Nekromanti Vilka diskussioner är värda att ta?

[walium]

Efter att nästan ha gett mig in i en meningslös diskussion som knappast lett någonvart började jag fundera över vilka diskussioner som är värda att ta och vilka strider som är värda att utkämpa. Att vi bråkar så mycket på nätet beror säkert till största delen på att det är väldigt enkelt och sällan kostar oss mer än tid och frustration - i alla fall om man inte är kvinna och/eller uttalar sig om invandring.

Som lärare tycker jag att det är viktigt att diskutera värdegrundsfrågor med eleverna - i synnerhet då jag märker att de uttrycker sig fördomsfullt. Även om det inte leder till någon uppenbar förändring tycker jag att det är en tydlig markering från mig som representant för både vuxenvärlden och skolan. Jag tycker också att det kan vara värt att diskutera värderingar och människosyn med mina kollegor eftersom det är bra att ha någorlunda samsyn gentemot eleverna. Även mot arbetsgivaren kan det vara värt att ta strid för rimliga arbetsvillkor och resurser.

Twitter har blivit ett sätt för mig att få kontakt med andra lärare och resonera kring skolans (många) utmaningar och vilka möjliga lösningar som kan finnas på dem.

Sedan hamnar jag även i en del diskussioner med min egen familj, men det beror mycket på att de har en helt annan förmåga att provocera och irritera mig än en genomsnittlig elev eller kollega.

Det finns mycket ute i samhället som gör mig arg, ledsen, rädd och frustrerad. Ser man nätet som en sannare spegel av människoskälen än övriga forum är det också lätt att bli förtvivlad och förbannad. Men hur vet man vilka hot och tokstollar som är genuina och bör motarbetas med full kraft och vilka som "bara" är provokatörer och haverister? I en ganska kaotisk och otrygg värld söker sig människor också till förenklade sanningar som erbjuder stadga, förklaringar och hopp. På vilket sätt ska man hantera människor som drivs mer av okunskap och skräck än en genuin vilja att göra skada?

Nåja, lite osammanhängande svammel för att skjuta upp betygsättning av senkomna arbeten.

Vilka strider och diskussioner väljer ni att ta och varför?

 

[krank]

Jag har blivit bättre och bättre på att inte ta diskussioner. Jag brukade ha skitsvårt att hålla tangentbordet i styr när SD's svans körde igång sitt desinformationrejs till exempel, eller när antifeminister och "mansrättsaktivister" körde Per Strömtåget.

Numera väljer jag oftast att tänka ut ett svar jag aldrig skickar, för jag vet att det inte kommer att tas emot i andra änden. Ibland faller jag av vagnen och går bärsärk på facebook eller i något kommentarsfält men jag låter det sällan bli någon lång diskussion. Jag har helt enkelt varken tiden, lusten eller orken.

På jobbet är det en annan femma. Jag är den där jobbige läraren som påpekar varje gång nån använder "gay" eller "cp" som svärord, varje gång någon använder "bitch" som något negativt, etc. På mitt jobb finns också ett antal elever som "på skämt" gillar att anklaga andra för rasism. Där är jag också ganska tuff. Jag diskuterar dessutom gärna värdefrågor med mina elever; jag vet att det finns pro-gamergaters bland dem till exempel.

Jag brukar sedan tänka att det inte är i första hand de jag faktiskt diskuterar med som är målgruppen för det jag skriver. De jag grälar med på nätet till exempel - ingen nämnd, ingen glömd - skiter jag ju i. De är för ingrävda i sin rasism, sin nationalism eller sin konservatism för att jag ska känna att det finns någon chans att göra något annat än att kanske så ett litet frö. Men för varje idiot jag pratar med finns ju åtskilliga andra som följer replikskiftet, generellt. Och de är inte lika aktiva. Där finns de jag inte är redo att ge upp hoppet om.


Men ja, i mångt och mycket handlar det om ork och dagsform. Och att prioritera IRL och formbara ungdomar framför online-nättroll.

 

[Troberg]

Jag låter inte folk komma undan med rasism, inte ens "vardagsrasism". Kommer sånt så ifrågasätter jag. Likaså när det gäller grundläggande demokratiska principer och mänskliga rättigheter.

 

[Ond bråd död]

För mig beror det mest på om någon annan kan ge ett bättre svar eller inte. På det här forumet finns det gott personer som kan uttrycka sig betydligt bättre än mig om t.ex. rasism, så den fighten skulle jag skippa. I andra sammanhang kan jag tänka mig ge ett svar, men bara om: det faktiskt skulle göra skillnad (om det bara är jag som hör/läser och det inte är ett argument utan bara ett skämt eller dylikt så kvittar det t,ex.), det provocerar mig tillräckligt, och om det faktiskt är något som någon skulle kunna ta på allvar (mycket antisemitism är bara rent tramsigt).

 

[Jocke]

Jag har med tiden blivit ganska bra på att inte prata om religion med religösa. Det mår vi alla bra av. Det är mycket roligare att prata om nått roligt med min kompis om pluggar till präst än att fråga "du som är smart, har du inte övervägt att det inte är gud som talar till dig, utan att du bara har flera egna inre röster? Har du pratat med en psykolog om det här, du kan ju faktiskt bara vara sinnessjuk".
Jo visst vill jag fortfarande säga det här grejerna, särskilt när min vän berättar om olika saker som händer i prästutbildningen eller så.
Men jag frågar nått som har med ämnet att göra i ställt och vi är lite gladare båda två.

 

[Magnamund]

Jocke: En del skulle kalla din strategi för feghet, mesighet etc medan andra skulle kalla dig för smidig, socialt kompetent och diplomatisk. Allt beror på hur konfliktsökande man är. En del ska ju tjafsa så fort tillfälle ges även om de vet att de inte kan vinna och att det mest troligt leder till osämja och att andra ser en som en idiot som alltid ska bråka. Man får väl utkämpa de strider man vill men isåfall måste man också vara beredd på konsekvenserna.

Alldeles för ofta spelar det ingen roll om man har rätt i sak, bättre argument eller är lugn och saklig, man kan ändå inte vinna därför att motpartern är oemottaglig för argument, pga fanatism, personlighetsstörningar eller ren och skär dumhet. Det går i princip inte att övertyga en religiös eller politisk fanatiker om att h#n har fel även om det såklart finns ett fåtal individer som faktiskt vacklar i sin övertygelse om de får tillräckligt verbalt motstånd.