En märklig blandning, (långt!!)
Det nuvarnade sällskapet består av en kraggbarbar, Canack Vandraren, en krigarmagiker från Asharien, magus Ivon Todorsson, en auser, Ewach'i, en renrakdad cirefalier som tappat minnet, kallar sig nu för Zimalo samt en bonddräng, Alex, från Asharein som tvingats sticka hemifrån.
Canak Vandraren (20 år)
Canack är en 20 somrar gammal kragg av Klippans folk. Han växte upp i Eyrenskogarna fram till sin nionde vinter då han krävde att få genomföra Den långa marschen. Detta var vid ovanligt tidig ålder men då Gramakjind tydligen förärat honom särskilda gåvor för att klara livet i vildmarken sädes han ut på sitt mandomsprov (lever av väven). Den femtio mil långa marschen tog Canak tre månvarv att fullfölja. På sin väg mot Klippans folk passerade han genom den fruktade och mytomspunna Vita skogen. Efter den långa marschen har Canak tillbringat sin tid med Klippans folk längs Tar-massivets norra sluttning med utsikt över den förhäxade Vita Skogen. Klippans folk har god kontakt med små folket som lever i det Röda landet i öster. Canak fick tidigt följa med på de små handelståg som företogs till misslebyn Daggbacken. Där fick han även lära sig att tala småfolkets språk. Att lära Canak att läsa och skriva var däremot lönlöst då tecknen bara dansar omkring på pergamentet för honom.
När Canak var 12 somrar dräpte han sin första motståndare i öppen strid. Ett rövarband gjorde det dåraktiga att anfalla Daggbacken och blev naturligtvis slagna av det dussin kragg som fanns i byn. Ett år senare utmanar han Fjal Viltätare, dåvarande familjeöverhuvud, på kamp och vinner då titeln som familjeöverhuvud. Under de kommande åren är strider med frakk-tirakstammar ganska vanligt förkommande.
Två goda år följer men sedan inträffar en stor katastrof. Skjoldarna säger upp bekantskapen med Klippans folk och vägrar att vara deras parningsstam. Klippans folk är därmed dömda till undergång utan någon som för deras stam vidare. Redan under det första året efter Skjoldarnas svek ger ett antal av stammens yngre sig iväg norrut för att söka sig en plats i en annan stam. Även Canak inser allvaret i situationen men stannar för att försöka hålla ihop familjen och stammen. Efter tre år inser han det hopplösa i situationen. Han föreslår för hövdingen att han skall bege sig söderut till det Röda landet för att där försöka hitta lämpliga parningspartners åt Klippans folk. Hövding Stur Storsvärd ser inte att de har något annat val. Bättre att hitta någon parningspartner än att dö ut eller låta stammen spridas för vinden.
Canak beger sig först till Daggbacken där han lägger energi på att lära sig lite mer om landet i sydöst. Här får han hjälp av misslan Vitlugg som tydligen är en viktig person i små folkens land. Vitlugg är mycket hjälpsam och verkar till att vara uppriktigt mån om Klippans folks överlevnad (kraggarna står ju för en stor del av skyddet för Daggbacken). Hon sätter Canak i kontakt med ashariska handelsmän som reser i Ashariens norra delar. Canak följer med handelsmännen som karavanvakt. Han får lätt anställning så fort han visar upp ett dekorerat pergament för köpmännen som han fått av Vitlugg.
Under dessa resor besöker han stora städer som Jarla (en otrevlig stad med många tiggare och tjuvaktiga småfolk), Rahls-Unbahr (en välordnad dvärgstad där dvärgen Bilitz klan Zolod reparera Canaks kraggsvärd och Canak får lära sig lite om smide), Nada (en trevlig liten stad vid Järnforsens strand, här får Canak följa med Ruben Vidstige - som tog kontakt med Canak på ett värdshus i Nada - in i skogarna runt Järnforsen) och Nimto (där han får betalt för att kämpa på gladiatorarenan).
Tyvärr kan han ingenstans finna ett folk som skulle lämpa sig för Klippans folk. Han får höra talas om ett högrest och stolt folkslag som lever i ett annat land bortom det stora havet men som också finns i hamnstäderna ut med kusten. Dessa, "Sirefaler", är högresta, stolta, rika och mäktiga säger Vidstige. Därför beger sig Canak till staden Tuzan Rim längst i öster.
Szoramziir Zarem av husfurst Nihariz familj från Remzian Krack (28 år). Zarem dog tyvär på en söderhavs ö under en "randnings" cermoni.
Zarem är uppväxt i Remzian Krack. Hans far, Torzelan, är en numera pensionerad krigsfurst och modern, Nimina, arbetar som finsmides hantverkare i familjens hus, där hon även har en liten affärsbod. Zarem är ett av mittenbarnen i en barnaskara på sex. De äldre bröderna Tzeck och Tzilan har både sitt levebröd inom flottan som sjöfurstar. Yngre brodern Ramm tjänstgör vid samma enhet som hans far tidigare gjorde. Systrarna Azita och Crisma hjälper Nimina i hantverksboden.
I Caserion är det mycket vanligt att hyra dvärgiska legoförband och det var just ett sådant dvärgkompani Torzelan förde befäl över. En del av de dvärgar som tillhörde befälsskiktet var emellanåt på besök hos familjen, så alla är vana vid dvärgar och kan prata åtminstone lite rukh.
Zarem började sin karriär på sjöstridsakademin vid 18 års ålder, liksom sina äldre bröder. Tidigt upptäckte hans lärare att han hade en otroligt god förmåga att ta till sig alla typer av lärdomsfärdigheter och att han hade mycket lätt för att lära sig främmande språk. De insåg att samväldet kunde ha bättre nytta av sådana förmågor i en härfurst än ombord på ett örlogsfartyg. Zarem fick därför gå i lära hos den framstående härfursten Pomimalo. Här fick han lära sig mer om krigsvetenskap, etikett, geografi och andra viktiga teoretiska färdigheter för en blivande härfurste. Pomimalo uppskattade Zarems stora kapacitet, uthållighet och uppmärksamma sinne. Under ett antal fälttåg mot raunerna i norr blev Zarem därför utsedd till szoramziir (”Mästare över gardet”) för Pomimalos livvakt. Zarem var då 22 år.
Saker skulle däremot ta en plötslig vändning för Zarem och hans familj. Då Zarem var 25 år drabbades hela familjen av en oförglömlig skam. Familjens husfurst Azit, storfurst för det andra nordliga fortet vid Thukor, kapitulerar utan strid för en raunländsk armé. Inte sedan nederlaget vid Abin-Tukor år 2603 e.D hade Caserion behövt betala en sådan stor lösen för tillfångatagna cirefalier. Caserion betalade inte någon lösen för husfurst Azit utan hoppades på att raunlänningarna skulle infria sitt hot att plåga honom under ett helt månvarv om de inte fick lösen för honom.
Denna händelse drabbade hela familjen enligt den fjärde pelaren ”alla individens handlingar avspeglas på individens person och familj”. Torzelan tvingades genast i pension och Zarems bröder stoppades i sina karriärer utan framtida möjlighet till avancemang. Zarem fråntogs sin position som Mästare över gardet, Pomimalo kunde inte ha någon vars familj är vanärad i sin tjänst.
Zarems bröder valde att svälja sin stolthet och stannade kvar i sina respektive tjänster. Zarem kunde däremot inte leva med skammen bland sitt eget folk. Han lämnade därför Caserion och tog istället tjänst som livvakt hos en rik köpman i Camard. Hos denna köpman, Jerras Raunvert, stannar Zarem lite mer än ett år men sedan hör han att hans förflutna hunnit ikapp honom och lämnar därför sin tjänst i Camard. Efter detta reser han söderut till Chadarians Hopp där han tjänstgör hos några olika arbetsgivare under ett år. Han blir rastlös igen och reser norrut på nytt. För att återställa sin familjs namn måste han verkligen uträtta stordåd, och chanser till detta lär knappast komma till honom utan han måste finna dem själv. Han tar sig genom Fala till Nimto (där han ser en mäktig kraggkrigare slåss på arenan) och därefter till Lim’alan vhic Sunariye. I Liam’alan vhic Sunariye får Zarem anställning på ett dvärgiskt handelshus. Här stannar han under lite mindre än ett år. Att han avslutar sin tjänst så tidigt beror på att han främst agerade kunskapare åt dvärgarna i egenskap av att vara människa, detta övertag var överspelat efter några månader. Efter detta reser han till Tuzan Rim för att hitta nya arbetsgivare och för att påbörja sin revansch.
Alex Bondeson (19 år)
Alex föddes i en bondefamilj på norra ashaslätten. Familjen var fattig och hade svårt för att mätta alla munnar i familjen. Alex äldre bröder fick därför tidigt dra vidare för att hitta arbete i andra byar eller städer. Alex själv fick hjälpa till på gården så mycket han kunde. När han var 13 år dog hans mor i barnsängen och detsamma gjorde hans nyfödda syster. Fadern arbetade vidare på gården men hade tappat all livslust med sin frus bortgång och dog när Alex var 16 år. Alex var därmed ensam på gården och gjorde vad han kunde för att få det att gå runt. Under två år kämpade han mot torkan, rovdjuren och skulderna. Tillsist gick det inte längre då skulderna tvingade ut Alex på vägarna för att försöka hitta arbete som dagavlönare. Under sitt sökande efter arbete längs Järnforsen kom Alex i kontakt med ett rövarband som rånade byar, karavaner och enskilda gårdar. Här fick han mat i magen och insåg fördelarna med ett sådant leverne.
Alex tillbringade ett år med rövarna men det hela fick ett abrupt slut då de hamnade i ett bakhåll. Större delen av bandet dödades eller togs tillfånga, några lyckades fly undan striden däribland Alex. Alex flydde ut på ashaslätten och tog sig till Tuzan Rim.
Ewach’i (38 år)
Ewach’i är en ausier av den fruktade Pesokistammen. Han föddes som son till en av stammens familjeöverhuvud och skulle därmed en dag få ärva denna titel. Ewach’i växte upp till en mycket skicklig krigare. Han åtnjöt stor respekt från övriga stammedlemmar.
Något som gjorde honom än mer speciell var att han hade ett själsband till Saalman, eldens ande. Ewach’i fick därför gå i lära hos stammens schaman och tillika hövding, Vhochoi. Efter fyra år i lära hos Vhochoi avled Ewach’s far under en jordbestjakt. Ewach’i fick då ta över som familjens överhuvud. Pesokistammen hade då en god tid. Det fanns gott om karavaner att plundra längs med Tarfloden och Järnforsen och de övriga stammarna fruktade Pesoki och skänkte dem många kvinnor. Stammen leddes på sina plundringar av Ewachi’s lärare Vhochoi som med fast hand styrde dem mot framgång.
Olyckan kom dock efter några år då Vhochoi dödades i ett bakhåll av ashariska legosoldater. Asharierna hade nu tröttnat på pesokis plundringar och mobiliserat sig för motåtgärder. Pesoki fick dra sig undan ut på de torra slätterna för att klara sig. Denna tid drabbade alla auserstammar hårt då asharierna hade svårt för att skilja stammarna åt. Detta ledde i sin tur till ett allmänt hat mot pesokistammen bland alla de övriga stammarna. Efter att ha hållit sig undan under drygt två år vågade sig Pesoki närmare civilisationen igen. Under en tid då pesoki rörde sig i jarladömet Lim’alan kom de i kontakt med en frakktirak stam från Tar-massivet. De första kontakterna fördjupades till ett samarbete som kraftfullt förstärkte både sidors förmåga. En ny guldålder för pesokistammen kunde spås.
Lyckan skulle däremot inte stå Ewach’i bi. Under en räd mot byn Ziliz råkade Ewach’i illa ut. En stor skara bönder lyckades övermanna honom i ett bakhåll och var precis på väg att döda honom då ett annat familjeöverhuvud ingrep och räddade honom. Familjeöverhuvudet var Karak, som med anledning av sitt motsatta själsband, var en stor rival till Ewach’i avseende stammens gunst. Karak hade utan tvekan gjort en stor och modig insats då han undsatta Ewach’i och detta krävde sin belöning. Flera av Karakfamiljens krigare dödades också. En stor del av Ewachifamiljens byte fick därför gå till Karak och så skulle det göra under flera andra räder p.g.a. Ewach’i skuld till Karak.
Denna sed blev mycket ogynnsam för Ewach’is familj. De hamnade längst ner på den sociala rangordningen. Efter ett års slit såg Ewach’i sig tvungen till att lämna stammen för att inte längre drabba sin familj med olycka. Han rustade sig i sina krigarkläder och vandrade ut på ashaslätten för att dö. Han tyckte inte ens att han var värdig att får gå till Gravgrottan för att ända sitt liv. Efter tre dagar på slätten kunde han inte gå längre, uttorkad av vatten brist och svag av svält. Då kände han kraften från Saalman. Saalmans närvaro blev starkare och starkare och Ewach’i fick nya krafter. Han vandrade vidare i Saalmans sällskap och följde kraften. Saalman ledde honom till en stad vi kusten. Ewach’i såg detta som ett tecken från andarna, det var ännu hans tid att dö.
Magus Ivon Todorson (29)
Ivon Todorson är son till storman Todor Balderson. Todor är herre över ett gods utanför Chadarians Hopp där han bedriver forskning och utför magiska experiment. Ivons mor dog i feber när han var 14 år. Hans yngre bror, Runo, hjälper deras far på godset då familjen bara hade råd att skicka en av sina söner till universitet. Familjen, och särskilt fadern, betraktas som något udda. Todor är särskilt fascinerad av pyrotropiska besvärjelser och många hävdar att han är en galen pyroman. Vid flera tillfällen har godsets boende fått släcka bränder till följd av något misslyckat experiment. Ivon fick från barnsben gå i lära hos sin far. Ivon var en god elev men hade ett tudelat intresse. Han lärde sig om magi men tillbringade också mycket tid med godsets vaktstyrka där han övade vapenlekar. Just vapen och stridskonster var det som verkligen fångade Ivons intresse och han hade en säregen talang för att hantera alla typer av vapen.
Efter den grundläggande skolningen i magi hemma på godset, skickades Ivon till Chadarians Hopp för att studera vid akademin för graduell magisk iluminans. Till en början studerade han bara vid akademin men efter några år gick han samtidigt i lära på sjöstridsakademin i Camard. Detta fick han göra i lönndom då hans far, som betalade terminsavgiften, inte tyckte om dylika påhitt. Under en av sina resor mellan Chadarian och Camard hamnade han i sällskap med ett glatt gäng kringresande gycklare. Oturligt nog höll sig dessa gycklare inte inom lagens råmärke och var därför efterlysta för grov stöld under jarlen av Falas bröllop. De blev upphunna vid byn Linbold av ett stort följe. Ivon lurades till att värna sina nyfunna muntra vänner men övermannades. Omgående på platsen brännmärktes de alla för sina brott, även Ivon. Denna incident ledde till att Ivons far fick kännedom om Ivons delade studier och han hotade genast med att dra in sitt ekonomiska stöd. Ivon fick snällt finna sig i att inte längre studera vid sjöstridsakademin utan enbart i Chadarian. Studierna medgav inte så mycket fritid som gjorde det möjligt att resa runt på asharina men några forskningsresor hann Ivon med. Han fick följa med sin mentor, Alfred Gimgick, på några expeditioner till Rhodarion, Iracsskogen, Eviga spiran och Ralon. Det var främst arkeologiska utgrävningar och mätningar av magitropiska noder som genomfördes.
Även i Chadarian fanns det några vapenakademier och vid längre studieuppehåll passade Ivon på att öva lite på dessa. Efter att ha uppnått graden magus vid 24 års ålder forsatte Ivon med mätningar och experiment tillsammans med Gimgick. Nu fick han också tid över för mer vapenlekar. Ivon började efter detta att titulera sig krigarmagiker, mycket till sin faders stora förtret. Han fick också en mycket prestigefylld befattning som troppchef för en magikertropp för stadens försvar.
Ja, det var det märkliga sällskapet. Hur fördes nu dessa samman kan man undra?
Magistormen i Tuzan Rim.
Ni har i ett eller annat syfte ganska nyligen kommit till staden Tuzan Rim. Just nu befinner du dig nere i de östra delarna av stadens hamn, precis nedanför tempelhöjden. Det är sen eftermiddag under sensommaren. Det är varmt och fuktigt, en tryckande känsla som före ett oväder. Moln jagar fram över himmeln men på marken är det så gott som helt vindstilla. Nere vid hamnen, längs bryggorna är ett väldigt blandat klientel. En högväxt kraggbarabar vandrar fram längs med kajen. Han tittar intresserat på alla förbipasserande som om han letar efter någon. Vid ett vattenkar för hästar står en ausier och dricker direkt ur karet samtidigt som han skvätter vatten över sitt huvud och rygg. Kroppen är rödbränd och har små blåser på sig, han måste ha tillbringat flera dagar ute på den solbrända slätten. En högrest cirefalier med handen på yxhuvudet i bältet vandrar fram längs kajen. En asharier klädd i färggranna kläder står med ett komplicerat mätinstrument och spanar upp mot tempelhöjden. Även mer ljusskygga element kan ses stryka fram utanför hamnkrogarna med vapnen dolda under manteln och huvan hängandes över ansiktet.
En kraftig åskknall ljuder över staden och de första regndropparna börjar falla. Stadsborna skyndar på sina steg för att hinna i skydd innan regnet börjar falla på allvar. Ytterligare några åskknallar hörs och samtidigt börjar ett märkligt ljusfenomen att synas ute i hamnens vatten samt uppe på tempelhöjden. Likt en blixt knyts de små ljusen samman till en lång brinnande orm. Ormen sträcker sig från klipporna väster om staden, genom staden och upp över tempelhöjden. Det brinnande stråket rör sig och delas i flera stråk som börjar röra sig i nordlig och sydlig riktning. Stråken går rakt genom väggarna i husen, över vattnet och genom stadsmuren. Bränder uppstår på ställen där de vilda pyrotropiska stråken kommer i kontakt med antändligt materiell. Människor springer ur husen och försöker förgäves att släcka stråken och andra bränder som uppstår. Stråken växer istället i styrka och antänder allt i sin väg. Stråken rör sig nu bara i sydlig riktning och tvingar folket mot hamnen, somliga försöker att spring genom dem men fortsätter då som levande facklor på andra sidan. Regnet tilltar i styrka och blixtar lyser upp himlavalvet. Bränderna släcks av regnet med de pyrotropiska stråken brinner med oförminskad styrka. Människor hoppar i de båtar som ligger längs med kajer och bryggor och börjar förtvivlat att paddal ut mot öppet vatten för att undkomma en smärtsam död. Ovädret blir värre och en stark nordostlig vind driver alla båtar ut på öppet hav. Utifrån vattnet ser du hur hela kustlinjen verkar till att stå i låga. Banden av eld fortsätter att vandra ut till havs och ni paddlar som dårar för att undkomma. I den båt du hamnat finns det fyra andra personer.
Det finns inte något segel i båten utan bara två åror och den ena knäcks när ni försöker ro ut ur hamnen. Ni driver med vinden i syöstlig riktning ut ur bukten.
Ni driver omkring i tre dagar med fortsatt nordostlig vind. En svart albatross dyker upp och cirklar över båten, strax efter det syns ett stort fartyg vid horisonten.
Fartyget stannar och plockar upp er. Det är en handelsexpedition påväg söderut till övärlden. De såg nyligen en svart albatross som flög mot vinden och det är ett omen om stora förändringar eller viktiga händelser, därför plockade upp er och ger er plats på båten.
Nu har rollpersonerna inget annat val än att lära känna varandra då de får slita hund obord på skeppet och stuvas undan i en egen del av skansen.
Ja, det var ett... ähum... litet inlägg.
/PalMer
