gastkramande, grymt, angst.
Men bäst är så klart Pendragon Great Campaign som innehåller en stomme till en hel 80-200 spelmöten lång kampanj, en bra version av en av västerlandets största myter omtolkad till ett rollspel. Med lite fantasi och några fler köpeävtyr har man allt man behöver för en stor rollspelsupplevelse. Jag har spellett hela en gång, och det finns inte mycket som toppar det i mitt rollspeliv. Och det började 1983.
Äventyret Svavelvinter är en fantastisk sandlåda, men de följande delarna är för skruvade och löjliga för min smak.
Chicago by Night var det första jag spelledde till (gamla) Vampire och det var väldigt bra, kanske den bästa kampanjen vi spelade trots att det blev mycket Vampire därefter. Bra intrig, bra karaktärer, och det var innan alla stereotyper satter sig för spelet var nytt för oss.
Beyond the Mountains of Madness till CoC är på många sätt utmärkt; bra bakgrund, intressanta premisser, okej karaktärer, bra handouts, men lite väl ineffektivt. Det tar lång tid att komma till isen, och det som händer innan isen är inte så intressant. Väl framme till isen blir det snabbt bättre, och slutet är helt magnifikt; gastkramande, grymt, angst.
Men bäst är så klart Pendragon Great Campaign som innehåller en stomme till en hel 80-200 spelmöten lång kampanj, en bra version av en av västerlandets största myter omtolkad till ett rollspel. Med lite fantasi och några fler köpeävtyr har man allt man behöver för en stor rollspelsupplevelse. Jag har spellett hela en gång, och det finns inte mycket som toppar det i mitt rollspeliv. Och det började 1983.