Man Mountainman
Storsvagåret
Det här är alltså lite av en poll-tråd. Vilka egenskaper värdesätter du mest hos andra spelledare? Vilka egenskaper eftersträvar du i första hand hos dig själv i ditt eget spelledande?
Nedan följer mitt svar på frågan. Den som har följt den pågående Dnalor-vs-rälsning-i-alla-dess-former-såpan bör inte bli allt för förvånad.
Improvisationsförmåga
Jag vill inte ha spelledare som är strängt bundna till ett scenario. Jag vill att kunna ta ut svängarna med min rollperson utan att det känns som att spelledaren besväras av det. Jag vill att spelledaren ska ta ut svängarna tillsammans med mig. Typisk anti-rälsning-grej, mao. Jag tycker att jag själv är rätt bra på den här biten - en av mina starkaste sidor som spelledare rentav. Men vem vet, jag kanske bara inte träffat tillräckligt många att jämföra med.
Flexibilitet
Det här är väl något jag i första hand eftersträvar hos mig själv, eftersom det är lite för uppenbart att man alltid hoppas att spelledaren ska anpassa sig efter en själv. Med flexibilitet menar jag alltså förmågan att kunna anpassa sig efter spelarnas önskemål. Inte då att bli någon slav under spelarnas vilja, men att inte ha så många förutfattade meningar och fixa idéer om spelledandet ("spelledaren har alltid rätt") utan att kunna ta till sig lite av spelarnas input, välkommna deras idéer och anpassa mig till deras spelstil.
Förmåga att upprätthålla "suspension of disbelief" (Finns det någon bra översättning av den här termen).
Jag bryr mig inte så där jättemycket om spelledaren är bra på att beskriva grejer eller inte, men jag tycker iallfall att man kan förvänta sig att spelledaren strävar efter att upprätthålla illusionen av att man faktiskt befinner sig i en annan värld. Därför gillar jag inte när spelet blir för "spel-artat", när spelledarpersonerna övergår från att bli människor med motiv, personlighet och känslor till att bli små dockor med lappar där det står "plotverktyg", när rollpersonerna förväntas äventyra utan vettiga incitament osv. Men den här kanske är lite väl självklar?
Det är säkert något jag har glömt, men det är väl inte så intressant egentligen. Låt höra vad ni har att säga!
Nedan följer mitt svar på frågan. Den som har följt den pågående Dnalor-vs-rälsning-i-alla-dess-former-såpan bör inte bli allt för förvånad.
Improvisationsförmåga
Jag vill inte ha spelledare som är strängt bundna till ett scenario. Jag vill att kunna ta ut svängarna med min rollperson utan att det känns som att spelledaren besväras av det. Jag vill att spelledaren ska ta ut svängarna tillsammans med mig. Typisk anti-rälsning-grej, mao. Jag tycker att jag själv är rätt bra på den här biten - en av mina starkaste sidor som spelledare rentav. Men vem vet, jag kanske bara inte träffat tillräckligt många att jämföra med.
Flexibilitet
Det här är väl något jag i första hand eftersträvar hos mig själv, eftersom det är lite för uppenbart att man alltid hoppas att spelledaren ska anpassa sig efter en själv. Med flexibilitet menar jag alltså förmågan att kunna anpassa sig efter spelarnas önskemål. Inte då att bli någon slav under spelarnas vilja, men att inte ha så många förutfattade meningar och fixa idéer om spelledandet ("spelledaren har alltid rätt") utan att kunna ta till sig lite av spelarnas input, välkommna deras idéer och anpassa mig till deras spelstil.
Förmåga att upprätthålla "suspension of disbelief" (Finns det någon bra översättning av den här termen).
Jag bryr mig inte så där jättemycket om spelledaren är bra på att beskriva grejer eller inte, men jag tycker iallfall att man kan förvänta sig att spelledaren strävar efter att upprätthålla illusionen av att man faktiskt befinner sig i en annan värld. Därför gillar jag inte när spelet blir för "spel-artat", när spelledarpersonerna övergår från att bli människor med motiv, personlighet och känslor till att bli små dockor med lappar där det står "plotverktyg", när rollpersonerna förväntas äventyra utan vettiga incitament osv. Men den här kanske är lite väl självklar?
Det är säkert något jag har glömt, men det är väl inte så intressant egentligen. Låt höra vad ni har att säga!
Med det menar jag att världen blir så mycket mer levande om spelledaren har en förmåga att beskriva saker i världen (händelser, politik, krig, väderlek, vandringar, strid, upplopp, uppkomster av nya sekter, religioner osv) där man får en trovärdig känsla av att tiden verkligen förflyter. Det här är ingen vanlig egenskap hos spelledare tyvärr, eftersom det kräver "full koll". Har dock haft EN sådan spelledare, och det var givetvis helt suveränt för ens egen inlevelse... 
(Vitulv visade sig vara mästerlig på det, det kändes som att det var vi som drev berättelsen framåt, men vi gjorde nog mer eller mindre exakt som han tänkt sig i alla fall, tror jag...). 
Högt tempo är inte alltid rätt tempo men det är just ett högre tempo som är svårt att uppnå enligt mina erfarenheter.
). Att låta spelarna ha ett ord i vad (vilket spel/friform) man ska spela, hur man ska spela, i vilken miljö, värld osv. Dessutom ska spelarna gärna få vara med att bestämma vad scenariot ska handla om.