Paranoia, urversionen.
Varför?
För att förstå det så behöver jag börja med lite historik. Paranoia kom när trenden gick mot mer regler, mer simulering, tjockare böcker, "seriösare" spel. In klampar då Paranoia och säger "Skit i det, nu ska vi ha kul!". Det var, såvitt jag vet, det första avsiktligt regellätta och tungt improvisationsbaserade spelet. Allt i spelet var byggt på "Det kommer att gå åt helvete, men det kommer att vara kul!".
Har man inte magkramp av skratt efter att ha spelat det så har man spelat det fel.
Det är ett spel där man får uppdraget genom en trasig högtalare (illustrerad av en spelledare med en plastmugg i munnen), får en låda med utrustning som man inte vet vad det är och som antagligen inte funkar som avsett, men som är nödvändig för uppdraget, tillsammans med en pall blanketter som ska fyllas i under uppdraget. Alla kommer att göra allt för att sabba uppdraget och för varandra. Och, ni är är typ näst minsta kuggen i samhällsmaskinen som obönhörligt men ineffektivt maler ner er. Sedan börjar det gå utför...
