Nekromanti [VFX] Lolita vs. Leeny

[Genesis]

(Fan fan fan. Förlåt, jag glömde helt bort. Fajten börjar nu och slutar 21:30 på onsdag.)

Okej, mina damer och herrar, det här är Zeke Musashi, er reseguide i våldsdjungeln. Idag har vi en fajt på gång, som lovar att bli lika spektakulär som kort. Den vackra, men ack så kyliga, Malibou Roadkill Lolita mot den fräcke, men ack så klene, Bruce Leeny. Jag tippar på att Lolitas cybergorilla Pjatten kommer att göra korvmos av Leeny inom tre minuter. Vad säger du, Agoge-Roger?

Jag tror att du underskattar Leeny. Jag har Tisselius oväntade seger mot Rasputin-4 färskt i minnet. I VFX är saker sällan som de ser ut. Men vidare till dagens arena! Vi har idag, tack vare världens mest avancerade nöjesteknologi, en direktsändning från 1632, där slaget vid Lützen precis skall börja. Svenskarna och tyskarna skall precis öppna eld, och vi har placerat våra kämpar på varsin sida. Varken svenskarna eller tyskarna har naturligtvis någon aning om vad som skall ske, och jag har en känsla av att deras dramatiska sammandrabbning kommer att överskuggas.

 

[Gurgeh]

Bruce Leeny har förberett sig på fajten ända sedan igår, på det enda sätt han känner till: genom att dricka så mycket dålig sprit att all den misshandel han innerst inne vet att han kommer att utsättas för kommer att kännas som lätta smekningar utförda av inoljade Playboy-flickor. Efter att ha vaknat på en okänd plats, liggande på ett okänt mjukt föremål har Leeny lyckats släpa sig till busstationen, och på något sätt lyckats hitta bussen till Lützen 1632. (Den avgick från fjärrbussterminalen på baksidan av stationen, och var därför lite svår att hitta.) Ett våldsamt gräl med busschauffören följde, eftersom Leeny inte hade någon biljett, och busschauffören vägrade ta emot några kontanter (vilket egentligen var lika bra, för Leeny hade inga sådana heller) -- ett gräl som avslutades först då Leeny skallade en stolpe för att visa hur hård han var och kraftigt blödande vann busschaufförens sympatier. På bussen försökte han konstruera en fyndig monolog om bussbolagens skräck för kontanter, men distraherades av en fet Elvisimitatör ackompanjerad av en slagborr, som på något sätt lyckats bosätta sig i hans huvud. Smärtan dämpades något då han upptäckte en hundralapp i byxlinningen. Han ville inte riktigt veta hur den hamnat där, men den borde räcka för att köpa något att röka när han väl var framme.

När han väl var framme visade det sig att hela sextonhundratalet var skamligt fritt från stenade hippies som säljer marijuana på busstationerna. Dessutom står det ett gäng tyskar precis bredvid och skjuter med kanoner. Eller de kanske inte skjuter med dem än, utan bara laddar dem -- för Leeny låter det som kanonskott, och de gör inte hans humör bättre. Tydligen ska han slåss också, men befinner sig i ett tillstånd då han skulle få stryk av pojken som bär Gustav II Adolfs pisspotta. Tyskarna ser sura ut. man kanske skulle roa dem lite innan motståndet anländer. Hoppas att hon gör processen kort så att man får sova snart.

Leeny harklar sig och inleder sin monolog:

"Det var en fransk en tysk och Bellman..."

 

[Rising]

En av tävlingens kontrollanter hade försökt hindra Malibou Roadkill Lolita från att äntra slaktskådeplatsen, efter att ha konstaterat att hon inte verkade särskilt lik den illustration han hade att tillgå.

"Har du sett många andra blonderade kadaver iklädda spandex - beridna på gorillor med mekaniska exoskelett - försöka ta sig in på området?" hade hon sagt, innan hon tog ett hastigt halsbloss och blåste ut en rökfylld, cerisrosa tuggummibubbla.

Eftersom han bara stammade till svar lade hon till: "Vad? Säg inte att ni inte uppfunnit sarkasm ännu, era pundhuven. Jeesus, till och med era krig är tillräckligt gamla för att börja skaffa sig hästsvans, motorcykel och jaktlicens för deras stundande 40-årskris, men drar man ett enkelt skämt så ser ni ut som fågelholkar i ansiktet." En domherre tittade ut ur hålet där hennes vänstra öga en gång hade suttit, och blickade skeptiskt mot henne innan den snörpte på näbben.
"Okej, poor choice of words," rättade hon sig själv.

"Jag beklagar," förklarade kontrollanten, "men flickan på bilden har helt klart två ögon, till att börja med. Och förresten kan jag inte släppa in någon som inte har rätt blanketter med sig".

Två kapade knäskålar senare så var hon inne på arenan. Varken hon eller Pjatten hade särskilt mycket tålamod när det kom till byråkrati, men som tur var så hade Pjatten viss talang för att - som det kallas - kutta sig igenom den röda tejpen. Med inopererade bandsågar i framlabbarna så var det rentutav ett nöje för honom.

---

Pjatten hade börjat dra igång sin gasdrivna slagborr när Bruce Leeny visade sig. Svart, oljig rök spottade och fräste ur pistongerna som satt runt gorillans nacke, och dess infraröda sensor blinkade ilskt mot motståndaren när han uppenbarade sig framför dem.

"Är det där allt?" sade Malibou Roadkill Lolita klentroget och kisade med ögat genom röken. "Tror den där lilla rackaren att han ska kunna få oss ur balans? Nu vet jag varför han kallas för komikern."

Hon satte sig långsamt upp på Pjattens rygg, och stoppade något som hon först trodde var sin cigarett i mungipan, men som hon snart förstod var sitt ena lillfinger, som börjat falla av och hängde löst i ett par trådar från resten av hennes hand.

"Fuck det här," fräste hon, och spottade i handflatan innan hon tankspritt fimpade lillfingret i fläcken. "Försök avsluta det här snabbt, Pjatten."

"Ett stridsvrål skulle kunna få mig i rätt sinnesstämning", grymtade gorillan och log uppfodrande mot henne.

"Okej... Lets rock! - nej vänta..." hon hejdade sig själv, och rynkade sig i pannan. Att uppmana till rock kändes inte kongenialt med tanke på tidsandan. Sedan lyste hon upp och fick en ny, bättre idé. Hon harklade sig teatraliskt och gjorde ett nytt försök:

"Let's barock!"

Pjatten skrattade när han galopperade fram mot komikern, med slagborren i högsta hugg.

 

[Gurgeh]

"... und fünf minuten später, die Ziege komt aus."

Komplett tystnad.

"Äh, ni är ju helt hopplösa. Och här står jag med huvudvärk på en leråker och försöker dra vitsar för de mest tjockskalliga representanterna för världen mest humorlösa folkslag. Borde inte den där boxaren dyka upp och spöa mig snart så att jag kan åka hem till ett århundrade som har något schysst knark? Vad fan är 'Malibou Roadkill Lolita' för namn förresten? Det låter som en överkörd pokerspelare i kvinnokläder! Jävlar vad kul jag är, jag borde skriva ner det här!"

Leeny blir en smula distraherad från sin egen förträfflighet av en rörelse ute på det tilltänkta slagfältet. Först ser det bara ut som en svensk soldat ridande på en häst i sporrstreck, och det ser man ju varje dag, så varför bry sig. Men en närmare titt visar att det är något som inte stämmer.

"Ha, det är ju ingen soldat, utan en brud i spandex! Hm, hon rider i porrsträck. He he, har jag verkligen inte en anteckningsbok här någonstans?"

Plötsligt börjar den lilla hamstern springa i sitt hjul. Det kan ha något att göra med att Leeny genom baksmälledimman och den generella bristen på koppling mellan sinnesorganen och hjärnan inser att en kvinna som rider på en cybernetisk gorilla inte hör hemma på ett slagfält under 1600-talet. Han överväger att avfärda det som en droghallucination, men minns hur det gick förra gången, och bestämmer sig för att agera som om både kvinnan och gorillan finns på riktigt. Det mest uppenbara handlingsalternativet är att fly skrikande i panik. Det andra är att gråta som en liten flicka. Åsynen av roterande knivblad får Leeny att bestämma sig för ett tredje alternativ, som eventuellt kan låta honom överleva i alla fall i ett par minuter.

"Sie mit der grosse kanon. Skjuten för helvete, schnell, schnell!"

Leeny kastar sig över de oförberedda tyska soldaterna och inleder en hysterisk dragkamp med det massiva kanonstativet. Han halkar i lervällingen innan han lyckas vrida den rätt. En av de skräckslagna soldaterna har en fackla, som Leeny lägger beslag på, trycker mot kanonens stubintråd och belönas med ett fräsande. Kanonen är riktad rakt mot den framrusande gorillan som nu är så nära att Leeny kan räkna fradgabubblorna i dess mun.

"Oj, den har en slagborr också. Då kanske inte min huvudvärk var så illa som jag trodde."

Boom!

 

[Rising]

Malibou Roadkill vaknar, om man kan kalla tillståndet vaken, liggandes på mage med ena kinden i en pöl av blod. Hennes ena byxben är upphängt från en krökt spik som sticker ut ur ett vagnshjul som står lutat mot en vägg, och när hon försöker resa sig på sina armar så märker hon alltför sent att ena armen somnat, varpå dess muskler felar henne och hon faller ihop igen, denna gång med en smäll på den elektriska knölen i hennes armbåge som orsakar förlamande spänningar att löpa genom hela armen och paralysera henne av smärta.

Engelsmännen kallar knölen för "funny bone", men man måste vara någon sorts sinnessjuk psykopat om man ska tycka att det är något roligt med det.

På tal om sinnessjuka psykopater, så dröjer det inte länge innan hon hör Pjattens hydrauliska lemmar väsa och gnälla i fjärran. Det värker fortfarande i hennes kropp när gorillan kommer förbilufsandes och plockar upp henne på sin rygg med en gorillanäve som droppar av blod.
"Pjatten... du läcker," säger hon skrämt och tittar på den blöta pälsen. Splitter och skrot sticker ut ur några metallförstärkta revben, som glänser av mörkt blod.
"Du sexig. Jag läcker. Vi attraktiv duo," grymtar han till svars, med tillgjort primitiv dialekt.
"Stön. Påminn mig om att döda dig när det här är klart." Hon himlar med hennes ena öga, och i den andra ögonhålan tittar domherren ut och kvittrar ett litet stönande läte, innan även den himlar med ögonen och rycker på sina axlar.

"Okej, mina skämt är dåliga," grymtar gorillan, "men du har inte anställt mig för mitt sinne för humor. Tillåt mig demonstrera några av mina andra talanger."
"Jag hoppas att du inte talar om din sångröst. Tävlingsreglerna förbjuder uttryckligen krigföring som strider mot Genèvekonventionen, och dessutom vore det bara grymt."
"Jag talar om min kastarm." Med dessa ord grabbar gorillan tag om vagnshjulet, och slungar det i riktning mot artilleripjäsen i fjärran.

"De skjuter granater emot oss, och vi besvarar elden med att kasta bråte. Lysande taktik, Pjatten. Jag kan verkligen se oss vinna det här slaget." De följde vagnshjulets flacka bana genom luften, innan den försvann i röken på andra sidan.
"Du måste sätta dig in i tidsandan, flicka lilla. 'Gud är vårt harnesk', och allt det där."
"That'd be the day. Två styggelser mot naturen - en vandöd och en cyborg - som ber till Gud om assistans."
"Det skulle kunna gå", mumlade gorillan. "Bara vi inte berättar för honom att vi har haft sex tillsammans."

Inne i lolitans ögonhåla så gjorde domherren en grimas och stoppade vingarna i öronen.

 

[Gurgeh]

Leeny öppnar ögonen och stirrar upp i en regngrå himmel som delvis blockeras av en oroad uppsyn tillhörande en skäggig tysk. De tyska läppar rör sig, men inget ljud hörs. Det kan vara så att han bara håller på att tugga en väldigt seg fläskbit på ett märkligt sätt, eller så kan det vara det ringande ljudet i Leenys öron som barmhärtigt hindrar honom från att lyssna på världens fulaste språk. Tysken övergår till att gestikulera och gör detta så ihärdigt att Leeny känner sig tvungen att vrida på huvudet. På den plats där Malibou Roadkill och Pjatten nyss stormade fram syns nu bara en rykande krater. Leeny drabbas av ett okaraktärisktiskt tillstånd av nykterhet och flyger upp ur gyttjan, vilt hoppande och skuggboxande!

"Jag är mannen! Total utplåning med en enda smäll. Jag bara tog kanonen som ett baseballträ, svingade, slog både brud och gorilla över trädtopparna och sprang ett ärevarv runt den tyska armén. Eller ska jag hävda att jag pulveriserade dem med en enda spark? Vilket låter bäst?"

Den tyska soldaten ser frågande ut. Sedan ersätts hans förvånade uttryck av en blodfontän när hans huvud kapas av ett flygande vagnshjul. Leeny är för cool för att bli chockad, eller eventuellt för bakfull. Istället följer han vagnshjulets bana bakåt i tiden och fäster blicken på två sargade individer långt borta på slagfältet.

"Aha, du är tillbaka för en andra omgång? Kom igen bara. Jag är Batman och Chuck Norris i ett. Wax on, wank off. Det finns ingen jävla sked!"

Leenys lektioner hos fromma karatenissar i dolda tibetanska dalgångar strömmar tillbaka från förträngda delar av hans medvetande. Med ett blodisande stridsrop, beväpnad med en sabel plockad av en tysk officer, rusar han över den leriga åkern, mellan de marscherande soldaterna, exploderande granater och krutröken, mot sin fiende.

 

[Rising]

"Vad sade du?" mumlade lolitan, medan Pjatten stod och spejade med sin infraröda sensor över fältet.
"Du hörde. Han kommer hitåt, Inigo Montoya-style. Och några av soldaterna följer med i släptåg, motiverade av hans kamplust."
"Typiskt tyskar. På egen hand klarar de inget. Det är fucking Milli Vanilli all over again." Hon gjorde en grimas och klappade gorillan på ryggen. "Sikta på en så hög bodycount som möjligt, för jag har ännu inte förlåtit tyskland för deras brott mot mänskligheten."
Pjatten suckade. "Flicka lilla, Hitler är inte ens född ännu."
"Hitler?" hon gnagde på sin cigarett. "Jag talade om kombinationen hockeyfrilla och mustasche."

Komikern kom allt närmre och närmre, tuggandes fradga och svingandes sabeln i högsta hugg. Pjatten provade först sina bandsågar, gick sedan över till att slå några luftsvingar med sin slagborr för att känna hur den kändes, innan han drog ut sin vattenkanon och siktade lite med den i luften.
"Vem försöker du efterlikna nu? Paris Hilton i en väskaffär? Välj ett vapen, din dumma gorilla, vilket som helst, och använd den!"
Han bestämde sig inte förrän Bruce kommit riktigt nära, då han plötsligt visste vad han skulle göra; slängde sig upp på bakbenen och krökte på ryggen, innan han sköt fram hela kroppen och flög fram med huvudet före, för att knocka komikern hårt i pannbenet, samtidigt som denne fäktade vilt omkring sig med sin sabel.

Komikern låg på marken när anfallet var fullbordat.
"En dansk skalle?" sade Malibou med ett snett leende. "Det var... oväntat."
"Hmm. Det kallades inte för Dansk Skalle när jag uppfann det," sade gorillan stolt, och sträckte på halsen.
"Du tycker inte det var lite... huvudlöst... att stånga någon som svingar en sabel framför sig?"
Pjatten hann inte svara, innan en röd, streckad linje syntes över hans nacke, sekunden innan hans huvud föll av och landade tungt på backen.

"Jag hatar när du har rätt", mumlade Pjattens huvud, liggandes med ansiktet nere i gyttjan. Framför honom höll komikern på att resa sig, och bakom denne kom de tyska trupperna anstormandes.
Den lilla nätta zombien drabbades av panik, och tittade in i gorillans hals, från vilken kablar och sladdar hängde lösa och blixtrade och fräste när de kortslöts av det utforsande blodströmmarna.
"Du måste..." gorillan sträckte ut sin tunga för att rulla runt sitt huvud på sned, så att han kunde titta upp mot lolitan, "du måste tjuvkoppla min kropp. Fort!"
Flickan sträckte sig in med handen i strupen och drog ut två grova sladdar.
"Åååh, äckligt," sade hon med en grimas, och försökte skaka av sig några köttiga bitar som satt fast på hennes fingrar.
"Bit av isoleringen på den röda sladden!" instruerade gorillan. Tyskarna var tillräckligt nära för att skjuta mot dem nu. Några kulor ven över hennes huvud, medan andra rikoschetterades högljutt mot gorillans metallöverdragna kropp.
Lolitan böjde sig framåt och började tugga på plasten. I början gick det dåligt, vilket fick henne att motvilligt spotta ut sitt tuggummi för att sedan försöka på nytt. Hon skulle precis tvinna de båda sladdarna kring varandra, då hon hastigt tittade upp mot gorillans huvud och sade med ett snett leende:
"He he... Jag känner mig som en mangaflicka. Jag lovar att jag kommer bli stor i Japan när jag berättar att du har 'lagt en kabel' i min mun."

Den stackars domherren hade precis tagit ut sina vingar ur öronen, men stoppade nu in dem igen och kvittrade ett irriterat "la la la, jag kan inte höra, la la la..."

 

[Gurgeh]

Leeny vaknar ur medvetslöshet för tredje gången under loppet av bara ett par timmar. Det är mycket, till och med för honom. Hans första tanke är att han måste ha druckit väldigt mycket igår, och han måste fått napp, eftersom någon sover på hans arm. Till Leenys stora lättnad visar sig denna någon vara en död tysk som saknar halva huvudet -- definitivt inte den mest motbjudande person han vaknat upp bredvid. Huvudvärken tycks dessutom inte bero så mycket på alkoholkonsumption som på att skallbenet spräckts av en flygande gorilla av stål. Även det är en förbättring jämfört med en vanlig morgon. Leeny vräker undan tysken och studsar upp på fötter, pigg som en guttaperkaboll och laddad som en kommunalpolitiker på en porrklubb. Nu jävlar ska här slåss.

Bruden och gorillan står och pladdrar en bit bort. Precis lagom avstånd för den bräkande silkesmaskens flygande rundspark. Men Leeny känner inte att uråldriga asiatiska kampsportsmanövrer med fåniga namn riktigt förslår mot den ansamlade mängden stålpistonger och odödhet. Här krävs något mer våldsamt. Världens bästa kampsportskomiker ser sig om efter något riktigt stort att slå i sina fienders kollektiva huvud, och upptäcker precis det han letar efter: Sverige! Eller i alla fall den svenska armén.

Malibou och Pjatten verkar helt absorberade av reparationsarbete och anakronistiska snuskigheter, så Leeny studsar iväg över slagfältet, hög på en ohälsosam blandning av adrenalin och hybris. De svenska förtrupperna kommer stormande i full galopp och Leeny går dem till mötes. Med ett osannolikt mangaskutt tar han sig upp på ryggen på Gustav II Adolfs häst.

"Du är på väg åt fel håll, Gurra! Fienden är där borta! Där vid det lilla fåniga trädet står tyskarnas hemliga vapen. Eller fransmännens, eller vilka det nu är ni slåss mot. Storma mot dem och hugg dem i små, små bitar tills de inte rör sig mer!"

Tvärtemot alla rykten visar det sig att Gustav II Adolf inte är den skarpaste kniven i lådan. Det plötsliga uppdykandet av en galen man bakpå hans häst tolkas snabbt som ett tecken från Gud. Gustav viker av åt höger och trycker sporrarna i sidan på sin arma hästkrake. Efter en viss förvirring följer övriga svenskar efter, nu på en kollisionskurs med den meckande spandexzombien och hennes huvudlösa apa. De solstrålar som letat sig igenom molnen speglas i hundra dragna sablar. Ett par meter från molet känner Leeny och kungen hur hästen försvinner under dem när dess ena framben försvinner ner i en djup grop. Sedan känner den hur de bakomvarande svenskarna dras med i fallet.

"Crap!" muttrar Leeny när han tillsammans med hundra svenska kavallerister, hundraen hästar och en kung kraschar in i sina båda fiender.

 

[Rising]

Det var som om halva armén hade gjort en sensationell kullerbytta på slagfältet, och mitt i all kalabalik så fann sig lolitan liggandes under kroppen av en häst, stirrandes in i dess förlamade ansikte, med dess våta mule frustandes i hennes hår.

"Där! Där är hon!" ropade en pompös och självgod röst. Från andra sidan av hästen kravlade sig en tjock karl upp och spände sin vilda blick i henne. Hon försökte resa sig upp på sina armbågar, men märkte att hennes ena arm lossnat och numera hängde löst i stygnen som höll ihop den med resten av kroppen. Hon kunde knappt röra sig.
"Bered dig på duell, du tyska häxa!" ropade mannen och viftade i luften med en sabel.
"'Tysk häxa'?" utbrast hon, och höjde på sitt ena ögonbryn. Hon hann mumla orden "mycket ska man höra..." innan stygnen kring hennes öron löstes upp, och de föll av kring båda sidor av hennes ansikte.
"Jag sade 'Duell', din okristliga styggelse! Gör motstånd!" Han pekade mot henne med spetsen på sin sabel.
"Med vadå, smartass? Nå?" Hon höll upp sina öron i sin lediga hand, och viftade med dem i luften framför honom. "Alla förslag är välkomna. Jag är idel öron!"
Sedan hördes ett hastigt, köttigt ljud, och någonstans ute på slagfältet så ropade ett gorillahuvud ut hennes namn. Zombieflickan spottade ut en mörkgrön vätska när mannen stack sin sabel i hennes bröst.

"Ha ha! Seger!" ropade mannen lyriskt, och kysste krucifixet han bar om halsen. Till sin förvåning så utstötte flickan vid hans fötter ett gurglande skratt när han drog ut sin sabel ur henne.
"Det ironiska med det här..." började hon, vilket fick mannen att utstöta ett kort, skrämt skrik innan han ånyo stötte sabeln i henne.
"...det är att i framtiden..." Han fortsatte att hugga henne - om och om igen - med kraft och kräm, förtvivlad över att inga av hans ansträngningar tycktes göra någon verkan.
"...så kommer de kristna att banna ungdomar som tittar på skräckfilmer. Men hade du bara sett Return of the Living Dead så hade jag varit kompost, nu."
"Du narras med mig! Men jag skall allt ända detta ogudaktiga gyckelspel en gång för alla!" Han skräckte sig efter något i sin packning och plockade fram en kantstött bibel i vinrött läder. "Vad säger du om att leka med den här!?"

Lolitan log ett snett leende och blinkade åt honom. "Du, jag är en fjortis från Kalifornien. Vi är kräsna när det gäller leksaker."

Han tittade frågande ner mot flickan som låg under honom, och hon fortsatte:
"Den matchar inte mitt blodbestänkta ansikte."
Sekunden efteråt så kom en huvudlös gorilla förbigalopperandes och såg till att flickans ansikte badade i blod. Han sprättade upp mannens bröstkorg med samma subtilitet och finess som ett finskt dampbarn som försöker öppna en julkalender av kött med en rostig häcksax. Pjatten bar sitt huvud under sin ena arm, och viftade lite med den hackande och morrande bandsåg som stack ut ur den andra.

"Jaså, du sprang iväg, hals över huvud?" sade lolitan, vilket besvarades med ett högt stön från gorillan.
"Under hela tiden som jag var borta, kunde du verkligen inte ha kommit på ett bättre skämt än det där?" Han lyfte undan hästen från henne, och tittade bekymrat på skadorna hon ådragit sig. Ett av hennes ben låg löst och hängde i trådarna som löpte över hela hennes kropp.

"Vänta medan jag tar mig samman," sade hon, och virade några trådar som låg lösa från hennes nacke runt sin hand, och drog till. Hon lyckades dra det lösa benet och hennes andra arm in mot kroppen, och gjorde därefter en knut av de överflödiga trådarna som stack ut som ett nystan ur nacken.

"Du, Malibou?" frågade Pjatten, som tittade ner på mannen han just oskadliggjort. "Jag tror att jag just dödade kungen av Sverige."
"Well, ABBA-dabba doo."

 

[Gurgeh]

Leeny befriar sig från hästkadavren genom att lyfta dem över huvudet och kasta dem åt sidan som Pippi Långstrump på anabola. Runt honom ligger halvmosade svenska hästar på högar av helmosade svenskar. Leeny är inte bara oskadd, han mår dessutom bättre än han någonsin gjort sedan sedan skottarna kom på att man kunde mälta korn. Han ger ifrån sig ett isande stridsvrål och stövlar fram över slagfältet så att sadlar, kruthorn och svenskar flyger åt sidorna.

Han stannar upp framför Malibou och Pjatten, överväger att dra ett skämt på temat "huvudet under armen" men inser att det är för billigt. Han är inte här för att slå in öppna dörrar, utan framtänder. Så det gör han. Malibous ansikte ger ifrån sig ett otäcks svampliknande ljud när det konfronteras med Leenys näve. Han hoppar undan, fortfarande studsande som en durecellkanin.

"Kom igen, slå mig, sparka mig, gör något!"

Malibou ser mest förvirrad ut. Leeny glider ihop som en förstoppad bönsyrsa, skickar ut sin fot i zombiebrudens mellangärde och förpassar henne ut i dimman.

"Wow! Jag är ostoppbar! Dansar som en fjäril, stickar som en farmor. Och nu min kära apa, ska jag demonstrera mitt nästa trick."

Leeny drop-sparkar Pjatten i bröstkorgen så att han flyger baklänges, sladdarna runt den huvudlösa halsen piskar som vilda ormar. Han har fångat Pjattens avhuggna huvud innan det når marken, och tar ett stadigt bowling-grepp i närborrarna och den förvånade munnen. I fjärran i dimman kan han uppfatta siluetten av Malibou som reser sig upp. Han svingar Pjattens huvud i en graciös rörelse.

"Och nu kommer huvudrollen."

Huvudet studsar iväg över tuvorna mot den omtöcknade zombieflickan.

"Striiiiiiike!"

 

[krank]

Umrausning

...betyder "omröstning" på låtsastyska, basatt ni vet.

 

[Rising]

"Min apa!" ropar lolitan skrämt, när den väldeliga primatens kropp yr runt och segnar ihop på backen. Strax därefter kommer dess huvud inkastat genom röken och slår hårt i hennes tinning. Hon känner hur hennes skalle deformeras och trycks in, och ett gällt pip hörs inifrån hennes intryckta ögonhåla, innan den lilla fågeln faller ut ur hålet med bruten vinge.
"Min domherre!" ropar lolitan, lika skrämt som tidigare, och kupar sina händer om den lilla krabaten.

Komikern visar henne ingen nåd, utan kommer inhoppandes och flyger upp med sin känga i en spark mellan hennes ben.
"Min bäver!" fortsätter hon att ropa, men den lilla gnagaren tittar strax ut under kjolen och försäkrar att han fortfarande mår bra.

Malibou putade med underläppen och blängde trotsigt mot komikern:
"När Pjatten återställs så kommer du att ångra vad du gjort mot mig," men komikern tog ingen notis om detta, utan gav henne istället en jabb rakt i ansiktet som fick henne att flyga bakåt, för att sedan spotta ut två framtänder som gått av.

"Hey!" gnällde hon, liggandes på alla fyra. "Du slår väl inte en liten tjej, va?" Han gav henne en spark i ansiktet som märkligt nog fick henne på fötter igen. Hon staplade bakåt och höll sig för sin brutna näsa, som nu läckte blod över hela hennes ansikte.

"Sluta," hon snyftade och skrattade på en och samma gång, vilket resulterade i ett märkligt, flinande, hulkande läte. "Du slår väl ändå inte någon med... glasögon?" Hon plockade fram några trasiga, hornbågade glasögon och placerade dem ovanpå sin brutna näsa, men de fick bara hennes öron att trilla av igen, varpå de sedan gled av hennes näsrygg och föll ner på marken. Komikern gav henne en ny spark i magen och hon fann sig snart åter liggandes på alla fyra, hostandes upp något äckligt som såg ut som en del av hennes lunga.

När komikern närmade sig på nytt så var hon helt bruten. Ett litet trasigt barn som underdånigt klamrade sig fast vid hans fötter, och som kved med själlös stämma, helt utan någon stolthet kvar i rösten:
"Snälla, låt mig gå. Jag... jag kan göra det skönt för dig. Franskt, spanskt, grekiskt... Vad du än vill. Mycket långsamt, mycket behagligt. Jag kan till och med skrika ditt namn, om du vill..."

Komikern hann inte svara, innan en enorm gestalt uppenbarade sig bakom ryggen på honom. Det var Pjatten, nu med huvudet nödtorftigt fastskruvad på halsen igen.
"Actually, så har vi precis fått in ett nytt erbjudande, som du inte kommer kunna motstå:" Han grinade hotfullt med sina käftar, så att hans mun såg ut som ett arsle med knivar i.

"Afrikanskt. Mycket långsamt, mycket obehagligt, och du kan skrika vilka namn du än vill."

Zombieflickan log ett varmt, tryggt leende. Om hon inte hade varit ett förruttnande kadaver så hade hon sett ut som vilken nyförälskad, sund skolflicka som helst. När han höjde sin slagborr framför ansiktet på komikern så log hon mot honom och spann belåtet: "Jag älskar dig, Pjatten."

Baktill, på gorillans rygg, så satt domherren och bävern. De slog sig för pannorna och tittade på varandra: "Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här," kvittrade fågeln resignerat, "men jag längtar tillbaka till tiden då de pratade om att ha en 69 med varandras köttsår. Det kunde jag stå ut med."

 

[Gurgeh]

Slagborren träffar Leeny med kraften av en slagborr -- svingad av en halvtonsgorilla med hydrauliska muskler av rostfritt stål. Det gör faktiskt ännu ondare än ni tror. Leeny får en utmärkt överblick över slagfältet, eller han hade kunnat få det om inte utsikten blockerats av dansande stjärnor och små kvittrande fåglar med bjällror runt halsarna. Sedan kommer utsikten närmare och närmare på ett ytterst obehagligt sätt, och Leeny landar med ett brak bakom den tyska linjen. Han reser sig mödosamt upp och kontrollerar att käken fortfarande är ansluten till ungefär rätt del av kroppen.

"Nu jävlar är det krig," utbrister Leeny, och den tyska soldaten som stupar bredvid honom med en svensk muskötkula i bröstkorgen tycks hålla med. Leeny kan inte längre se sina fiender, och inser att det kommer att ta honom en ansenlig tid att ta sig hela vägen tillbaka, men nöden är som bekant uppfinningarnas moder, och dessutom har den ingen lag. Som den kvalitetsmedvetna (nåja) komiker han är känner Leeny sig lite billig när han uppepar sig, men en kanon fungerade tidigare och kan säkert fungera igen. Men den här gången ska han testa något som han alltid velat testa. Med bestämda steg traskar komikern bort till närmaste tyska artilleripjäs, sparkar laddaren mellan benen så att hans testiklar lämnar kroppen genom toppen på kraniet, sliter av kulbärarens ena arm och slår riktkarlen medvetslös med den, skallar fackelbäraren på näsroten och fångar facklan i luften.

"Nu ska spandexliket och hennes koprofagiska zoo få se på fan!"

Leeny vrider kanonen mot den plats där han hoppas att Malibou och Pjatten befinner sig, och sätter sig gränsle över kanonröret. Stubinen fräser -- Leeny gör sig redo för smällen. När den kommer kastar han sig framåt. På ett par sekunder förvandlas kanonen till en liten prick i fjärran när Leeny rider på kanonkulan mot slutstriden.

"Geronimoooooooo!"

 

[Rising]

"Pjatten... Jag håller på att dö." Den lilla vandöda lolitan såg lite extra blek ut, där hon låg och kravlade på marken.
"Nä. Det är faktiskt det enda jag kan säga med all säkerhet att du inte håller på att göra," försäkrade roboten, och lyfte ömt upp henne i sina mekaniserade armar.
"Du vet vad jag menar. Jag håller på att upplösas. Förtvina." Hon såg märkligt vemodig ut. "Det här är slutet. Jag känner det på mig. Vi har förlorat, och jag kommer att förintas här, i det här fucking dumma århundradet som inte ens har uppfunnit crack ännu." Hon pekade på något som kom krypandes ut ur hennes hårbotten. "Titta! Nu sticker fluglarverna, också. Precis som råttor som lämnar ett sjunkande skepp."

Pjatten såg upp när han registrerade ljudet av artillerield i fjärran.

"Om du har något att säga, så gör det nu, för snart så kommer vi att sprängas i en blodfylld krater."
"Schysst. Jag har alltid velat dö i en explosion. Så, vad har vi lärt oss av livet? Jag har lärt mig att man inte ska utmana långtradare på chicken race när man sitter i en kundvagn. Men om man ändå vill prova, så skall man göra det när galna vetenskapsmän i trakten behöver fräscha kadaver för sina experiment. Vad har du lärt dig?"
Pjatten tänkte efter en lång stund.

"Jag har lärt mig att det inte finns något vapen som är tillräckligt vasst, rostigt, groteskt eller fasansfullt" -- han provade det ena tillhygget i luften efter det andra -- "för att det inte skall kunna användas bättre i ett kittlande förspel med kvinnan man älskar." De log mot varandra och gjorde en eskimåkyss genom att gnugga sina näsor mot varandra.

"Åh, förresten. Det var en sak till," sade gorillan, medan skuggan från den annalkande projektilen kom allt närmre. "Du vet att det inte stavas 'Malibou', va?"

Lolitan log ett lekfullt leende mot honom. "Jag är faktiskt blondin på riktigt, vet du."

Sedan blev allt svart.

 

[Gurgeh]

Pjatten förvandlas till ett blodmoln när både kanonkulan och komikern passerar igenom honom. Ur en gejser av jord, grästuvor och delar av döda svenskar kliver en segerviss Leeny, knäcker på nacken på det där coola sättet han sett van Damme göra på DVD under sega bakfylleftermiddagar. Han går fram till Malibou Roadkill Lolita som ligger i en patetisk hög på marken.

"Jag är trött på våld nu (ja, jag vet, jag har bara hållit på med det i fem minuter, men jag är ingen jävla Gunde Svan!) så jag tänker inte slå ihjäl dig. Istället ska jag döda dig på det sätt jag känner till bäst: som en komiker."

Malibou ser plågad ut, Leeny försöker uppbåda lite medlidande, men misslyckas.

"Barack Obama och en biskop kliver in på en bar. Obama beställer en öl, och förtydligar att det ska vara en amerikansk öl, annars finns det risk att han blir stämplad som opatriotisk. Biskopen beställer en sejdel full med Jack Daniel´s. Obama tittar frågande på biskopen och säger: 'Du som är en kyrkans man borde väl inte dricka så tidigt på morgonen.' Biskopen rynkar på näsan och säger: 'Och du som..."

Slutpoängen dränks av kanonmuller, men effekten uteblir inte. Malibou Roadkill Lolitas huvud exploderar som en övermogen melon. Leeny torkar händerna på gräset och går visslande därifrån. Det är över två timmar kvar tills bussen hem ska gå, och han känner verkligen för en drink med riktigt hög alkoholhalt.

Tack för god match, Rising. Jag hade kul, och prestationsångest.

/tobias

 

[Mannen i skogen]

And the crowd goes:

Yeah! Hurra!